För 110 år sedan, sommaren 1903, höll den ryska socialdemokratin sin andra kongress, med syfte att skapa ett enat och organiserat parti. Knappt hade dock riktningen kring tidningen Iskra segrat på kongressen förrän den oväntat splittrades i fraktionerna bolsjeviker och mensjeviker. Splittringen – bolsjevismens organisatoriska ursprung – omges av myter och stor förvirring. Såväl reformister och stalinister som liberaler har ofta en liknande historieskrivning: leninismen, som de dessutom likställer med stalinism, var från början något väsenskilt från den då dominerande europeiska marxistiska rörelsen. Skillnaden mellan dem är främst att stalinisterna ser detta som något positivt.Det är ganska lätt att slå hål på den historieskrivningen: bolsjevikerna såg sig och sågs som en del av den internationella marxistiska arbetarrörelsen, organiserad i Andra Internationalen, åtminstone fram till första världskrigets utbrott. Lenin satt med i ledningen för Internationalen under en stor del av denna tid – och ännu 1914 försökte Internationalens ledande namn återförena de bolsjevikiska och mensjevikiska fraktionerna. Å andra sidan finns det ingen anledning att bortse från de redan då allt tydligare skillnaderna i politisk praktik mellan bolsjevikerna och ledningen för exempelvis den tyska socialdemokratin.
Det är ganska lätt att slå hål på den historieskrivningen: bolsjevikerna såg sig och sågs som en del av den internationella marxistiska arbetarrörelsen, organiserad i Andra Internationalen, åtminstone fram till första världskrigets utbrott. Lenin satt med i ledningen för Internationalen under en stor del av denna tid – och ännu 1914 försökte Internationalens ledande namn återförena de bolsjevikiska och mensjevikiska fraktionerna. Å andra sidan finns det ingen anledning att bortse från de redan då allt tydligare skillnaderna i politisk praktik mellan bolsjevikerna och ledningen för exempelvis den tyska socialdemokratin.
I Ryssland hade ledarna för de både framtida fraktionerna varit enade bakom taktiken som beskrivs i Lenins Vad bör göras (1902), ända fram till den andra partikongressen 1903, och större delen av kongressen ägnade de åt en gemensam front mot de så kallade ekonomisterna och mot Bund – som ville ha ensamrätt på att företräda de judiska arbetarna. Hela protokollet från kongressen finns publicerat och är en intressant läsning (1903. Second Congress of the Russian Social Democratic Labour Party). Man ser där hur lång tid av kongressen som gick innan skillnaderna mellan bolsjeviker och mensjeviker visade sig. Partiprogrammet avklarades och antogs utan problem, liksom flera andra punkter på dagordningen.
Den första striden uppstod kring definitionen av partimedlem i stadgarna. Lenins formulering av medlemskravet talade om någon som stödjer partiets program, bidrar finansiellt och deltar i någon av dess lokalorganisationer. Martovs lösare formulering, som stöddes av de som skulle ansluta sig till mensjevikerna, innehöll istället: någon som jobbar under översyn av någon av partiets lokalorganisationer. Skillnaden var knappast helt tydlig för alla på plats, och som för att understryka att skillnaden i medlemsdefinitionen inte var oöverstiglig, accepterade även mensjevikerna Lenins definition några år senare. Skillnaden, även om dess betydelse till början var oklar för många, var dock ett uttryck för att Lenin tydligare insåg behovet av ett disciplinerat parti, även om mensjevikerna dittills hade använt ord som centralism på ett likartat sätt.
Samma faktor låg bakom den fråga på kongressen som skapade den största striden: sammansättningen av redaktionen för Iskra, som just utsetts till centralorgan. Lenin förordade en effektivare redaktion, bestående av den gamla redaktionens tre mest aktiva medlemmar: han själv, Martov och Plechanov. Hans motståndare ville, av mer sentimentala än politiska anledningar, behålla hela den gamla redaktionen, d.v.s. också de betydligt mindre drivande Axelrod, Vera Zasulitj och Potresov. Det var i den omröstningen som Lenins grupp fick en majoritet – efter att ekonomisterna och Bund, med vars hjälp Martov hade vunnit omröstningen om medlemskriterierna, hade lämnat kongressen. Därav bolsjeviker (majoriteten) och mensjeviker (minoriteten), som skulle hänga kvar, även om majoriteterna skulle komma att skifta några gånger.
Det ska också tilläggas att det var mensjevikerna som lade grunden till splittringen, sedan de vägrat att delta i partiets nyvalda organ på den grund som kongressen hade lagt.
Bolsjevismen definierar sig gradvis
Även om man inte ska överdriva hur stora skillnaderna var vid splittringen, kan man inte heller förneka att de ganska snart utvecklades till att bli betydande. Debatten efter 1903 fördes i ett högt och upphetsat tonläge, med överdrifter och osakliga beskrivningar av framför allt Lenins ståndpunkter. Både Trotskij och Rosa Luxemburg gjorde några av sina karriärers minst sakliga inlägg i denna debatt. Men bakom beskyllningarna om diktatur och förvirringen framträdde allt mer det faktum att bolsjevikerna förespråkade en fastare organisation och en radikalare politik.
