Feministiskt Initiativ – ett försiktigt reformparti, inget kampparti

Feministiskt initiativ (F!) har under våren gått starkt framåt, och förutom en stor ökning av medlemsantalet så fick de också en plats i EU-parlamentet. Detta har givetvis ökat deras förhoppningar om att även ta en plats i riksdagen i höstens val. Nu verkar visserligen luften ha gått lite ur deras kampanj, och speciellt har partiets vänsterrykte naggats ordentligt i kanten. Mer än något annat har Soraya Posts agerande efter att ha blivit invald i EU-parlamentet bidragit till detta . Även om de kom upp i 4 % i en opinionsundersökning nyligen, är en riksdagsplats i nuläget nog mindre sannolik, men kan inte helt avskrivas. Hur ska man då bedöma F!? Själva vill F! se sig som något nytt och omvälvande, ”det feministiska genombrottet”. Även borgare brukar vill gärna betrakta partiet som radikalt, de varnar för att det ett vänsterparti, rent av socialistiskt. Att det är ett vänsterparti med socialistisk inriktning hävdar också F!s mer radikala anhängare, men för att framhålla det som ett bra alternativ. Tyvärr vilar denna förhoppning hos deras mer vänstersinnade anhängare till stor del på önsketänkande. Även om partiet har flera bra förslag och sympatiska mål vilar hela deras politik på försiktiga reformer, upplysning och att föra fram nya perspektiv – inte på beslutsam kamp med alla medel som krävs mot en definierad motståndare. Därför är det svårt att tro att F! kommer att få en speciellt omvälvande betydelse, även om de kommer in. Det kan inte förnekas att det finns sexistiska strukturer och attityder även inom vänstern, och att F!s framgångar till stor del beror på detta. Tyvärr innebär inte detta att F! har något bättre perspektiv på hur de sociala förtrycken ska avskaffas. Hela deras program begränsar sig till sådant som kan införas genom beslut i parlamentariska församlingar. Partiet är inte bara dåligt på klasskamp, utan överhuvudtaget på kamp.

När F! Bildades 2005 inleddes en kamp om partiets inriktning. En uppfattning, som sedan dess har varit den dominerande, är att de ska samla alla kvinnor – samt män som stödjer dem – kring sina gemensamma intressen mot kvinnoförtryck. Med andra ord i grunden en traditionell klasslös feminism, som har kompletterats med antirasism och betonande av andra förtryck. Men det de inte gjorde att basera sig främst på en klass, i kamp mot en annan. Detta illustrerades t.ex. av Maria Carlshamre, som hoppade av från FP för att ta plats nummer två, efter Schyman, på F!s riksdagslista 2006, och under en tid verka som en av partiets ansikten utåt – utan att alls överge sin folkpartiliberalism.

Den andra uppfattningen har varit att F! ska grunda sig i första hand specifikt på arbetarkvinnor, och ha en radikal vänsterpolitik och klasskamp som det enda sättet att kämpa för deras frigörelse. Tiina Rosenberg var en ledande företrädare för den linjen, och lämnade sedan F! efter att ha besegrats politiskt.

Arbetarmakt har från början sagt att det som behövs för att bekämpa kvinnoförtrycket inte är en rörelse över klassgränserna som bekämpar sexismen som en separat fråga, utan en arbetarbaserad kamprörelse som förutom mot kvinnoförtrycket även slår mot allt vad högerpolitik och marknadsanpassning heter – liksom vi förespråkar t.ex. en arbetarklassbaserad antirasistisk rörelse. Och även om vi inte förespråkar ett separat parti för att driva kvinnokampen, så skulle ett sådant parti kunna spela en positiv roll i dagens situation med en officiell vänster som ständigt rör sig högerut – under förutsättning att det baserades på arbetarkvinnor och fattiga, och verklig, radikal kamp mot högerpolitik och klassamhället. Men tyvärr är detta aldrig den väg som F! har gått.

F! – ett försiktigt reformparti
Till viss del har F! rört sig vänsterut de senaste åren, genom att lyfta fram krav som 6 timmars arbetsdag, nej till vinster i välfärden och öppna gränser. Inte minst kräver de höjda löner för kvinnodominerade låglönesektorer. En klar majoritet av medlemmarna och anhängarna ser sig av allt att döma som vänster i någon grad, och det går uppenbarligen bra att vara radikal vänsteraktivist och ändå få en framträdande plats på listan till riksdagsvalet och som ansikte utåt – Foujan Rouzbeh kan nämnas som exempel. Men ett partis politiska karaktär bestäms inte i sig av vad den genomsnittlige medlemmen har för personliga värderingar, eller hur tilltalande mål det säger sig sträva efter. Detta kan tyckas tillräckligt för partier som ser parlamentariska kompromisser, attityder och folkbildning som det huvudsakliga sättet att påverka, men inte för ett revolutionärt, eller ens radikalt kampparti. Det är det sistnämnda som skulle behövas för att ta striden mot högerpolitik och marknadsanpassning. Men tyvärr visar F! genom hela sin verksamhet och allt de skriver att deras syn på politisk verksamhet gott och väl passar bland riksdagspartierna som de försöker framstå som så annorlunda från.

