Onsdagen 26 juni skulle utförsäljningen av de 1300 lägenheterna på Albyberget säljas ut till riskkapitalisten Mikael Ahlström. Det formella beslutet var visserligen ännu inte fattat – det var ju Botkyrka kommunfullmäktige som skulle besluta i frågan enligt de demokratiska spelreglerna, ett uttryck som skulle bli dagens kanske vanligaste förekommande – men det mesta tydde på att saken egentligen var klappad och klar. Detta trots den imponerande kampanj som Alby är inte till salu! genomförde, där de samlade in över 6500 namn mot en utförsäljning. Det utgör över 10 % av de röstberättigade i kommunen, och därmed tillräckligt för att kunna kräva en kommunal folkomröstning i frågan. Nu vore ju inte byråkraterna byråkrater om de inte kunde hitta kryphål, oegentligheter eller paragrafer att sträcka ut enligt eget godtycke, så riktigt så lätt gick det inte. De gick noga igenom alla namnen – inte stickprov, som de gjorde i exempelvis Tullinge – och lyckades med idogt arbete ogiltigförklara över 2000 namn. Vissa föll på en ren teknikalitet, som att underskrifterna var över 6 månader gamla. Andra saknade personnummer – något som många människor är väldigt tveksamma till att ge ut. Vissa namn kunde byråkraterna – enligt egen utsago – inte läsa, och i en del fall lyckades de inte kontrollera att de bodde där det står. I flera av dessa fall kunde dock representanter för Alby är inte till salu! genom en snabb sökning hitta dem, vilket kanske kan antyda att byråkraterna la ner lite mer möda på att ogiltigförklara än på att kolla upp namn.
Här skulle man ju i vilket fall som helst ha kunnat tänka sig att de, om de skulle ha varit så måna om vad folket tycker som de under kommunfullmäktigemötet skulle påstå, hade resonerat något i stil med: det var ändå sjukt bra jobbat av aktivisterna som på sin fritid slet många timmar med att samla ihop över 6000 namn, och uppenbarligen finns det en stark opinion, så oavsett om alla namnen formellt är giltiga så tycker jag ändå att de förtjänar en folkomröstning. Men nej, istället resonerade de tydligen: eftersom vi lyckades hitta tillräckligt med fel i namnen för att ogiltigförklara en hel massa så vore det fel att utlysa en folkomröstning – men när vi pratar inför publik tänker vi åtminstone ge en lång rad till intet förpliktigande berömmande ord om hur duktiga de har varit.
Visserligen fanns det viss osäkerhet gällande den tilltänkta köparen, Mikael Ahlström. Han hade ingen erfarenhet av fastighetsskötsel – men försäkrade han, hans familj hade tidigare sysslat med sådant, så han fick i sig det med modersmjölken, enligt egen utsago, vilket för övrigt kanske kan vara en fingervisning om att man kanske inte ska ta precis allt han säger 100 % allvarligt. Men å andra sidan är han snorrik och har ett riskkapitalbolag som han har registrerat i skatteparadiset Guernsey för att helt lagligt kunna skattesmita bort sina feta vinster – om man nu tycker att sådant gör att han framstår i ett bättre ljus. Dessutom, om vi får tro Botkyrkabyggens ordförande, socialdemokraten Bo Johansson, är riskkapitalisten visserligen oerfaren, men åtminstone ”spännande”. Att denna Ahlström har lyckats charma vissa av Botkyrkas ledande politiker är tydligt – men att lyckas ställa sig in hos makthavare är nu inte samma sak som att förvalta tidigare gemensam egendom på ett sätt som gynnar de boende.
Protestmarschen mot utförsäljningen
Protesten mot utförsäljningen
Alby är inte till salu! hade givetvis inte tänkt ge upp bara för att det såg lite mörkt ut, utan hade organiserat en protestdemonstration. Klockan 17 samlades vi, 2-300 personer utanför Hallunda C för att tåga till Folkets hus, där kommunfullmäktigesammanträdet skulle hållas. Målet var att gå dit, och sedan sätta oss i salen och bevittna debatten och omröstningen. Vi var medvetna om att opinionsyttringar, häcklande av borgare eller ens applåder åt progressiva tal inte var tillåtna – men att rösta för en utförsäljning skulle väl åtminstone kännas lite jobbigare för socialdemokraterna om den skulle ske inför publik.
