Demonstrera mot Obama – men till skillnad från vissa tar vi avstånd från USA-imperialismen utan att stödja Assad

Onsdag 4 september kommer president Obama till Stockholm. Med anledning av detta kommer det den dagen att vara en demonstration på Medborgarplatsen kl 17 under huvudrubriken Nej till Big Brother Obama, med underrubriker mot massövervakning, USA:s krigspolitik och NATO-samarbete. Vi anser att det finns all anledning att protestera. Den förändring som många drömde om när han blev president – naivt som vi sa redan då – har uppenbarligen inte kommit. Visst, enstaka lagar kan vara bättre under Obama än under en republikan, och vissa reformer kan göras – men samtidigt avlyssnar NSA mer än de någonsin har gjort, betydligt fler civila dödas av drönarattacker i exempelvis Pakistan och Jemen än de gjorde under Bush, och Guantanamo är fortfarande igång. Och Chelsea Manning fick 25 års fängelse för att ha avslöjat krigsförbrytelser.

Det har egentligen inte så mycket direkt med Obama att göra – det handlar mer om att USA:s formellt demokratiska system inte släpper igenom förändring. För att bli vald behöver man alla miljoner som en valkampanj kostar, och det får man genom att övertyga affärsintressen om att man är rätt person. Redan där sållas alla inre hot mot systemet ut nästan lika effektivt som av Irans väktarråd. Demonstrationen är inte så mycket mot Obama som Obama – utan mot Obama som den främste representanten för USA-imperialismen, som förblir vår mäktigaste fiende i världsskala.

KP:s flygblad för Assad
Dock finns det problem med tillställningen. Inte minst kan vissa förväntas ge sitt öppna stöd till Syriens blodbesudlade diktator Assad. Det så kallade Kommunistiska partiet tänker exempelvis dela ut ett flygblad som tar tydlig ställning för Syriens diktator. Det har visserligen vädjats om att hålla inne med ställningstaganden för och emot Assad från demoledningens sida, så jag kan inte säga säkert att det kommer att delas ut – det har dock legat uppe på deras hemsida, och överensstämmer med vad de brukar skriva. Flygbladet inleds med ett citat från Aftonbladets Wolfgang Hansson om att det är oppositionen som har mest att vinna på den uppmärksammade gasattacken nyligen. Här kan man ju anmärka på det lite lustiga i KP:s tidning Proletärens metod för att bedöma borgerliga kommentatorer och ”experter”. När någon är elak mot Stalin, eller går för hårt åt Nordkorea avskrivs de ofta bara som ”borgare”, eller rent imperialistlakej. Men ifrågasätter de att Assad har använt nervgas så blir deras uppgift genast intressanta. Intressant över huvud taget hur deras världsbild, där allt bedöms utifrån sitt förhållande till USA-imperialismen, kan få KP att dra en lans för att försvara Assad från vad de tydligen är orättvisa anklagelser om att använda giftgas.

Man kanske också skulle kunna tycka, gentemot KP:s och deras nyfunna vänner bland den borgerliga pressens kommentatorers påståenden att Assad inte har något att vinna på gasattacker, att han kanske faktiskt skulle kunna ha ett syfte med det – nämligen samma syfte som när han låter vanliga bomber regna över städer. Ska vi alltså tro att han har ett syfte när civila dödas med bomber, men när det sker med giftgas så är syftet försvunnet? Jag kan förstås inte säga säkert att Assad låg bakom gasattacken – men hans styrkor har mördat mångdubbelt fler genom mer konventionella vapen, så hur stor roll spelar det i att bedöma honom?

Antiimperialism och dess karikatyrer
Antiimperialism är en självklar del av vänstern – men delar av vänstern, företrädesvis den av stalinistiskt ursprung, drar helt absurda slutsatser av detta. Först och främst ser de imperialism som liktydigt med USA, eller på sin höjd USA och EU. Ofta kan de visserligen efter lite diskussion gå med på att andra imperialistiska makter, kanske till och med Ryssland, är imperialistiskt – men i så fall klargör de vanligtvis att den stora boven ändå är USA. Det stämmer givetvis att USA är den klart mäktigaste imperialistmakten, men kan man på den grunden dra slutsatsen att andra imperialiststater är mindre reaktionära, och kanske kan stödjas för att balansera USA:s makt? Nej, vi avvisar bestämt att vi har något att vinna på att rangordna imperialistmakterna för att se om det är någon imperialism vi kan stödja idag (det brukar i så fall bli alla som hamnar i minsta konflikt med USA).

