Ta Thu Thâu och den bortglömda revolutionen i Vietnam 1945

Det är ett vanligt påstående att trotskismen inte har varit en masskraft någonstans. Detta stämmer dock inte, och vid sidan av Sri Lanka, där LSSP blev ett massparti under 1940-, 50- och 60-talen, är det viktigaste undantaget ett land som är mest känt för sitt senare heroiska motstånd mot USA-imperialismen: Vietnam. Det stalinistkontrollerade kommunistpartiet under ledning av Ho Chi Minh skulle komma att ta över innan Vietnam blev en symbol för världen, men innan dess var trotskisterna för ett tag den dominerande kraften bland de vietnamesiska massorna. Vid andra världskrigets slut skulle dessa också stå på randen till en verklig revolution, som kunde ha hindrat imperialisterna från att återfå sitt fotfäste i landet, och därmed bespara massorna årtionden av krig. Detta förhindrades dock av stalinisterna, som avrättade de trotskistiska ledare de la vantarna på, som den mest kände av dem: Ta Thu Thâu.

Thâu föddes 1906 i en fattig familj, i Tan Binh, i södra delen av det som skulle bli Vietnam, och efter att modern dog fick han från 11 års ålder hjälpa till med försörjningen. Trots detta, samt ett allt mer aktivt deltagande i det spirande motståndet mot kolonialismen, klarade han skolan bra, och 1927 kom han till Paris för universitetsstudier. Detta var en tid då antikoloniala rörelser började formerades, många av dem inspirerade av den ryska revolutionen. Flera av rörelserna bland Frankrikes kolonier började formeras i 20-talets Paris.

Ett stort problem för denna utveckling var Sovjetunionens och Kommunistiska Internationalens stalinistiska urartning. Under tidigt 20-tal, allt mer under ledning av Bukharin och Stalin, svängde Kominterns politik åt höger, mot anpassning till nationalistiska krafter, vilket fick förödande konsekvenser framför allt i Kina 1925-27. Efter några år av ultravänsteristisk äventyrspolitik mynnade denna utveckling ut i en förnyad, kraftigare högersväng och direkt anpassning till kolonialmakterna under folkfrontspolitiken från 1934 och framåt. Detta innebar att spirande revolutionära och kommunistiska rörelser bands vid nationalister och borgerliga krafter.

I Paris fanns det trotskister, och samtidigt som Thâu började uppröras över de Moskvatrogna organisationernas opportunism, kom han i kontakt med Alfred Rosmer och andra, och drog snart slutsatsen att Vietnams borgarklass var för svag och opålitlig: befrielsen kunde bara ske genom arbetarnas och böndernas kamp, den kunde inte begränsa sig till att bara handla om nationell självständighet. Hans tid i Paris avbröts dock snart, när han blev gripen och utvisad ur Frankrike efter att ha deltagit i demonstrationer till stöd för Yen Bay-upproret i Vietnam 1930.  Det blev dags att omsätta den marxistiska skolningen på hemmaplan.

Trotskismens grundande i Vietnam
1931 bildandes en vietnamesisk del av Trotskijs Internationella Vänsteropposition. Den splittrades dock snart i taktisk oenighet, och kom att bestå av i huvudsak två grupperingar: La Lutte (kampen), med Ta Thu Thâu, och Internationella kommunistiska förbundet (IKF), med Ho Huu Thuong. Trotskisternas radikalare paroller om arbetarnas och böndernas kamp för sina intressen, utan att knyta sitt hopp till den svaga och opålitliga borgarklassen, fick gehör i takt med det allt större motståndet mot kolonialmakten. Detta innebar dock också att trotskisterna fick ta emot en större del av den franska repressionen, och ledare som Thâu fick tillbringa en stor del av sina återstående år i fängelse, med vanvård och ibland tortyr. Tyvärr ingick dock La Lutte-gruppen en märklig enhetsfront med stalinisterna under några år, med gemensamma listor i valen till kolonialförsamlingen, och en policy att inte kritisera varandra. De underskattade behovet av att vinna massorna från stalinisternas opportunistiska politik. Det behovet skulle bli speciellt tydligt när folkfrontsregeringen i Frankrike bildades 1936.