Men nej, dit in fick vi inte tillträde. Salen var redan full, berättade vakterna. Visserligen kunde man se att det fanns en del tomma platser, men dessa var ”reserverade för media”. Vissa frågor uppstod genast. Varför hade de, trots att vi klart gjort att vi skulle komma, fixat en större sal? Varför fick vi inte komma in och stå på de tomma ytor som fanns i salen? Några svar på frågorna fick vi inte, däremot hänvisades vi till att annat rum, dit sammanträdes direktsändes på en skärm. Där skulle vi inte ha någon direktkontakt med mötet, men flera av oss gick ändå in, och såg början av mötet.
Fyra timmars debatt tar sin början
Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Katarina Berggren, öppnade debatten. Hon slog också an den ton som sossarna skulle hålla under kvällen: storslagna men ack så abstrakta visioner om en hållbar framtid för alla, kombinerat med: men vi måste sälja lägenheterna. En tidigare S-ledare, Olof Palme, hade bland annat sagt: politik är att vilja. S i Botkyrka verkar ha modifierat detta något, deras devis är mera: politik är abstrakta ord, samt att det är nödvändigt att sälja ut till en riskkapitalist.
Ett annat parti som presenterade sig i debattens inledning var Tullingepartiet, ett högst lokal parti vars bärande fråga är att Tullinge ska få bli en egen kommun. Företrädaren berättade att han tycker jättemycket om folkomröstningar, och skulle jättegärna rösta för en folkomröstning – men tyvärr, då det inte blev tillräckligt många röster kunde han ju inte göra det. Detta skulle bli ett vanligt argument under kvällen: tyvärr, det var inte tillräckligt många röster som vi ville godkänna, och då vore det ju fel av oss att besluta om folkomröstning! Någon talare hävdade till och med att beslut om folkomröstning vore att köra över alla dem som inte hade skrivit på! Logiken haltar ganska mycket, som ni ser. Inga insamlade namn mot en folkomröstning presenterades, och huruvida det finns någon stor opinion mot en folkomröstning är oklart, då dessa i så fall inte har gjort mycket ljud av sig, och således är lite svåra att köra över. Dessutom var det så många ledamöter som storvulet förklarade sig vara beredda på att ta ansvar, eller rent av fatta tuffa beslut, så det känns inte så långsökt att hävda att det nog mest bara var en omskrivning för: jag vill inte ha någon folkomröstning, jag vill sälja ut.
En i sitt eget tycke glasklar, men för flera åhörare säkerligen ganska vag linje presenterades av Miljöpartiet. Vi är mest för folkomröstningar av alla, berättade en företrädare, och passade på att ge vad åtminstone han själv tyckte var en vass pik åt ”vissa andra partier” som inte har varit lika konsekventa om MP i att stödja folkomröstningar. Jag är inte helt insatt i Botkyrkas kommunalpolitik, men jag är väldigt osäker på vad det innebär att vara konsekvent i sitt stöd för folkomröstningar. Riktigt konsekvent vore ju att alltid föreslå folkomröstning, men det förefaller en smula opraktiskt. En viktigare fråga i sammanhanget var dock vad MP vill egentligen. De ville absolut ha en folkomröstning – vi fattar, ni är folkomröstningspartiet nummer ett – men samtidigt ville de sälja ut lägenheterna till riskkapitalisten med sitt bolag registrerat i skatteparadiset. Detta måste inte vara en oklar linje, det går att säga: vi är för folkomröstning, och i den kommer vi att förorda en röst på utförsäljning. Men jag får erkänna att jag inte är helt klar över vad de egentligen ville – det sägs att MP vill att möjligheten till utförsäljning behålls oavsett utfall i en eventuell folkomröstning, och jag tyckte inte att de rätade ut alla frågetecken där.
