Din guide till Stockholms filmfestival 2014

Det är åter dags för Stockholms filmfestival, som håller på från 5-16 november. Som vanligt är er utsände pressackrediterad, och har kunnat gå på pressvisningarna inför festivalen. Här är därför en sammanfattning av de pressvisningar jag såg, som med fördel kan användas som en vägledning i er festivalplanering.

Whiplash (USA, regi: Damien Chazelle)
En 19-årig aspirerande jazztrumis går första året på USA:s enligt honom bästa musikskola. Han siktar på att ta en plats i skolans mycket framgångsrika topporkester. Denna leds av en briljant men mycket sträng – mycket, mycket sträng – dirigent. Han tycker själv att det är nödvändigt att vara hård för att kunna få fram den nya Charlie Parker, samt en sådan begåvning behöver drivas på, men inte skulle låta sig avskräckas av hårda krav. En och annan skulle nog kunna ha en annan uppfattning om hans pedagogik. Filmen har fått flera utmärkelser redan, och den är riktigt bra, det finns hela tiden en spänning, och lite schyssta jazztrummor är man inte bortskämd med på film. Som bandledaren gör J.K Simmons en minnesvärd roll, finns inte mycket att anmärka på i hans insats. Däremot kanske själva karaktären ha kunnat skruvats ner något varv ibland, och de kunde ha dragit ner lite på hans tillmälen. Några andra lite väl övertydliga detaljer förekom, som att vi flera gånger fick se att vår trumhjälte spelade så han blödde lite väl ymnigt i slow motion (och såren verkade läka snabbt?). Det var dock småsaker, filmen är absolut sevärd.

Love Is Strange (USA, regi: Ira Sachs)
Två män gifter sig efter att ha bott ihop i 30 år, och de och vännerna är överförtjusta. Dock inte ena makens arbetsköpare, då han är musiklärare på en katolsk skola som leds av präster. Dessa har sett mellan fingrarna med hans privatliv, men när han gifter sig med sin pojkvän sedan många år, och lägger upp detta på Facebook tycker de att det blir för mycket. Han får sparken, och plötsligt har de inte råd att bo kvar i sin glassiga New York-lägenhet som de har bott i så länge. Istället får de bo separat hos vänner, vilket snart blir påfrestande, både för dem och vännerna, när jakten på en ny godtagbar lägenhet går långsammare än de tänkt sig. Bra film, bra spelat, framför allt den äldre i paret (John Lithgow) gör en bra insats. Och visst tar den upp viktiga saker, som diskriminering av homosexuella, bostadsbrist, och hur lätt det är att gå andra människor på neverna. Kan dock inte låta bli att tycka att den är väldigt medelklass. Visst är det viktigt att ha en bostad man kan trivas i – men det är en schysst lya i New York de söker, inte direkt de billigaste. Och med undantag för de två grannarna som är poliser är det oklart om någon av de inblandade är något annat än konstnärer, författare, affärsmän, musiklärare (i en välordnad katolsk skola samt som privatlärare). Dramatisk peak: sonen till det par som den äldre av makarna bor hos ertappas med att ha stulit böcker på franska – då han och hans kompis är väldigt intresserade av Frankrike – och som straff får han inte åka på den 10 000 kr-resa till Frankrike som han så gärna ville åka på. Ett möjligt alternativ kunde ha varit: det är jätteroligt att du är så intresserad av att läsa på franska, men du får faktiskt sluta snatta böcker på skolbibblan, men det var tydligen inte aktuellt. Fortfarade en bra film, men den utpräglade medelklassigheten gjorde ändå att allas problem kändes lite mindre allvarliga.
Till sist en stilla undran: frankofilynglingens farsa ser ut som en äldre version av Julian Assange. Vad är egentligen grejen med att under de förhållandena ha en likadan frisyr? Är det hans mål att se ut som ambassadkillen?