Att säga detta är inte att förneka att det finns medlemmar i F! som är verksamma med utomparlamentarisk kamp. Inte heller utesluter det att F! som parti kan uttala sitt stöd för enskilda aktioner eller kamper. Detta är dock inte att ha ett perspektiv på kamp. Samtliga riksdagspartier har stött utomparlamentarisk aktivitet, av olika slag och i olika grad. Vi anser inte att Vänsterpartiet heller har något verklig kampperspektiv, även om det enligt deras perspektiv, programtexter och säkerligen en majoritet av medlemmarna är nödvändigt eller rent av avgörande med kamp utanför parlamenten. Det är dock slående hur frånvarande alla sådana perspektiv är från F!s program – faktiskt är det svårt att hitta någonting som inte är tänkt att genomföras genom ett parlamentariskt beslut, eller genom att ändra folks normer och attityder. Hela deras partiprogram är ett försiktigt program för begränsade reformer av ett i grunden välfungerande politiskt system, och det är svårt att hitta några spår av att de föreslår att göra något radikalt åt de ekonomiska makt- och ägarförhållandena. Några av förslagen kan uppfattas som undantag från detta, som 6-timmarsdag och öppna gränser, men F! behandlar dem som att de inte skulle medföra några större kostnader eller konsekvenser, utan reformer som lugnt och sansat kan genomföras i steg på 10 års sikt.

F! sammanfattar själva ganska korrekt vad deras politik går ut på (bortsett från deras anspråk på att vara de som förde in feminism i politiken):
”Feministiskt initiativ vill föra upp feminismen på den politiska dagordningen. Genom att samla en bred folkrörelse för feminism och mänskliga rättigheter för vi in en ny dimension i politiken. Feministiskt initiativ strävar efter parlamentariska mandat för att genomdriva förändring, från lokal till global nivå.”

De vill föra in nya perspektiv i politiken, och genom parlamentariskt inflytande se till att en bättre politik, som tar mer hänsyn till människors behov förs. Detta är den röda tråden och den bärande tanken i samtliga deras programtexter. De har utan tvekan mera sympatiska mål än den nuvarande, och troligtvis än den kommande regeringen, men allt sedan Marx dagar har kommunister påpekat att det krävs ett realistiskt program för kamp för att nå dit. Goda intentioner utan detta har verkligen inte varit någon ovanlighet. Det är i denna senare, utopiska tradition som F! hör hemma, oavsett förhoppningar om genombrott och paradigmskifte.

Inget svar på borgarklassens offensiv
Politiken har under de senaste årtiondena stadigt vridits åt höger. 1976-82 vågade sig inte ens sex års borgerliga regeringar på speciellt många angrepp på välfärdsstaten. Nu har vi sett enorma avregleringar, privatiseringar, urholkande av välfärden, försämringar av sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, en skattebörda som till stor del har lyfts från de rikas axlar, inklusive slopad förmögenhetsskatt och kraftigt ökade samhällsklyftor. Vänsterpartiet har blivit som Sossarna var för inte så väldigt länge sen – och till höger dyker rasistiska, fascistiska och nazistiska krafter upp.
Arbetarmakt hävdar att detta inte är en slump, utan beror på en strukturell kris för kapitalismen, och på att arbetarklassen har varit för dåliga på att försvara sig, i första hand p.g.a. arbetarrörelsens byråkratiska ledning inom S, V, LO och TCO har hållit igen och satsat på förhandlingar och eftergifter. Denna utveckling kan inte vändas genom att bara diskutera, upplysa, rösta och kompromissa, det krävs radikal kamp med strejker, blockader, demonstrationer, ockupationer och – med stor sannolikhet – barrikader och organiserat försvar mot polisattacker. De senaste årtiondenas politiska och ekonomiska utvecklingen har inte skett i första hand p.g.a. folks attityder – de seriösa undersökningar som har gjorts visar att en stor majoritet vill ha en väl fungerande, offentligt ägd välfärd utan vinst, och betydligt mindre klassklyftor än dem vi har idag. Däremot har utvecklingen skett p.g.a. arbetarklassens och andra förtryckta gruppers oförmåga att ta strid för sina intressen. Mångas attityder skulle utan tvekan behöva ändras, men det som framför allt skulle behövas är en politisk kraft som är inriktad just på att organisera en sådan strid, som har detta, och inte parlamentariska mandat eller reformer som sin huvudsakliga inriktning, och som kan göra det med målet inställt på ett helt annat samhälle. En sådan kamp vore också den bästa omständigheten för att verkligen påverka människors attityder. Problemet med F!, bedömt som ett instrument för frigörelse från förtryck, är just att de inte har något sådant perspektiv. De har medvetandehöjning om socialt förtrycka gruppers situation, kritik mot sexistiska och rasistiska strukturer etc. – mycket bra och mycket viktigt. Men de saknar fortfarande just det som mest av allt skulle behövas: ett perspektiv för kamp, handfast radikal kamp, utan att vi låter oss begränsas av vad arbetsköpare eller staten tycker att vi får, på arbetsplatser, skolor, bostadsområden och gator.

Klasskamp?
En stor del av debatten om F! inom vänstern har varit inriktad på frågan om partiet har en inriktning på klasskamp, eller åtminstone klass. Många upprörda svar har hörts från anhängare som påpekar att F! självklart bryr sig om och sysslar med klasskamp, inte sällan med anklagelser om patriarkalt färgat synsätt slungade tillbaka. Och även en del av kritiken mot F! har varit färgad av sexism, finns det också en annan förklaring till att vissa vänstermänniskor har påstått att F! är dåligt på klasskamp: det faktum att F! är dåligt på klasskamp.

