En lyckad fritagning, tre stoppade deportationer

En klassisk diskussion i marxistiska kretsar är frågan om enskilda radikala aktioner i förhållande till masskamp. I den spirande marxistiska rörelsen i Ryssland i slutet av 1800-talet gällde frågan exempelvis framför allt att polemisera mot den då dominerande strömningen inom den revolutionära rörelsen, den som inriktade sig på attentat mot enskilda företrädare för tsarmakten. Detta, förklarade marxisterna, skulle kunna döda ministrar och rent av någon tsar, men det skulle inte störta klassförtrycket eller hjälpa att mobilisera massorna för sin frigörelse. Exempelvis blev en tsar dödad, när Alexander II fick bita i gräset 1881. Resultatet blev bara att en ny tsar kom i hans ställe.

Sedan dess har frågan enskilda aktioner i förhållande till klasskamp ställts många gånger, om än oftast i mindre dramatiska former. Exempelvis har det inte funnits någon revolutionär grupp i Sverige på många årtionden som har förespråkat avrättningar av makthavare. Men frågan har ställts på andra sätt.

Många marxister, eller föregivna marxister, brukar dock hemfalla till en ganska ensidig syn på förhållandet mellan enskilda, olagliga aktioner och masskamp. Ingen som kallar sig revolutionär – såvida vederbörande inte blott är ett skämt – kan ju förneka att det i många situationer är berättigat att bryta lagar, däremot föreställer sig många att man först måste få med sig massorna, och sedan kan börja trotsa lagar.

Och givetvis är det nödvändigt att ställa allt i ett taktiskt och strategiskt sammanhang, och väga eventuella vinster mot den effekt som en aktion har på folk medvetande, eventuell repression etc. Men vi kan inte acceptera någon princip som säger att vi först måste vinna ett stort stöd, och först sedan kan göra radikala aktioner. Exempelvis anser vi att vi har rätt att demonstrera, och att vi har en allmän rätt att försvara demonstrationer mot polisrepression. Därmed inte sagt att det i alla lägen är en bra idé att försöka organisera ett försvar. Det är en taktisk fråga.

Stoppa deportationerna!
Ett område där vi till fullo försvarar radikala aktioner, även om de bara genomförs av en liten minoritet, är blockader mot deportationer. Vi motsätter oss helt den svenska, imperialistiska statens deportationer, och tycker att det är helt korrekt att handgripligen försöka hindra dem. Blockader av olika slag kan ju genomföras som kollektiva aktioner, och är åtminstone potentiella massaktioner. Även om massorna inte deltar, eller kanske ens stödjer dem i nuläget, har vi inga problem med att försvara dem, och uppmana andra att delta. Målet är ju att skapa en massrörelse mot deportationer. Vår uppfattning är att det samtidigt måste vara en rörelse mot nedskärningar och privatiseringar, mot all form av högerpolitik, mot otrygga arbetsvillkor – i slutändan en massrörelse för revolutionär klasskamp mot kapitalismen och mot de borgerliga staterna och deras invandringskontroll. Men även i avsaknad av detta är vi helt för att stoppa deportationer. Förutom att vara en del i en större kamp gör de som hindrar en deportation en viktig insats genom att skydda åtminstone en kamrat från att utvisas till krig, förtryck, diskriminering fattigdom eller vad det nu kan vara i ett enskilt fall. Kanske bara att personen har alla vänner här och saknar kontakt med alla i ett land vederbörande inte har varit i på åratal. Det är nödvändigt att inte bara bygga en rörelse för protester, utan även en rörelse för motstånd. Vi kommer inte att kunna förändra samhället utan att sätta oss till motvärn.

En lyckad fritagning!
Idag, söndag 25 augusti, kunde man läsa om att tre män hade blivit befriad från Migrationsverkets förvar i Gävle av tre eller fyra män med yxa som högg sig in. Att bryta eller hugga sig in i ett förvar för att frita uppfattas givetvis av många som mer extremt än att sätta sig i vägen för att spärra en deportation. Inte desto mindre är Arbetarmakt för att förhindra ”avvisningar”, som det förskönande brukar kallas offentligt. Vi känner inte till detaljerna i det aktuella fallet, vi vet inte vilka det var som blev fritagna, eller om det fanns några speciella motiv bakom det. I allmänhet är vi dock som sagt för att hindra någon från att slängas ut tillbaka till krig, förföljelse, misär – även om det sker med en yxa. En av de mest anrika revolutionära traditionerna är att storma fängelser för att befria politiska fångar (ibland andra fångar också, men det är mindre av en principsak). Vanligtvis är det, i avsaknad av en öppen revolution, ganska svårt att frita politiska fångar, men om möjligheten finns kan man givetvis inte ha några principiella invändningar. Sverige har ju inte så mycket politiska fångar – det händer ju att kamrater blir inspärrade, och ibland, som efter Göteborg 2001 blev vissa inlåsta på flera år för att ha demonstrerat på vad domstolen bedömde som fel plats, men de flesta av oss slipper finkan helt – däremot finns det kamrater som är inlåsta i väntar på att skickas tillbaka till länder de av en eller annan anledning såg sig tvingade att lämna. Många av dem som har deporterats har fängslats eller torterats, drabbats av krig, i vissa fall dödats. Andra har utsatts på mindre påtagliga, men fortfarande kännbara sätt. Vi tycker därför inte att det är fel att befria dem, även om det sker med en yxa.

Yxan på bilden har - förmodligen - inget med innehållet i artikeln att göra

Yxan på bilden har – förmodligen – inget med innehållet i artikeln att göra

Givetvis är det viktigt hur fritagningarna görs. I det aktuella fallet blev ett förvar lite tilltufsat, ingen människa blev skadad – det verkar bara ha varit ett vittne som blev ivägskrämt på avstånd. Inte mycket att bråka om alltså. Vi kan som sagt inte i nuläget vara helt säkra på om det finns andra faktorer bakom, med i de flesta fall där en fritagning av någon som ska deporteras sker såhär smidigt får vi helt enkelt säga: gratulerar till en lyckad aktion!

Jens-Hugo Nyberg