Konflikten i Ung Vänster: Gör upp med reformismen!

Örebropartiet - en splittring från Vänsterpartiet

Örebropartiet – en splittring från Vänsterpartiet

I slutet av förra året uteslöts Markus Allard, distriktsordförande i Ung Vänster Örebro, ur förbundet sedan han stått i spetsen för en mer radikal linje än förbundsledningen i en rad frågor. Den utlösande faktorn var en diskussion om våld och militant antifascism. Men diskussionen handlade om mycket mer än en “like på Facebook”. Nu har åtta distriktsordförande och många fler ledamöter undertecknat en debattartikel där man kräver förbundsstyrelsens avgång.

Det som satte igång den öpppna konflikten i höstas var alltså en diskussion om våld och militant antifascism – specifikt om Revolutionära fronten. Radikala UV-medlemmar sa öppet det som länge varit en outtalad sanning för alla som är aktiva i vänstern: en antifascistisk rörelse kan inte förlita sig på polisens skydd. Detta har också varit både Ung Vänsters och Vänsterpartiets arbetssätt i praktiken – många är de demonstrationer och arrangemang som anordnats i samarbete med eller under beskydd av huvudsakligen autonoma antifascister. Men när borgerlig media drog igång avståndskarusellen och ledande medlemmar tvingades välja sida ställde sig förbundsstyrelsen och Vänsterpartiets ledning öppet på legalismens och den borgerliga statens sida. Om detta skrev vi i december.

Allt det Allard och c:o sa om att polisen varken kan eller vill skydda en antirasistisk rörelse bekräftades naturligtvis med råge vid naziattacken i Kärrtorp i december, och sen igen vid knivöverfallet i Malmö i mars. Båda händelserna präglades av en inkompetent eller icke-intresserad poliskår, och en situation där antirasister – precis som Örebroarna sa i december – fick förlita sig på sitt eget försvar snarare än polisen. “[När vänsterpartister utsätts för hot] vänder vi oss naturligtvis till polisen”, sa partisekretetare Aron Etzler när han motiverade uteslutningen av oliktänkande. Efter Kärrtorp och Malmö ekar orden tomt.

Men debatten var inte över i och med detta. Stora delar av Ung Vänster Örebro, med uteslutne Markus Allard i spetsen, har startat ett nytt lokalt parti, Örebropartiet, med sikte på lokalvalet i höst. Ung Vänsters Örebrodistrikt verkar av allt att döma stå under kontroll av folk som fortfarande står i opposition till partiledningen – Allards efterträdare har klargjort att de delar hans bedömning av militant antifascism (dock utan att uteslutas), man verkar befinna sig i öppen konflikt med den lokala V-ledningen, och flera V-medlemmar i Örebro har hotats med uteslutning efter att ha stött initiativet för att bilda Örebropartiet. Det återstår att se vad detta lokala parti ska stå för. Och Örebroarna var långt ifrån ensamma om att kritisera ledningen.

Stör inte valrörelsen med politik!
I debattinlägget, som publicerades i Arbetaren efter att enligt uppgift ha refuserats av Flamman, hävdas att situationen i förbundet är akut. Man talar om ett medlemstapp på 80 % de senaste tio åren – förbundet är nere på knappt två tusen medlemmar – och en växande korruption. Svågerpolitik har ersatt det öppna politiska samtal som bör finnas i alla revolutionära organisationer. Man kräver en extrakongress, att förbundsstyrelsen ersätts, stadgeändring för att främja debatt, en förutsättningslös debatt om förbundets politiska inriktning och, till sist, att suspenderingen av Allard hävs.

Förbundsordförande Stefan Lindborgs svar på det öppna brevet (i form av ett inlägg på Facebook) är talande:

Under dagen har ett tjugotal medlemmar i en debattartikel krävt att förbundsstyrelsen avgår och att en extrainsatt kongress sammankallas. Detta mindre än ett år efter att vi har haft en ordinarie kongress och mindre än ett halvår innan valet. På kongressen valdes i demokratisk ordning en förbundsstyrelse som fick ett tydligt mandat att leda förbundet i den riktning som kongressen beslutade. Det uppdraget tar vi på stort allvar.

Våra interndemokratiska strukturer ska tåla också denna typ av situationer, så länge som de inte kringgås. Vi tillhör ett förbund som värdesätter en levande debatt om såväl politik som organisation. Det ska finnas utrymme att kritisera, diskutera och utveckla våra gemensamt beslutade linjer. Vi sätter också ett högt värde på en öppen och kamratlig stämning. Att en liten grupp genom lögner och utspel i media försöker förändra förbundets riktning är inte förenligt med detta.

Att hålla extrakongress mitt i en brinnande valrörelse skulle förstöra förbundets möjligheter att ta kvalitativa steg framåt, växa som organisation och bli en starkare politisk kraft. Just nu sitter jag på ett tåg på väg till Göteborg för regional valutbildning med Västra grannskapet. Under helgen händer samma sak också i Södra grannskapet. Låt oss sätta fullt fokus på valrörelsen. På att organisera unga i kamp för sina intressen och för en socialistiskt och feministiskt samhälle.

Den hårda kritiken mot svågerpolitik, uppmaningen till en allvarlig politisk diskussion och frågan om suspenderingen av en ledande medlem viftas alltså undan med ett återkommande argument: “mindre än ett halvår kvar till valet”, “mitt i en brinnande valrörelse”, “på väg till valutbildning”, “fullt fokus på valrörelsen”. Förutom detta är det enda Lindborg har att säga att anklagelserna är “lögner”.