Inte nog med det, den stalinistiska (observera att vissa kan ha blivit skeptiska till just Stalin, men så länge de håller sig till den stalinistiska metoden i dessa frågor förblir de politiskt kvar i traditionen) skolan av ”antiimperialism” vill dessutom helst göra frågan om USA-imperialismen till den ständiga huvudfrågan, där allt tenderar att bedömas efter mallen: hur ställer de sig till USA? Relationen till imperialistblocken är givetvis en viktig faktor, som konsekventa internationalister har vi dock en utgångspunkt som är viktigare: arbetarnas och de fattiga massornas kamp för sin befrielse.

Nu skulle antiimperialisterna av stalinistiskt ursprung utbrista – men vi är givetvis också för arbetarnas och de fattiga massornas kamp!! Ja, i teorin om inte annat. Utgångspunkterna är dock inte samma. Detta visade inte minst Mao med sin betoning på att man kan bilda fronter med alla mot supermakterna (som då alltså var USA och Sovjetunionen). Kina under Mao gjorde betydligt mer än att bilda tillfälliga och nödvändiga samarbeten för att bemöta större hot – de satte i metod att ge reaktionärt stöd till vidriga diktaturer, när de ville ha allierade av olika slag, vilket kunde förklaras med någon variant av ”front mot supermakterna” på ett sätt som de mest enfaldiga tyckte verkade rimligt. Att Chile under Pinochet och Iran under shahen skulle kunna bli antiimperialistiska var givetvis uteslutet, men det hindrade inte Mao och hans tappra byråkrater från att skapa goda och vänskapliga relationer med dem. När dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangladesh) ville frigöra sig från Pakistan 1971, skickade militärregimen dit armén, och under det 9 månader långa kriget dödades åtminstone några hundra tusen människor. Kina tog i det läget ställning för Pakistans territoriella integritet – eller med andra ord, backade de upp militärregimen som slaktade oskyldiga i enorma mängder, för rätten att behålla överhögheten över Bangladesh.

Den antiimperialistiska karikatyrens spöke
Det är lätt att hamna i dessa reaktionära positioner med Maos metod att se den huvudsakliga konflikten i supermakterna mot resten. Samma metod kan ses idag. Iran är som bekant en vidrig diktatur. Att USA ser regimen som sin fiende gör den inte mer progressiv. Om USA skulle invadera Iran skulle den huvudsakliga frågan gälla en imperialistmakt som försökte ta kontrollen över ett halvkolonialt land. I den situationen skulle vi försvara Iran, trots dess avskyvärda regim. Detta gör inte att vi på minsta sätt kan backa upp diktaturen mot andra hot, bara för att USA skulle kunna ha synpunkter på vad som händer. Framför allt är det nödvändigt att vara mycket tydlig med att vi är för att Irans diktatur störtas av dess arbetarklass och andra progressiva klasser. Detta är något KP misslyckas med. När det var en våg av protester 2009 förmådde KP inte att ta ställning för att regimen skulle störtas av massrörelsen, utan försökte sätta sig i mitten. Å ena sidan hade massorna anledning att vara missnöjda, å andra sidan urskuldade de Ahmadinejad. Deras syn på USA-imperialismen som det som allt ska bedömas mot fick dem att inta en försonlig hållning till den blodiga diktaturen. Se vår polemik här.

Syrien
Det mest aktuella fallet idag är dock förstås Syrien. Delar av stalinistvänstern har envisats med att betrakta Assad som någon form av antiimperialist, och lyckades på ett tidigt stadium intala sig att upproret mot diktatorn var någon form av USA-styrd komplott. Varje kritik mot Assad från Obama eller någon av hans underhuggare sida, varje tecken på närvaro av amerikanska sändebud i närheten av Syrien greps med giriga händer för att ”visa” vilken USA-intervention det handlade om. Att Vita Huset och Pentagon varit minst sagt svävande i sin opposition mot Assad – eller, viktigare, att oppositionen fortfarande inte har fått vapen från USA – har inte bekymrat Proletären med flera tidningar nämnvärt. Såklart att Assad, i deras världsbild, försvarar Syrien mot imperialismen!

