Deklaration från Förbundet för Femte Internationalens nionde kongress

Förbundet för Femte Internationalen höll nyligen sin nionde kongress i Colombo, Sri Lanka. Kongressen utfärdade vid sitt slut följande deklaration.

Historiska krisperioder för hela det kapitalistiska systemet, som vi har sett sedan 2007–2008, prövar alla politiska och sociala krafter. De första fem åren av denna globala krisperiod bekräftar den bedömningen. Trots den kortlivade uppgången i ett antal länder efter den globala recessionen, tvingas även de mest ”optimistiska” borgerliga kommentatorer, ekonomer och ”experter” erkänna att krisen är ”långt ifrån över”.

Vi genomlever inte en ”normal” cyklisk ekonomisk kris. Händelser bekräftar att vi gått in i en långsiktigare period med stagnation och nedgång. De som styr den här världen, kapitalisternas klass i de stora imperialistiska makterna, kan inte ”rädda” sitt system utan ett historiskt angrepp på arbetare, ungdomar, kvinnor och nationella och etniska minoriteter i sina kärnländer. De kan inte rädda sitt system utan omfattande utplåning av produktivkrafter, nedmontering av sociala välfärdssystem och stora nerdragningar på jobb och försämringar av arbetsförhållanden för arbetarna och massorna. De kan inte rädda sitt system utan att skärpa antagonismen mellan de styrande och de förtryckta.

Globalt kan de inte rädda sitt system utan ökad imperialistisk utsugning och plundring av de förtryckta nationerna. Kapitalismens nya liv efter sovjetblockets sammanbrott bidrog bara till att fördjupa dess motsättningar och benägenhet för kris. Framför allt bekräftar kapitalismens återupprättande i Kina, och landets framväxt till en ny imperialistisk makt, ännu en gång att den enda framtid som kapitalismen kan erbjuda är ökade konflikter. ”Stormakterna” kan inte omstrukturera och förnya sitt system utan en omfördelning av världen. Nya allianser och block är under bildande, hot och militarisering åtföljs av ”samtal om nedrustning”. Allt detta är ett eko av det tidiga 1900-talet och borde ringa i varningsklockorna för varje arbetare.

De åtgärder som de härskande klasserna vidtagit för att ”bemöta” krisen ökar det hot som det kapitalistiska systemet redan utgör för miljön, de naturliga förutsättningarna för det mänskliga samhällets överlevnad. Överallt går strävan efter profit och ackumulation före skyddet av miljön och en hållbar produktion. Även nedsmältningen av det arktiska istäcket ses främst som en möjlighet till ökade utvinning av olja och gas.

Den nuvarande krisens omfattning och varaktighet visar ännu en gång att kapitalistiska egendomsförhållanden är en boja för samhällets vidare utveckling. Systemet med privat ägande och kontroll över den globala ekonomins samhällleliga produktion måste bort om mänskligheten ska kunna frigöra sig från utsugningens och förtryckets dubbla ok, om vi vill upprätta ett rationellt system med demokratisk planering av produktion och reproduktion baserat på mänskliga behov, inte privat vinst.

Om det finns ett permanent drag i den nuvarande perioden, är det instabilitet: snabba förändringar i den politiska och ekonomiska situationen, oväntade störningar i regimer som tycks stabila och mycket dramatiska politiska mobiliseringar från de påstått passiva, ”opolitiska” massorna. Vi har sett miljoner människor svara på de härskande klassernas angrepp med hjältemod och beslutsamhet. Kapitalismens globala kris har verkligen samlat sina dödgrävare: arbetarklassen och dess allierade.

Motståndet har kulminerat i revolutionära situationer och massmobiliseringar i Europa, speciellt i Grekland. Det har lett till massrörelser som Occupy i USA eller Indignados i Spanien. I Kina ser vi tiotusentals som mobiliseras i konflikter mellan å ena sidan arbetare och bönder och å andra sidan byråkratin och kapitalisterna.

Ungdomarna har drabbats speciellt hårt av krisen. En hel generation står inför en framtid som saknar varje perspektiv bortom mer utsugning, mer arbetslöshet och mer förtryck. Inte undra på att unga människor står i främsta ledet i strider, uppror och revolutioner. De behöver vinnas för en medveten kamp för socialism och byggandet av en internationell, revolutionär ungdomsrörelse.

I Indien har vi sett två generalstrejker med tiotals miljoner deltagare och framväxten av en massomfattande kvinnorörelse. Krisen drabbar kvinnor dramatiskt, speciellt i den halvkoloniala världen. Den upprätthåller den dubbla börda som kvinnor står inför på jobbet och i hemmet. Bildandet av en arbetarklassens kvinnorörelse är nyckeln till att samla dem för kvinnornas frigörelse.

