Krigshetsarna mobiliserar mot Syrien efter gasattacken

Fredspristagare Barack Obama, nu i färd med att förbereda ännu en imperialistisk invasion

Fredspristagaren Barack Obama, nu i färd med att förbereda ännu en imperialistisk invasion

Kriget i Syrien trappas upp – för en vecka sedan uppges kemiska vapen ha använts i ett angrepp i Ghouta, öster om Damaskus – och med den, imperialismens krigshets. Hur ska socialister ställa sig till imperialismens nya krigshot mot Syrien?

Hundratals dödades, och 3 600 personer ska ha skadats, enligt uppgifter med symptom efter stridsgas. Fördömanden från omvärlden har inte låtit vänta på sig – USA:s president Obama varnade redan förra året för att just kemiska vapen skulle vara en ”röd linje”, som om den korsades skulle kunna fungera som en förevändning för ett ingripande i landet. De flesta medier pekar på den syriska regimen som den skyldiga till angreppet, även om regimen förutsägbart slår ifrån sig sådana anklagelser. Regimens huvudsakliga imperialistiska partner, Ryssland, kallar dock angreppet för en provokation (från rebellernas sida), och tillsammans med Kina lyckades man blockera ett kritiskt uttalande från FN:s säkerhetsråd.

Kungliga krigsvetenskapsakademien har i en rad analyser, som bland annat uppmärksammats av vänstertidningen Proletären, gjort bedömningen att det ”med 99% säkerhet” rör sig om kemiska vapen, och att det är troligast att regimen står bakom angreppet. Men även att ”fanatiska rebeller” skulle kunna ligga bakom anges som ”fullt möjligt”. Om USA:s svar skriver man:

Det spekuleras nu i att USA [när de fått visshet om exakt vad som hänt] ska kunna engagera sig direkt militärt i konflikten. Det låter som en rimlig bedömning, men jag bedömer att det i så fall blir en mindre insats av flera skäl:

1. Stödet på hemmaplan är lågt, både från det amerikanska folket – där den senaste opinionsundersökningen anger 9 % stöd för ett ingripande – och från Pentagon. Det talar för en mer begränsad insats.

2. Möjligheterna för Syrien (liksom Iran och i viss mån Ryssland) att utvidga kriget till bland annat Libanon. Talar också för en begränsning liksom att USA behåller ett eskalationsutrymme.

3. Inga angrepp på Assad direkt, vilket skulle riskera ytterligare kaos om den centrala syriska ledningen skulle slås ut på en gång. Det är inte säkert att det skulle gynna ett avslutande av kriget.

Om väst lyckas knyta en C-vapenanvändning till regimen, så bedömer jag att det i så fall blir fråga om anfall med kryssningsrobotar mot delar av det syriska flyg- och helikoptersystemet. Då skulle väst kunna slå tre flugor i en smäll. En signal till regimen var gränserna går, en avlastning på de moderata rebeller som man vill stödja och till sist en möjlighet att slippa undan pressen att överföra luftvärnsrobotar till dessa med risk för att de kommer i fel händer.

Och, tidigare, om motsättningarna inom det USA-imperialistiska lägret:

Vi vet att den amerikanske generalstabschefen Martin Dempsey i måndags i ett brev till en kongressledamot angav sina starka betänkligheter för ett ingripande i Syrien. Argumentet var i första hand att rebellerna inte skulle stödja amerikanska intressen. Vi vet också sedan tidigare att generalen varit kritisk till vad som händer efter att den amerikanska krigsmakten skulle ha tagit ut det syriska luftförsvaret – att det inte finns något tydligt mål eller plan.

Oavsett vem som står bakom attacken står det klart att det syriska folket lider. Många som ser behovet av internationell solidaritet frågar sig i det här läget – vad ska vi göra, och vad ska vi säga?

Precis som vi motsatte oss bombningarna och de imperialistiska aggressionerna gentemot Irak (1991 och 2003), Kosova samt Serbien (1999) och nu senast Libyen (2011), precis så motsätter vi oss också alla former av anfall av Syrien. Med gasattacken som förevändning förbereder sig nu USA och Storbritannien på att anfalla Syrien. I USA har möten ägt rum mellan Pentagon, utrikesdepartementet och diverse underrättelsetjänster, i syfte att planlägga möjliga krigsscenarion.

Israel har redan tidigare i år bombat utvalda mål i Damaskus och utanför Latakia. Det är någonting vi anser vara totalt förkastligt, och vi försvarar Syriens suveränitet och oberoende gentemot imperialister och regionala satraper. De vore omöjligt för oss som antiimperialister och kommunister att inta någon annan hållning än att försvara en semikolonial stats oberoende visavi USA eller någon annan imperialistmakt.