En liknande linje företräddes av SD. De pratade sig varma för folkligt engagemang och tyckte att Alby är inte till salu! hade gjort ett jättebra jobb. De som har engagerat sig i kampanjen vet dock att SD i de flesta andra sammanhang hävdar att de flesta av samhällets problem beror på ”massinvandringen”, så få av oss som var där för att protestera torde ha uppfattat deras ord som annat än hyckleri.
Trotskij påpekade att nazisternas tal om nationen gjorde tvärstopp vid tröskeln till privategendomen. Nationen över allt – men de rika ska få behålla sina egendomar. Lite samma sak kan observeras med SD. De är mest nationalistiska av alla partier, men de har oftast inget emot att sälja ut nationens eller del av nationens (som kommunens) tillgångar till någon med bolag registrerade i Guernsey. SD var således också för en folkomröstning – men också för att sälja till herr Ahlström.
Protester tvingar fram högtalare
Lite tumult utbröt en stund in på mötet. Vi som satt i det angränsande rummet med filmduken hörde rop utifrån, och en uppmaning att komma ut. Ett stort antal – ett hundratal, allra minst – kom inte i det andra rummet, och kunde inte se eller höra mötet. Efter en stund utbröt högljudda protester, och mötet fick avbrytas en stund. Missnöjet ledde till att högtalare sattes ut så att vi utanför mötessalen också skulle kunna höra. En liten seger, men faktiskt en seger för protesterna. Ljudet var ibland lite svajigt, och när man inte såg skärmen var det lättare att missa vilket parti som de olika talarna kom ifrån. Jag beslutade dock att stanna kvar i foajén för att vara närmare eventuella missnöjesyttringar, även om mötet skulle bli något svårare att följa. Vissa saker kan jag därför eventuellt ha missat i det som följer.
Som de trognaste marknadsliberalerna framträdde som väntat Folkpartiet, som talade sig varma för marknad och entreprenörer och det vanliga. En av dem förklarade att då saken hade fått så stor uppmärksamhet skulle riskkapitalisten knappast våga annat än göra ett bra jobb (Folkpartiet presenterar: samlarserien riskkapitalister som bryr sig om folkopinionen). En annan – eller var det samma? Whatever – hade ett riktigt killer-argument för entreprenörskap: Ahlström har ingen erfarenhet, det är sant – men Kamprad hade inte heller någon erfarenhet av möbelvaruhus när han började! En liten invändning: jag tror att man skulle kunna hitta ganska många oerfarna entreprenörer som har gjort ett riktigt dåligt jobb, eller bara sålt vidare och dragit och skitit i hur det gick för dem som drabbades. Fastigheter, för att fortsätta med bristerna i liberalens ”argument” är dessutom en sidogrej för klipparen i fråga, medan Kamprads långsiktiga tänkande inom sitt område är svårt att förneka. Jag skulle kunna fortsätta med möjliga jämförelser, som analogin regeringens FAS3 – använda tvångsarbete i DDR, men jag stannar där.
The case mot utförsäljningen
De som stod för kvällens kritiska tänkande var Vänsterpartiet. Mats Einarsson ifrågasatte kvällens mantra om att det var ”nödvändigt” att sälja med några grundläggande ekonomiska fakta som ingen vågade sig på att besvara på ett seriöst sätt (observera att jag inte räknar påståenden om att V har glömt att läsa handlingarna eller har slut på batterierna i sina miniräknare som seriösa svar). Man blir ju inte automatiskt rikare för att man säljer någonting, påpekade han, såvida man inte lyckas sälja till överpris – och speciellt när man säljer någonting som ger intäkter. Det stora och verkliga problemet i frågan om lägenheterna – att kunna finansiera välbehövliga renoveringar utan att tokhöja hyrorna – försvinner ju inte alls för att det kommer en ny ägare. Dessutom ger sig ju riskkapitalister inte in i sådant här för att tillföra kapital, utan tvärt om för att plocka ut vinst. Jag har ett litet frågetecken för Einarssons uttalande att han och en moderat som uttalade sig för folkomröstning har samma syn på demokrati. Åtminstone tidigare profilerade han sig som lite av en marxistisk teoretiker, och marxisters syn brukar ju skilja sig ganska radikalt från moderaters, oavsett vilka ord om folkligt engagemang dessa tar i sin mun. Men i övrigt, i sakfrågan, gjorde Mats mycket sakliga inlägg som slog hål på påståendena om nödvändigheten av utförsäljningen.
