Effekten rasistiska eller fascistiska partier brukar ha på andra partier är som bekant att de pressar dem i reaktionär riktning. Detta kan ses tydligt exempelvis i Danmark, där inte bara de öppet borgerliga partierna, utan även motsvarigheterna till S och V kastat all skam över bord. Det finns dock en lärdom V faktiskt borde dra av SD:s framgång i valet: det är inte nödvändigt att fokusera på att framstå som lagliga och respektabla i liberalernas, byråkraternas och medias ögon för att växa. Tvärtom börjar det bli ganska fullproppat med partier som gör sitt bästa för att profilera sig som försvarare av demokrati, rättvisa, medmänsklighet, mänskliga rättigheter etc. Dessa är givetvis utmärkta saker som kommunister strävar efter, men om man bara har dessa punkter blir det inte mycket mer än en vag liberal eller i bästafall gråsossig sörja av det. För marxister går vägen till dessa mål genom klasskamp och att utmana och omstörta det rådande ekonomiska och politiska systemet
Vänsterpartiet har däremot under åren, i synnerhet sedan namnbytet 1990, utvecklat sig allt mer till ett renodlat parlamentariskt reformparti. Ledande vänsterpartister kan fortfarande minnas vissa formella punkter från de marxistiska grunderna och påpeka att det i sista hand är kampen utanför riksdagen som är den avgörande. Det går att rada upp exempel på detta, liksom exempel från deras formella program. Detta visar dock inte så mycket, utan är mer en rest från deras politiska förgångna. Det är inte däråt politiken har utvecklat sig. V:s inriktning har alltmer blivit att framstå som respektabla och ansvarsfulla, i hopp om att kunna påverka politiken lite åt vänster. Redan med Schyman som partiledare på 90-talet stödde V lydigt en stor del av de nedskärningar som S-regeringen under Göran Persson drev igenom. Från åtminstone valrörelsen 2010 har V:s stora mål varit att sitta med i en kommande S-dominerad regering, i hopp om att påverka politiken.
Sjöstedts städade och laglydiga framtoning verkar inte skörda några triumfer
Problemet med detta är för det första att det bygger på en illusion. S under Löfven kommer inte att föra någon vänsterpolitik. Om Löfven skulle gå med på att inkludera V i en regering – vilket har visat sig vara ett ännu större om än vi visste före valet – skulle V säkerligen påverka några saker här och där, men S-toppens politik kommer ändå inte att bli radikalare än att på sin höjd återställa en viss del av de försämringar som Alliansen har drivit igenom. Löfvens framtoning i valrörelsen handlade mest om att inte fortsätta att prioritera skattesänkningar och privatiseringar framför välfärden. Det var inte mycket han lovade att återställa. Att tro att V genom att framstå som pålitliga och förnuftiga skulle kunna pressa S så mycket till vänster är en illusion. Det enda som skulle ha någon chans att pressa S ordentligt åt vänster vore en massiv mobilisering underifrån, av fackens gräsrötter, av arbetslösa, fattiga, förorter, ungdomar, kvinnor och papperslösa. Detta är dock precis det V måste släppa på om de ska framstå som ”regeringsdugliga”. Målet att framstå som tillräckligt respektabla för att samregera med en S-ledning som gått långt i sin marknadsanpassning under senare år kan bara uppnås genom att försöken att på allvar mobilisera radikal underifrån tonas ner eller överges.
Man skulle kunna tycka att erfarenheterna från andra länder skulle vara avskräckande. Genom att sätta sig i en regering blir man medansvarig för allt den gör, och i takt med att missnöjet med regeringen ökar kommer alla möjligheter att framstå som något verklig alternativ att minska. Sjöstedt står förmodligen helt bakom den politik V står för i nuläget. Radikalare medlemmar i V skulle dock kunna se hur det gick för exempelvis Refundatione Comunista i Italien. De fick en plats i regeringen, som de lyckades påverka i detaljer men inte så mycket mer. Resultatet blev att de flesta anhängarna försvann från partiet, då de framstod som alltmer meningslösa. Att gå med i och ta ansvar för den politik en regering under Löfven kommer att föra kommer att slutligen placera V helt och hållet hos etablissemanget, och inte en kraft som kan utmana det eller ens en opposition.
V:s två val: vänstersossar eller kampparti
Detta har varit de två grundläggande val V har stått för under senare år: ett försiktigt reformparti som försöker prata S lite åt vänster, eller ett kampparti som mobiliserar gräsrötter mot högerpolitiken och arbetsköparna. Det har länge varit uppenbart vilken väg V har tagit, och Sjöstedt har gått längre i detta än tidigare. Han har varit noga med att framstå som respektabel, han var snabb med att framhålla tårtningen av Jimmie Åkesson som en helt oacceptabel metod, han har tagit avstånd från försök att störa SD:s och SvP:s torgmöten, tydligt försvarat polisens rätt att avgöra när motdemonstrationer ska upplösas, samt inte minst har partiledningen under honom rensat ut unga medlemmar som har velat organisera mer radikal kamp.
