Skolan, krisen och nyliberalismen

Svenska skolbarns resultat fortsätter att sjunka och enligt den senaste Pisa-rapporten tappar svenska barn snabbast av alla undersökta länder vad gäller framförallt läsförståelse samt kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det här är givetvis sorgligt för alla de barn som går miste om nödvändiga kunskaper för att kunna orientera sig i sin omvärld men det är inte någon stor överraskning. Svenska elevers kunskapsnivåer har stadigt minskat sedan skolväsendet började avregleras och delvis privatiseras i början av 1990-talet. Den nyutkomna boken Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall av Per Kornhall behandlar den svenska skolans utveckling de senaste tjugo åren och han granskar där hur utvecklingen har gått från en relativt välfungerande skola före 1990 som i viss mån faktiskt lyckades med att kompensera för olika barns bakgrund till en skola som idag blir alltmer segregerad och misslyckas alltmer med att lära barnen de grundläggande kunskaper som de behöver för att orientera sig i samhället. Just tiden kring 1990 var på många sätt en brytpunkt då nyliberalismen i allt högre grad påverkade politikerna i alla läger och systemet med New Public Management växte fram. Offentliga institutioner så som förvaltning, myndigheter och statliga verk skulle styras utifrån mål som politikerna satte upp och den uppgift man hade var framförallt att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. I princip handlade det om att det offentliga skulle styras på samma sätt som företag. De skulle marknadsanpassas. Per Kornhall beskriver en utveckling som gick i linje med detta.

1990 övergick man från en enhetsskola styrd av staten till en NPM-modell där man satte upp mål för skolverksamheten som det sedan blev kommunernas uppdrag att se till så att målen uppfylldes. Det här betydde givetvis en ansvarsförskjutning från stat till kommun vilket egentligen mest tjänade till att bereda väg för de besparingar som man hade bestämt sig för att göra i offentlig sektor. I samma veva tog man också 1991 bort länsskolnämnderna som var statens främsta kontrollinstrument för kvalitetskontroll av skolorna. Länsskolnämnderna ansvarade för bland annat fortbildning av lärare och kvalitetskontroll av läromedel men efter reformen flyttades allt detta till huvudmännen vars främsta mål var att få budgeten att gå ihop. Innan 1991 brukade exempelvis fysiklärare få vidareutbildning vid viktigare upptäckter inom ämnet vilket man kan jämföra med dagens läge där lärare kan få undervisa i åratal i ämnen som de är obehöriga i utan någon form av vidareutbildning. Skolpengen som infördes 1992 innebar att skolor inte längre finansierades efter behov utan istället efter popularitet. Att ha ett system där eleverna väljer skola själva och skolorna får en bestämd summa pengar per elev gynnar givetvis populära skolor med få elever med särskilda behov framför skolor med fler elever med särskilda behov. Detta har resulterat i den skolmarknad vi har idag, där barn till högutbildade väljer vissa skolor och barn till lågutbildade väljer vissa, oftast andra, skolor.

Det är uppenbart att den svenska skolans förfall är ett gemensamt, blocköverskridande projekt där både moderater och socialdemokrater har turats om att genom reformer försämra skolan. Genom att man ständigt låtit klasstorlekarna öka liksom lärarnas dokumentationsbörda och minskat deras förberedelsetid inför lektionerna så har man lyckats skapa en situation där det är omöjligt att lära alla barn det som efterfrågas av staten. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med personal och tid i skolorna att hjälpa ens de barn som har konstaterade särskilda behov på grund av diagnoser. Antalet anmälningar till Skolverket angående barn som inte får det särskilda stöd som de har rätt till enligt skollagen ökar varje år.

Protest mot skolpolitiken Stockholm 14/11-13

Protest mot skolpolitiken Stockholm 14/11-13

Det är intressant att notera hur väl den svenska skolans försämrade resultat hör ihop med nyliberalismens frammarsch efter Sovjetunionens fall. I och med öppnandet av gigantiska marknader i de ”realsocialistiska” – alltså stalinistiska – länderna, både Warzsawapaktens stater och Kina, så kunde kapitalismen få en ny injektion. De välfärdsstater som hade växt fram efter andra världskriget hade inneburit möjligheter till stark kapitalackumulation men detta räckte givetvis inte i längden. På jakt efter nya vinster började kapitalisterna använda alltmer överskottskapital i avreglerade finansmarknader, och lyckades genom avregleringar inom den offentliga sektorn även få tillgång till delar av de resurser som man i årtionden hade byggt upp. Ett exempel är pensionsreformen 1994 där en av arbetarrörelsens största framgångar, ATP-systemet, kopplades direkt till Stockholmsbörsen och gjordes om till en spelpott för den som ville tjäna pengar. Ett annat exempel är friskolesystemet. Att ha ett system där vem som helst kan få driva en skola finansierad av skattepengar och göra vinst på den är extremt och att detta förutom i Sverige bara finns i Chile som ett arv från Pinochet visar på hur snabbt och hårt de nyliberala idéerna kunde sätta sig. När de ledande skikten i den i Sverige toppstyrda arbetarrörelsen kapitulerade inför nyliberalismen fanns det inte många kvar som hade något att sätta emot. För en radikal arbetarrörelse är det viktigt med en välutbildad arbetarklass. Man måste kunna förstå det samhälle som man vill göra om till något nytt och det är viktigt att försvara de vinster som den allmänna skolgången och rätten till kostnadsfri utbildning faktiskt är. Arbetarrörelsen har en stark folkbildningstradition och rätten till allas utbildning är ett traditionellt krav. Socialdemokraterna, som trots vackra ord om en skola för alla i grund och botten köper den nyliberala modellen begår härmed ytterligare ett svek när de låter barnkull efter barnkull gå i förskolor och skolklasser med för många elever, för små lokaler och för stökig miljö utan det stöd som de behöver och därigenom hindrar det som borde vara deras rätt, en god utbildning.

HR