Samma roll spelade hans partikamrat Nooshi Dadgostar. Hon var den enda, vad jag hörde, men där kan jag ha missat någon, som påpekade att det inte bara var 4500 som hade skrivit på mot en utförsäljning. Det må ha varit så många som byråkraterna ville räkna, men uppenbarligen hade många fler är så skrivit på, över 6500. Vidare påpekade hon att riskkapitalisten bara hade uppfyllt några av kraven som tidigare hade ställt upp. Emot henne påstods att han hade uppfyllt 6 av 7 krav helt eller delvis. Helt eller delvis klingar väldigt tomt måste jag inflika – det låter ganska likt ”inte uppfyllt”. Nooshi påpekade också att det syftade på saker han hade sagt lite vagt – i själv kontraktet däremot lovar han väldigt lite. Hon levererade också en del ekonomiska argument, som inte besvarades på ett seriöst sätt. De 700 miljoner som riskkapitalisten är beredd att betala uppgår i vilket fall bara till en liten den av Botkyrkabyggens renoveringsbehov – så hur kan hela framtiden för de boende hänga på att vi godkänner just den här klipparen? Dessutom berättade hon att det fanns flera EU-fonder det går att söka, för miljövänliga renoveringar, eller för integrationssyften. Ingen kommenterade detta, men det lät som en högst berättigad synpunkt – om de är så desperata att de är beredda att sälja folks hem till första bästa riskkapitalist med pengar på fickan borde de kunna undersöka om det finns fonder med medel avsedda just för sådana här renoveringar. Tydligen har argumentet ”vi vill inte bli beroende av bidrag” använts. Men beroende av riskkapitalister går bra..?
En sak jag saknade i Vänsterpartiets argument var dock ett tydligare svar på var pengar kan hämtas. De visade skickligt att tron på att riskkapitalisten ska lösa saken vilar på minst sagt bräcklig grund. Visserligen har ett kommunfullmäktige ganska begränsade möjligheter, men ett tydligt svar hade ändå varit på sin plats: pengar finns, det gäller bara att titta åt rätt håll. Det är uppenbart att senare års skattesänkningar innebär mindre pengar till sådant som att stödja renoveringar – och det kan tilläggas att miljonprogrammet har varit en god inkomstkälla till andra budgetar genom åren, så om pengar skjuts till för renoveringar vore detta knappast mer än rätt. Ökningen av samhällets tillgångar under de senaste årtiondena har minst av allt skett på ett jämlikt sätt, så det finns ingen anledning att nya skatter för att rädda välfärden ska delas lika. Förmögenhetsskatten borde införas, liksom mera progressiva skattesatser. Vidare finns det mycket att hämta från storföretag och storbanker som har gjort feta vinster under många år. Det ligger inte under ett kommunfullmäktiges område kan tyckas – men jag ser ingen anledning till att inte påpeka det, då det faktiskt är ett svar på hur välbehövliga renoveringar och mycket annat skulle kunna finansieras.
Botkyrkapartiet ska nämnas också. De motsatte sig också utförsäljningen och förordade att hela ärendet skulle återremitteras, ett förslag V stödde.