Egentligen är det svårt att se vad som skulle vara uppseendeväckande med att ifrågasätta att F! har en sådan inriktning. Det står verkligen inte mycket om saken i deras programtexter. En sökning på ordet på deras hemsida ger ett fåtal träffar, några flera år gamla presentationer av planerade föreläsningar och två av årets riksdagskandidater som säger sig stå för klasskamp – dock utan att specificera vad de menar och vilken sorts kamp de tänker sig. Om man söker vidare på strejker så finner man att Schyman uttalade sitt stöd för vårdstrejken 2008, och retroaktivt för kommunalstrejken 2003. Hon uttalar inte den minsta kritik mot fackledningarna, utan tycker att resultatet av kommunalstrejken var ganska bra. F! uttalade sitt stöd för SEKO-strejken i somras, så de är inte emot strejker, men de verkar mera se strejker som en ibland naturlig del av att ”arbetsmarknadens parter” gör upp. Det finns ingenting om att det behövs mera strejker, eller mera radikala och om fattande strejker, och ingen kritik mot dåliga avtal. Strejker är mera något som naturligt finns i bakgrunden, men som inte F! har så mycket med att göra. Det är väldigt svårt att se hur man utifrån vad F! har publicerat kan se att de baserar sig eller sina perspektiv på klasskamp.

Detta bekräftas av debatten som försiggick i ETC i våras. Göran Greider skrev ett inlägg där han talade emot en röst på F! av valtaktiska skäl. Rosanna Dinamarca och Martina Skrak från V svarade att de förespråkar sitt parti för att det har en bättre politik, som förutom att vara feministisk även är socialistiskt och utmanar den ekonomiska makten. Både kön och klass är viktigt, betonade de. Sissela Nordling Blanco, Julia Bahner och Katerin Mendez från F! gick i svaromål och förklarade att F! visst tycker både kön och klass är viktigt. Notera att det inte stod någonting om klasskamp, bara att klass är en viktig fråga att synliggöra – en av många viktiga faktorer där också exempelvis ålder räknas upp. Även V:s företrädare undvek visserligen att säga nåt tydligt om klasskamp, vilket ledde direkt till att debatten höll sig på den banala nivån att konstatera att ”klass är viktigt”, men F!s svar undvek helt frågan om att utmana den ekonomiska makten. Istället betonade de att F! ser mänskliga rättigheter som det centrala. Detta var knappast en slump, då detta ligger helt i linje med F!s program. Där står det bl.a.:

”Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön,
hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet.”

Nu är vi dock inne på något annat än vad marxister menar med klasskamp. Ett nyare modebegrepp inom postmodernt influerade kretsar är ”klassism”, alltså diskriminering p.g.a. klasstillhörighet. Detta är inte samma sak som vårt mål: upphävande av klasserna. Oavsett hur mycket man värnar om mänskliga rättigheter är det helt omöjligt att skapa ett samhälle där alla från olika klasser har samma ekonomiska möjligheter och samma makt att påverka sin omgivning. Olika klasser har olika förutsättningar, det är vad klass innebär. Enda sättet att säkra lika möjligheter är att avskaffa klassamhället. Jag kan inte hitta ett spår av att F! öppet förespråkar något sådant. På sin höjd reformer för att mildra klassamhället. Detta är givetvis betydligt bättre än att som Alliansen föra en politik som ökar klassklyftorna, men sociala reformer är inte i sig klasskamp, även om det kan avspegla klassernas styrkeförhållanden. Klasskamp – arbetarnas klasskamp, då det är denna som debatten har gällt – är det när arbetare själva organiserar sig och tar strid mot en tydligt definierad klassmotståndare. Det är inte att samarbeta för att även låginkomsttagare ska få det bättre, som en del i en allmän humanistisk strävan att alla ska få rättvisa villkor. Detta är något som även socialliberaler kan ställa upp på, även om det ska medges att socialliberalismen är svag bland dagens borgare.

Mänskliga rättigheter eller klasskamp?
Det måste också betonas att ”mänskliga rättigheter” inte är ett mer radikalt begrepp än klasskamp. Företrädare från F! målar ofta upp bilden av att vänstern har värnat om arbetarklassen, och det är bra, men nu har F! tagit ett steg till och värnar om ALLA utsatta och diskriminerade. Detta är i själva verket långt ifrån något nytt. Faktiskt har den marxistiska rörelsen från första början mötts av invändningen: ni pratar för mycket om klass, det är viktigt att tänka på ALLA människor. Inte heller är det mer radikalt eller en vidareutveckling. Det stämmer att den marxistiska rörelsen många gånger har varit för dålig på att specifikt angripa sexism och rasism etc. Inte så mycket i förhållande till andra rörelser, exempelvis har det knappast har funnits någon annan rörelse som bättre har försvarat arbetarkvinnors intressen, – men i förhållande till vad som skulle ha behövts. Men oavsett vad deras mer radikala medlemmar föreställer sig eller skulle vilja så gör inte F! detta genom att komplettera det marxistiska klasskampsbegreppet, utan de gör det genom att överge det. Skillnaden mellan att ta mänskliga rättigheter som utgångspunkten istället för klasskampen är inte att det värnar om flera människor . Istället är ”mänskliga rättigheter” vagare. Samtliga i alliansregeringen, och även ledningen för deras stödparti SD, är redo att när som helst tala sig varma för mänskliga rättigheter. För dem utesluter begreppet emellertid inte deporteringar av barnfamiljer till krigshärdar, vapenfabriker i Saudiarabien, utförsäkringar, Fort Europa eller stöd till imperialistiska bombattacker på fattiga länder. Poängen med att utgå från klasskamp är inte att det bara är klassförtryck som är viktigt. Syftet med att betona klasskampen är att ange hur kampen ska föras, vilka som är huvudkraften i striden och vem fienden är. Det behövs i den rörelsen en kamp för specifik organisering av socialt förtryckta grupper, och för att ta kampen mot sexism, rasism, förtryck av hbtq-personer etc. på största allvar. Men att lägga huvudfokus på mänskliga rättigheter innebär att ersätta den inriktningen med något betydligt vagare som, liksom ”demokrati” eller ”frihet” för en liberal betyder något annat än den kamp för frigörelse som vi behöver. Begrepp som mänskliga rättigheter, demokrati och frihet är alla mycket bra, men om vi inte fyller dem med vårt innehåll – som måste innebära kamp mot dem som tjänar på att samhället försämras – ger de inte mycket vägledning. Begreppen hade sprängkraft under en tid när det fanns ståndsprivilegier och vissa saknade lagliga rättigheter, men inte när det råder formell demokrati.