Att vi samtidigt stödjer alla demokratiska krafter som gör uppror mot den vedervärdiga och nyliberalt totalitära syriska regeringen, en regering som torterar politiskt oppositionella och slår ner sociala protester med oerhörd brutalitet, en regering som jämnar städer med marken i jakten på rebeller, är ingenting som kan anses märkvärdigt. Vi ursäktar nämligen inte reaktionärt repressiva ledningar i stater bara för att dessa stater råkar vara utsatta för imperialistiskt tryck eller rentav militära anfall. Vi var emot anfallet mot Irak, men vi var inte på något sätt anhängare av det blodbesudlade och antikommunistiska irakiska baathpartiet. Vi protesterade mot bombningarna av Kosova och Serbien, men vi var hela tiden oförsonliga fiender till den hysteriskt chauvinistiska Milosevic-regeringen som förnekade albaner och andra befolkningsgrupper fullt legitima demokratiska rättigheter. Vi fördömde bombningarna av Libyen, och till skillnad från diverse imperialiststater i Väst som verkligen var såta vänner till Gaddafi under åtminstone ett decennium innan de plötsligt ändrade sig, så avskydde vi samtidigt den libyska regimen.

Det finns ett undervärderande av inhemska rörelser i halvkolonierna, i de icke-imperialistiska länderna. Detta undervärderande, som bortser exempelvis från Vietnams seger över USA eller Algeriets seger över Frankrike, tar sig inte sällan uttryck i så kallad ”humanitär imperialism”. Tanken är då att imperialister har ”en skyldighet” att ingripa, de måste ”hjälpa de stackars infödingarna”. Argumentationen i sådana analyser åtföljs inte sällan av indignerade utrop: ”Varför gör inte omvärlden mera!?”. Och omvärlden betyder då diverse imperialistiska stater. Den s.k. humanitära imperialismen blev tydlig inte minst under bombningarna av Balkan under 90-talet, med känt resultat: Fruktansvärt lidande för såväl serber, albaner, bosniaker som andra befolkningsgrupper, utarmat uran som har förstört vattendrag och natur för oöverskådlig framtid, missbildningar orsakade av radioaktivitet etc. Samt inte minst ett stärkande av USA-imperialismen. Sedan dess har mönstret upprepats under Irak 1991 och Irak 2003, och styrkan i, eller spridningen av, den humanitära imperialismens idéer kan tydliggöras inte minst av hur antikrigsrörelsen utvecklades inför och efter 2003. Från massiva demonstrationer innan anfallet till mycket begränsat motstånd (exempelvis i Europa) mot ockupationen. Därför att ockupationen ansågs antingen explicit eller implicit ”trots allt föra det goda med sig att Saddam störtades”. Vilket givetvis helt bortsåg från såväl inhemsk opinion i Irak som andra faktorer som följde på ockupationen: Extrem sekterism, sönderbombad ekonomi, sönderbombad vattenförsörjning, korruption och kriminalitet, med mera. Många saker var naturligtvis oerhört negativa redan under Saddam Husseins styre, som vi – vilket vi redan nämnde tidigare – var motståndare till. Såsom regelmässig tortyr, fängslande av oppositionella, total brist på mötes- och organisationsfrihet, förbud av icke statligt kontrollerade fackföreningar, förtryck av kurder osv. Men många av dessa saker blev antingen värre eller bevarades under ockupationen (möjligtvis med undantag för kurdernas situation, även om det är viktigt att komma ihåg att verklig autonomi eller självständighet inte är vare sig säker eller politiskt önskvärd under imperialisters överinseende). Detta råder oss att vara vaksamma mot den humanitära imperialismens argument även nu när USA, Storbritannien och Frankrike överväger bombningar av Syrien.