Arbetarna och bönderna i Vietnam uppmuntrades av strejkerna och den tillsynes radikala regeringen i Frankrike till en våg av radikal kamp, med massiva strejker och kamp för jord. Men samtidigt beordrades kommunistpartiet att inte ta strid mot det franska kolonialväldet. Enhetsfronten var förutom dessa oöverbryggliga motsättningar dömd att splittras av stalinisternas allt hätskare angrepp på trotskisterna, och 1937 blev brytningen ett faktum. Att det fanns stort underlag för revolutionär marxism visades av att La Luttes representanter fick över 80 % av de vietnamesiska massornas röster i valet till kolonialförsamlingen 1939, på sitt program för social revolution. Denna utveckling mot en trotskistiskt ledd masskamp bröts dock av andra världskrigets utbrott och den upptrappade repressionen.

Kriget gav helt olika förutsättningar för trotskister och kommunister att behålla sina styrkor. IKF och La Lutte försökte att behålla sina fästen i städerna och jobba underjordiskt bland arbetarna, men drabbades hårt av den franska repressionen, och lyckades inte upprätthålla sina strukturer. Stalinisterna hade grundat Vietminh – en front som helt dominerades av dem, men som med sin nationalistiska plattform kunde appellera till bredare skikt. De kunde bygga upp en gerillastryka i Kina, under Kuomintangs beskydd, och fick under senare delen av kriget en del vapenstöd från USA. När Vietnamns fattiga massor reste sig, efter den japanska kapitulationen, hade därför stalinisterna en starkare utgångsposition.

Revolutionen 1945
De japanska styrkorna hade under flera år under kriget låtit det franska styret över Vietnam fortgå. Våren 1945 likviderade de den franska överhögheten och tog själva över. När Japan kapitulerade i augusti 1945 upplöstes därför den styrande makten, och ett maktvakuum skapades. Detta utlöste en massiv våg av kamp, där arbetare tog kontrollen över sina bostadsområden, städer och arbetsplatser. Bönderna tog på flera håll makten över sina distrikt, ibland efter att ha avskaffat jordägarna på det mest grundliga sätt.

Trotskisterna hade åter lyckats börja organisera sig från slutet av 1944, bland annat efter att ledare som Ta Thu Thâu hade frisläppts efter flera års fängelse. I augusti kastade sig La Lutte och IKF in i massrörelsen, och deras paroller om att beväpna massorna till försvar mot imperialismen fick stort gehör. Stora mängder arbetare i de massdemonstrationer som organiserades i Saigon slöt upp under deras paroller om jord till bönderna, kontroll över fabrikerna till arbetarna, vapen till folket och för en arbetar- och bonderegering. De blev en viktig kraft i de folkkommittéer som organiserades på bred bas och omfattade allt större människomassor i södra Vietnam. Det var uppenbart för alla andra politiska krafter att trotskisterna var en radikal attraktionspol som växte explosionsartat, kunde ge ut dagstidningar och var på väg att vinna massorna till sin sida.

Nu återkom Vietminh på bred front, efter att ha haft sina huvudsakliga styrkor på kinesisk mark. De tog över kontrollen i norra delen av landet utan större problem, men det var i den mer industrialiserade södra delen som massornas revolutionära flodvåg var starkast. I den situationen gav de desperata nationalistiska och borgerliga krafterna gladeligen sitt stöd till den stalinistdominerade fronten, som försäkrade att det under den närmaste perioden bara kunde bli frågan om kamp för nationen – inte klasskamp – och som dessutom hade respektabiliteten av att ha fått stöd av ”demokratiska” västallierade under kriget.