Att skapa jämställda löner
En av F!s huvudpunkter är jämställda löner. Frågan utgör också ett klargörande exempel på hela F!s politiska metod. Till att börja med är det en viktig fråga. F! har ingen brist på sympatiska mål, men avgörande är också metoderna för att uppnå detta. Programmet förklarar, liksom det gör på flera andra punkter att både högern och vänster har misslyckats, och att det behövs en lösning som ligger bortom höger/vänsterskalan. Detta handlar inte bara om, som vissa radikalare anhängare vill hävda, att de bara vill undvika etiketter – det är verkligen ett försök att hitta en annan lösning. Både vänsterns metod hittills, att tillföra mera pengar till den offentliga sektorn, och högerns, privatisering, avfärdas. Ingen ställning till om vare sig mera pengar till offentliga sektorn eller privatiseringar är bra eller inte tas, de avskrivs bara som metoder att skapa mer jämställda löner med att de inte har fungerat. Inte heller ”arbetsmarknadens parter” har lyckats, kan vi läsa.

Här skulle en anhängare av radikal klasskamp kunna tänka sig en annan lösning: mer radikal vänsterpolitik. Det stämmer att de fackliga ledningarna har varit dåliga på att prioritera kvinnors löner. Men de har också varit dåliga på att prioritera – om man vill uttrycka sig i de termerna – klasskamp överhuvudtaget. Enligt vår analys domineras arbetarrörelsen av överbetalda byråkrater, vars perspektiv och socialt och ekonomiskt gynnade position gör att de försöker undvika direkt kamp, som strejker, och i mesta möjliga mål lösa frågor med förhandlingar. Själva grunden i att slå tillbaka högerns och kapitalisternas offensiv ligger i en omorganiserad arbetarrörelse, med en kampvillig ledning som ansvarar inför medlemmarna och med normala arbetarlöner. Denna analys delas inte alls av F!, som drar slutsatsen att ”arbetsmarknadens parter” inte kan skapa jämställda löner, och förespråkar att medlingsinstitutet ska instrueras att prioritera jämställda löner, samt en jämställdhetspott. Denna ska tas från en extra arbetsgivaravgift på 0,5 procentenheter som tros ge kanske 7 miljarder, och staten ska skjuta till lika mycket. Dessa kanske 14 miljarder ska sedan ges i bidrag till arbetsköpare som höjer kvinnors löner. Effekten på kvinnolöner kommer dock att bli betydligt högre än 14 miljarder, försäkrar oss F!s program – de kommer att fungera som ett smörjmedel och förmå marknaden att ytterligare driva upp kvinnolönerna. Dock oroar sig F! för att detta skulle leda till allt för höga löneökningar för ekonomin. Därför räknar de med att facken tar sitt ansvar och håller tillbaka den totala ökningen, alltså mäns löner.

Detta är alltså F!s lösning på kvinnors i snitt lägre löner: en extra arbetsgivaravgift på 7 miljarder och lika mycket från staten betalas till arbetsköparna med kravet att dessa ska höja kvinnolönerna, och de hoppas att marknadskrafterna ska hjälpa till så att ökningen blir betydligt större än så. Detta vore dock riskabelt för ekonomin, så fackens uppgift blir att se till att den totala löneökningen inte blir för stor. Dessutom ska medlingsinstitutet instrueras att prioritera kvinnolöner. Det är utmärkt att kraft satsas på att höja låga kvinnolöner – men den stora bristen i F!s förslag, som förklaras vara alternativet till både högerns och vänsterns verkningslösa metoder, är inte detta, utan hur väldigt försiktigt det är. De förklarar visserligen att det kommer att leda till stora förändringar, men det framstår mera som önsketänkande. Observera också vad F!s lösning uttryckligen inte är: en stor omfördelning från storföretag och rika till lågavlönade kvinnor. F!s viktigaste reform för lågavlönade bygger inte på en omfördelning mellan kapital och arbete, utan om en omfördelning främst mellan manliga och kvinnliga arbetare, med förhoppningen att marknadskrafterna ska komma till undsättning och skjuta till resten. Vår kritik handlar inte om att vi vägrar att prioritera att höja låga kvinnolöner – vi skulle förespråka en betydligt större satsning än 14 miljarder -utan om att förslaget är en ganska liten reform, som bygger på tron på hjälp från marknaden och som innebär att facken ska hålla igen den totala löneökningen.
Man kan tillägga att frågan om låga löner och låglönesektorer inte bara handlar om att kvinnors arbete värderas lägre. Vissa branscher har låga löner utan att vara kvinnodominerade. Om någon betvivlar detta kan jag föreslå att testa att jobba som exempelvis brevbärare. I själva verket är det grundläggande för kapitalismen att vissa arbetare ska ha det sämre än andra. Dock är det svårt att hitta den insikten någonstans i det F! skriver.

