One solution – Global revolution

Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen till det sociala världsforumet i Tunis

Revolutioner är historiens drivkraft. Detta har gång på gång visats av den arabiska våren och generalstrejkerna och massmobiliseringarna i Grekland och andra europeiska länder. Diktatorer som Ben Ali och Mubarak, som i årtionden förtryckte sina folk, störtades under några veckor av massuppror och strejker.

Den arabiska våren inspirerade miljoner människor världen över. Den inspirerade Occupy-rörelsen i USA och Indignados i Spanien. Den utvecklades samtidigt med massrörelser på den asiatiska kontinenten som de dagliga strejkerna i Kina, miljoner kvinnor och arbetare i Indien och gruvarbetarnas strejker i Sydafrika.

Det har varit många revolutionära situationer världen över, men alla har inte övergått i revolutioner. I Grekland har den nyliberala regeringen med sina nedskärningar, trots dussintals endagars generalstrejker, suttit kvar eftersom de fackliga ledarna och vänsterpartierna inte har organiserat en obegränsad generalstrejk för att störta den. De vill inte kämpa för en arbetarregering som kan stoppa åtstramningarna, avsäga sig skulden och uppmana det arbetande folket i Europa och Mellanöstern att följa deras exempel.

Även i Tunisien och Egypten, där de gamla diktatorerna drevs bort av demokratiska revolutioner med ungdomar och arbetare i spetsen, kan vi efter två år se att omskakningen av generalernas styre, eller bortdrivandet av de gamla, korrumperade agenterna för de amerikanska och europeiska imperialisterna inte ledde till fullständig demokrati eller den sociala rättvisa som ungdomar, kvinnor och fackliga aktivister kämpade och dog för.

I Egypten, Tunisien och Libyen strävar nu politiskt islamistiska krafter efter att beröva massrörelserna deras landvinningar. De försöker installera sina egna reaktionära regimer med tunnast möjliga demokratiska fasad. De siktar in sig på nationella och religiösa minoriteter, bryter mot kvinnors och ungdomars rättigheter, dödar till och med fackliga ledare och ledare för vänsterpartier.

I Libyen kidnappade de den revolutionära kampen mot Gadaffi i koalition med den europeiska och amerikanska imperialismen. I Syrien strävar både islamistiska och imperialistvänliga liberala krafter efter att monopolisera ledningen för den heroiska kampen mot Assad, som skulle ha fallit för länge sedan utan stödet från de ryska och kinesiska imperialisterna. Syriens plåga förlängs av rivaliteten mellan imperialisterna.

Kapitalismens kris
Sedan 2008 har vi sett början till den största krisen för kapitalismen sedan andra världskriget. Vi har sett miljarder spenderas för att rädda bankerna. Vi har sett nedskärningar och angrepp som ytterligare utarmar arbetarna, bönderna, de fattiga och även delar av ”medelklassen”. Vi har sett miljökatastrofer, vi har sett försök att omfördela världen från de gamla imperialistiska makternas sida – USA, EU:s dominerande länder, som Tyskland, Frankrike eller Storbritannien – men också från framväxande imperialistiska stater som Ryssland och Kina.

Detta kommer att fortsätta. Den globala kapitalismen erbjuder ingen annan utväg ur krisen. Massarbetslöshet, utplånande av demokratiska rättigheter, hunger och svält är resultatet av den politik som förs av kapitalistiska och imperialistiska regeringar och deras globala institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken.

Usel ledning är huvudorsaken till att de senaste två årens heroiska kamp ännu inte nått sina mål. Arbetarna och de fattiga lever fortfarande i fattigdom. Kvinnors rättigheter hotas återigen. Inte ens de grundläggande demokratiska rättigheterna är säkra när strejker och arbetarorganisationer utsätts för angrepp från polis och militär, samma repressiva maskineri som för årtionden sedan, eller från reaktionära, rasistiska och även fascistiska gäng.

För att kunna säkra landvinningarna från revolutionernas första faser, måste vi gå längre. En revolution som stannar halvvägs, gräver sin egen grav, som den store franske revolutionären Saint Just påpekade.

För att kunna gå framåt, måste arbetarklassen kliva fram i spetsen för kampen. Den behöver organisera sig oberoende av andra politiska och sociala krafter. Först då kan den erbjuda en ledning för revolutionerna i arabvärlden liksom i Grekland och andra länder.

Arbetarklassens oberoende innebär att arbetarna måste ha sitt eget politiska parti. Ett sådant parti behöver ett handlingsprogram för att uppfylla massornas demokratiska och sociala krav. Och då behövs en revolutionär strategi, som leder från olika dagliga strider till erövringen av makten. Det behövs ett program som tar itu med massornas behov och rycker upp de verkliga orsakerna till misär, utsugning och förtryck – det globala kapitalistiska systemet – med rötterna.

De senaste årens viktigaste lärdomar
1. Den nuvarande krisen visar att de som styr, politiska partier, militären och medier som kontrolleras av kapitalisterna, storgodsägarna eller korrumperade tjänstemän aldrig kommer att ge upp sin makt fredligt eller frivilligt. De kommer att klamra sig fast vid makten med alla medel som står till deras förfogande.