När kommunalpolitik blir underhållning
Moderaterna bjöd på kvällens överraskning – och faktiskt show. Visst fanns de vanliga moderaterna. Jimmy Baker uppträdde som de arroganta moderater vi är vana vid, och en äldre skånsk herre, Yngve Jönsson, skulle kunna ställas ut som exempel på urtypen av gammelmoderat. Dock fanns det fem som gick emot partiet. De var inte emot utförsäljningen i sig, även om åtminstone någon av dem var lite osäker på om riskkapitalisten i fråga var en lämplig köpare. Däremot förklarade de att de inte ville göra det emot en sådan folkopinion, och stödde därför kravet på folkomröstning. Visst fanns det inslag av att plocka politiska poänger – någon sa sig vara förvånad över att S körde över opinionen för att kunna sälja ut allmännyttan, och förutspådde att folket skulle köra över S i nästa val – men intressant är att de gjorde det mot det egna partiets krav på disciplin.
Det skulle snart visa sig att det rådde hårda motsättningar inom partiet. Detta ledde snart till politisk underhållning i den högre skolan. Katarina Berggren (S) gjorde i debattens slutskede (omkring 3:30 in på debatten här sen kan du bara kolla på fortsättningen) misstaget att angripa moderaternas folkomröstningsfraktion med anklagelsen att de bröt mot sitt parti, och i ett missriktat försök att plocka poänger antydde hon att de kanske hade blivit valda under falsk varubeteckning. Men ack, hon glömde helt att skydda sin flank, så poängerna plockades på helt annat håll – på hennes bekostnad. De olydiga moderaterna var inte sena att ta för sig från det smörgåsbord av retoriska möjligheter som kommunstyrelsens ordförande just hade serverat. Vi nya moderater lyssnar på folket sa en av dem, vid namn Pettersson, och gick sedan på offensiven: däremot Katarina, vilket parti förestår du? Du verkar ju ha gått över och blivit en riskkapitalist. Jag läste Aftonbladet idag, Dogge Doogelito, din idol, undrade vilken människosyn du har, undrade vilka du företräder. Är du socialdemokrat? Knappast, Katarina!
Jag ämnar inte diskutera de ”nya” moderaterna folklighet vid högtidliga tillfällen. Dock är jag helt övertygad om att den bredsidan visste var den tog, och att Berggrens skinn sved ordentligt.
Nu var det dock majoritetsmoderaternas ledare Jimmy Bakers tur att träda in för att backa upp sin socialdemokratiske meningsfrände, och gå till angrepp mot kvällens lilla moderata insubordination. I en lång harang med citat och noggranna sidhänvisningar – som sannolikt togs emot med glädje av varje historiker över moderata konflikter på plats, men som eventuellt upplevdes som en smula tröttsamt av en eller två av åhörarna – fastslog han att sitt partis renegater helt och fullt hade stött planerna på en utförsäljning tidigare, och inte minst inför valet. Hans solklara uppfattning var att de hade svikit sitt parti, sina väljare och sin ideologi. Nyss nämnde Pettersson, den olydige moderat som nyss gett Katarina Berggren sin mest smärtsamma verbala salva på länge – och som inte överträffades förrän hon gick ut (långt efteråt, när hon trodde att alla hade gått hem) och tvingades möta kritiska frågor från några av de boende – kontrade med att läsa upp ett sms han hade fått just från sin partikollega. Bakers sms uppmanade honom och de andra minoritetsmoderaterna att hålla sig hemma från mötet om de inte tänkte rösta med partiet. Värt att upprepa: den ena moderaten stod offentligt – förutom publiken så sändes mötet på webb-tv – och berättade att han hade fått ett sms från den andra moderaten (Baker) med uppmaningen att inte delta på mötet. Törs man gissa på häftiga diskussioner när listorna för nästa års kommunala valsedlar ska dras upp? En splittring och kanske ett nytt utbrytarparti kanske är i vardande?
