När Foucault hamnade i knät på Ayatollan

Michel Foucault, fransk filosof och en av postmodernismens fixstjärnor, brukar ofta framställas som en av förtryckets främsta kritiker. Men i samband med att den religiösa fundamentalismen släckte den iranska revolutionen i början på 1980-talet så ledde hans fientlighet mot upplysningen och modernitet honom rakt i armarna på den bloddrypande islamistiska kontrarevolutionen.

När iranska revolutionen bröt ut 1978 var Foucault sedan länge en etablerad och ledande fransk filosof. Som sådan var han en förgrundsgestalt i en postmodernistisk civilisationskritik. Foucault menade att moderniteten och upplysningen hade skapat ett mer omfattande och även intensifierat förtryck av människan. I namn av framsteg, vetenskap och frihet hade det moderna västerländska samhälle som vuxit fram efter franska revolutionen blivit mer kontrollerande och disciplinerande än någon annan tidigare civilisation.

Foucault som korrespondent
1978 gjorde Foucault ett antal resor till Iran och skrev flera reportage för den ledande italienska dagstidningen Corriere della sera. Han skrev också några artiklar för de franska tidningarna Le Monde och Le Nouvel Observateur. Som kritiker av västerlandet och moderniteten diskuterade Foucault nästan enbart förhållanden inom västerlandet självt. Det internationella är helt frånvarande i hans produktion. Undantaget är alltså Iranartiklarna. Dessa översattes inte till engelska förrän 2008 och var fram till dess inte kända för en publik utanför Frankrike och Italien. I Frankrike var Foucault å andra sidan starkt kritiserad för sina åsikter om Iran redan när han framförde dem. Dessa artiklar är ovärderliga för den som vill veta hur Foucault själv ansåg att hans postmoderna kritik bord fungera vägledande när det gäller att ta ställning till en religiöst fundamentalistisk rörelse i tredje världen. Med tanke på att både den islamiska fundamentalismen och postmodernismen har fått en drastiskt ökad spridning sedan dess så är frågeställningen minst sagt aktuell.

Foucaults artiklar om Iran finns samlade som ett appendix till boken Foucault and the Iranian Revolution. Gender and the Seductions of Islamism. Författare är Janet Afary och Kevin B. Andersson.

Antimoderniteten hos Foucault
En av de första saker som slår en läsare av Foucaults artiklar om Iran är frånvaron av begreppet imperialism. Det naturliga för en progressiv person som kritiserade västerlandets roll i tredje världen i slutet av 1970-talet hade varit att använda sig av det begreppet som en beskrivning på dominans och utplundring. Foucault undviker det dock omsorgsfullt i sina artiklar. Han är nämligen upptagen av ett annat problem än imperialism. Den fiende han identifierar i sina artiklar är densamma som på hemmaplan: moderniteten och upplysningen. Med Foucaults egna ord:

Yes, modernization as a political project and as a principle of social transformation is a thing of the past in Iran […] This modernization is now utterly rejected, not only because of the setbacks that have been experienced, but also because of its very principle. With the present agony of the regime, we witness the last moments of an episode that started almost sixty years ago, the attempt to modernize the Islamic countries in a European fashion. (s. 196-197)

En nyckelformulering i ovanstående citat är att moderniseringen tillbakavisas som grundläggande princip. Det är inte bara vissa effekter och misslyckanden orsakade av moderniseringen som förkastas. Det är moderniseringsprojektet i sig självt som förkastas. Det måste tolkas som ett radikalt avvisande av det mesta som ingår i moderniserings/modernitetsbegreppet. Det är därför på plats att fråga sig vad Foucault inkluderar i moderniseringen, vilket förkastande är det han närmare bestämt instämmer i?

Nej Foucault, tyvärr är din analys av Iran inget att se så här glad över

Nej Foucault, tyvärr är din analys av Iran inget att se så här glad över

För att ytterligare få reda på vad Foucault menar att denna modernitet som iranierna gör uppror mot är, kan vi vända oss till en artikel med namnet ”The Mythical Leader of the Iranian Revolt” (220-23). I den säger han att det inte är frågan om en vanlig revolution utan att det handlar om människor som gör uppror mot hela världsordningen. Han säger att det ”… kanske är det första stora upproret mot de globala systemen…” (s. 222). Han tycks i denna artikel mena att de folkliga uppror som ägt rum tidigare under 1900-talet varit uppror inom de globala systemen och världsordningen, för han kan knappast förneka att det förekommit revolutioner och massresningar innan Iran 1978-79. Men det är uppenbart att han ser en kvalitativ skillnad på det iranska upproret och tidigare händelser av liknande slag, och det verkar handla om vad revolten riktar sig mot. Foucault pratar alltså en om en världsordning och globala system. Kan detta vara en omskrivning för den gamla vanliga imperialismen? Så verkar inte vara fallet om vi exempelvis ser till uttalanden i en intervju från 1978 (s. 183-89).