Nightcrawler (USA, regi: Dan Gilroy)
Jake Gyllenhaal spelar en småtjuv som letar efter ett jobb. Han har de goda förutsättningarna att han är vältalig och charmig. Och inställsam, manipulativ, skrupelfri och hänsynslös. Han går bokstavligen över lik för att nå sina mål. Efter att ha sett några som livnär sig på att snabbt åka ut till brotts- eller olycksplatser, filma och sedan sälja bilderna till tv-kanaler skaffar han en filmkamera och en polisradio (som han får råd med genom att sno en tävlingscykel). Han visar sig ha fallenhet för jobbet – han är orädd, påstridig och låter sig inte begränsas av etiska hänsyn. Detta är egenskaper som uppskattas av chefen på den tv-kanal som han upprättar en förbindelse med. De är i behov av tittare, så de satsar på det som säljer. Som chefen förklarar är det olyckor och brott i de välbärgade områdena som är intressanta – speciellt våldsbrott som utförs av fattiga från minoriteter, mot vita medelklassamerikaner. Riktigt välgjord, med en genomgående krypande spänning, och Gyllenhaal gör en mycket minnesvärd roll. Uppfriskande även att se våldsbrott ur ett annat perspektiv än det minst sagt uttjatade temat med att antingen handla om tjuvar eller poliser (utan att därmed antyda att han heller har lagboken som något rättesnöre). Dessutom får sensationslystna sensationsmedia en rejäl känga. Riktigt bra film således.

Mommy (Kanada, regi: Xavier Dolan)
Xavier Dolan har hyllats vitt och brett för sina filmer hittills, och det verkar ha blivit inne att kalla honom för ”underbarn”. Själv skulle jag snarare beskriva honom som hyfsad, och undrar om det inte finns någon åldersgräns för kategorin underbarn. Han var 20 när han regisserade sin första långfilm. Tidig debut, visst – men när man har passerat tonåren, är då inte också underbarndomen passerad? Om man nu tycker att hans talang räcker till för sådana överord.
Den ensamstående modern Diane får hem sin tonåriga son till problembarn, nyligen hemkommen från ett vårdhem. Sonen har ADHD får vi veta, men hans aggressiva och impulsiva, ofta hotfulla och otrevliga uppträdande – kryddat med rasism och sexism – verkar tyda på något mer. Stora problem uppstår, men hjälp kommer i form av grannkvinnan.
Lovvärd historia, men jag är nog fortfarande inte övertygad om att Dolan är riktigt träffsäker. Han har dessutom en rejäl förkärlek för långa tagningar – ibland till musik, ibland i slow motion – där de dansar, springer, svänger en kundvagn runt, runt, åker på en kundvagn, springer på en trafikerad bilväg med en kundvagn full med varor och slänger frukt och grönsaker omkring sig alltmedan han skriker ”liberté” för full hals, med sin mor och granne på varsin cykel på trottoaren bredvid, alltmer roade av hans tokbusiga beteende.
Jag tvivlar inte alls på att Dolan-fansen kommer att störtgilla den här också, och den kommer säkert att få många lovord. Har hört sägas att den nämns i förhanssnacket inför nästa års Oscarsgala. Själv fortsätter jag dock nog att tycka att Dolan mera är hyfsad än lysande.

The Goob (Storbritannien, regi: Guy Myhill)
16-årige Goob är hemma översommarlovet. Tyvärr har hans mamma träffat en mycket osympatisk man, som går omkring och ser sur och otrevlig ut hela tiden, med undantag för när han blir våldsam och skriker. Goob går förstås inte alls ihop med surkillen, eller Gene som han heter, vilket man mycket väl kan förstå. Desto bättre med Eva, som är en av sommarjobbarna på surkillens gård. Bra film, även om jag kanske tycker att de borde ha tonat ner Genes surmulenhet något. Ibland känns han något överdriven.

Flugparken (Sverige, regi: Jens Östberg)
Sverrir Gudnason spelar Kristian, en till synes stabil och omtänksam förskolelärare, vars gamla kompis Alex börjar bli destruktiv och misstänkt självmordsbenägen. Alex försvinner en kväll, och Kristian visar sig hysa varmare känslor för hans sambo och son än man först anade. Han beter sig alltmer märkligt, hamnar i en del konflikter. Riktigt bra film, välspelad, engagerande och oväntat spännande. Än en gång får de som envisas med att hävda att det inte görs några bra filmer i Sverige svar på tal. Visserligen har ju de bra eller mycket bra filmerna hittills inte fått dem att sluta att hävda det, så förmodligen kommer de att fortsätta. Men ni som inte är benhårt övertygade om att svenska filmer bör undvikas borde se den här.