Inför och under revolutionen 1905 ansåg båda fraktionerna att de stod inför en borgerlig revolution – men medan den mensjevikiska ledningen av detta drog slutsatsen att de måste samarbeta med, och därmed kompromissa med, liberaler och borgarklassen, såg Lenin uppgiften i att en allians av arbetare och bönder driver igenom revolutionen och röjer bort de feodala resterna så grundligt som möjligt. Gränserna mellan fraktionerna var förvisso flytande. Speciellt mensjevikerna hade stor spännvidd. 1905 drogs en del av dem till Trotskij – som stod utanför fraktionerna och ivrade för en återförening – och hans teori om den permanenta revolutionen som han utvecklade då.
Revolutionen 1905 ledde naturligt till ett väldigt uppsving för de revolutionära partierna i Ryssland, och till att dessa kämpade gemensamt. Ett stort tryck för återförening uppstod, och 1906 och 1907 hölls gemensamma kongresser, och en gemensam centralkommitté valdes åter. Därmed var det inte slut på skillnaderna utan enheten blev allt mera skör, inte minst när delar av mensjevikerna allt mera gick i en rent reformistisk och legalistisk riktning, de så kallade likvidationisterna. Bolsjevikernas strävan efter att utesluta denna högerströmning ur partiet, samtidigt som ingen enhet kunde nås om hur en gemensam kongress skulle organiseras, ledde till att en bolsjevikdominerad konferens hölls i Prag 1912, där en separat centralkommitté valdes. Det hävdas ofta att detta innebar den definitiva splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker. Det är lite av en överdrift. Speciellt inne i Ryssland fanns en strävan efter enhet, som i delar av landet innebar gemensamma partiorganisationer ända fram till hösten 1917. Dock var konferensen ett stort steg mot detta, och innebar att fraktionerna öppet tävlade med varandra under det revolutionära uppsvinget 1912-14, som åter ledde till massiva strejker och demonstrationer, och regelrätta gatustrider i S:t Petersburg.
Hur man än mäter – vare sig det är upplagorna för fraktionernas tidningar, ledningen för fackföreningar, arbetarrösterna till den fjärde duman som valdes 1912, insamlingar från arbetare eller arbetarnas försäkringskassor – så är det uppenbart att merparten av arbetarklassen i Ryssland stödde bolsjevikerna under detta uppsving. Detta faktum – oavsett vilka åsikter man skulle kunna ha på detaljerna i organiseringen av Pragkongressen 1912 – ger ett starkt berättigande för bolsjevikernas taktik.
Bolsjevikernas centralkommitté 1917. Tyvärr skulle Stalin prompt se till att avrätta nästan samtliga som levde när han tog över
1917: bolsjevikerna tar makten
Den revolutionära vågen i Ryssland avbröts i augusti 1914 när första världskriget bröt ut, men bara tillfälligt: mars 1917 bjöd på tsarens fall under trycket från arbetarnas uppror, som slet soldaterna i Petrograd från sina officerares disciplin, och till revolutionens sida. Medan den mensjevikiska ledningen knöt sitt öde till samarbete med liberalerna, och efter ett tag gick in i den provisoriska regeringen, samlades bolsjevikerna, efter Lenins återkomst till Ryssland i april, kring linjen att störta denna regering och ta makten genom sovjeterna.
Under 1917 visades för första gången vilken betydelse ett revolutionärt, bolsjevikiskt parti kan ha. Genom en konsekvent kritik av den provisoriska regeringen och de kompromissvänliga socialistiska partierna – mensjevikerna och socialistrevolutionärerna – lyckades bolsjevikerna under årets lopp vinna en stor majoritet av arbetarklassen och en stor del av de allt mer krigströtta soldaterna för sovjetmakten, för att sedan ta makten. De lärdomarna har senare bekräftats upprepade gånger på ett negativt sätt: där ingen konsekvent revolutionär ledning har vunnit massornas stöd, har resultaten blivit att vacklande, tvekande, eller rent av förrädiska ledningar har behållit greppet, och antingen lyckats avleda den revolutionära situationen, eller bara misslyckats med att organisera ett effektivt försvar mot kontrarevolutionen.
Bolsjevikpartiets struktur: demokratisk centralism
Bolsjevikpartiet 1917 var långt mindre disciplinerat än vad både den antikommunistiska och den stalinistiska historieskrivningen vill göra gällande. Dels hade de, till skillnad från efter det att byråkratiseringen tagit fart på allvar några år in på 20-talet, en verklig demokratisk tradition, med årliga kongresser, med fria debatter, olika plattformar som stod mot varandra och där omröstningar utsåg segrarna. Under Lenins tid fanns ingen diktator i partiet – Lenin själv fick sin vilja igenom oftare än någon annan, men även han måste vinna en majoritet för sin ståndpunkt, och det hände upprepade gånger att han var i minoritet. Uteslutningarna och bortförandet av kritiker kom senare, i takt med att Stalin konsoliderade sin makt. Dessutom innebar situationen 1917 att stora massor av dittills oorganiserade strömmat till partiet – vars medlemstal mångdubblades under kort tid. Detta ledde till en förhållandevis öppen struktur, samtidigt som den borgerliga regeringens svaghet innebar att behovet att strama åt disciplinen inte ställdes så kraftfullt. Visserligen gjordes ansatser till repression av regeringen – framför allt efter massdemonstrationerna i juli, då många av bolsjevikledarna fängslades – men inte tillräckligt för att på ett genomgående sätt förändra partiets struktur. Inbördeskriget, med sitt påtagliga hot från kontrarevolutionära trupper med vapenstöd från imperialistmakterna, och den hotande svälten och kollapsen av industriproduktionen ställde andra krav.