I den pratar han om två stora och smärtsamma erfarenheter som den västerländska kulturen, vilken Foucault kallar ”vår”, har gjort under de senaste tvåhundra åren. Dessa erfarenheter sammanfaller alltså med modernitetens period i västerlandet. Den första erfarenheten han nämner är helt klart upplysningen. Han använder inte det begreppet men pratar däremot om de klassiska borgerliga revolutionerna och intellektuella idéer om ett balanserat och klartänkt samhälle. Ur denna process föddes kapitalismen vilken Foucault kallar för det hårdaste, mest själviska och förtryckande samhälle som överhuvudtaget är möjligt att föreställa sig (s. 184-85).

Det är rimligt att föreställa sig att Foucault inkluderar den företeelse som kallas för imperialism i sin kritik av kapitalismen. Så här långt är det därför inte anmärkningsvärt att ”imperialism” inte förekommer hos Foucault. Det finns inga principiella hinder för detta utan det verkar handla om att internationella frågor inte är i centrum för hans intresse. Han går emellertid vidare och diskuterar västerlandets andra stora smärtsamma erfarenhet. Den har uppstått ur den tradition som tog sin början med Karl Marx och som förverkligades i den reellt existerande socialismen. Foucault anser att även detta alternativ misslyckats och måste avvisas. Vid denna punkt i diskussionen använder sig Foucault faktiskt av ordet imperialism. Han gör det i sin beskrivning över tragedin i de västerländska intellektuellas stöd till kampen mot USA i Vietnam och Kambodja. Dessa intellektuella upplevde att de stödde en rättfärdig folklig rörelse mot ”fruktansvärd amerikansk imperialism”. (s. 185). Förhoppningen var att få skåda den sanna revolutionens ansikte men efter segern möttes de av samhällen som inte alls var fria och klasslösa.

Foucault ville ha en islamisk regering
Med hänvisning till diskussionen om den andra stora smärtsamma erfarenheten så tycks det onekligen som att Foucault med ”världsordningen”, ”moderniteten” och de ”stora internationella systemen” menar något betydligt större och mer fundamentalt än ”imperialismen”. Den första erfarenheten skulle som sagt eventuellt kunna tolkas som synonymt med imperialismen. Men sen går han vidare och inkluderar även kritiken av och alternativet till kapitalismen och imperialismen i de stora systemens världsordning. Uppenbarligen måste socialismen betraktas som ett av de stora system som det iranska upproret riktas emot. Att Foucault förkastar mer än bara imperialismen, de västerländska storföretagen, säkerhetstjänsterna och så vidare, kan även uttydas ur följande formulering:

I think we live at a point of extreme darkness, because we really do not know from wich direction the light would come. Extreme brightness, because we ought to have the courage to begin anew. We have to abandon every dogmatic principle and question one by one the validity of all the principles that have been the source of oppression. From the point of view of political thought, we are, so to speak, at point zero. We have to construct another political thought, another political imagination, and teach anew the vision of a future. (s. 185)

Foucault argumenterar i ovanstående citat för att alla förtryckets principer måste förkastas till förmån för något helt nytt. Detta inkluderar imperialismens principer men även de principer som traditionellt motsatte sig imperialismen, vilka också ledde till förtryck. När han säger att vi har nått nollpunkten är det faktiskt så man måste tolka honom, i synnerhet i förbindelse med vad han tidigare uttalat om västerlandets smärtsamma erfarenheter. Jag drar slutsatsen att Foucault inte använder sig av begreppet imperialism därför att det begreppet skulle vara inadekvat i förhållande till vad han vill sätta fingret på. Foucault är inte emot imperialismen i någon av de traditionella bemärkelser som det begreppet har använts på. Han är emot moderniteten vilket är en mycket större kategori än imperialismen, men som förvisso innesluter densamma men också en hel rad andra drag i den västerländska traditionen. Afary/Anderson pekar i sin genomgång på hur Foucaults antimodernism (postmodernism) får honom att oroa sig över risken att den iranska revolutionen slår in på den liberala demokratins uttjatade väg (s. 90). I en av sina artiklar skriver han också följande:

