Många blev arga och upprörda när nyheten kom att hovrätten friade de sex pojkarna som hade dömts i tingsrätten för en våldtäkt på en ensam 15-årig flicka på en fest i våras. Sex pojkar alltså, mot en ensam 15-årig flicka. De tog hennes mobil och kläder, och våldtog henne, en efter en i ett låst rum. Flickan hade sagt nej. Ett solklart fall tycker ni? Det tyckte inte hovrätten. Och faktum är: enligt svensk lagstiftning – Sverige alltså som Assange hävdade är ett feministernas Saudiarabien – räcker det inte med ett klart och tydligt nej för att det ska räknas som våldtäkt.
I en intervju på Aftonbladets webb-tv förklarade Madeleine Leijonhuvud, professor i straffrätt, hur lagen ser ut:
Enligt den gamla lagtexten, som gällde när våldtäkten begicks, måste den som våldtas befinna sig i ett hjälplöst tillstånd för att det ska räknas som våldtäkt. Det räcker alltså inte med att någon säger nej, och att någon annan struntar i nejet och kör på ändå. Man kan säga nej hur mycket man vill – befinns man inte vara i ett hjälplöst tillstånd ska det inte räknas som våldtäkt.
Nu skulle ju jag, och många andra, tycka att en ensam 15-årig tjej, med sex större killar som inte vill lyssna på ett nej borde betraktas som ett hjälplöst tillstånd. Men lagen är uppenbart luddig. Hjälplöst tillstånd kan tolkas väldigt snävt. Det förekom inte direkt fysiskt våld, och inga uttalade hos. Då kan man – åtminstone om man är dum i huvudet (ping hovrätten) – göra bedömningen att flickan inte befann sig i ett hjälplöst tillstånd.
För att göra saken mindre luddig föreslog Lagrådet 2005, för 8 år sedan, att lagen skulle ändras, och slopa kraven på att man måste befinna sig i ett hjälplöst tillstånd för att det ska kunna klassas som våldtäkt. Den dåvarande S-regeringen, med Thomas Bodström som Justitieminister sa nej. Det är ovanligt att politikerna går emot Lagrådet i sådana fall, men S-regeringen tyckte uppenbarligen att det var tillräckligt viktigt att inte skärpa lagen för våldtäkter för att ändå gå emot de lagkunniga.
Ny lagtext – men ett nej är fortfarande inte ett nej
Nu är lagen ändrad, och trädde i kraft 1 juli. Alliansregeringen beslöt att ändra på lagtexten – men de tog god tid på sig. Nära 7 år tog det innan de gav med sig, efter juristers förslag och ändrade lagen. Men inte heller de ville slå fast att ett nej är ett nej, som deras utredare föreslog. Nu räcker det förvisso att den som utsätts befinner sig i en speciellt utsatt situation, det specificeras att det kan gälla att vederbörande är allvarligt rätt, och det är ju mildare än ”hjälplös tillstånd”. Men ett nej är fortfarande inte nödvändigtvis ett nej i lagens ögon. Om man inte befinner sig i en speciellt utsatt situation, så är det inte våldtäkt, enligt lagen.
Då den aktuella våldtäkten skedde gällde alltså den gamla lagen, om hjälplöst tillstånd, således är det den domstolen ska döma efter – fortfarande enligt lagen. Skulle hovrätten ha dömt annorlunda med den nya lagtexten? Exempelvis om den sittande regeringen hade snabbat på lite? Det vet vi förstås inte, men chansen hade åtminstone varit större.
Det största problemet är därför inte hovrättens bedömning. Eller ja, jag tycker att de är dumma i huvudet som frikände också enligt den gamla lagtexten. Men det allra största problemet i sammanhanget är den dåliga lagtexten. Sverige har faktiskt sämre lagtexter – i meningen att det krävs mer för att det ska klassas som våldtäkt – än många andra länder.
Det vanliga argumentet i sammanhanget är ju att vi inte kan vända på bevisbördan – män kan inte bli dömda för våldtäkt på bara ett utpekande. Och givetvis – vi bör ju ha kvar en rättsprocess, och det ska fortfarande krävas bevis för att döma någon. Men frågan är fortfarande var ribban ska läggas. Den rimliga ståndpunkten är att ett nej ska betraktas som ett nej. Respekterar man inte det så kan man dömas. Det är fortfarande något som ska bevisas givetvis – men när domen ska läggas är det där utgångspunkten bör vara. Ett nej innebär inte per automatik att det är våldtäkt, sa Svea Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll. Fast det är just det som det borde innebära.
Inför samtyckeslagstiftning!
Ett ytterligare steg vore att införa en samtyckeslagstiftning. Det vill säga: det huvudsakliga ansvaret ligger inte på att den som utsätts ska klargöra att hon inte vill – utan ansvaret ligger på en själv att vara säker på att den andre är med på noterna. Hur man än formulerar saken eller drar gränsen kommer det att finnas gråzoner och svåra bedömningar, och kniviga bevislägen. Ingen lagstiftning kommer att undanröja detta. Däremot vore det rimligt att i situationer med sex killar och en 15-årig tjej på en fest, kräva att ansvaret ligger på de sex killarna att vara säkra på att tjejen faktiskt vill. Till skillnad alltså från att ansvaret ligger på henne att få dem att verkligen förstå att det sker mot hennes vilja. Samma sak med tre killar och en flaska och en ensam tjej – för att bara nämna två uppmärksammade rättsfall från den senaste tiden.
Jens-Hugo Nyberg