Margaret Thatcher död: Fira, agitera, organisera er

ThatcherEtt uttalande från Arbetarmakts brittiska systerorganisation Workers Power, om Storbritanniens kanske mest hatade premiärminister genom tiderna.

Representanter från arbetarrörelsen som beklagar Margaret Thatchers död eller lyfter fram hennes “goda sidor” och det hon uträttat ger en tydlig varning om förräderier, i det förgångna eller i framtiden. Thatchers självutnämnda lärjunge Tony Blair kommer utan tvekan att begråta hennes minne. Han smickrade henne trots allt när hon var i livet. Han hyllade de antifackliga lagar hon drivit igenom, de hårdaste i Europa, och såg till att de förblev orörda.

Blair rensade sitt parti från de sista resterna av den ”socialism” Thatcher hatade så, med hårda tag lånade från henne. Han överträffade hennes militära äventyr på Falklandsöarna genom egna diton i Serbien, Sierra Leone, Afghanistan och Irak. Och den ryggradslöse Labour-ledaren Ed Miliband kommer tveklöst att hylla henne som en fantastisk premiärminister i krig och fred.

Vårt svar borde däremot likna den ilska södra Wales gruvarbetarsamhällen visade Thatchers förebild, Winston Churchill. 1911 sände Churchill armén som strejkbrytare till gruvorna i Tonypandy, och efter det vägrade de att hylla honom, vare sig under andra världskriget eller vid hans begravning 1964. Detta är arbetarklassens obevekliga anda. Vi vet vilka våra fiender är, och vi erbjuder dem inga artighetsgester, precis som de förvägrar oss sådana.

Thatcher på 70-talet: redan en folkets fiende
Thatcher var en oförsonlig motståndare, som gjorde allt hon kunde för att skada arbetarklassen och dess samhällen. Margaret Roberts, partihandlardottern från Grantham som tog examen från Oxford och gifte sig rikt, förenade småborgerlighetens inskränkta klasshat med strategin hos den nya miljonärsklass hon gift sig in i – passande nog kallad monetarism.

En liten fraktion i Tory-partiet samlades kring Thatcher och hennes obehaglige intellektuella mentor, Sir Keith Joseph, efter de förnedrande nederlag överklassen och deras Tory-parti fått utstå under 70-talet. Nederlagen kom efter en kamp mot stridslystna fack, och då särskilt gruvarbetarna. Thatcher-gruppen ville hämnas, men än viktigare var att tvinga upp den farligt låga exploateringsgraden och profitkvoten – hur som anger hur mycket man kunde pressa ur den brittiska arbetarklassen. De ville också avskaffa de vinster arbetarklassen gjort i form av samhälleliga reformer efter andra världskriget. Thatcher såg socialismens spöke i kommunala boendeformer, nationaliserade industrier, järnvägen och välfärdsstaten. ”Det finns inget som heter ’samhälle’”, sa hon. ”Det finns individuella män och kvinnor, och det finns familjer.”

Olyckligt nog leddes den stridslystna fackliga rörelsen efter 1975 inte av en erfaren klasskrigare som Thatcher, utan de mesigaste, fegaste ledare du kan föreställa dig. De lät överklassen komma undan, och avväpnade och demobiliserade arbetarrörelsen. Tyvärr lät den så kallade vänstern dem komma undan med detta, genom att inte göra allt de kunde för att bygga en mäktig gräsrotsrörelse eller något som ens kom i närheten av ett revolutionärt parti. Det skulle ha kunnat ge rörelsen en annan ledning vid de avgörande ögonblick då de fackliga ledarna eller Labours toppskikt svek.

Nedgångspolitiker
Tory-partiets nya klasskrigsstrategi, som noggrant förbereddes när partiet befann sig i opposition mellan 1975 och 1979, hade målet att bryta fackens styrka genom att avsiktligt skapa en skarp deflation och en ökning av den indirekta beskattningen, vilket tillsammans gav upphov till massarbetslöshet. När Thatcher konfronterades med de fruktansvärda konsekvenser hennes politik fick för samhället gav hon samma triumfatoriska, korta svar till alla kritiker: ”Den här damen vänder inte!” Det var trots allt precis vad hon ville ha. Thatcher var, som finansminister Osborne i dag, en lågkonjunkturspolitiker.