It is often said that the definitions of Islamic government are imprecise. On the contrary, they seemed to me to have a familiar but, I must say, not to reassuring clarity. ”These are basic formulas for democracy, whether bourgeois or revolutionary,” I said. ”Since the eighteenth century now we have not ceased to repeat them, and you know where they have led.” (s. 206)

I den citerade artikeln refererar Foucault till en diskussion han har haft med en präst om innebörden i begreppet ”islamisk regering”. Han menar att innebörden är tydlig nog men för den sakens skull inte uppmuntrande (reassuring). Demokratins formler har återupprepats konstant sedan 1700-talet och bara lett oss till en nollpunkt, som vi sett i ett tidigare citat. Det förefaller faktiskt som att Foucault är helt konsekvent när han diskuterar de stora västerländska systemens bankrutt. Även den demokratiuppfattning som ryms inom dessa hamnar i skottgluggen.

Andlighet i politiken
Jag vill i Afary/Andersons efterföljd mena att en av de punkter där Foucaults antimodernitet kommer till tydligast uttryck är i hans återupprepade argumentation för ”andlighet” i politiken. Följande citat är ett belysande exempel:

For the people who inhabit this land, what is the point of searching, even at the cost of their own lives, for this thing whose possibility we have forgotten since the Renaissance and the great crisis of Christianity, a political spirituality. I can already hear the French laughing, but I know that they are wrong. (s. 209)

Han berör det förmoderna Europa och tillskriver människorna där en liknande politisk andlighet som den han bevittnade under iranska revolutionen. Han konstaterar att detta arv i dag är bortglömt. Ytterligare citat och referat kan visa att Foucault verkligen beklagar denna glömska, som ju sammanfallet med den moderna epok som han byggde sin karriär på att kritisera. Det får betraktas som en markering mot den moderna sekularismen och dess tillkortakommanden, enligt Foucault, i det iranska sammanhanget. Han är inne på detta resonemang även i följande rader:

This drama caused a superimposition to appear in the middle of the twentieth century: a movement strong enough to bring down a seemingly well-armed regime, all the while remaining in touch with the old dreams that were once familiar to the West, when it too wanted to inscribe the figures of spirituality on the ground of politics. (s. 264-65)

Även här verkar Foucault vilja ifrågasätta idén om att politik och religion ska hållas isär. Eftersom denna idé har varit central i Europa efter upplysningens genombrott så kan sådana uttalanden ses som en del i Foucaults förkastande av upplysningstraditionen. En fortsatt genomgång av hans Iranartiklar kan visa om det finns fog för detta antagande.

I artikeln ”Faith against the Shah” tillbakavisar Foucault uppfattningen att islam skulle vara en död tradition som iranierna släpar runt på och som verkliga revolutionärer är tvungna att anpassa sig till för att kunna delta i protesterna mot Shahen. (s. 198-203). Foucault menar att islam fungerar som en mobiliserande och politiserande kraft precis som tidigare i historien. Islam ger uttryck åt legitimt missnöje och hat och förvandlar detta till en kollektiv kraft. Detta blir möjligt eftersom islam är ett autentiskt sätt att vara på för iranierna, enligt Foucault.

Förekomsten av uppslutning runt idén om en islamisk regering är också något som Foucault pekar på. Han säger bland annat:

It is first and foremost about a movement that aims to give a permanent role in political life to the traditional structures of Islamic society. An Islamic government is what will allow the continuing activity of the thousands of political centers that have been spawned in mosques and religious communities in order to resist the shah’s regime. (s. 207)

Det är inte speciellt tydligt vare sig i ovanstående citat eller i andra formuleringar vad Foucault mer exakt tänkte sig att en islamisk regering skulle vara för något. Men så mycket står klart att han i allmänna termer tänkte sig ett icke-sekulärt styre. Det är så vi får förstå orden om en permanent roll åt de religiösa strukturerna i det politiska livet. Vi måste också komma ihåg hans uttalanden till förmån för politiska andlighet. I den ovan citerade artikeln säger han också att en islamisk regering dels handlar om att återvända till det ursprungliga islam vid tiden för dess grundande och dels handlar om att röra sig framåt till en förnyelse av den grundläggande troheten till Islam. Det är i dessa formuleringar som Foucault tydligt visar sitt knäfall inför mullorna.

