Kan kurderna i Rojava förena sig med Syriens revolutionärer?

gel-rojava-pydDe kurdiska befriade områdena i Rojava i Syrien har hyllats av många. Samtidigt flyr hundratusentals från Islamiska statens terror. I den här artikeln, översatt från Workers Power i Storbritannien, belyser Marcus Halaby Rojavas roll i den syriska revolutionen och granskar dess ledande parti, Demokratiska enhetspartiet (PYD).

Stora delar av den internationella vänstern hyllar framväxten av självstyrande kurdiska institutioner i Syrien. Rojava (“väster” på kurdiska, alltså västra Kurdistan) representerar sekularism och står för försvaret av kvinnors rättigheter, i motsats till det tydliga islamistiska inflytandet i de befriade områden som finns i de regioner i Syrien där en majoritet av befolkningen är arabisk, och i rakt motsättning till Nusrafrontens och Islamiska statens mörkbruna, reaktionära alternativ.

Sen Islamiska staten började sin offensiv på irakisk område och USA och Iran började bekämpa dem där har kurderna i Syrien och Irak fått en maktposition och en viktig roll bland regionens större makter.

Demokratiskt samarbete
Det demokratiska enhetspartiet (PYD) säger sig agera enligt den icke-statliga “demokratiska konfederalismens” idéer. Det är en tanketradition som kommer från den amerikanske anarkisten Murray Bookchin. Den kurdiska nationella frågan ska lösas genom att gå bortom problemen med statsmakt och istället driva igenom ett långtgående lokalt självstyre.

“Demokratisk konfederalism” utarbetades till en början av Abdullah Öcalan, ledare för Kurdistans arbetarparti, PKK, i Turkiet, efter att organisationens väpnade kamp misslyckats och han själv hade fängslats. Syftet med demokratisk konfederalism i Syrien är att utnyttja statens sammanbrott till att bygga befriade områden i kurdiska såväl som arabiska regioner.

Bookchins idéer, som PKK har tillämpat även i Turkiet, är i sin tur influerade av de mexikanska zapatisterna. Små, direktdemokratiskt styrda kommuner där invånarna ges inflytande vid massmöten ska förena sig till en konfederation, som enbart ska syssla med administration av sammanslutningen.

Både Bookchin och Öcalan lyfter fram ungdomens och kvinnornas roll i en sådan sammanslutning, samt miljökampen, men demokratisk konfederalism avstår från kampen för makt över staten i sig.

Bookchin är uttalad pacifist, och det har lett till att PKK har avvisat den väpnade kampen i Turkiet. I Rojava är det mer problematiskt – PYD har ställt sig tvekande till att delta i revolutionen mot Assad, men står nu under ett direkt hot från IS. En i grunden pacifistisk strategi gentemot staten blir då till reaktionärt önsketänkande.

En förtryckt nation
Tillsammans med palestinierna är kurderna i dag en av de största nationerna som saknar en egen stat. Kurdistan och dess över 30 miljoner invånare är utspridda över fyra existerande stater: Turkiet, Syrien, Iran och Irak. De har utsatts för nationellt förtryck i alla dessa stater.

Syrien har den minsta kurdiska befolkningen – runt 2,5 miljoner. När landet stod under franskt styre åtnjöt kurderna där ett visst mått av självstyre. Men efter självständigheten, som kom 1946, drog al-Kudsis pre-baathistiska regering tillbaka medborgarskapet från 120 000 kurder i östra Jazira-regionen. Det var en femtedel av dåtidens kurdiska befolkning i landet.

De statslösa kurderna och deras ättlingar behandlades som främlingar eller papperslösa, och den arabisk-nationalistiska ideologi som blev förhärskande under baathistiska regimer efter 1963 angrep deras språk och underminerade deras nationella identitet. Samma sak skedde i Turkiet och Irak.

Trots det fanns i Syrien inte samma materiella grund för en ihållande kurdisk befrielsekamp som i Turkiet eller Irak. Detta eftersom det inte fanns en kurdisk region i Syrien, utan tre icke sammanhängande sådana: Jazira-regionen, Afrin-regionen i nordvästra delen av landet samt Kobane-regionen mellan dem.

En stor del av de syriska kurderna bor dessutom inte i någon av dessa regioner, utan i de större arabiska städerna, där de har utgjort en betydande del av Syriens arbetarklass och dess arbetarrörelse.

Utan demokratiskt självstyre för kurder i Syrien kunde alltså Syriens kurder endast uppnå en egen statssammanslutning enligt samma modell som Kurdistans regionala regering (KRG) i Irak om de hade kunnat ansluta sig till en kurdisk entitet i Turkiet, eller om Jazira-regionen kunde ansluta sig till KRG.