Varje gång jag ser dig

Varje gång jag ser dig

Varje gång jag ser dig (Brasilien, regi: Daniel Ribeiro)
De senaste festivalerna är det de latinamerikanska filmerna som har imponerat mest. Den här brasilianska filmen fortsätter på det spåret.
Den blinda tonåriga Leonardo har varit bästa kompis med Giovana sedan deras tidiga barndom. När en ny kille börjar i klassen kompliceras allt, då tycken och känslor väcks åt flera olika håll. Leonardo dessutom trött på sina överbeskyddande föräldrar och skulle vilja flytta hemifrån, eller åtminstone behandlas som andra i sin ålder. Att sociala relationer inte är det lättaste får vi än en gång se, och det görs bra. En av förhandsvisningarnas bästa filmer.

The Tribe (Ukraina, regi: Myroslav Slaboshpytskiy)
Ukrainsk film där all kommunikation sker med teckenspråk – ingen förklarande text, inget tal, inga voice overs. Ett skolinternat behärskas av ett gäng killar som hotar, rånar och misshandlar de andra, samt pressar två av kvinnorna till att prostituera sig. En ny kille flyttar dit och dras in, samt drabbas av en del jobbig behandling. De ofta mer eller mindre våldsamma scenerna är i regel i realtid, utan klipp, och till stor del ganska långa. Filmen är väl tänkt som en annorlunda upplevelse, och visst, det var originellt och inte utan intresse. Jag förmodar att det också finns en medveten poäng om att hörselskadade missar mycket då så mycket inte är anpassat efter dem, och nu är det alla som inte förstår teckenspråk som går miste om mycket information. Den marknadsförs dock med att hat och kärlek inte behöver någon översättning. Juryn i Cannes verkar ha hållit med, då filmen vann Grand Prize vid kritikerveckan, men själv är jag mer tveksam. Jag tyckte mera att jag missade för mycket information. Det går säkert att göra en film helt utan tal och text där allting åskadliggörs tillräckligt genom bara bilderna, men jag tyckte nog att den här filmen bara delvis nådde upp till detta. Mest minnesvärda var de obehagliga scenerna, som det fanns en del av. Speciellt utmärkte sig en utdragen abortscen, där en kvinna tog emot i sin lägenhet och utförde aborten på det lite äldre sättet, med järnstickor. Den som ser filmen behöver inte tvivla på att ingreppet är smärtsamt, speciellt när det är över och hennes kropp ännu inte har stött bort det aborterade fostret. Filmen kan vara värd att se för den originella greppet, samt flera starka scener. Den kommer, lite överraskande, att gå upp på bio snart. Jag är givetvis inte den som anser att allt bör styras av kommersiella hänsyn, så inte mig emot, men jag har svårt att tro att det blir någon publikrusning.

Camp X-Ray (USA, regi: Peter Sattler)
I några starka och mycket effektiva öppningsscener får vi se tv-bilder från ett brinnande World Trade Centre, följt av en man som tillfångatas brutalt, får en typpåse över huvudet, och sedan transporteras till Guantanamo bay, tillsammans med andra fångar. Handlingen hoppar sedan 8 år framåt, då en grupp nyanlända vakter ska göra sin tjänstgöring just där. I de följande scenerna visas brutaliteten i fånglägret, samt brutaliseringen av de nyanlända vakterna. Det första de får lära sig är att fångarna inte är ”prisoners” utan ”detainees” – då de sistnämnda inte omfattas av Genèvekonventionen. Fångarna gör förståeligt nog motstånd på de sätt som bjuds, de skriker, hungerstrejkar, och ibland anfaller fångvaktarna – som dock är flera åt gången samt välutrustade, så de löper ingen större risk för allvarliga skador. Fångarna riskerar däremot betydligt värre efterräkningar, men de vill förståeligt nog inte bara ge upp. Fångvaktarna lär sig snabbt att bli personligt arga på fångarna när de gör motstånd. ”Vad är deras problem?” undrar en av dem. Hm, kanske att de greps, misshandlade, fängslades utan rättegång och har hållits fångna under tortyrliknande förhållanden i 8 år, trots att en stor del av dem är helt oskyldiga till det de påstås ha gjort men inte ens formellt anklagas för? Kan kanske det vara en förklaring.
Filmen fokuserar allt mer på en av de fåtaliga kvinnliga vakterna (spelad av Kristen Stewart) och hennes framväxande vänskap med en av fångarna. Första delen, som mera fokuserade på de omänskliga förhållandena på Guantanmo, var den starkaste, men även den framväxande vänskapen är lite rörande. Att bli vän med fångarna, eller ens avslöja något personligt, inklusive sina namn, var något som fångvaktarna var uttryckligen förbjudna att göra, så ibland undrade jag lite hur hon obehindrat kunde stå så långa stunder och prata med honom, men det är ändå en mindre detalj. Absolut sevärd.