Religiös fascism
Khomeinis rörelse samlades rent ideologiskt runt en sammanställning av hans predikningar från 1960-talet kallad Velayat-i-fagi (De rättslärdas styre). I dessa transkriberade predikningar presenterar Khomeini sin målsättning: en stat som styrs av guds utbildade uttolkare här på jorden, de rättslärda. Under deras ledning skulle Iran, och förlängningen den muslimska världen, kunna hitta tillbaka till en svunnen muslimsk guldålder där var och en skulle ha sin givna plats: mannen skulle råda över kvinnan, chefen över sin anställde, de äldre över de yngre och mullorna över folket.

I denna nostalgiska och reaktionära vision var det naturligt att betrakta upplysningens förvaltare som fiender att besegra för att förverkliga visionen. Det var nödvändigt att krossa de företrädare för klasser, intressen och idéer som med nödvändighet skulle komma i motsättning till denna vision. En vision som var småborgerlig därför att den utgick från intressena hos ett svagare lokalt kapital som hade anspråk på att ta för sig av Iran men som kände sig undanskuffade av bland annat engelsmän och amerikanare, och som var förbittrade på monarkin som bjöd in dessa inkräktare. Men dessa småborgare och lokala kapitalister var inte mindre hatiska mot arbetarklassen och dess organisationer som på sitt sätt tycktes hota deras intressen.

Khomeinis rörelse och målsättningar verkade vara perfekta eftersom den tycktes erbjuda en väg framåt för nationellt sinnade samhällskikt med vissa privilegier. En väg framåt mot socialism och kvinnokamp som på ett ”farligt sätt” hotade att släpa lös dittills kuvade grupper i samhället. Men även en väg framåt mot de förhatliga utländska intressena. Vad Khomeini gjorde var att erbjuda en religiös politisk ideologi som attackerade viktiga element inom moderniteten och upplysningen: jämlikhetsideal, frihetsideal och framsteg. Man beskrev dessa element som förtryckande, och avsåg med det ”förtrycket” som drabbar en arbetsgivare som måste dela med sig till sina anställa, mannen som måste börja respektera kvinnan, den religiösa ledaren som blir ifrågasatt osv.

Desorienterad av sin egen postmodernism
Vi har sett att Foucault noterade islamisternas fientlighet mot samma principer som han själv vände sig emot. Han kunde inte undgå att märka att de använde en jargong som delvis liknande hans. Vad han inte förstod var de sociala krafter som var i rörelse bakom orden. För en filosof som var upptagen med språkets och ordens (diskursens) betydelse i sig själva så var det naturligt att inte fråga sig vilka materiella intressen som fanns bakom orden och vilken praktisk innebörd de skulle få när de väl omsattes i handling. Det hade behövts ett annat perspektiv än idealistisk diskursanalys för att reda ut detta. Den kände franske islamologen Maxime Rodinson, som var samtida med Foucault, hade ett sådant och kritiserade Foucault för att han inte förstod Khomeinisternas fascistiska natur. Rodinson förutsåg att Khomeini skulle bli oerhört farlig vid makten och det är nu uppenbart att han hade rätt i det. Foucault viftade dock bort dessa invändningar precis som han viftade bort kritiken från en iransk kvinna och politisk flykting i Frankrike som skrev insändare där hon också varnade för Khomeinis extremt reaktionära linje mot kvinnor. Utväxlingen mellan Foucault och henne finns i Afarys/Andersons bok.

Det är inte helt ovanligt i diskussionen om den iranska revolutionen att det förekommer påpekanden om att det var ett utbrett antiimperialistiskt perspektiv som ledde många vänsterinriktade och progressiva personer och grupper att inta en mer eller mindre positiv inställning till Khomeini. Även Foucault tillskrivs denna antiimperialism ibland. Men vad Iranartiklarna visar är att det för honom, och för postmodernister, inte var antiimperialismen som var vägledande. Det var hans antimodernitet som ledde honom rakt ner i knät på en annan antimodern kraft.

Eduardo Montero