2. Kapitalismen erbjuder inte, oavsett i vilken form den uppträder, någon lösning för den stora majoriteten. Även om vi har störtat sådana som Mubarak, Ben Ali, Gadaffi och, förhoppningsvis snart, Assad, kommer kapitalismen och dess statliga institutioner, militären, säkerhetspolisen, paramilitära poliser eller reaktionära gäng, fortfarande att behöva ryckas upp med rötterna, utplånas och ersättas med ett annorlunda socialt och ekonomiskt system.

3. De senaste åren har återigen visat att ett sådant system inte kan ”reformeras” bort eller gradvis förbättras. Om revolutionen inte går framåt och krossar repressionens verktyg, mobiliserar folket för att beväpna sig och vinna över de meniga soldaterna, kommer kontrarevolutionen snart nog att resa sitt huvud. Att begränsa revolutionen till kampen för borgerlig demokrati, ett parlamentariskt system och sociala reformer är en utopisk strategi som kommer att leda till nederlag.

4. Kvinnors rättigheter är ett lackmustest för att skilja progressiva från reaktionära krafter världen över. Kvinnors frigörelse från alla former av manligt förmyndarskap, att vara andra klassens medborgare, slaveriet i hemmet, låga löner, våldtäkt och trakasserier, är en avgörande del av den demokratiska kampen och klasskampen. Sanningen i parollen ”ingen socialism utan kvinnofrigörelse och ingen kvinnofrigörelse utan socialism” gäller också för demokratin. Massrörelsen mot våldtäkter i Indien, och kvinnornas ledande roll inom rörelserna i arabvärlden, visar att vi bevittnar ett nytt uppror världen över från kvinnornas sida.

5. De senaste två åren har visat att direkt reaktionära krafter, som spelade liten roll i de strider som störtade diktatorerna, kan vinna ledningen om dessa strider inte går vidare till att utmana själva systemet. Så länge de har ett verkligt socialt stöd, måste vi kräva att missledarna mobiliserar sitt stöd i gemensamma aktioner mot våra klassfiender – men vi ska inte vänta på dem. Vi behöver överallt skapa nya massorgan för kampen: råd med delegater från fackföreningarna, arbetarklassens partier och de fattiga områdena i städer och byar.

6. Istället för borgerlig och reformistisk politik, behöver vi en annan strategi, som förbinder kampen för demokratiska rättigheter (rätten att organisera, samlas, kvinnors rättigheter, jordrevolution, oberoende från imperialismen) och en konstituerande församling under massornas kontroll, och kampen för sociala rättigheter (offentliga arbeten för de arbetslösa, minimilön och –inkomst, social trygghet och välfärd för massorna, anständiga bostäder, bra sjukvård och utbildning) med kampen för arbetarklassens makt.

7. Kapitalismens och imperialismens styre kan enbart utmanas om arbetarna, i allians med bönderna, de fattiga, ungdomen och kvinnorna, griper makten och upprättar en arbetarregering, eller en arbetar- och bonderegering.

8. En sådan regering måste, genom att basera sig på massorganisationerna, ta beslutsamma steg: konfiskera bankerna, storföretag och omorganisera produktionen i enlighet med folkets behov och under en demokratisk plan. Den bör också konfiskera storgodsägarna och överlämna jorden till de som brukar den.

9. För att kunna genomföra detta program, måste en revolutionär arbetar- och bonderegering göra mer än att godkänna lagar och dekret. Den måste utplåna den härskande klassens förmåga att försvara sig. Den kommer att behöva krossa den polis- och militärapparat som förtrycker folket, och ersätta den med arbetarnas, böndernas och soldaternas råd och genom att beväpna folket i miliser för att försvara revolutionen.

10. Även om de var och en är unika, är den arabiska våren, det grekiska upproret, massrörelserna på senare år, alla ett svar på krisen i ett globalt system som hotar mänskligheten med mer exploatering, misär, imperialistiska krig och ockupationer och även fascism. Vi kan bara bli fria från detta globala system om vi organiserar vårt motstånd och gör det allmänt, om vi sprider revolutionerna över gränserna och kämpar för socialistiska federationer i Afrika och Mellanöstern, i Europa m. m. – ett steg mot en socialistisk omvandling av hela planeten.

11. Därför argumenterar vi för att det sociala världsforumet och alla andra internationella samlingar som strävar efter att bekämpa nyliberalismen, ska slå samman sina krafter för en internationell motståndskamp och ta verkliga steg för att inrätta en internationell samordning för att tvinga de som styr på defensiven.

12. Men vi föreslår också att alla krafter i arbetarklassen och vänstern som vill gå utöver en defensiv kamp att vinna rörelsen för ett anti-kapitalistiskt, revolutionärt och socialistiskt perspektiv måste ta itu med att: a) upprätta internationella band för praktiskt samarbete för att göra vårt kamp mer beslutsam, mer radikal och bättre samordnad; b) en politisk diskussion för att kombinera sina krafter runt ett revolutionärt handlingsprogram för skapandet av nya revolutionära partier och en ny, revolutionär, arbetarinternational, en femte international.

Förbundet för Femte Internationalen