Förra veckan folkomröstade Schweiz mot att omfattas av EU:s fria rörlighet, detta efter en rasistiskt färgad kampanj mot ”massinvandringen”. Då Schweiz förhållande till EU – som de alltså inte är medlem i – regleras av flera olika avtal var det givet att EU skulle reagera om Schweiz sa upp bara ett av dem. Nu har så skett.
Det var dock Schweiz som började. I linje med folkomröstningsresultatet meddelade regeringen att de inte tänker underteckna ett färdigförhandlat avtal med Kroatien om fri rörlighet. EU svarade med att lägga Schweiz deltagande i utbildnings- och forskningsprogrammen Erasmus och Horizon 2020 på is. Sannolikt är detta bara början – om Schweiz envisas med att inte innefattas av EU:s fria rörlighet kommer EU att envisas med att inte låta Schweiz innefattas av en del andra avtal de har haft hittills. Det är givetvis inget anmärkningsvärt med detta. Kommentarsfälten på tidningar som skrev om saken fylldes snabbt om kommentarer som fördömde EU:s ”utpressning” och ”Hitlerfasoner”. Detta är givetvis löjligt. Från både EU:s och Schweiz håll rör det sig om frivilliga avtal, och om ena sidan på eget bevåg säger upp vissa avtal är det inte konstigt om andra sidan säger upp andra. Längre än så sträcker sig inte EU:s utpressning. Om Schweiz inte vill delta i EU:s inre marknad enligt de villkor som framförhandlats får de väl klara sig utan att delta.
Så här skulle det schweiziska fotbollslaget se ut utan invandrare.
Det är uppenbart att det i första hand är de rasistiska strömningarna som har uttryckt sin ilska mot EU:s agerande. För dem blir det naturligt en del av den stora PK-konspiration som tvingar på alla länder, inte minst Sverige, den påstådda ”massinvandringen”. Det förklarar deras upprördhet. Men finns det någon opinion från vänster – om än förvirrad – som kommer att uppfatta detta som ett motstånd mot överheten, mot EU-förtrycket?
Ingen organiserad del av vänstern har gjort detta hittills. Egentligen hade detta dock inte varit ologiskt. För många inom vänstern, speciellt på dess stalinistiska kant, blev EU tidigt i debatten om svenskt medlemskap något av själva symbolen för allt som är fel. I tidningar som Proletären fick man lätt intrycket av att den yttersta orsaken till högerpolitiken var just EU – inte borgarklassens behov som organiserades genom EU som en av flera möjligheter, utan just EU. Lite som en odefinierad konspiration. Detta gjorde att allt motstånd mot EU, oavsett från vilket håll, kunde uppfattas som progressivt.
Arbetarmakt inser givetvis att EU:s syfte är att upprätthålla det ekonomiska system som gynnar ett fåtal, och att försvara det genom att försvara kapitalismens klassintressen. Detsamma kan dock sägas om alla de nuvarande medlemsstaterna, före och efter att de gick med. Man kan förstås inte stanna analysen där. Vad EU:s institutioner gör mot vissa medlemsländer är uppenbart reaktionärt, som den grova utpressningen mot Grekland, där EU kräver en politik som slår mot Greklands arbetare och fattiga.
Med Schweiz förhåller det sig dock på ett annat sätt. Det är en privilegierad del av Europa, som bara vill tvingas ta emot färre människor från fattigare länder. Detta utgör på intet sätt ett progressivt motstånd, och de vänstermänniskor som inbillar sig att detta är något som ska stödjas för att det ses som en ”kamp mot EU” är ytterligt förvirrad. Schweiz är ett av Europas rikaste länder, som efter en rasistiskt färgad folkomröstning vill ta emot färre invandrare – efter att förra året ha folkomröstat för att strama åt asylkraven rejält. Det finns ingenting progressivt i detta, även om det är EU de hamnar i konflikt med.
Kommunister ser givetvis inte på något sätt EU som någon försvarar av invandrare och flyktingars intressen – deras höga murar mot omvärlden talar sitt tydliga språk. EU:s institutioner är självfallet våra fiender. Men om de pressar Schweiz till att överge sina planer att stänga sina gränser för fattigare människor från Östeuropa finns det ingen som helst anledning att uppröras.
Jens-Hugo Nyberg