Nu är ju imperialismen väldigt påtagligt involverad i Syrien. Ryssland har ju skickat stora mängder vapen, inte minst bombplan som hjälpt Assad att bomba de av Syriens städer han inte kontrollerar. Men, utbrister vår Assad-vän – ja ja, jag vet, pliktskyldigast brukar de ibland framhålla att Assad har brister, inte är någon verklig socialist eller kanske rent av har auktoritära drag.. dessa små brasklappar hindrar dock inte att de tar ställning för Assad, och gör ursäkter för honom – således: Assad-vän. Men, utbrister så alltså vår Assad-vän – USA är ju den största fienden! Hur kan ni sätta Ryssland på samma nivå?!? Ja, kan man svara, kanske för att det är just Ryssland som backar upp den blodsbesudlade diktatorn med massiva vapensändningar? Som jag förklarade nyss: det är inte hållbart att hålla på att stödja lite mindre mäktiga imperialister mot de lite kraftfullare. Då hamnar man lätt i knäet på Putin och hans reaktionära dagordning, för att inte tala om att hans bombplan skövlar städer. Detta har vi ju fått åtskilliga bevis för.

Har islamisterna tagit över?
Det andra stora argumentet mot upproret mot Assad är att oppositionen domineras av reaktionära islamister. Det stämmer förstås att det finns ett verkligt islamistiskt hot. Vissa områden i företrädesvis norra Syrien domineras av grupper som al Nusra eller ISIS, och de har slängt ut det sekulära och demokratiska upprorets styrkor ur exempelvis Raqqa. De utgör givetvis ett dödligt hot. I andra områden är det dock islamisterna som har slängts ut. Den sekulära delen av upproret och islamisterna kontrollerar i hög grad olika områden. Se den här intressanta skildringen till exempel.

Det finns fortfarande ett demokratiskt uppror, med brett folkligt stöd i stora områden. Dess ledning är inte vad vi skulle föredra om vi kunde välja – men det är den utan tvekan mest progressiva kraften i landet. Assad representerar en blodsbesudlad och allt mer korrupt diktatur, vars politik under senare år allt mera gick ut på att berika den närmaste kretsen, samtidigt som merparten av folket blev fattigare. Han samarbetar dessutom som bekant också med reaktionära islamister – Irans diktatur och Hizbollah. F.ö. lite lustigt, eller ”lustigt” att Proletären reagerar så föga mot dessa islamisters inblandning. Men ja, de har ju redan kommit fram till att Iran i kraft av sin konflikt med USA är mera progressivt. Och Hizbollah är ju emot Israel, så varför oroa sig över deras reaktionära karaktär i övrigt, bara för att de sätts in för att erövra städer i samarbete med en reaktionär diktator? Nu kan man visserligen anmärka att trots att Proletären länge högljutt upprepade: Israel stöder upproret!, så är det uppenbart att den nuvarande Assad inte har tagit ett enda konkret steg mot Israels ockupation av Golanhöjderna, så inte heller hans far sedan kriget 1973. Israels ledning är inte dummare än att de uppskattar en sådan sak – och nu har de tydligt sagt att de inte önskar se Assad störtad.

Hur som helst: det finns reaktionära islamister inblandade (på båda sidor, men låt oss göra som stalinistvänstern och bortse från den ena sidan). Kärnfrågan blir då: hur bekämpar man det hotet. För KP är saken klar: de hoppas att Assad vinner. Ett problem (om vi bortser från flera andra alltså) med det resonemanget är dock att förtryck, repression och terrorbombningar ofta är ett ganska dåligt sätt att bekämpa islamism. En progressiv regim skulle givetvis mycket väl kunna behöva vapenmakt mot väpnade reaktionära grupper, och en seger för upproret skulle den sekulära delen med säkerhet behöva använda krafttag mot al Nusra – men att bekämpa islamismen genom att upprätthålla en korrupt diktatur genom repression och terror mot den demokratiska oppositionen likväl som mot fundamentalistiska grupper får ofta i slutändan rent motsatt effekt. Det skulle exempelvis Irans sista shah säkert kunnat vittna om, ifall han inte hade dött i cancer. Men den lärdomen borde vara avskräckande – hans diktatur skapade allt mer opposition, vilket gav förutsättningarna för Khomeini att ta över.