Och för två år sedan såg vi de arabiska revolutionerna, när miljoner människor reste sig och störtade diktatorer som Ben Ali, Mubarak eller Ghadaffi vilka under årtionden tyckts omöjliga att rubba. Den internationella rörelse som dessa revolutioner släppte loss fortsätter idag i de syriska massornas hjältemodiga kamp mot Assad.

Denna sant revolutionära utveckling visar, trots de kontrarevolutionära faror som den liksom all revolutionär utveckling förkroppsligar, att massorna inte är beredda att längre leva som förut. De visar att arbetarklassen, bönderna, landsbygdens och städernas fattiga långt ifrån ”accepterar” att de skulle betala för den globala krisen. Men revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika har gått in i ett avgörande stadium i vilket imperialismen, islamisterna och liberalt borgerliga krafter hoppas att få rörelsen att spåra ur och beröva arbetarna och de fattiga frukterna av deras kamp.

Samtidigt har de senaste fem åren också kännetecknats av en ojämnhet i den politiska och sociala utvecklingen. Detta var i sig ett resultat av de metoder som imperialisterna använder för att förhindra att det globala finansiella systemet bryter samman: massiva finansiella räddningspaket för att rädda finansiella och industriella monopol från sammanbrott. Dessa åtgärder kommer själva att fördjupa krisens strukturella orsaker och göra framtida explosioner ännu allvarligare.

De härskande klasserna i USA och många andra stora imperialistiska länder, som Tyskland, skulle inte ha kunnat uppnå ens en temporär stabilisering av sitt system efter den globala recessionen utan att ledarna för fackföreningarna och stora socialdemokratiska partier kom till deras hjälp. Samtidigt undergräver sådana ledares aktioner deras stöd och ger upphov till opposition och missnöje bland medlemmarna. Det minskar inte bara deras förmåga att erbjuda kapitalet samma tjänster i framtida kriser, utan leder till att arbetare vänder sig bort från ”sina” traditionella organisationer eller åtminstone splittringar i deras led – en utveckling som revolutionärer måste främja med kraft.

En sådan utveckling markerar emellertid krisens allra viktigaste drag – bristen på ledning i arbetarklassen och partier som kan leda ett effektivt motstånd mot kapitalisterna och deras stater. Årtionden efter sammanbrottet för det sista verkligt revolutionära internationella partiet, Fjärde Internationalen, blir krisen för ledningen alltmer akut. Revolutionära krafter förblir marginella. De organisationer som är kända som ”revolutionär vänster”, vilka många hade sitt ursprung i Fjärde Internationalens sammanbrott, misslyckas med att kämpa för ett konsekvent revolutionärt program och vacklar istället mellan revolution och reform, vilket oftast tar sig uttryck i en kombination av revolutionära paroller och opportunistisk anpassning till existerande ledningar. Årtionden med stalinistisk, socialdemokratisk, populistisk, syndikalistisk och byråkratisk ”ledning” har lämnat arbetarorganisationer världen över försvagade och demoraliserade. De handikappas av ett arv med byråkratisk organisering som stryper både militans och kreativitet när arbetarna försöker ta itu med krisens inverkan.

Att lösa ledningens kris är inte bara en fråga om att ersätta existerande ledare. Det handlar om att omforma arbetarrörelsen på varje nivå och på kampens alla områden: på arbetsplatserna och i fackföreningarna, organisering av de oorganiserade, invandrarna, de etniskt och nationellt förtryckta, genom att bekämpa alla former av förtryck av HBTQ-personer, genom att kämpa för skapandet av en arbetarklassens kvinnorörelse och en revolutionär ungdomsrörelse.

För att kunna kämpa för det, behöver revolutionärer sina egna, verkligt revolutionära organisationer, sin egen revolutionära tendens, baserad på ett gemensamt program, en gemensam förståelse av uppgifterna och ett gemensamt mål: skapandet av nya revolutionära arbetarpartier och en ny, femte international.

Den nya internationalen, de nya partierna, kommer inte att skapas på sekters eller självutnämnda ”mini-masspartiers” ritbord, och inte i den frihetliga drömvärld där arbetarna och de förtryckta inte behöver kämpande organisationer baserade på ett revolutionärt program och demokratisk centralism.

Nya revolutionära organisationer måste byggas här och nu: i de masstrider vi bevittnar, genom att beslutsamt delta i omformningen av arbetarklassen och dess rörelse.