Detta har han uppenbarligen haft ganska lite nytta av. Efter 8 år av alliansregeringen fick V 5,7 % av rösterna – faktiskt ett helt patetiskt resultat. Då om någon gång borde det vara ett bra läge för ett vänsteralternativ att växa. Att skylla på F! hjälper absolut ingenting – även om V skulle ha fått alla F!:s 3,1 % (vilket uppenbarligen är helt orealistiskt) skulle resultatet ha varit klent. Med den minsta förmåga till självinsikt måste V se detta som ett ordentligt nederlag. Sjöstedt verkar dock vara av en annan åsikt: i sin besvikelse över att Löfven vänder sig högerut hävdar han att V var med och vann valet. Med tanke på att SD fick 13 %, SD + Alliansen fick strax över 50 % och V i stort sett inte lyckades växa sedan förra gången känns det kanske en smula märkligt att han kallar det en seger, som V deltog i.
Hur kan SD bekämpas?
Åter SD. Sjöstedt har ständigt oroat sig för att hans parti ska framstå som för radikalt och skrämma iväg folk. Som försiktiga reformister alltid missar finns det inget som garanterar att en ”breddning” av partiet och möda om att inte skrämma iväg några grupper leder till ökat stöd. De röster de man kan vinna på sådant måste vägas mot dem man kan förlora – de som ser partiet som alltmer meningslöst, då de allt mindre framstår som ett radikalt alternativ. Uppenbarligen har V inte haft mycket hjälp av Sjöstedts städade och lugna framtoning.
SD däremot har gjort sitt bästa som att verkligen framstå som annorlunda. Detta är givetvis baserat på en ren lögn. Förutom att de ständigt skyller alla problem på ”massinvandringen” och ”räknar” fram fantasisiffror på att Sverige skulle tjäna 150 miljarder på att stoppa invandringen, och att partiet har betydligt fler fascister i sina led, har de inget som skiljer ut dem från de öppna borgarna. SD har stött alliansen i de allra flesta frågor i Riksdagen och de har stött borgares nedskärningsbudgetar i en stor mängd kommuner där de har suttit. SD är helt enkelt ett borgerligt parti, bara ovanligt reaktionärt och rasistiskt.
Inte desto mindre har de i mångas ögon lyckats framställa sig som de enda som står emot etablissemanget. I detta har de fått stor draghjälp av de andra partierna som har framställt dem som det enda partiet som inte är acceptabelt. Givetvis är SD ett vidrigt rasistparti, och ska absolut stigmatiseras. Problemet blir dock när alla andra stora partier alltmer verkar tillhöra samma etablissemang. Oavsett en del hårda ordväxlingar ibland blir det alltmer uppenbart att skillnaden mellan övriga partier ändå är ganska små, i förhållande till de olika klassernas skilda intressen. Sjöstedt kan kritisera moderaterna i ibland förhållandevis hårda ordalag, men samtidigt klamrar han sig fast vid S-ledningen och vill visa hur mycket de har gemensamt och hur bra de skulle kunna regera tillsammans – samtidigt som Löfven företräder ett parti som länge har bidragit till marknadsanpassningen och inte har för avsikt att riva upp speciellt mycket av senare års försämringar. I denna situation kan SD framställa sig som de enda som står för en verklig opposition.
SD ska absolut stigmatiseras och isoleras, men när det görs genom att de andra partierna visar upp en enad front skapar det ett guldläge för dem att fånga in det missnöje som finns, och som därmed kan fås att köpa SD:s verklighetsbeskrivning. Istället borde SD stigmatiseras av en rörelse som också fördömer allt vad högerpolitik är, och betraktar allianspartierna som bittra fiender, och inte som meningsmotståndare som åtminstone är demokrater. En rörelse som tydligt, högljutt och aggressivt fördömer allt vad högerpolitik och alla som står för den, och som verkligen kräver förändring skulle kunna utmana och avslöja SD:s anspråk på att vara den verkliga oppositionen, och ge ett tydligt alternativ till de många som är missnöjda med de senaste årtiondenas politik och dess följder. Det är uppenbart att V under Sjöstedts prydliga, lugna och respektabla ledning har misslyckats med detta. Sjöstedt kommer säkert, oavsett vissa utspel nu om att vara i opposition till Löfven, att anstränga sig ännu hårdare för att framstå som pålitlig för S-ledningen om MP. Mer radikala vänsterpartister har däremot anledning att fråga sig om vägen framåt verkligen ligger i att övertyga media, byråkrater och de andra partierna om att de är respektabla – eller om det inte vore dags att bygga på den utbredda vrede som finns över den urholkade välfärden, riskkapitalister, ökade klassklyftor, utslagning, rasism och kvinnoförtryck och bli ett parti för radikal kamp och inte kompromisser och samarbete högerut.
Jens-Hugo Nyberg