Kamp mot arbetslösheten – dags att vända styrkeförhållandet

De senaste åren har arbetslösheten kretsat kring 8-9 % och ungdomsarbetslösheten strax under 25 %, vilket innebär att nästan var fjärde ungdom som vill arbeta inte har något jobb.

När Reinfeldt påstår att den borgerliga regeringen har sysselsatt fler bygger han sin lögn på en räkneövning som bara tar upp antalet sysselsatta.

Men det relevanta sättet att räkna på för att fastslå om arbetslösheten har ökat eller minskat är andelen sysselsatta av arbetskraften. Självklart arbetar fler människor idag än för sju år sen, eftersom arbetskraften ökat, och det säger inte heller någonting om att de arbetslösa också blivit fler. I augusti 2006 var 6,4 %, eller 308 500, arbetslösa. I augusti i år var de 7,3 %, eller 377 200. Även de långtidsarbetslösa (de som varit inskrivna som arbetslösa i mer än sex månader) har ökat mellan augusti 2006 och augusti 2013, från 28,6 % till 35,1 %.

Borgarnas retoriska taktik sammanfattas bäst som ”det man inte vet lider man inte av”. Problemet är att för många lider av arbetslösheten och att den verklighet borgarna skapat börjar komma ifatt dem.
Arbetsförmedlingens sparkade chef Bermudez-Svanqvist formulerade sitt uppdrag, borgarnas arbetsmarknadspolitik, mer koncist än hennes f.d. chefer törs: ”Utbudsstimulerande politik”. Bermudez-Svanqvist tycker att det är ett vackert ord. Marx förklarade detta utbud som reservarmén av arbetslösa. Kapitalisterna behöver en reservarmé så att de kan pressa ned lönerna och försämra arbetsvillkoren genom att utnyttja de arbetslösas konkurrens om arbeten. En armé av lös och ledig arbetskraft är också nödvändig för att kapitalisterna, som ibland expanderar och ibland skär ned beroende på kapitalismens cykler, ska kunna lägga ned och flytta produktionen hur de vill.
Men Reinfeldt försöker lura i oss något om solidariteten i den arbetslöshetsstimulerande politiken: ”Vi har synliggjort människor som förut doldes i bidragssystemen.” Hur ”synliggjord” känner sig den långtidsarbetslöse, som fortfarande är i behov av bidrag (ett socialt stöd som borgarna föraktar men som i solidariska människors ögon är en rättighet) men tvingas till meningslösa rutiner eller oavlönat arbete under myndigheternas förmynderi? Hur ”synliggjord” känner sig den utförsäkrade sjuke för att hon nu får stå till arbetsmarknadens förfogande? Borgarna har synliggjort folk så de lättare kan trampa på dem.

Med utförsäkringarna av sjuka och nedskärningarna i den offentliga sektorn har den borgerliga regeringen medvetet underblåst arbetslösheten. Tillsammans med det numera låga deltagandet i de numera dyra och låga a-kassorna har arbetsmarknaden gjorts till en plats för lönedumpning och osäkra anställningar.

Samtidigt som flera hundra tusen går arbetslösa är vården och skolan, industrier och arbetsplatser i hela landet underbemannade. Att säga ”allting står inte rätt till här” är en bisarr underdrift.

Det handlar om kapitalismens slöseri med människor. Arbetarklassens underordnande under en arbetsmarknad som är underordnad borgarna, eller mer bestämt borgarnas ambitioner att underordna samhället kapitalisternas behov av en reservarmé av arbetslösa. Men det är hög tid att vi börjar underordna samhället våra behov. Facken och vänstern måste börja sätta gemensam handling bakom kraven på full sysselsättning genom politiska satsningar på vården, omsorgen och skolan och genom facklig kamp för att anställa precis så många som behövs på varenda arbetsplats i landet där personalen går in i väggen och på knäna. Massarbetslösheten är helt enkelt ett styrkeförhållande som vi måste vända på.
Nicholas