Det syriska upproret
Detta återspeglas i de syriska kurdernas politik. Kurdisk nationalism har i Syrien inte främst fått sitt uttryck i separatism – även om kurdiska nationalistiska partier förmodligen utgjorde den viktigaste delen av den underjordiska oppositionen efter att Hafez al-Assad krossat Muslimska brödraskapet i Syrien på 80-talet.

Etniska kurder i Syriens storstadsområden har arabiserats, och har fokuserat mer på språkliga och demokratiska rättigheter än på separatism. De krav som förenade alla kurdiska partier efter upproret i mars 2011 handlade inte om oberoende, utan om autonomi och ett erkännande av deras kollektiva identitet.

Folkets försvarsenheter (YPG), de PYD-ledda styrkorna, har en närvaro i vissa kurdiska distrikt i bland annat Aleppo, men de har inte hävdat dessa områden som sina i förberedelse för en framtida kurdisk statsbildning.

När upproret tog sin början försökte Assad att vinna över kurderna genom att utlova medborgarskap till de statslösa kurderna i Jazira. Det lyckades bara delvis.

När den kurdiske ledaren Mashaal Tammo, som också satt i styrelsen för Syriens nationella råd (SNC), mördades i oktober 2011 demonstrerade 50 000 personer vid hans begravning, varav fem dödades när säkerhetsstyrkor öppnade eld mot folkmassan.

Under Fria syriska arméns offensiv mot Aleppo och Damaskus i juli 2012 släppte Assad-regimen mer eller mindre kontrollen över Jazira till YPG-gerillan. Sedan dess har YPG och regimstyrkorna i praktiken upprätthållit en icke-angreppspakt i Rojava, vilket har lett till anklagelser från FSA om att PYD är Assad-hantlangare. Assads armé kontrollerar till exempel fortfarande halva al-Hasakah-provinsen, och har en närvaro i staden al-Qamishli, och statsanställda i Rojava avlönas fortfarande av Assad-regimen.

Den syriska oppositionen
Kurdisk politik i Syrien står under starkt inflytande av krafter utanför landet. PYD har, som syrisk systerorganisation till turkiska PKK, dragit nytta av de relationer PKK har odlat med Assad-regimen sen gerillakriget mot Turkiet på 80- och 90-talet.

PYD:s oregerliga rival, Kurdiska nationella rådet (KNC), stöds däremot av irakiska KRG-ledaren Massoud Barzani. Rivaliteten mellan grupperna har lett till anklagelser om att PYD vägrar att dela makten med KNC-partierna i Rojava.

Politiskt sett har PYD:s möjlighet att ansluta sig till massrörelsen mot Assad bland Syriens araber hämmats av dess medlemskap i Nationella koordinationsbyrån, den så kallade “patriotiska oppositionen”. De motsatte sig tidigt den syriska revolutionens väpnade gren, och försökte utan framgång att förhandla fram ett fredligt maktskifte.

Ett annat skäl till att PYD har avstått från att delta i masskampen mot Assad är en berättigad misstro mot den turkiska staten. Men PYD har bemött FSA-ledningen på samma sätt, och betraktat dem som Turkiets förlängda arm.

Den “officiella” syriska oppositionen i exil har dessutom inte gjort något för att försäkra kurderna om deras kollektiva rättigheter i ett Syrien efter Assad. De mer konservativa elementen i SNC och dess efterträdare har om något delat samma inställning som regimen hade innan baathismen – samma regim som gjorde kurderna statslösa 1962. Oppositionspolitiker på gräsrotsnivå har dock varit mindre fientliga mot kurdiska krav på autonomi än ledarskiktet

Behovet av enighet
Men det är inte bara ena sidans fel att den kurdiska och arabiska oppositionen mot Assad-regimen är så splittrad. PYD har trots allt inte bjudit Assad-diktaturen något gediget motstånd. Och Kurdistans demokratiska parti i Syrien (KDPS) har huvudsakligen fokuserat på att förhindra en turkisk intervention i Syrien som skulle kunna hota det kurdiska självstyret i Irak.

Endast ett fullständigt erkännande av kurdernas nationella rättigheter, och kurdernas deltagande i den syriska revolutionen, kan bryta dödläget. Hotet från Islamiska staten verkar ha tvingat YPG och FSA till närmare samarbete. YPG måste snarast stärka den enheten genom kamp, innan både den syriska revolutionen och kurderna i Rojava krossas. Om PYD å andra sidan väljer att alliera sig med USA kommer de blott att kunna spela en reaktionär roll i krisen.

Marcus Halaby