Även vad gäller den nationella frigörelsen hade Vietminh ett mycket blygsamt program. Stalin hade schackrat med sina allierade om att dela upp världen, och så även Vietnam, som visserligen skulle få sin självständighet, men på 5-10 års sikt, efter ett övergångsstyre av Kina i den norra delen, och de brittiska imperialisterna i den södra. Detta trots att det franska styret alltså var likviderat av Japan. Vilket förräderi mot de vietnamesiska massornas åratal av kamp mot förtrycket att åter släppa in imperialistiskt styre, kanske ni tänker, och ni har helt rätt. Gentemot detta intog Ta Thu Thau och de andra verkliga revolutionärerna parollen: beväpna massorna för att driva ut imperialisterna nu!

Stalinisterna bjuder in imperialisterna och krossar revolutionen
Konflikten blev oundviklig mellan stalinisternas kompromisser med den inhemska borgarklassen och imperialismen å ena sidan, och arbetarnas och böndernas klasskamp som de verkliga kommunisterna företräde. Vietminh skulle givetvis hävda att de företrädde den ”realistiska” linjen gentemot trotskisternas äventyrspolitik – även om de oftare beskyllde dem för att vara förrädare eller rent av ”fascister”, allt på klassiskt stalinistiskt manér. Vietminh gick in för att upplösa folkkommittéerna, ge tillbaka fabrikerna till sina ägare, få strejkande arbetare att återgå till jobbet samt återlämna en stor del av jorden till sina forna ägare. Detta, som de mycket tydligt hade deklarerat, skulle ju vara en kamp för Vietnam, och inte för arbetarna eller bönderna som klasser. ”Kampen” för Vietnam skulle dock enligt Ho Chi Minh bestå i kompromisser, vilket innebar att släppa in imperialisterna i landet igen – för att inte ”provocera”, som reformister alltid resonerar. En brittisk styrka under general Gracey välkomnades helt enkelt tillbaka. Trotskisterna och en stor del av arbetar- och bondemassorna försökte göra motstånd, men ställda inför en delvis oklar strategi samt framför allt Vietminhs välbeväpnade repression, och till råga på allt brittiska, och snart franska trupper, tvingades de snart retirera. Hur bra det gick att befria Vietnam genom att kompromissa med kolonialmakterna uttryckte general Gracey själv på ett kärnfullt sätt: ”När jag anlände välkomnades jag av Vietminh. Jag sparkade ut dem”. Som varje tänkande revolutionär marxist kunde ha förklarat – och ja, som de tänkande revolutionära marxisterna i Vietnam faktiskt förklarade – skulle kompromissen inte fungera. Britterna bjöd in fransmännen, som snart körde ut Vietminh ur södra delen av Vietnam. Den stalinistiska politiken med ”realistiska” kompromisser blev inledningen till nära 30 års krig, och miljontals döda. Så realistisk var den. Trotskisternas idé att beväpna massorna, genast gå till motangrepp och vägra låta imperialisterna landstiga i Vietnam testades inte, men med all säkerhet skulle det ha skapat enormt mycket mindre lidande, förödelse och död.

Vietminh kördes ut ur södra Vietnam, som sagt, men innan sin sorti hann de upplösa folkkommittéerna och avblåsa hela den revolutionära situationen som rådde – samt skoningslöst avrätta de trotskister och andra som stod i deras väg. De lyckades befästa sin makt i norra delen av landet, men där var det inte tal om att massornas egna organ skulle ha makten – Vietminh befäste istället sin makt på sedvanligt stalinistiskt manér.

Allt detta förtar givetvis inte det heroiska i Vietnams kamp mot den franska och sedan den amerikanska imperialismen, och givetvis var det alla kommunisters plikt att ge den kampen sitt fulla stöd. Dock förtjänar den ganska okända historien att berättas om hur den stalinistiska ledningen runt Ho Chi Minh krossade en pågående revolution, avrättade de mest konsekventa revolutionärerna samt bjöd in imperialisterna i landet i ett grovt misslyckat försök att blidka dem.

Jens-Hugo Nyberg

Läs mer i Revolutionaries they could not break. The fight for the Fourth International in Indochina 1930-1945 av Ngo Van

Bildkälla framsidan; Ta Thu Thâu gripen av fransk polis 1930; Wikimedia Commons; public domain