Thatcher drev för vart år igenom allt hårdare antifackliga lagar, som tog bort den juridiska immunitet som redan ger ett mycket skört skydd för rättigheter i Storbritannien. Arbetslöshet, böter och rättsprocesser försvagade och splittrade facken, vars ledare inte vågade gå på offensiven, och som aktivt ville försvaga den gräsrotsorganisation i facken som hade gett dem sådana problem på sjuttiotalet.

Thatchers regering började sedan stänga ned eller kraftigt banta ned hela basindustrier, särskilt dem i offentlig ägo eller dem som hade en historia av kamp: hårda strider utkämpades på stålverken, i bilfabrikerna, i gruvorna och i hamnarna.

Margaret Thatcher var lika reaktionär i utrikespolitiken som i inrikespolitiken. När Ronald Reagan valdes till president i USA ställde hon sig helt bakom hans andra våg av kalla kriget, och såg gärna att amerikanska kryssningsrobotar flyttades till Storbritannien, något som ledde till protesterna vid flygvapenbasen Greenham Common. Men hon skulle kvala in högt på en lista över krigsförbrytare enbart baserat på hennes grymheter i Irland och Malvinas.

Irland
Thatcher ärvde kriget i Irland, och det stora antalet republikanska fångar i de brittiska koncentrationslägren i norra Irland, H-blocken, från sina föregångare i Tories och Labour. 1970–74 års regering hade beviljat dem som ursprungligen fängslats utan rättegång en särskild status – i praktiken erkändes de som politiska fångar. 1976 års Labour-regering drog skamligt nog tillbaka denna status, och tvingade de intagna att bära fångkläder. Republikanska fångar inledde då en ”lakansprotest”, det vill säga de vägrade att bära samma uniformer som vanliga kriminella hade. 1978 ledde detta till en vägran att städa cellerna, den så kallade ”smutsiga protesten”.

Den första hungerstrejken hölls mellan oktober och december 1980. När en hungerstrejkande fånge stod på dödens tröskel verkade Thatcher ge efter för kraven. Men strejken hade knappt avbrutits innan Thatcher svekfullt nog drog tillbaka eftergifterna. Den andra hungerstrejken började 1981. Tio irländska republikanska fångar svalt till döds, trots enorma protester i norra Irland, i den irländska republiken och i Storbritannien. Bobby Sands, en av de hungerstrejkande, satte ord på vad strejken handlade om:

Jag är en politisk fånge, en frihetskämpe. Mina kläder har tagits ifrån mig, och jag har låsts in i en tom cell, där jag svälts ut, blir slagen och torterad … men jag har en frihetslängtan som inte kan släckas.

Från fängelsecellen valdes Bobby Sands till brittiska underhuset, med 30 492 röster mot unionisternas 29 046. Parlamentsledamoten Bobby Sands dog den 5 maj, efter en hungerstrejk som varat i 66 dagar. Margaret Thatcher visade ingen ånger, och sa till underhuset att ”Herr Sands var en dömd brottsling. Han valde att ta sitt eget liv.” Över 100 000 människor slöt upp vid hans begravning. Bobby Sands, och de andra hungerstrejkande, är offer för den brittiska imperialismen, och kommer för alltid att leva som en del av den irländska frihetskampen. Och vi kommer aldrig att glömma Thatchers illdåd i Irland.

Malvinas-kriget
När Argentina i april 1982 ockuperade Falklandsöarna (Las Malvinas) var Thatchers regering redan djupt impopulär i opinionsundersökningarna, och ett val stod inför dörren. Om Labour hade motsatt sig hennes plan på att skicka en insatsstyrka 1 200 mil bort för att återta en futtig ögrupp med bara strax över 2 000 invånare, några hundra kilometer från det argentinska fastlandet, hade det troligen inte blivit något krig. Thatcher hade förödmjukats inför sin egen väljarbas, något som ytterligare hade underminerat henne.

