100 år sedan första numret av Rabotnitsa, bolsjevikernas kvinnotidning

Idag, 8 mars 2014, är det på dagen 100 år sedan bolsjevikernas första tidning riktad direkt till arbetarkvinnor, Rabotnitsa (Arbeterskan) gavs ut första gången. Den fortsatte att ges ut fram till världskrigets utbrott några månader senare, varpå repressionen i kombination med den patriotiska vågen som, om än mindre än i resten av de krigförande länderna, effektivt undertryckte den revolutionära rörelsen. Efter Februarirevolutionen 1917 började Rabotnitsa ges ut igen, och blev en förberedelse för den omfattande organisering av arbetarkvinnor som de följande åren skulle ske under kvinnosektionens, Zhenotdels, ledning. Det var dock inte självklart att detta omfattande arbete specifikt inriktat på arbetar- och bondekvinnor skulle ta fart. Inom bolsjevikpartiet och än mer inom arbetarklassen fanns det ett omfattande motstånd. Det skulle krävas ett tålmodigt arbete från bolsjevikpartiets ledande kvinnliga kadrer för att arbetet skulle komma igång.

Framsidan på ett senare nummer av Rabotnitsa

Framsidan på ett senare nummer av Rabotnitsa

Ryssland hade också en feministisk rörelse, som började organiseras på 1860-talet. Denna utvecklades under de kommande årtiondena, från att främst ha varit inriktad på välgörenhet. Den förblev dock en rörelse som arbetade inom systemets ramar, som strävade efter att förbättra för kvinnor utan att störta tsarmakten, och ofta utan att föra fram specifika krav i arbetarklassens intressen. De kvinnor som kämpade för en mer genomgående samhällsomvandling sökte sig därför till den revolutionära rörelse, som också började ta fart under denna tid. Denna hade till en början ett föga utarbetat program för kvinnors frigörelse – även om den fram till slutet av 1800-talet inte hade något speciellt utvecklat program överhuvudtaget, utan främst inriktade sig på att störta tsarmakten och resa massorna – men kvinnliga revolutionärer kunde å andra sidan nå de högsta ledarpositionerna. Exempelvis leddes planeringen av attentatet som skulle leda till att tsar Alexander II dödades 1881 av Sofia Perovskaya, och organisationen som stod bakom dådet, Narodnaya Volya (Folkviljan), skulle under den närmaste perioden efteråt ledas av Vera Figner.

Den ryska marxismen och kvinnofrågan

1883 bildades den första ryska marxistiska gruppen i exil. Den rörelsen skulle leda till det ryska socialdemokratiska partiet, som snart skulle delas upp i bolsjeviker och mensjeviker. Denna hade som en självklar del av sitt program fullständiga legala rättigheter och fullständig laglig jämlikhet för kvinnor, samt specifika krav som föräldraledighet, barnomsorg e.d. Dock betraktades kvinnofrigörelsen i allt för hög grad som något som skulle ske som en effekt av klasskampen. När socialdemokratiska partiet kom till makten skulle det genomföra sitt program för bland annat kvinnors rättigheter, men under tiden rådde en väldigt markant obalans där hela partitoppen var män. Man ska inte underskatta den insats som gjordes av de bolsjevikiska kvinnorna. Under många åt var Nadezhda Krupskaja – Lenins fru – Iskras och senare bolsjevikernas viktigaste centrala organisatör. En liknande roll kom senare att spelas av exempelvis Inessa Armand, Komkordia Samoilova och Elena Stasova. De som avgjorde de centrala politiska frågorna var dock män.

Nadezhda Krupskaya som ung

Nadezhda Krupskaya som ung

Detta berodde förvisso inte bara på fördomar hos den tidens marxister, utan avspeglade situationen och stämningar inom det ryska samhället, och i synnerhet arbetarklassen. Under 1800-talets sista årtionden växte industrin och arbetarklassen med stormsteg. Omkring sekelskiftet hade tillväxten av den kvinnliga arbetskraften skjutit fart ordentligt, och 1914 utgjorde de nästan en tredjedel av alla arbetare. Inom vissa industrier, som textilindustrin, utgjorde kvinnor en betydande majoritet.