Gänget i Girlhood

Gänget i Girlhood

Girlhood (Frankrike, regi: Céline Sciamma)
Marieme (Karidja Touré) är en ganska tystlåten tonåring, som bor med två småsyskon och en äldre, kontrollerande bror som håller hederskulturens fana högt, utan att behöva religiösa rättfärdiganden för det. Hon inbjuds att hänga med ett av de coola tjejgängen, och genast tuffar hon till sig. Ganska ordentligt. Filmen har blivit uppmärksammad för att alla viktiga roller spelas av svarta, och de flesta av dem av kvinnor. Det har ju å andra sidan inte varit någon brist på helvita och nästan bara manliga filmer, och som filmen berättas känns det ganska naturligt. Bra och gripande.

Bird People (Frankrike, regi: Pascale Ferran)
I två historier som delvis vidrör varandra får vi följa två personer. Första delen handlar Gary, en stressad och framgångsrik affärsman som på ett lyxhotell bestämmer sig för att lämna allt bakom sig – jobb, hus, familj etc. Andra halvan av filmen handlar om Audrey som städar på ett lyxhotell och avskyr sitt jobb. Det är något man verkligen kan förstå, då hon under stress måste städa rum åt folk som har råd att bo på Hilton. Bra och välspelad film. Speciellt gillade jag andra halvan. Kan eventuellt hänga ihop med att jag har lättare att sympatisera med hotellstäderskor än framgångsrika affärsmän som på ett lyxhotell bestämmer sig för att lämna allt bakom sig. Absolut sevärd.

Mr. Turner (Storbritannien,regi: Mike Leigh)
Mike Leigh har gjort många bra filmer, och hans största specialitet har varit socialrealism – som i hans mästerverk Hemligheter och lögner. I hans nya film får vi istället följa mr. Turner, en välbärgad och framstående målare i 1800-talets England. Personerna vi får följa är mestadels välbärgade eller förmögna överklassbritter, varav många är förtjusta i långa och vältaliga men ack så pretentiösa utläggningar om konst, samt deras tjänstefolk och älskarinnor. Klassamhället var som bekant mera allmänt erkänt på den tiden – det var inte tal om att pigor skulle vara sina herrars jämlikar. Och då får vi ändå inte stifta bekantskap med dem som fick slita 12-timmarspass i gruvor och fabriker, under absurda arbetsförhållanden och erbarmliga löner. Det är dock synd, för jag har ofta lite svårt att engagera mig i välbärgade och förmögna överklassbritter som är förtjusta i långa och vältaliga men ack så pretentiösa utläggningar om konst. Så även om filmen är välgjord, och de gör sina insatser bra, och jag speciellt inte har något att invända mot huvudpersonens skådespeleri grips jag aldrig av något större intresse. En helt ok film, men inget jag går igång på.För er som gillar uppblåsta 1800-talsbritter i tidsenliga kläder kan jag absolut rekommendera filmen, för er andra är det väl mera om ni får tid över.

Vinterdvala (Turkiet, Frankrike,Tyskland, regi: Nuri Bilge Ceylan)
Över tre timmar lång film om en förmögen f.d. framgångsrik teaterskådis som äger ett hotell, där han bor med sin unga fru och syster, samt hus som han hyr ut. Det blir en del slitningar och konflikter med frun och systern, samt med en familj som inte har råd att betala hyran för huset de hyr. Den var bra – men den kanske inte behövde vara över tre timmar lång. Fick Guldpalmen i Cannes. Utan tvekan sevärd, men det kanske var lite att ta i.

Birdman (USA, regi: Alejandro González Iñárritu)
Skådis, spelad av Michael Keaton, som på 90-talet gjorde flera succéfilmer som superhjälten Birdman (vars röst han då och då tycker sig höra), som han fortfarande blir igenkänd som, är fixerad vid att lyckas som seriös skådespelare. Han satsar därför sin besparingar på att sätta upp en pjäs på Broadway. Efter att ha arrangerat en olycka för att bli av med sin överspelande motspelare hittar han en betydligt bättre. Problem uppstår dock när denne (spelad av Edward Norton) visar sig vara lika pretentiös som han. Mest pretto är dock en bifigur i form av Times teaterskribent, Broadways mest framgångsrika, hon som kan avgöra om en pjäs blir succé eller inte. Hennes utgångspunkt är att teater är något finare och högre stående än de tarvliga filmerna – speciellt då om superhjältar o.d. – och något som inte får solkas ner. Dessa ganska irriterande personer till trots är filmen oväntat bra. De är inte irriterande på ett sådant sätt att filmen blir jobbig – däremot skulle jag inte vilja umgås med dem. Dessutom vägs deras personligheter upp något av Birdmanskådisens dotter (spelas av Emma Stone, känd bl.a. från Easy A, den bästa high school-filmen sen Clueless). Absolut sevärd.