Det här förslaget är det radikalaste F! har för att åtgärda låga kvinnolöner. Att höja låga löner och hela låglönesektorer genom att ta tillbaka en del av de miljarder som överklassen har tagit från oss finns inte i F!s perspektiv. Även vad gäller att höja lönerna för kvinnor saknar partiet ett perspektiv på kamp.

Omfördelning och välfärd
Det av F!s dokument som har tydligast vänsterprägel är deras ekonomidokument, som dessutom är ganska nyskrivet. Det innehåller flera reformkrav som varje revolutionär skulle vilja se genomförda, som höjda garantipensioner, gratis kollektivtrafik, satsning på höjda kvinnolöner, mer resurser till den offentliga omsorgen, bort med vinsterna i välfärden och 6 timmars arbetsdag (som ska genomföras inom en 10-årsperiod). För att finansiera detta föreslås omfördelning genom att riva upp flera av alliansregeringens, och delvis tidigare sosseregeringars, ändringar: jobbskatteavdraget fasas ut för inkomster över 30 000 i månaden, RUT- och ROT-avdragen slopas, restaurangmomsen återställs, skatt på finansiella transaktioner, företag som skrivit sig i skatteparadis beskattas, höjd arbetsgivaravgift, med målet ett höjt skatteuttag, återgång till mer progressiva skatter, samt återinförande av förmögenhetsskatt i någon form. Detta är mer än vi skulle kunna hoppas från någon S-ledd regering, och ligger ungefär vid vad V kräver i sina närmaste perspektiv. I dagens politiska situation är det utan tvekan att betrakta som vänsterkrav.

Det är dock nödvändigt att påpeka för det första hur begränsade kraven är i förhållandet till vad som skulle behövas, och i förhållande till den gigantiska omfördelningen till de redan förmögna som har gjorts under senare år. Skatten på finansiella transaktioner är att utöka en EU-skatt även till valutahandel, en reform som flera EU-länder, däribland Tyskland, redan har bestämt sig för och som beräknas ge 14-18 miljarder. Höjningen av arbetsgivaravgiften är på 0,5 procentenheter som sagt. Förmögenhetsskatten, höjning av bolagsskatten och den ökade progressiviteten i skattesystemet anges som en målsättning, och planeras knappast bli så drastiska. Några konfiskeringar av de rikas egendomar eller ens förstatliganden finns inte med – även om man förstås skulle kunna hoppas på att den begränsade kritiken mot privatiseringar som framförs skulle kunna leda till slutsatser om åtminstone återförstatliganden av det som slumpats bort till underpriser. F!s kalkyler bygger på att deras reformer inte skulle bli så kostsamma. Det är vanskligt att försöka bedöma om deras uträkningar eller deras kritiker från höger ligger närmast sanningen, men enligt den politiska logik som F! håller sig fast vid måste pengar tas någonstans ifrån, och deras svar på det är väldigt vagt. Som kommunist kan man peka exempelvis på de 23 % av Sveriges samlade privatförmögenhet som de 1 % rikaste sitter på, eller bankernas absurda aktieutdelningar från de senaste åren. Där finns det pengar, men skulle krävas hård klasskamp – alltså mot den lilla del av befolkningen som sitter på dessa tillgångar – för att komma åt. Att som F! begränsa sig till försiktiga procentsatser innebär att de måste hoppas på att deras optimistiska kalkyler håller.

Sammanfattningsvis finns det ingenting som tyder på att det som F! förespråkar för ekonomin skulle bli mer än en delvis återgång till det socialdemokratiska välfärdssystemet för några årtionden sen – med mera inriktning på kvinnors löner och på att motverka andra sociala förtryck, samt 6 timmars arbetsdag. I ingen marxistisk mening är detta ett avskaffande av kapitalismen och klassamhället, precis som kapitalismen inte var avskaffad i Sverige för 35 år sedan. Det vore en mildring av klassamhället, och betydligt bättre än den politik som förs nu – men i bästa fall är det en vision av en lite bättre version äldre tiders socialdemokratiska välfärdssystem. I bästa fall. Dessutom saknas ett program för att nå dit.

Detta är det andra avgörande problemet: hur detta ska uppnås? Inte heller här presenterar F! några andra metoder än vanliga parlamentariska reformer – som föregås och kompletteras med upplysning och attitydförändringar. Detta betyder som sagt inte att F! måste vara motståndare till alla former av utomparlamentariska aktioner eller civil olydnad – men det betyder att deras perspektiv inte bygger på den direkta kampen på arbetsplatser, skolor, gator och torg. Arbetarmakt hävdar att det bara är denna kamp som kan stoppa högerpolitiken och marknadsanpassningen. Det är ingen slump att S har backat från sitt välfärdsbygge på senare år. Den allt mer krisande kapitalismen har gjort att utrymmet för eftergifter till arbetarklassen samtidigt som överklassens vinster garanteras har krympt allt mer. Borgarklassen är därför på offensiven – och arbetarrörelsen vars byråkratiska ledning i årtionden har prioriterat förhandlingar och undvikit strider har svårt att sätta emot.
F! gör helt enkelt inte den analysen. För att citera deras ekonomidokument:
”Det är inte brist på resurser, utan brist på kloka och ansvarsfulla prioriteringar, som är problemet i dagens samhällsekonomi”.
Detta är inget lösryckt citat, utan en korrekt sammanfattning av deras syn på politik, och perspektivet lyser igenom i alla deras dokument. Det är fullständigt främmande för en materialistisk analys av klassmotsättningar och den kapitalistiska ekonomin. Med bättre värderingar och större insikter hos politiker och makthavare kommer vi att få ett bra samhället – precis den sorts idealism som kommunister har bekämpat sedan Marx och Engels skrev Kommunistiska Manifestet. Vissa enskilda medlemmar delar inte den synen, utan inser att det finns en härskande klass och en stat som måste störtas. De kanske är många. Detta förändrar dock inte det faktum att F! som parti har ett program som i stort sett begränsar sig till att övertyga med bra argument och göra mindre reformer på att i grunden bra politiskt system. Det är därför inte bara klasskamp som F! saknar, hur mycket deras företrädare försöker ge partiet ensamrätt på att ta kampen mot sexism och rasism på allvar. Problemet är inte att F! kompletterar klasskamp med kamp mot sexism, rasism etc., och inte heller bara att de är för dåliga på klasskamp – problemet är att de inte har något perspektiv för en effektiv kamp mot rasism och kvinnoförtryck heller. F! är helt enkelt dåliga på kamp.

