F5I om Israels luftangrepp mot Syrien

Förbundet för Femte Internationalen fördömer förbehållslöst Israels luftanfall mot en militäranläggning i Damaskus den 3 och 5 maj. Enligt Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter dödades 42 soldater i angreppen, som inte är de första i sitt slag. Kränkningarna av Syriens suveränitet är en del i Israels stärkande av sin makt i regionen – ett sätt för Israel att slå vakt om sin självutnämnda rätt att agera militärt “förebyggande” varthelst man önskar.

Inofficiella talesmän för Israel har försvarat angreppen som en nödvändighet för att hindra missiler från att nå Hizbollahs styrkor i Libanon, som i sin tur skulle kunna använda dem för att angripa Israel. En Knesset-ledamot hävdade att angreppen riktade sig “enbart mot Hizbollah, inte mot den syriska regimen”. Men under ett pågående inbördeskrig kan angrepp på ena sidan knappast betraktas som neutrala, särskilt inte när Assad-regimen och dess sekteristiska miliser genomför en offensiv mot rebellerna. Israel har förvisso visat föga stöd för upproret sedan kriget i Syrien började, och regelbundet bekräftat Assad-regimens propaganda om att islamistiska “terrorister” starkt influerar Fria syriska armén.

Israel och Syrien är fortfarande formellt i krig, även om inga strider har utkämpats mellan dem sedan 1982. Israel har upprepade gånger sagt att man inte vill dras in i kriget norröver, i Syrien. Påståendet om att bombangreppet syftade till att hindra Hizbollah från att komma över avancerad vapenteknologi är förmodligen sant. Hizbollah slog som bekant tillbaka Israels hämndinvasion i Libanon 2006.

Israel må inte vara några anhängare av den syriska revolutionen, men Obama är i så fall en falsk vän till densamma. Än svalare förhåller sig den tyska regeringen, och med den en stor majoritet av EU-länderna. Varken EU eller USA önskar eller har planer på att intervenera direkt i Syrien. Storbritannien och Frankrike, regionens forna kolonialmakter, må vara stridslystna i ord, men inser att USA och Tyskland kommer att förhindra eventuella handlingar. Samtidigt är det tydligt var Rysslands och Kinas sympatier ligger – vapenleveranserna och de veton de lagt i FN:s säkerhetsråd talar för sig själva.

Israels attack skulle kunna störa Assads och Hizbollahs trupprörelser, och därmed marginellt främja rebellsidan. Varför fördömer då vi, som stödjer det syriska upproret, angreppet? För att de negativa politiska konsekvenserna för kampen i Syrien och arabvärlden är större än en eventuell militär fördel. Om en avgörande del av den syriska befolkningen och progressiva krafter i Mellanöstern låter sig övertygas om att det ligger något i Assads lögner om att hans motståndare i grunden är agenter för imperialismen, kommer revolutionens sociala stöd, vilket underbygger motståndets militära styrka, att undermineras, och revolutionen kan gå om intet.

Det är därför Assad-regimen omedelbart lyfte fram de israeliska angreppen som bevis på att den expansionistiska bosättarstaten ligger bakom upproret, precis som man tidigare har hävdat att USA, Storbritannien eller Frankrike står bakom det. Detta är ännu en variant av det äldsta reaktionära tricket av dem alla: lägg skulden för massornas uppror på utländsk inblandning. På samma sätt hävdar man att strejker alltid är utomstående agitatorers verk.

Den syriska revolutionens utdragna karaktär, och dess förändring till ett våldsamt inbördeskrig, har definitivt lockat till sig inblandning från utländska makter. Men det gäller för båda sidor; om rebellerna har stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet (och, möjligen, från hemliga franska och brittiska insatsstyrkor), har Assad-regimen definitivt ett mycket större “stöd utifrån”, genom logistiskt och politiskt stöd från rysk och kinesisk imperialism, och de iranska och irakiska regimerna. Mest användbart i gatustrider är det stöd som regimen nu tycks få från ett ökande antal Hizbollah-kämpar.

Revolutionärer har till skillnad från reflexmässiga “anti-imperialister” inget problem med att fortsätta att ge vårt helhjärtade stöd till rebellerna, samtidigt som vi motsätter oss det israeliska angreppet på Syrien och Hizbollah. Det är dessutom en plikt för revolutionärer att stödja försvaret av syriskt och libanesiskt territorium, av Assads eller Hizbollahs styrkor, från israeliskt anfall. Att försvara oberoende för Syrien, Libanon, alla arabländer och Iran mot Israel och dess amerikanska, brittiska och franska uppbackare är också vår plikt. Detta innebär dock inte att vi ger vårt stöd till allt Syriens eller Libanons regimer gör, i länderna i fråga eller utomlands. Det skulle vara en dårarnas “anti-imperialism”.

Assads våldsamma angrepp på sitt eget folk, och Hizbollahs deltagande i detta, är utpräglat reaktionärt. Vi hoppas att de besegras fullständigt. När det syriska folket slutligen har kastat av sig denna avskyvärda regim kommer de med största säkerhet inte att lämna över sitt land till Israel, till de amerikanska imperialisterna eller till de europeiska forna kolonisatörerna. Inte heller kommer majoriteten av revolutionärerna att slita landet sönder och samman i en religiös konflikt.

Precis som Israels inblandning skulle alla interventioner i Syrien av väst eller NATO-allierade Turkiet ha överväldigande reaktionära konsekvenser. Det krig som pågår i Syrien är trots allt inte ett krig där styrkorna bara är ombud för imperialistiska och anti-imperialistiska intressen, där de senare då skulle representeras av Assads mördargäng. Nej, det är en genuin demokratisk kamp – som påbörjades under den arabiska våren. Är några av styrkorna på rebellsidan reaktionära islamister, somliga rentav sekteristiska mördare? Ja, det är möjligt, rentav ofrånkomligt, med tanke på det kaos regimstyrkorna har åstadkommit. Men det är inte vad som dominerar de miliser som kämpar mot Assad.

De inom vänstern som stödjer Assad i tron om att en sekulärt diktatur är det “mindre onda” att föredra framför islamister som reaktionära al-Nusra har, oavsett om de inser det själva eller inte, ställt sig på kontrarevolutionens sida. Arbetarrörelsen i sin helhet bör ta avstånd från en sådan inställning. De inom vänstern som förhåller sig neutrala, eller som manar till en kompromiss med regimen för att bevara den syriska statens enhet, gör så i feghet, och de överger i praktiken en revolution när den blir till inbördeskrig. Vad skulle de ha gjort om det hade gällt Ryssland 1918?

  • Seger åt den syriska revolutionen och dess väpnade styrkor
  • Besegra israeliska anfall mot omkringliggande stater
  • Seger åt palestiniernas kamp för ett fritt och enat Palestina
  • Nej till “humanitära” militärangrepp från EU eller NATO
  • Alla imperialistiska styrkor och rådgivare – från öst och väst – ut ur Mellanöstern

Förbundet för Femte Internationalens Internationella sekretariat