The_Imitation_Game_poster

The Imitation Game (Storbritannien, USA, regi: Morten Tyldum)
Handlar om matematikern Alan Turing (föredömligt spelad av Benedict Cumberbatch) som.. ja vad sägs om att tillsammans med sina medhjälpare knäcka Nazitysklands Enigmakod – och därmed ge de allierade en enorm insyn i deras militära planer under andra världskrigets andra halva – samt lägga grunden till den numera ganska vanliga uppfinningen datorn? En av 1900-talet allra mest inflytelserika vetenskapsmän med andra ord. Hur tackade det brittiska imperiet för hans insatser, vilka få andra undersåtar kunde konkurrera med undrar ni? Han fick den brittiska imperieorden OBE, men då hela projektet som knäckte Enigma var hemligstämplat i 50 år, så fick han ingen offentlig cred. Istället fälldes han 1952 för homosexualitet, vilket var förbjudet. Han dömdes till två års fängelse, men erbjöds istället att genomgå kemisk kastrering. För att kunna fortsätta jobba valde han detta. Hormonerna han tvingades ta bröt dock ner honom, med följden att han tog livet av sig med cyanid 1954. Så, för sina insatser för den allierade sidan i kriget, som gott och väl kan mäta sig med vilken annan britt som helst, tackade den brittiska staten genom att förnedra och mörda honom och låta honom falla i glömska. När datorer började bli mer använda började dock också han pionjärinsatser att uppmärksammas, och sedan hemligstämplingen av operation Ultra, projektet som knäckte Enigma hävdes, har även detta börjat bli känt. 2013 benådades han slutligen och fick en officiell ursäkt av den brittiska staten, ”bara” 59 år efter sin död.

Det är således en väldigt intressant historia som berättas i filmen. Tonvikten ligger på arbetet med Enigmakoden, men vi får också följa historien om när han greps för honosexualitet, samt hans tidigare skolgång. Det ska medges att filmen slipar till historien med många vältajmade repliker, lägger på några filmklyschor, en del sentimentalitet, lite överdramatisk bakgrundsmusik samt en nypa kvasipsykologi – men det hela är så bra gjort, de snärtiga replikerna sitter så precis där de ska och historien så intressant att jag inte störs nämnvärt av det. Man får ha överseende med vissa detaljer, men annars är det en mycket underhållande, ofta riktigt rolig, enormt intressant, spännande (jaja, vi fattar hur det går, men ändå) och lärorik film. Nämnde jag att de knäckte Nazitysklands ytterst viktiga och påstått oknäckbara Enigmakod?

Som bonus slår filmen ett rejält slag för matematikens betydelse, och även om diagnosen inte nämns, så har han i filmen bland de mest uppenbara symptomen på Aspergers syndrom som har skådats på film. Oavsett om filmmakarna har överdrivit några drag eller inte så tror många auktoriteter på området att han hade diagnosen – och i en scen i slutet av filmen konstaterar den näst smartaste karaktären (spelas f.ö. av Keira Knightly), att om han hade varit som alla andra skulle han inte ha knäckt koden. I slutet av filmen får vi ta del av uppskattningar om att knäckandet av Enigma förkortade kriget med två år, och räddade livet på 15 miljoner människor. Siffrorna kan givetvis diskuteras – men att filmen tillskriver någon med mycket tydliga aspergerssymptom äran av den insatsen, just på grund av sina speciella drag, torde göra den till en av de mest aspergervänliga filmerna som gjorts. Dessutom ger den förstås välförtjänt upprättelse för Alan Turing för en bred publik Jag får helt enkelt ta och utnämna The imitation game till pressvisningarnas bästa film, och en av årets mest omistliga.

För att avsluta med en snabbguide:

Mest omistlig: The imitation game
Topp 6 rekommendationer förutom den:

Varje gång jag ser dig
Nightcrawler
Flugparken
Girlhood
Whiplash
Birdman

Jens-Hugo Nyberg