Deras inriktning fokuserar helt på mestadels ganska beskedliga parlamentariska reformer, samt upplysning och attitydförändring. Programmet ser inte klassfiender, utan meningsmotståndare som kan vinnas med argument och utbildning i genusperspektiv. Det behövs dock radikalare metoder än så för att bekämpa klassamhället, sexismen och rasismen.

Soraya Post och F!s högersväng
Det ska nämnas att detta är målsättningarna när F! själva får beskriva sin politik. Att tillämpa den, med alla kompromisser det innebär är en annan sak, och hittills har F! inte behövt utsättas för realpolitikens hårda prov ännu, annat än i mycket liten utsträckning. För dem som hoppas på en principfast linje från F!s sida har detta dock börjat riktigt dåligt.
Partiets hittills största framgång är att Soraya Post valdes in i EU-parlamentet. Mycket av hennes kampanj handlade om att hon är en representant för romerna, något som onekligen är viktigt nu när antiziganismen har nåt alarmerande nivåer i stora delar av Europa. Politiskt har hon beskrivit sig som vänster, även om hon liksom Schyman har förnekat att F! bara ska ha en vänsterinriktning och vara bara för vänsterpersoner. Hennes konkreta agerande har dock hittills starkt bidragit till att skingra radikala vänstermänniskors tilltro till partiet. Först valde hon att sätta sig i den socialdemokratiska EU-parlamentsgruppen. Den gruppen har en betydande del av senare års marknadsanpassning på sin meritlista, och har därtill aktivt deltagit i att bygga Fort Europas murar. Ännu mer bestickande än själva beslutet var dock motiveringen. Anledningen var att det är den grupp som det är lättast att påverka genom, både för att det är en stor grupp – större möjligheter till att få platser i utskott e.d. – och för att de är mera öppna för argument. Med andra ord motiverades det med tron på att det går att påverka den socialdemokratiska gruppen, som består av byråkratiserade partier som under de senaste årtiondena stadigt har gått åt höger, med bra argument och nya perspektiv. Detta är det mest realitiska, försäkrar Post och en hel del andra i partiet.

Detta följdes sedan upp av att rösta för en resolution som inte gav Israel mera skuld för terrorkriget mot Gaza än Hamas, samt att rösta på kristdemokraten Juncker som ordförande i EU-kommissionen. Det sistnämnda motiverades även i en gemensam debattartikel med kolonialkrigsliberalen Fredrik Federley, där de bl.a. förklarade att de socialdemokratiska, liberala och konservativa partierna tillsammans ska fortsätta att förbättra Europa. Rösten på Juncker skingrade illusionerna för många radikalare F!-anhängare. Samtidigt steg andra av de mindre radikala anhängarna fram och försvarade beslutet, framför allt på sociala medier, med samma argument som Post själv. Det var en godtagbar kompromiss, ett sätt att visa sig resonabel och bygga upp politiskt kapital, vilket kommer att ge utdelning på sikt etc. Post förklarade att hennes röst innebar att en människorättskommissionär tillsattes (även om hon glömde att belägga detta, som förefaller något osannolikt), samt att Juncker kommer att bli mer benägen att lyssna på hennes argument och perspektiv i fortsättningen. Det är sällan man ser en mer naiv inställning till politik. Genom eftergifter ska även en luttrad gammal reaktionär kristdemokrat med makt göras mera benägen att ta till sig progressiva argument?
Soraya Post avfärdar lite nedlåtande vad hon kallar betydelselösa politiska markeringar, i det här fallet alltså att låta bli att rösta på reaktionärer.

Det talades om svek, och också flera av F!s riksdagskandidater uttryckte besvikelse över Posts agerande. Egentligen var det dock inte speciellt märkligt. Partiet har inga andra tydliga perspektiv än att få igenom beslut på parlamentarisk väg. Då faller det sig naturligt med kompromisser. Nu behöver givetvis inte kompromisserna vara så stora att man börjar rösta på reaktionära kristdemokratgubbar, och det är förståeligt om många anhängare blev gravt besvikna. Men om målet är största möjliga chans att få igenom saker i parlament kan det falla sig naturligt att kompromissa så mycket som behövs. Med ett sådant kriterium kan det vara svårt att veta var man ska dra gränsen. Det finns inget i F!s programtexter som pekar ut ledande reaktionära politiker som Juncker – åtminstone så länge de formellt försvarar de demokratiska rättigheterna – som fiender. De utgår inte från klassfiender som man måste bekämpa och besegra, utan från meningsmotståndare som man kan upplysa och utbilda, genom att presentera nya perspektiv och analyser. Soraya Post drog sin slutsats av det – varför skulle inte Juncker vara öppen för argument? Bäst att stryka honom medhårs genom att rösta för så blir det nog lättare. Trots allt, enligt den debattartikel hon undertecknade, så ska ju Europa fortsätta att förbättras tillsammans med de liberala och konservativa EU-parlamentsgrupperna.

