Måndagens huvudrubrik på tidningarnas hemsidor är upploppet i Husby. Enligt polisen gjorde de en utryckning efter en ordningsstörning, och möttes av stenkastning, varpå de tvingades sätta in mer resurser för att återupprätta ordningen. Vittnen från de boende i Husby ger dock en annan bild. Enligt dem inledde polisen sitt ingripande med att angripa folk som stod i närheten med såväl nedsättande ord, däribland rasistiska tillmälen, som med knuffar, batonger och hundar. Talespersoner för förortsorganisationen Megafonen berättar att de var på plats och försökte lugna ner stämningarna och lösa situationen på ett fredligt sätt, men att de då blivit angripna av polisen. Först en lång stund senare, när polisen helt hade tappat greppet om händelserna, blev de intresserade av att låta hårdhandskarna vila en stund och ge sig in i dialog med de boende.
Nattens händelser ska givetvis ses mot bakgrund av dödsskjutningen förra veckan, då en beväpnad polispatrull påstår att det var i självförsvar de sköt en ensam knivbeväpnad man till döds. Polisens trovärdighet naggades dock ganska rejält i kanten av att de ljög om att mannen hade hämtats i ambulans och senare dött av skadorna. I själva verket kom ingen ambulans, påpekade vittnen på platsen, utan mannen hämtades flera timmar senare. Polisen tvingades erkänna att de hade gått ut med en felaktig rapport, men åberopade slarv. En relevant fråga, som sannolikt många, ställde sig är: om polisen – förutsett alltså att vi godtar att det bara var ett misstag – råkar uppge fel om en sådan viktig del av händelseförloppet, när går det i så fall att lita på att de har det rätt? Misstankarna från många av de boende i Husby går dock betydligt längre än så. Megafonen kallade dödsskjutningen för en avrättning, och kräver en oberoende utredning. De anordnade en manifestation utanför polisstationen i Tensta förra veckan, men polisen låter meddela att de kommer att göra en sedvanlig intern utredning. Det finns föga anledning att tro annat än att utslaget är avgjort på förhand.
Och givetvis började det långt innan dödsskjutningen förra veckan. De invandrartäta förorterna har en lång historia av polisnärvaro som, liksom i Husby under söndagsnatten, är allt annat än konstruktiv. Att minsta ordningsstörning bemöts med övervåld är vardagsmat, och ofta uppvisar polisen nedsättande och rent av rasistiska attityder redan innan något har hänt. Till detta ska givetvis läggas de ökade klyftorna i samhället, arbetslöshet, utförsäkringar, deportationer och förfall. Ytterligare hot kommer i form av utförsäljningar som medför den sortens renoveringar som inte handlar om att förbättra boendemiljön, utan att förbättra – i de nya privatvärdarnas ögon – de boende i den meningen att de vill få dit mer penningstarka grupper som kan klara chockhöjda hyror, utan att bry sig var de som bodde där tidigare ska ta vägen. Eller det föga tilltalande alternativet: privatvärdar som helt skiter i upprustning och försöker mjölka pengar ur området så länge de kan genom att lägga utgifterna på ett minimum. Upploppet i Husby måste därför ses som en reaktion mot rasistiska poliser, lögner, övervåld, fattigdom och avsaknad av framtidsutsikter. Frågan är egentligen inte varför ett utbrott skedde i Husby i natt, utan varför inte fler reagerar på liknande sätt.
Nä alltså om ni vill skapa ordning i förorten kanske ni skulle släppa de rasistiska glåporden och våld mot folk bara är ute i sitt bostadsområde?
Förortens rätt till vrede
Man kan nu inta ståndpunkten, som en uppsjö liberala debattörer alltid gör: det är dumt att bråka och förstöra, plugga hårt och skaffa ett bra jobb, och om du tycker att något är fel, rösta i nästa val, skriv en insändare, eller – de liberala ögonen tåras – gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund. Vissa inom vänstern kommer att säga: det stämmer att ni trakasseras, att ni drabbas av högerpolitiken och att det behövs att organiserat svar – men förstörelse och bråk är inte den rätta vägen!
Givetvis måste vi påpeka den negativa sidan hos utbrott som leder till förstörelse av vanligt folks egendom – och att förorten slås sönder drabbar givetvis i första hand dem som bor där, och skapar därför splittring. Det rapporteras även om att brandkår och ambulans drabbades av stenkastning, något som givetvis skarpt måste kritiseras. Samtidigt kan vi inte inta en moralistisk position av avstånd till allt som har en oönskad sida – det är nödvändigt att inse att uppror i verkliga livet alltid medföljs av ordningsstörningar och att saker går sönder. Vi är för att det sker så organiserat som möjligt, och med så lite meningslös förstörelse som möjligt – men i grunden måste vi applådera att de som utsätts för högerpolitik och polisövergrepp vägrar att acceptera det, utan istället reagerar. Förortens vrede måste riktas mot annat än bilar, pizzerior och garage – för att inte tala om brandkårs- och ambulanspersonal – för att bli effektiv, men samtidigt behöver vi mer, inte mindre uppror. Vi har redan testat att snällt följa lagar och regler samt rösta vart fjärde år, och vart har det lett oss? Till större klyftor, till en urholkad välfärd, till sämre anställningstrygghet, till högre tempo på jobbet (om man har något), till utförsäkring av sjuka och arbetslösa, till massdeportationer och rasistiska projekt som Reva, och till att ett parti med ursprung i naziströrelsen nu sitter i riksdagen. Förorten – liksom alla arbetslösa, utförsäkrade, papperslösa, hela arbetarklassen samt alla förtryckta – har all rätt att visa sin vrede. Det är nödvändigt att göra sitt bästa för att kanalisera den i så effektiva och konstruktiva banor som möjligt – samtidigt lägger måste vi lägga den huvudsakliga skulden för oönskade bieffekter på klassamhället med dess borgarpolitiker, riskkapitalister och rasistiska snutar.
Jens-Hugo Nyberg
No Responses