Detta medförde blandade känslor bland de manliga arbetarna. En vanlig attityd var att betrakta den kvinnliga arbetskraften som mest ett hot, en mindre medveten sektor som jobbade till billigare löner, och därför kunde ta både arbetstillfällen och driva ner lönerna. De manliga arbetarna var i allmänhet ganska benägna att slå vakt som sina högre löner på kvinnornas bekostnad, och obenägna att släppa in kvinnorna i fackföreningar.

Detta påverkade givetvis även bolsjevikerna, som speciellt efter revolutionen 1905 hade en stark förankring i arbetarklassen. Många av dess medlemmarna tyckte också att det var ganska bekvämt om frun kunde göra hushållsarbetet. Så även om socialdemokraternas program – både bolsjevikerna och mensjevikerna hade fram till efter 1917 kvar det partiprogram de gemensamt antog på kongressen 1903 – innehöll självklara krav på kvinnors rättigheter är det uppenbart att behovet av en specifik kamp i nuet underskattades.

Idén om Rabotnitsa föds

Ett steg på vägen för att åtgärda detta var just en speciell tidning riktad till arbetarkvinnor. Det var allt för lätt att avfärda såna idéer som feminism – då en helt borgerlig rörelse – av motvilliga manliga medlemmar, så det krävdes kamp från de kvinnliga kadrerna.

Idén uppstod konkret 1912, av responsen den nystartade bolsjevikiska tidningen Pravda fick från kvinnliga arbetare. Här kan man i förbifarten notera att tidningen med namnet Pravda – sanningen – grundades 1912 av ett förföljt och underjordiskt parti, inte av en segerrik statsmakt.

Lenin i exil var inte alls nöjd med den nya tidningen Pravda, som i hand tycke var alltför försonlig mot mensjevikerna, och ibland redigerade eller rent av refuserade hans artiklar. Då den trycktes i Ryssland hade han dock svårt att få någon handfast kontroll över dess redaktion. Av den anledningen skickade han Inessa Armand, som f.ö. också var efterlyst av tsarens polis, till S:t Petersburg för att tala de ansvariga kamraterna till rätta. Om hon inte helt lyckades med detta så lyckades hon dock bättre med att diskutera läsarbreven från arbetarkvinnor med redaktören som var ansvarig för detta, Konkordia Samoilova. Tillsammans kom de överens att en tidning specifikt för arbetarkvinnor skulle vara ett viktigt instrument för att nå och organisera denna sektor av arbetarklassen. Det blev Inessa Armands uppgift att övertyga partiledningen om detta. Först måste hon dock ta sig ut ur Ryssland, vilket försvårades av att hon greps och fängslades. Hennes förmögne men pro-revolutionäre ex-make Alexander Armand – som hade fortsatt att stödja och ibland försörja henne även sedan hon lämnat honom för hans lillebror – lyckades dock se till så att hon blev fri mot borgen, som han betalade. Detta var slantar han inte återsåg, då Inessa åter lämnade landet.

Bolsjevikledningen övertygas

Tillbaka i österrikiska Polen, där Lenin och bolsjevikledningen höll till åren närmast innan första världskrigets utbrott, vann hon snabbt stöd från Krupskaya och Zinaida Lilina, Zinovjevs fru. Att vinna stöd från de manliga partiledarna krävdes mer arbete, och de fick bemöta invändningar som misstankar om ”feminism” liksom bristande resurser för att sjösätta en tidning till.

Inessa Armand, viktig organisatör för bolsjevikerna

Inessa Armand, viktig organisatör för bolsjevikerna

Några ytterligare faktorer gav dock ytterligare argument för projektet. Dels hade den nystartade internationella kvinnodagen blivit en oväntad framgång i Ryssland, och speciellt bland arbetarkvinnor, 1913. Dessutom hade regimen introducerat försäkringskassor för arbetare 1912. Detta gav möjligheter till ett viktigt organisationsarbete, och valen till kassorna blev bland de främsta möjligheterna till politiskt arbete under Tsarrysslands sista år. Ökade ansträngingar för att vinna stöd hos arbetarkvinnor blev därför ett viktigt argument.

Frågan om finansiering återstod dock. Även om partiledningen inte längre var emot projektet, tyckte de inte heller att de hade råd att lägga så mycket på det. Inessa Armand såg till att få in en appell i Pravda om pengar, samt använde sina kontakter i de bolsjevikledda fackföreningarna för att samla in ytterligare medel. Dessutom lyckades hon få ytterligare ett bidrag från sin exmake.