Det finns dock ett annat sätt att se på värdet av parlamentarisk representation. Den revolutionära rörelsen utvecklade tidigare konceptet röd tribun, vars huvuduppgift inte skulle vara att uppnå så bra – eller så lite dåliga – kompromisser som möjligt, utan istället att vara en stödjepunkt för den verkliga kampen, den utanför parlamentet. Huvudsyftet skulle därför vara att använda parlamentet som en plattform för agitation och propaganda, inte att kompromissa med och övertala motståndarna, utan att avslöja dem. Så skulle också Soraya Post ha kunnat agera, använt sin plats i media och sin tid i parlamentet för att fördöma antiziganism och dem som är medskyldiga den, fördöma högerpolitik, Fort Europa, rasismen, sexismen, militariseringen, fördöma de skyldiga och medskyldiga och mana till kamp, till strejker, demonstrationer, organiserat försvar mot fascistattacker och blockader mot utvisningar. Men F! har inget sådant perspektiv, och Post har det verkligen inte. Hon föredrar att avfärda ”symbolpolitik”, samt röstar för Juncker istället för att ställa honom till svars. Det må vara den minst radikala tillämpningen av F!s perspektiv, men faktum återstår att de inte har något verkligt alternativt, mer än att hoppas på att övertyga även konservativa gubbar.

Schyman och högerfalangen
Det fanns tidigare en uttalad strid mellan en höger-och en vänsterfalang inom F!. I nuläget finns ingen uttalad strid mellan olika perspektiv, åtminstone inte utåt, – även om enstaka händelser som Soraya Posts agerande framkallat stor kritik. Men oavsett huruvida det är uttalat, eller rent i vilken grad som medlemmarna inser det, så finns det fortfarande en partihöger, och den företräds fortfarande i första hand av Gudrun Schyman, som är partiets i särklass namnkunnigaste företrädare, och som oftast uttalar sig i namn av F! när hon talar med media. Under de dryga 20 år som Schyman varit ett av den svenska politikens kändaste namn har hon aldrig varit speciellt radikal. Inom V stod hon långt till höger, och inledde sitt ordförandeskap på partikongressen 1993 när hon just hade valts med att kalla klasskampstänkande för ”föråldrat”, hävdade att motsättningar finns men att lösningen inte fanns i striden samt tog avstånd från målet ”socialistiskt samhälle” till förmån för ”socialistiska lösningar”. Hon fortsatte sitt ordförandeskap med att bl.a. inte se några problem med att hon som småföretagare var medlem i SAF (Svenskt Näringslivs föregångare) samt förklarade att V inte ville förstatliga några företag. Givetvis talar det inte heller väl om V:s radikalism att hon, som företrädde en politik som inte hade varit radikal ens för en vanlig sosse utanför partitoppen, tilläts uttala sig i partiets namn, men det bör noteras att hon aldrig har gjort någon vänstersväng efter detta.

Som företrädare för F! har hon upprepade gånger förklarat att F! varken ska vara höger eller vänster, och locka människor från alla klasser – symboliserat av att en av hennes viktigaste frågor tidigare under flera år var jämställd representation i bolagsstyrelser, med det bärande argument att det även vore bra för bolagens vinster. Hennes argument för ett regeringsbyte är att alliansen inte tillräckligt har visat framfötterna i jämställdhetsfrågor (notera skillnaden mot att betrakta dem som klassfiendens politiska representanter), hon vill inte utesluta att hon kan sätta sig i en regering med Folkpartiet, och hon säger sig ha likartad syn på hur samhället ser ut som demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP), vars främsta politiska käpphäst verkar vara att likställa nazister och islamister med vänster”extremister” (se exempelvis intervjun med Schyman i Aftonbladet 10/5-2014). Schyman är karismatisk och en skicklig talare och debattör, och på så sätt är det förståeligt att hon blir uppskattad. Dock är hon inte i någon mening radikal, och hon kommer aldrig att bli någon tillgång för en rörelse som är inriktad på radikal kamp.

Varför vi inte uppmanar till en röst på F!
Arbetarmakt förespråkar en röst på S eller V i valet. Vi gör inte detta för att vi tror att S kommer att föra en bättre politik än F!, utan för att S och V fortfarande organisatoriskt tillhör arbetarrörelsen. Det viktigaste är dock inte själva valsedeln, utan att organisera direkt kamp. Det vi säger till arbetarrörelsens basmedlemmar är: varken S eller V kommer att föra någon verklig arbetarpolitik – men så länge ni har kvar minsta förtroende för dem så rösta, men kräv att de verkligen återställer A-kassan, förbjuder bemanningsföretag, kastar ut profitörerna ur välfärden, återinför och förbättrar tryggheten på jobbet osv. Det centrala här är att uppmana till kamp för att verkligen pressa politikerna, vilket också skapar de bästa förutsättningarna för att avslöja tomheten i deras utspel och slutligen bryta med dem till förmån för en revolutionär arbetarpolitik. Den främsta skillnaden mot F! är att de inte har ett sådant organisatoriskt förhållande till arbetarrörelsen, eller någon annan progressiv rörelse. Den feministiska och antirasistiska rörelsen skulle deras företrädare kanske svara. Men förutom medlemmarna har F! väljare, dessa har inget organiserat uttryck. Om det hade funnits organiserade kommittéer för att samordna försvar mot kvinnovåld, försvar för bostadsområden mot fascister och, vid behov, polisvåld, blockader mot utvisningar och hjälp till papperslösa etc., och som F! skulle förklara sig ansvariga inför, då skulle vår bedömning möjligtvis kunna bli en annan. Men det har de inte, och ingenting i deras program eller perspektiv pekar ens på viljan att organisera något sådant. De är ett parti som siktar på parlamentariskt inflytande inom det nuvarande systemet, för att förändra dess prioriteringar.