För att förstå vår antiimperialistiska övertygelse i Syrienfrågan kan det vara vettigt att i korthet redogöra för några orsaker till detta. I vår antiimperialism stöder vi oss nämligen på arbetare, fattigbönder och till dem allierade utblottade skikt av befolkningen. Det är då antiimperialismen blir stabil och seriös, det är då antiimperialismen verkligen har potential att segra över imperialismen. Vi överlåter aldrig det arbetet åt repressiva byråkrater – exempelvis borgerliga stater som felaktigt kallar sig ”antiimperialistiska regeringar” – som ständigt vacklar mellan antiimperialistisk retorik (och i vissa fall begränsad antiimperialistisk praktik) å ena sidan, och lockelsen av att ”uppgradera sig” till den imperialistiska bourgeoisiens standard å andra sidan. De styrande i halvkolonierna, den nationella bourgeoisien, är ständigt redo att kompromissa med imperialismen. Den internationalism vi förespråkar är proletär. I själva verket är proletariatet den enda klass som potentiellt sett kan vara eller bli internationalistisk genom att övervinna den konkurrens som kapitalisterna och kapitalismen representerar. Ett sådant övervinnande av kapitalismen – ett produktionssätt och samhälle som i vissa fall innebär allas krig mot alla i mycket bokstavlig mening – kan uppnås genom den sociala, ekonomiska och politiska revolutionen; socialismen. Det är omöjligt att etablera en sådan internationell solidaritet om vissa arbetare i imperialistiska länder överordnas, i ekonomiskt och socialt hänseende m.m., andra arbetare som lever i länder utanför de imperialistiska länderna. Kommunister beskriver hindret som imperialismen innebär som att proletärer i de imperialistiska länderna knyts upp kring ”sin egen” bourgeoisie och att proletärer i de imperialistiskt dominerade länderna – i de fall de befinner sig under hård imperialistisk press, ockupation eller anfall – riktar in all sin energi på att bekämpa de främmande angriparna. På så sätt finns risker att det läggs en ”våt filt” på den interna klasskampen i de imperialistiskt dominerade länderna. Sådana risker måste tas på allvar, och det bästa sättet att undvika dem är att redan från början undvika imperialistiska aggressioner, alltså militära ingripanden, ockupationer osv. Samtidigt finns det i motstånden mot imperialismen en oerhörd potential, fenomenet är så att säga dubbelt, både potentiellt hämmande och potentiellt befriande. Befriande i meningen att kampen bekämpar angriparna, men också att den spiller över till att även bekämpa den inhemska bourgeoisien. Antiimperialism blir då som en hävstång för att möjliggöra socialism, eller ”en kraftig impuls till demokratiskt medvetande” som kan utvecklas till socialistiskt medvetande. Det senare scenariot förutsätter kommunistiskt ledarskap och proletär autonomi, det vill säga att kommunisterna värnar sin självständighet gentemot främmande klasser och tankesätt. Hur utfallet av kamperna blir är beroende av kontext och konkreta omständigheter.

I fallet Syrien: Om landet skulle anfallas av USA och Storbritannien (och kanske andra stater) så skulle det otvetydigt innebära starkare stöd för Assad-styret inne i landet. För varje bomb som föll skulle den repressiva regeringen vinna anhängare. När syrierna ser hur infrastruktur, ekonomi, sjukvård och i slutändan livsvillkoren totalt sett förstörs eller försämras (även om mycket förstörts redan under inbördeskrigets gång), så kommer de bli alltmer välvilligt inställda till den enda kraft de ser bekämpa angriparna, den syriska armén. Det vill säga den syriska staten. Vi såg sådana tendenser i Irak i kölvattnet av anfallen och senare ockupationen där. Människor som hade råkat illa ut eller rentav hade torterats av Saddams Husseins regim kunde plötsligt hävda att de, om inte gillade så åtminstone accepterade baathismen: ”De bekämpar ju åtminstone imperialisterna”. Det blev i en del fall nästan en sorts överlevnadsfråga i kampen mot imperialismen. En sådan utgång vill vi helst inte se i Syrien. Istället önskar vi en utveckling av rörelsen av demokratiska oppositionella gentemot Assad, en utveckling där syrierna utanför staten kan organisera sig till försvar mot eventuellt militärt anfall från USA, Storbritannien, Frankrike eller andra som bejakar militärt ingripande. Och då måste vi oundvikligen markera vårt avståndstagande även till de reaktionära strömningar som, tyvärr, existerar bland Syriens oppositionella. Oppositionskrafter som i vissa fall rentav välkomnar flygförbudszoner eller att USA ingriper med bombplan. Oppositionskrafter som omhuldar sekterism, förtryck av kurder och andra befolkningsgrupper (som alawiter), oppositionella som vill byta ut Assad mot religiös despotism. Det aktualiserar återigen behovet av att stärka såväl den antiimperialistiska syriska vänstern som allmändemokratiska krafter i allmänhet. De som motsätter sig såväl Assad som islamister, såväl Saudiarabien som Turkiet, såväl Iran som Ryssland, såväl Obama som Cameron. ”Den humanitära imperialismen” är en av de senaste tjugo årens mest vämjeliga lögner.

  • Nej till USA:s och Storbritanniens krigshetsande!
  • Försvara Syrien gentemot imperialister!
  • Stöd alla demokratiska oppositionella gentemot Assads nyliberala helvete!
  • Störta Assad, för demokrati, för socialism!

Arbetarmakt