Labour, då under Michael Foots misslyckade ledning, valde istället att häckla Thatcher i parlamentet för att hon förlorat drottningens territorium, och för att ha gett upp 2 000 undersåtar till den ”fascistiska juntan”. Foot befann sig traditionellt i Labours vänster, och hade deltagit i demonstrationerna mot kärnkraft, men var trots allt en benhård patriot. Detta sporrade Thatcher att försöka likna Churchill och hans ”krig mot fascismen”. Storbritanniens seger i kriget hjälpte henne till en jordskredsseger i valet 1983 (hon ökade sin majoritet med 100 parlamentsledamöter), och lade grunden för nästa strid, mot gruvarbetarna. Hennes uttalande om det blev berömt:

Vi var tvungna att bekämpa den yttre fienden på Falklandsöarna. Men vi måste alltid vara medvetna om den inre fienden, som är mycket svårare att bekämpa, och mycket farligare för friheten.

Den stora gruvarbetarstrejken
Den mest avgörande motståndshandlingen mot Thatcher, och den som gav den bästa möjligheten att fälla henne, var gruvarbetarstrejken 1984–85. En hamnstrejk sommaren 1984 var på väg att sätta stopp för kolleveranser från utlandet, och var på väg att sätta igång en generalstrejk. Då grät Thatcher, enligt hennes ministerkollegor (tårar av ilska, utan tvekan) vid tanken på att behöva förlora. Men ledare från facket TGWU räddade henne genom att godta kortsiktiga eftergifter i striden. De agerade som de bakbundna fackpampar de var, och inte som de representanter för arbetarklassen de kunde och borde ha varit.

Men gruvarbetarna blev, liksom andra grupper, isolerade från alla former av solidaritetsaktioner. De väckte alla omfattande sympati, alla stöddes av insamlingar och delegationer till striderna vid strejkvakterna och alla led nederlag. Efter dessa förluster tappade fackförbunden halva sin medlemskår och förlorade i styrka. Dessutom led de under de antifackliga lagar som finns kvar än i dag.

Inte undra på att Thatcher nu mottar översvallande hyllningar från en hel klass av parasiter och utsugare, och deras lakejer i medierna. Men hon förtjänar bara förbannelser från de gruvsamhällen och före detta industricentra hon jämnade med marken.

Arbetarklassen vann dock en viktig seger över henne, något som drev henne, men tyvärr inte Tories, från makten. Kapitationsskatten, the poll tax, var ett mått på hennes övermod. Den enorma rörelsen mot denna orättvisa skatt blev hennes dödsfiende. Alla som var med då minns med glädje hur hon i tårar fick lämna Downing Street. Om bara hennes vidriga politiska arv hade lastats in i flyttbilarna med henne också.

Arvet efter Thatcher och våra uppgifter
Arvet efter Thatcher är fortfarande med oss. De antifackliga lagarna håller fortfarande tillbaka de breda solidaritetsaktioner vi behöver för att vinna strider som klass. Facken lider fortfarande av medlemstappet från 80-talet, och deras styrka på golvet är ännu mindre än den var innan Thatcher. Att flera fack har valt att gå samman till större organisationer gottgör inte dessa tillbakagångar.

Thatcher är tyvärr fortfarande en inspirationskälla för de som angriper oss. Premiärminister Cameron och finansminister Osborne försöker avsluta hennes oavslutade jobb – att förstöra det offentliga sjukvårdssystemet NHS, utbildningsväsendet och välfärdsstaten. Att bekämpa dem är att bekämpa allt Thatcher stod för.

Det år Thatcher dog kan bli det år arbetarrörelsen föds på nytt. Det skulle vara det bästa sättet att högtidlighålla dem som föll i kampen mot henne och hennes likar.

Det är härligt att ”dansa på Thatchers grav”. Men vår kamp är inte över förrän vi har tryckt ned Cameron och Osborne i jorden med henne. Och vilken dans det ska bli.

Dave Stockton
Workers Power