Vår kritik av F! bottnar därför inte i att vi anser att de prioriterar kvinnokamp eller antirasism för högt, utan att deras program handlar om mindre reformer inom det rådande systemet, inte kamp mot det för att ersätta det. De har en vision om en värld utan förtryck, men ser inte nödvändigheten av att störta det rådande politiska och ekonomiska systemet, konfiskera överklassens egendomar och bygga en ekonomi som inte bygger på privat ägande och vinstmaximering utan på våra gemensamma behov. Där revolutionärer vill förstöra den nuvarande statsmakten vill F! införa ett förslagsinstitut, ett jämställdhetsutskott samt genusutbilda politiker och konsekvensutreda reformer ur ett maktperspektiv.
Där kommunister vill skapa en gemensamt ägd, internationell planekonomi är F!s lösning:
att
”verka för att den internationella handeln utvecklas till en rättvis handel, vilket
inte den nyliberala ”fria” handel nu står för. Multinationella företags ambitioner av
marknadsdominans måste motverkas.”
F!s syn på EU uttrycks inte som att samordna arbetare, kvinnors, invandrare och flyktingars kamp över gränserna mot både deras respektive statsmakter och kapitalistklasser, liksom mot EU:s institutioner, utan:
”Fi ska verka för ökad demokrati, transparents och tillgänglighet i EU:s beslutsprocesser. EU:s institutioner bör ytterligare demokratiseras.” Deras motstånd mot militarism leder dem t.ex. till att FN ska ha ensamrätt på militära insatser (vilket leder till frågor som: hur ställer ni er då till Koreakriget eller Irakkriget -91, eller andra imperialistiska krig som fått FN:s godkännande?)
Liknande exempel skulle kunna mångdubblas. Detta är det perspektiv F! har: mindre reformer inom det politiska systemet, attitydförändringar genom upplysning och bättre beslut genom att politiker genusutbildas. Att de tänker sig att detta kommer att leda till förtryckets upphävande innebär inte att programmet blir mer radikalt, bara att illusionerna är större.

Kan F! bli ett kampparti?
Vi tvivlar inte på att många av medlemmarna vill mer än så, och ser det här som bara ett första steg. Detta innebär dock fortfarande att vissa av medlemmarna vill det, inte att partiet vill det. Inte heller handlar det om ett avlägset mål, utan om kampen här och nu. F! vill införa öppna gränser, men organiserar de blockader mot deportationer, eller ens förespråkar det? Flera av deras medlemmar har demonstrerat mot nazister, men har partiet något perspektiv på den kampen? Som att organisera blockader och självförsvar? De vill ha en bättre miljö – men ger de sitt stöd till en radikal miljökamp? Även om enskilda medlemmar kan delta i sådana aktioner, måste svaret bli nej. F! kan stödja enskilda strejker när de har brutit, men de har ingen ståndpunkt om att fackföreningarna borde bli mer radikala, ingen kritik mot att fackledningarna är för passiva, kompromissvilliga eller byråkratiska. Av allt att döma ser de strejker som något som naturligt ingår ibland i den ”svenska modellen”, men det är ingenting de baserar någon politik på eller ens förespråkar. Deras kritik begränsar sig till att kvinnolönerna inte har prioriterats tillräckligt, men detta ingår inte i något mål att omfördela från kapitalisterna till arbetarna – istället betonar de vikten att fackföreningarna måste hålla tillbaka den totala löneökningen för att inte skapa inflation.

Vi har därför inga stora förhoppningar om att F! Ska kunna omvandlas till ett verkligt kampparti. Däremot finns det en hel del radikalt sinnade medlemmar i F!, och om någon som delar vår kritik ändå tror att partiet går att förändra i rätt riktning så skulle vår uppmaning bli: ok, stanna då kvar och ta kampen för en sådan inriktning. Det som behövs då är ett klart perspektiv. Däremot kommer det knappast att hjälpa att försöka övertyga andra och sig själv att F! redan har en inriktning på klasskamp, eller radikal kamp överhuvudtaget, eller att partiet har ett socialistiskt mål och ett program för hur det kan uppnås. Övertyga dina kamrater om att det som krävs inte är ett parlamentariskt reformprogram, utan något mer radikalt, och skriv om hela programmet och perspektivtexterna från grunden. I deras nuvarande form kan de inte tjäna som vägledning för kamp. Det är också ytterst osannolikt att en sådan politisk vändning kommer att kunna göras utan att ta strid mot den mindre radikala delen av partiet, som de som försvarade Soraya Posts agerande som korrekt, de som inte utesluter regeringssamverkan med FP, och inte minst Gudrun Schyman. Oavsett vilken utstrålning hon har eller hur skicklig hon är som politiker så är hon inte rätt person att representera ett parti som leder kampen inte bara mot sexism, rasism, förtryck av hbtq-personer etc., utan också mot högerpolitik och hela klassamhället.

Jens-Hugo Nyberg