I alla stora strider drivs arbetare, ungdomar och förtryckta att inte bara kämpa, utan också skapa nya former av kamp som främjar klassens självorganisering: massmöten, aktionskommittéer, direkta val och rätten att avsätta sina representanter. Om vi ska kunna omforma arbetarrörelsen och de förtrycktas rörelser, är det väsentligt att vi kämpar för självorganisering i all kamp, kämpa för att övervinna all splittring utifrån sektorer, nationer, kön och annat och för kamporgan baserade på arbetardemokrati. Det är så arbetarna och de förtryckta kommer att skapa de kämpande organisationer som inte bara behövs för att störta kapitalisterna och deras stater, utan också för att ersätta den repressiva apparaten med sina egna organ för arbetarklassens makt.

Organisering i sig är emellertid inte hela svaret. Inom de existerande organisationerna och striderna måste vi också kämpa för att vinna arbetarklassens verkliga ledare för den socialistiska revolutionens strategi. Om vi vill att vår kamp ska bli framgångsrik, om vi vill vinna de arabiska revolutionernas demokratiska krav, slå tillbaka trojkans och de inhemska kapitalisternas angrepp i Grekland, måste vi utkämpa striderna till slutet. Vi måste göra revolutionerna i Mellanöstern permanenta. Vi får inte stanna vid endagsstrejker, utan behöver obegränsade generalstrejker för att störta åtstramningsregeringarna och ersätta dem med arbetarregeringar baserade på organ för kampen, på arbetarråd.

Redan före krisens utbrott 2008 började stora delar av arbetarklassens mest medvetna kämpar att vända sig till nya ”anti-kapitalistiska” partier, eller satt sitt hopp till vänsterreformistiska partier som alternativ till nyliberala partier. Detta visar att arbetarna och ungdomarna söker ett politiskt alternativ, anti-kapitalistiska partier och organisationer.

Revolutionärer måste arbeta sida vid sida med dessa militanter. Det innebär att kämpa för bildandet av ny masspartier, eller inträde i existerande masspartier, eller att kämpa för enhet med anti-kapitalistiska och socialistiska organisationer som vill bygga upp nya partier som alternativ till reformismen.

Men erfarenheten visar att sådana partier kommer att misslyckas i klasskampens prövning, kommer att visa sig odugliga till att erbjuda revolutionär ledning, om de inte är baserade på ett verkligt revolutionärt program, en revolutionär strategi och taktik. I den nuvarande situationen prövas vänsterreformistiska organisationer som SYRIZA i Grekland eller breda grupperingar som Vänsterblocket i Portugal eller NPA i Frankrike snabbt i klasskampen. Krisen kommer med sina skarpa vändningar i den politiska och ekonomiska utvecklingen att på kort sikt pröva alla program, avslöja inte bara reformismens borgerliga karaktär, utan också återvändsgränden i alla försök till kompromiss mellan reformistiska program och strategier.

Det är därför som sektionerna och medlemmarna i Förbundet för Femte Internationalen kämpar på det mest flexibla sätt för att åstadkomma en sådan utveckling: i Pakistan genom att arbeta i Awami Workers’ Party, i Tyskland i processen Nya Anti-kapitalistiska Organisationen, i Storbritannien genom att svara positivt på Ken Loachs appell om vänsterenhet. Vi föreslår anti-kapitalistiska, socialistiska, kommunistiska och andra i den revolutionära vänstern att det är hög tid att börja diskutera och samarbeta för att tillsammans kämpa för klasskampens metoder i arbetarrörelsen och för demokratisk samordning av motståndet mot åtstramning, krig, nationellt förtryck, rasism och fascism. Vi föreslår samtidigt att de organisationer som säger sig vilja kämpa för ett anti-kapitalistiskt alternativ till reformismen bör inleda diskussioner om det program och den organisation som arbetarklassen behöver för att kunna ställa sig i spetsen för kampen.

Det finns, och det kommer att finnas strömningar i den internationella vänstern som är beredda att inleda en process med sammanslagning med vår tendens. Vi kommer att svara positivt och med entusiasm på varje sådant förslag om det har en principiell grund och framförs med målet att uppnå revolutionär enhet på grundval av ett gemensamt program och en gemensam förståelse av partibygge och ingripande i klasskampen.

I detta, liksom i alla andra ingripanden, kommer vi att vägledas av Marx egen maxim – att kommunister försmår att dölja sina övertygelser. Vi kämpar öppet för ett revolutionärt program med övergångskrav. Vi inser, med Trotskij, att revolutionärens första plikt är att tala sanning. ”Att säga som det är”, framför allt att säga vad som är nödvändigt för att arbetarklassen ska kunna vinna: En ny, femte international, ett nytt världsparti för socialistisk revolution.