Bolsjevikpartiet fortsatte att hålla årliga kongresser med fria interna debatter under inbördeskriget, men samtidigt blev partiet hårdare organiserat med en mer militärliknande disciplin. Detta var utan tvekan nödvändigt. Det finns förstås ingen anledning att göra partiets struktur som den såg ut i slutet av inbördeskriget till den ofelbara förebilden för alla andra revolutionära partier. Å andra sidan finns det ingen annan tid heller som uttrycker en helt korrekt modell. Partiet utvecklades efter omständigheterna, samt det faktum att ingen hade – och kunde inte ha haft – någon detaljerad plan för hur det skulle vara uppbyggt. Det är sant att det i slutet av inbördeskriget hade uppstått en viss övercentralisering, som även om den skulle kunna bli nödvändig i en liknande situation, inte kan vara förebilden i fredstid. De som anstränger sig för att visa hur lösligt bolsjevikerna var organiserade dessförinnan, mycket friare än exempelvis Trotskij insisterade på senare, brukar alltjämt missa att nämna att bristen på centralisering och disciplin skapade sina problem, och att Lenin vid flera tillfällen ville strama till organisationen.
Det här är inte platsen att ge en utförlig beskrivning av hur vi tänker oss att ett revolutionärt parti bör vara uppbyggt. Men det måste hur som helst vara samlat kring ett revolutionärt program – och med det menar vi inte bara de allmänna ståndpunkterna, utan även mer specifika handlingsprogram och taktiska uppfattningar i olika situationer. Det är nödvändigt med ett parti som en kamporganisation, med förmåga till disciplinerat och målmedvetet ingripande i klasskampen. Vi använder därför begreppet demokratisk centralism – en demokratisk organisation med fria interna debatter, och val underifrån av ledningen, men där den beslutade politiken genomförs gemensamt i kampen. Detta innebär inte att vi ska låtsas som att alla är överens i vissa frågor, det innebär inte heller att vi inte kan föra vissa debatter öppet – men det innebär att i viktiga frågor i klasskampen måste vi ha ett disciplinerat och effektivt ingripande enligt den beslutade politiken.
Ledarskapets kris
I Övergångsprogrammet, Fjärde Internationalens grundningsdokument, skrev Trotskij att mänsklighetens kris kunde reduceras till krisen för det proletära ledarskapet. Det är inte ovanligt att även de som åberopar sig på Trotskij försöker ducka för den slutsatsen idag. Givetvis ställs inte frågan på precis samma sätt som 1938 – men ledarskapets kris kvarstår på alla nivåer, såväl vid en direkt revolutionär kris när uppgiften är att ta makten, som vid en strejk för begränsade mål. Inte heller hjälper det att upprepa: vi är emot ledare av alla de slag! Problemet är att ledningarna finns där, i olika former, i fackföreningarna, i partierna som arbetarna röstar på, eller i alla oppositionella rörelser som har formerat sig som ett hot mot den rådande makten, eller rent av för en tid sitter vid den formella makten, men oförmögna att organisera ett försvar mot kontrarevolutionens styrkor.
Så misslyckades den finska socialdemokratin 1918 med att effektivt organisera försvaret mot de vita trupperna, och Allenderegeringen i Chile på 70-talet misslyckades med att avväpna kontrarevolutionen. Till och med historiens starkaste anarkosyndikalistiska rörelse, den under spanska inbördeskriget, hade en ledning – en ledning som inte på ett effektivt sätt lyckades organisera kampen mot det kontrarevolutionära hotet på den republikanska sidan, vilket underminerade hela kraften i kampen mot fascismen. Till det kan läggas en lång rad historiska exempel på situationer när staten varit i allvarlig gungning, men ingen organiserad revolutionär kraft varit beredd att stiga fram och ta på sig ansvaret. Så länge borgarstaternas styrka kvarstår är det som kan ersätta svaga och vacklande eller rent av kontrarevolutionära ledarskap för arbetarklassen inte individernas omedelbara frigörelse, utan ett konsekvent revolutionärt ledarskap, demokratiskt organiserat och baserat på arbetarklassens mest aktiva delar. Det är därför uppgiften att bygga ett parti enligt bolsjevikiska principer kvarstår – under nya förhållanden, och med det senaste seklets lärdomar i bagaget. Erfarenheterna från 1903, och åren som följde är därför fortfarande högst aktuella.
Jens-Hugo Nyberg
Bildkälla framsidan; Boljeviker agiterar bland bönderna 1919; Wikimedia Commons; public domain