Mötet röstar för att Alby är till salu
Efter några fler exempel på det interna grälet satte mötets ordförande ner foten och uppmanade dem att sköta sina interna bekymmer på annat håll. Mötet avslutades med några ytterligare inlägg. En sosse som berättade att S är stolta, ansvarsfulla och eniga, samt att de har världens bästa kommunstyrelseordförande i Katarina Berggren, och gammelmoderaten (han är lite till åren, men jag vill påpeka att det är den politiska framtoningen jag främst syftar på) Yngve, som vi nyss stiftade bekantskap med, berättade vilket fint samarbete de har haft med S. Efter åtskilliga timmar, med mycket snömos och fina fraser, men även ett och annat verkligt argument då och då, fanns ingen längre på talarlistan, och mötet var redo att gå till beslut.
Omröstningarna var:
- Återremittera förslaget. Alltså sig om efter och utreda bättre alternativ. Föreslogs av Vänsterpartiet och Botkyrkapartiet. Förslaget besegrades stort, som väntat.
- Folkomröstning om utförsäljningen. Här var det ju flera som ställde sig bakom, som bekant, som MP, SD och fem från M. Ändå klart nederlag
- Sälja 1300 lägenheter som folk bor i till en riskkapitalist med ett stort bolag skrivet i ett skatteparadis för att kunna skattesmita helt lagligt, utan erfarenhet av fastighetsskötsel samt helt ovillig att ge bindande garantier (ok, det ska erkännas att det inte formellt formulerades precis så). Stor majoritet för, då ”Gärna utförsäljning till riskkapitalisten, men först folkomröstning”-linjen nu slöt sig till team Sälja ut nu.
Högljudda protester, kamp och walk of shame
Under den senare delen av mötet, den som bjöd på underhållningen, hade jag tagit plats inne i salen, då vissa av åhörarna hade lämnat. Efter omröstningarna sa mig de höga missnöjesyttringarna dock att platsen att vara på var utanför salen. Jag gick raskt ut och slöt mig till protesterna. Där avslutades kommunfullmäktigesammanträdet på ett litet annorlunda sätt än vanligt, och fjärran från vad byråkraterna uppfattar som ”demokratiska spelregler” – representanter för invånarna protesterade högljutt mot beslutet att sälja ut lägenheterna. Efter en liten stund av unisont skanderande insåg vi att mötessalen höll på att tömmas bakvägen, för att slippa uppmärksamheten. Raskt förflyttades manifestationen dit. Där ute hölls några ytterligare tal, och några utförsäljarpolitiker som då passerades hälsades av höga burop, visslingar samt ”hycklare” – en walk of shame som med stor sannolikhet solkade ner triumfen över en lyckad utförsäljning för dem. Efter en stund gick de flesta, däribland jag, därifrån. Några stannade dock kvar för att ställa några frågor till självaste ordföraren för kommunstyrelsen. Efter någon timme kom hon så ut, och istället för en helt folktom väg till bilen, vilket hon sannolikt hade väntat sig när hon dröjde sig kvar så länge i Folkets hus, möttes hon av några engagerade medborgares frågor över den vändning som den socialdemokratiska politiken har tagit på sistone. Man tycker ju att frågorna är berättigade: ilskan mot S är just nu stor i Botkyrka, och de riskerar att tappa många väljare, samtidigt som V har goda chanser att växa. Det var dock tydligt att Berggren själv inte var så road – så till den grad inte road att hon efter en liten stund vände och sprang in i en annan bil, som tillhörde någon av hennes utförsäljarkumpaner.
Så det blev som väntat ett nederlag, ännu en utförsäljning, ännu en spik i välfärdens kista. Men allt kändes trots allt inte mörkt. Närmare 150 engagerade människor stannade kvar i över fyra timmar, tills mötet var slut, för att visa sitt missnöje – och, när utförsäljningen var klubbad, sin vrede. Kampen går vidare var den allmänna meningen bland oss. Den här utförsäljningen blir svår att stoppa – det skulle kräva organiserade massaktioner i en större skala – men det blir flera strider. Att politiker säljer ut de gemensamma tillgångarna har vi tvingats vänja oss vid. Men den största betydelsen av kvällen var att det finns många människor som är beredda att kämpa emot.
Jens-Hugo Nyberg