Al Nusra och ISIS är enligt normala förnuftskriterier helt galet reaktionära. De saknar förutsättningarna att under normala omständigheter bli en masskraft. Assad krig mot befolkningen skapar just de omständigheterna som behövs för att dessa grupper ska kunna växa. Ju längre inbördeskriget pågår, ju flera bostadsområden som skövlas med marken och ju flera som dödas desto mer kan jihadisterna växa, och ju svårare får de demokratiska krafterna i motståndet, desto svårare blir det att upprätthålla de folkliga strukturer av lokala råd som fortfarande finns i flera befriade områden. Allt stöd till Assad håller inte bara en korrupt och blodsbesudlad diktator under armarna – det bidrar även till att plöja marken för framtida islamistiska segrar.

Nej till USA-intervention! Vapen till upproret!
Nu kan det tyckas att det blev en lång utvikning i en text som mest borde ha handlat om Obama. Men med tanke på att frågan om Syrien är central, och att många av dem som protesterar mot Obama blandar ihop sin opposition mot USA-imperialismen med stöd åt Assad kändes det nödvändigt. Visst skulle vi ha kunnat skriva om NSA och övervakning, Chelsea Manning och Guantanamo – men å andra sidan är de frågorna uppenbara för de flesta progressivt sinnade människor. Däremot har många som ser sig som inte bara progressiva, utan kanske rent av som kommunister, en felaktig syn på imperialismens roll, vilket inte är någon mindre teoretisk fråga, utan får dem att hamna i knäet på andra reaktionära krafter. Och när det finns dispyter med möjliga – och faktiska – reaktionära konsekvenser är Arbetarmakt där och reder ut begreppen. That’s what we do, liksom.

Arbetarmakt är emot imperialistiska interventioner i Syrien, liksom på andra håll. USA:s invasioner och bombningar av Irak och Afghanistan har som vi vet knappast bidragit till fred och frihet, liksom deras stöd till Israel och till shahen av Iran uppenbarligen har fått enbart reaktionära konsekvenser. Samtidigt är vi tydliga med att vi även är emot det imperialistiska stödet som tillfaller Assad, med förödande konsekvenser för Syrien. Ryssland, likväl som USA, är imperialistiskt, och att det är mindre mäktigt gör inte dess interventioner mindre reaktionära, vilket säkert många överlevande från sönderbombade områden kan intyga. Förslagsvis kan de ”antiimperialister” som inte motsätter sig den ryska inblandningen övergå till att kalla sig anti-USA-imperialister.

Vi fortsätter också att stödja upproret. Inte okritiskt, och vi är inte för någon inbillad fasad av politisk enighet. Vägen framåt för Syrien, regionen och världen är att bryta med nyliberalism, privatiseringar och kapitalism, och att bygga upp en revolutionär, socialistisk arbetarrörelse som kan ta makten från alla korrupta härskare, och vi är för att dessa krafter byggs överallt, även i Syrien och redan idag. Samtidigt pågår kriget nu, och vi är helt för att det befintliga, sekulära upproret segrar, även om dess ledning är långt ifrån vad vi skulle önska. Därigenom ligger vägen för en återuppbyggd arbetarrörelse och för revolutionära organisationer att bygga upp sin kraft. Det största hindret för en seger i kriget är bristen på effektiva vapen, speciellt mot Assads stridsvagnar och flygplan. Därför upprepar vi vad vi har sagt tidigare: ge upproret vapen. Varje förstörd stridsvagn och varje nedskjutet flygplan ur Assads mördarmaskin är en seger, och arbetarrörelsen i alla länder, inte minst Sverige, borde med kraft kräva: skicka anti-tankmissiler och luftvärn till den sekulära delen av upproret.

Så alltså: följ med och demonstrera mot USA-imperialismen nu när dess främste företrädare hälsar på. Men det viktigaste är ju att bygga en verklig rörelse på sikt, och det gör vi inte genom den eländiga karikatyr av antiimperialism som välkomnar Assads ryskstödda terrorbombingar.

Jens-Hugo Nyberg