De lyckades få tillstånd att ge ut Rabotnitsa i Ryssland. Efter revolutionen 1905 hade vissa möjligheter till legal aktivitet öppnats, även om de var synnerligen begränsade. Revolutionära partier kunde inte verka öppet, och många medlemmar satt i fängelse eller i exil. Det finns möjligheter att delta i val till Duman, arbetarnas försäkringskassor e.d., men deltagarna i möten riskerades att gripas. Det var också möjligt att ge ut tidningar. Dock måste man få tillstånd att ge ut dem, och sedan kunde hela upplagor dras in, om de inte föll tsarens censorer på läppen, något som var vanligt, trots att de legala publikationernas innehåll givetvis var anpassat efter att klara censuren. Men Rabotnitsa blev godkänd, och Anna Elizarova, Lenins syster, hittade ett tryckeri som var villigt att trycka två nummer i månaden. D.F. Petrovskaia, syster till en av bolsjevikernas dumaledamöter, övertalades efter viss tvekan till att bli ansvarig utgivare. Det beslutades att första numret skulle ges ut på Internationella kvinnodagen, 23 februari med den dåvarande ryska tideräkningen, eller 8 mars i väst.

Rabotnitsa sjösätts

Det kunde ha tagit slut innan det började. För att förhindra liknande demonstrationer som kvinnodagen året innan gjorde tsarens politiska polis, Okhranan, raider mot radikala kvinnogrupper 18 och 19 februari, och grep flera av de inblandade bland annat Samoilova. Som tur var kom dock Anna Elizarova försent till mötet, och missade polisingripandet. Det mesta av manuset fanns dessutom redan hos tryckeriet. Elizarova såg till att trycka 12 000 exemplar av bolsjevikernas första tidning specifikt för arbetarkvinnor.

Under de dryga fyra månader som återstod innan världskriget bröt ut var pengarna knappa, och censorerna drog in tre upplagor. Men sju nummer av den 16-sidiga Rabotnitsa gavs ut, med en upplaga på 12 000, som delades ut i fabrikerna, eller såldes för 4 eller 5 kopek styck. Innehållet bestod såväl av mer propagandiska och längre artiklar av Inessa Armand eller Liudmilla Stal, skriva i utlandet, som av mer lättsmälta artiklar om arbetarkvinnors direkta intresse, och brev från arbetande kvinnor själva.

Fortsättningen efter revolutionen

Efter krigsutbrottet avbröts utgivningen. Rabotnitsa skulle sedan återuppstå 1917, efter att tsaren störtats i Februarirevolutionen, som f.ö. inleddes av kvinnliga textilarbetare i PetrogradsVyborgdistrikt på Internationella kvinnodagen. Efter Oktoberrevolutionen, med den nya sovjetmakten i ryggen kunde arbetet utvidgas. De ledande bolsjevikkvinnorna hade då fått förstärkning av Alexandra Kollontai, som var den förste i Ryssland att på ett systemtiskt sätt förena revolutionär marxism med specifika frågor inriktade på arbetarkvinnor. Hon hade dock tillhört mensjevikfraktionen under åren efter nederlaget för revolutionen 1905. Under världskriget drogs hon dock till bolsjevikerna på grund av deras mer kompromisslösa krigsmotstånd. I november 1917 skulle hon bli världens första kvinnliga minister – eller folkkommissarie som de kallades. Hennes område var sociala frågor, och under hennes ledning gjordes skillsmässor lättillgängliga, kategorin ”oäkta barn” slopades, och åtgärder för att minska bördan av hushållsarbete genom exempelvis barnomsorg och offentliga bespisningar påbörjades, och ledde några år senare till att Sovjetryssland blev det första landet i världen som gjorde aborter lagliga. Organiseringen av arbetar- och bondekvinnor blev sedan ett verkligt massarbete med kvinnosektionen Zhenotdel, med Inessa Armand som förste ordförande.

I och med den byråkratiska urartningen under Stalin omintesgjordes mycket av detta arbete. Zhenotdel las ner 1930, skillsmässor blev betydligt svårare att få och aborter förbjöds. Samtidigt som regimen allt mer började torgföra gamla tiders Storryska chauvinism, blev den officiella idealbilden av kvinnan modern som födde många barn, snarare än de första årens hårt kämpande revolutionär. Men en lovande början gjordes under revolutionens första år. Och ett inledande steg var just tidningen Rabotnitsa, som idag firar sitt hundraårsjubileum.

Jens-Hugo Nyberg