Ung Vänster framställer sig ofta som en organisation med ena foten i det utomparlamentariska arbetet. Man kallar sig i ett “revolutionärt ungdomsförbund” och säger sig vara “oberoende gentemot Vänsterpartiet”. Som Ung Vänstrare får man ofta höra att det inte är parlamentariska val som är det viktiga, utan arbetet i bostadsområden, på gatorna och på arbetsplatserna. Men här har vi svaret på vad som räknas i praktiken.

Ung Vänsters ledning kunde länge, i årtionden, leva på att helt enkelt inte säga rakt ut vad man tyckte om de antifascister man samarbetade med eller var beroende av i vardagens antirasistiska arbete. Men när det borgerliga samhället ställde frågan på sin spets tog man som sagt ställning – för legalismen och den borgerliga staten. Samma sak ser vi här: att snacka om “utomparlamentarism” går ju bra, men inte när det verkligen gäller. Stör inte valrörelsen med politik!

Sekterismen mot övriga vänstern, bristen på interndemokrati och nedtoningen av partiets program i jakten på att bli regeringsfähiga kritiseras med rätta av oppositionen i Ung Vänster. Och det är frågor som angår fler än bara medlemmar i V och UV – det angår alla som funderar på hur de ska rösta i höst, eller på hur vi kan få en arbetarrörelse som kämpar mot den borgerliga offensiven. Men inget av detta är – tyvärr – något nytt i Vänsterpartiet.

Vänsterpartiets “solidaritet med arbetarrörelsen”
I Vänsterpartiet, och i förlängningen därmed också Ung Vänster, pratas det ofta om att visa “solidaritet med arbetarrörelsen”. I praktiken är detta dock ofta ett kodord för att visa solidaritet med arbetarrörelsens toppskikt av klassamarbetande byråkrater och deras agenda för dagen. Alltså precis det skikt som säljer ut kamp i rörelsen, det skikt en revolutionär rörelse skulle behöva bekämpa och i slutändan ersätta. Av det här resonemanget följer sedan att man också måste ta avstånd från andra delar av arbetarrörelsen och/eller vänstern, krafter som hotar den trygga klassfreden eller valresultatet.

2008 kallade till exempel Ung Vänster de modiga fackklubbar som krävde politisk strejk för “sekterister” och “LO-fientliga”: “Vi vägrar att ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att de är för passiva.” Som vi skrev i ett öppet brev då:

På vilket sätt bedriver fackklubbar som tunneltågförarna i SEKO klubb 119, eller de gruvarbetarledare som i samband med Septemberalliansens demonstration förra året gav uttryckligt stöd för en politisk strejk, en verksamhet som kan karaktäriseras som fientlig gentemot LO? Vad vinns på att förbjuda lokala UV-klubbar att delta i nätverk liknande Septemberalliansen? Varför ska radikala fackliga ledare, som kämpar för sina medlemmar – ibland med risk att förlora sitt eget jobb – vara Ung Vänsters motståndare? Hur bedrivs denna “LO-fientliga” politik? Av vilka?

Senare kallades föreslagna 1 maj-talare från den kämpande fackklubben på Lagena för “LO-fientliga”, och man försökte avstyra deras medverkan.

Inför årets val presenterar sig V som det konsekventa alternativet mot privatiseringar och borgerlig nedskärningspolitik. Men där V sitter vid makten lokalt är det inte ovanligt att de genomför just nedskärningar. På 90-talet skrev vi om offentiganställda som tvingades demonstrera emot V-stämplade nedskärningar, och partiet var även med om att rösta igenom början på den privatiseringsvåg som inte är över än – bl.a. röstade man för privatiseringen av Telia. I Fagersta har partiet egen majoritet sedan förra valet, och partiets praktik där har rosats av Jonas Sjöstedt. En av de “reformer” partiet genomförde var Lagen om valfrihetssystem i hemtjänsten, alltså en privatisering. När man i februari avskaffade LOV var det av “kostnadsskäl” snarare än något principiellt motstånd mot privatiseringar. Och nyligen sade Vänsterpartiet i Södertälje ja till att utreda införandet av bemanningsföretag i Södertälje hamn, något som fick beröm av bemanningsföretagen, men mötte stark kritik från fackligt håll, där man oroade sig för uppsägningar och en mer osäker arbetsmarknad.

De privatiseringar och nedskärningar som partiet genomfört står i skarp kontrast till vallöften och partiprogram. Men till skillnad från några radikala Ung Vänstrares uttalanden i media har dessa beslut, som har mycket mer betydelse för människors vardag, inte resulterat i några hysteriska avståndstaganden eller än mindre suspenderingar från partiledningens håll. Mycket av det är tvärtom direkt sanktionerat av partitoppen.

Vad vi har sett är att Vänsterpartiet i praktiken, bortom de stora orden i program eller vallöften, väljer den väg som man tror leder till parlamentariska framgångar snarare än det som kan leda den socialistiska kampen framåt. Men många inom arbetarrörelsen hoppas på Vänsterpartiet som ett alternativ i höstens val. Därför är det viktigt att kräva svar på de frågor som Ung Vänster-medlemmarnas brev reser, och att kräva att partiet för en politik som motsvarar deras löften och förväntningarna från väljarna – en arbetarpolitik. Som en del i det vore det välkommet med en öppen debatt i Ung Vänster om partiets framtid, om resterna av en stalinistisk organisationsstruktur, och, i grunden, om reformismen.

Arbetarmakt


Rättelse, 2014-04-15: I en tidigare version av den här artikeln uppgavs felaktigt att flera medlemmar suspenderats eller uteslutits ur Ung Vänster. Endast en medlem har uteslutits, övriga har lämnat på eget bevåg. Arbetarmakt beklagar felet.