I söndags folkomröstade Kroatien om förbud mot homoäktenskap, efter en kampanj stödd av bland andra katolska kyrkan. Valdeltagandet var bara 37%, men resultatet är bindande – landets grundlag kommer att ändras så att äktenskap uteslutande definieras som något mellan man och kvinna. På så vis ska ingen kommande regering kunna legalisera homoäktenskap. Folket har alltså sagt sitt, och därmed är saken avslutad – eller? Hur ska marxister ställa sig till reaktionära folkomröstningar?
Det är en vanlig uppfattning att folkomröstningar är höjden av demokrati. Folket, inte politikerna, får ju säga sitt. Detta är förstås, ur varje marxistisk synpunkt, en naiv inställning. Vi behöver inte gå in på den grundläggande analysen av var den ekonomiska makten finns och statens klasskaraktär, något som givetvis inte kommer att förändras av ett folkomröstningsutslag, men några påpekanden kan göras.
Värdet av en folkomröstning givetvis beror på hur frågorna ställs. Den senaste folkomröstningen i Sverige gällde EU-medlemskapet. Vi fick bestämma om Sverige skulle gå med. Däremot fick vi inte ta ställning till det politiska innehållet, som skulle ha blivit mycket likartat vare sig Sverige formellt gick med eller inte. Visserligen upptogs mycket av nej-sidan om argument om en annorlunda politik, men det var mestadels illusioner. För en annan politik, ett alternativ till den tilltagande högervridningen av hela det politiska fältet hade det behövts andra styrkeförhållanden, och för det hade det krävts direkt kamp på gatorna, arbetsplatserna och skolorna. Detta helt oavsett utslaget i folkomröstningen.
Tolkningen av resultatet skulle dessutom utföras av de politiska och ekonomiska strukturer som redan finns – inte av den majoritet som röstade på det segrande förslaget. Det vore givetvis naivt att tro att de partier som allt mer har privatiserat och avreglerat skulle ändra sig helt för en omröstnings skull. Även om en folkomröstning som krävde en begränsning av marknadsanpassningen skulle segra – om någon sådan fråga någonsin skulle ställas till allmän omröstning, vill säga – skulle detta inte innebära några garantier för en ändrad politik. Snarare skulle det förhalas och omtolkas, för att efter ett tag helt överges som målsättning.
Men, trots att så stor del av vänstern såg EU-omröstningen 1994 som en ödesfråga är folkomröstningar knappast något som några betydande radikala krafter knyter hopp om samhällsomvandling till idag. Däremot är en annan möjlig funktion hos folkomröstningar mer aktuell – folkomröstningar som ett medel att mobilisera en reaktionär opinion.
Just nu är detta aktuellt i Kroatien, där en betydande majoritet i en folkomröstning i helgen röstade emot att tillåta samkönade äktenskap. Titt som tätt hör man också rasistiska krafter uttala sig för folkomröstningar om exempelvis flyktingmottagande. Med en viss syn på demokrati – en helt ytlig och metafysisk visserligen, men dock – kan detta anses som ett steg framåt för demokratin. Folk får ju ta ställning och rösta om frågor. Är det inte detta som är själva demokratin? Kanske, om man ser demokrati som något som bara handlar om hur man fattar beslut, och ser alla frågor som neutrala ur demokratisk synvinkel. Om man däremot ser rasism och diskriminering som i sig odemokratiskt kommer saken i ett annat ljus. Till det kan ju tilläggas att de som driver frågor som dessa knappast är så intresserade av demokrati i sig, utan snarare just vill hetsa mot flyktingar eller homosexuella, detta oavsett vilka formellt demokratiska argument de föredrar att framlägga sin sak med.
Hur bör då socialister ställa sig till dessa frågor? Vi bör givetvis inse att det inte finns något demokratiskt värde i reaktionär hets, och således finns det ingen anledning att ge minsta stöd till folkomröstningar med en reaktionär frågeställning, som lokala folkomröstningar om att begränsa flyktingmottagande, eller om att begränsa vissa gruppers grundläggande rättigheter. Detta är inte att motsätta sig en demokratisk debatt och demokratiska omröstningar, utan att motsätta sig just reaktionär hets.
Men vad ska vi då ha för inställning till folkomröstningar som redan hållits, som den i Kroatien, som förbjuder samkönade äktenskap? Eller om andra folkomröstningar skulle besluta att begränsa aborträtten, fackliga rättigheter, begränsa invandrares och flyktingars rättigheter eller dylikt? Borde dessa betraktas som demokratiskt fattade beslut, som måste respekteras? Nej, givetvis inte. En revolutionär regering skulle inte kunna erkänna några reaktionära lagar som legitima, oavsett om dessa byggde på en mer eller mindre tillfällig reaktionär opinion. Alla reaktionära lagar – vare sig de är riktade mot flyktingar, kvinnor, hbtq-personer, tiggare eller arbetare – ska bort så fort som möjligt, det är den grundläggande demokratiska principen på området. Hur dessa lagar har stiftats är av underordnad betydelse. Att en betydande majoritet kan mobiliseras för dylika frågor är ett väldigt problem – men det kan inte innebära att socialister ger dessa lagar den minsta legitimitet.
No Responses