På den internationella socialistkongressen 1907 beslutades enhälligt att med alla medel bekämpa krig. Om de tongivande partierna hade stått fast vid det kunde slakten på miljontals människor ha hindrats
I somras var det 100 år sedan första världskriget bröt ut. Under fyra års tid slaktades miljontals människor, och samtliga krigförande länder hävdade att de försvarade sig, samt åberopade högre värden som frihet, demokrati, kultur och civilisation som de krigade för. Numera är det ganska etablerat att se kriget som i första hand en vanvettig och meningslös slakt, men till hundraårsminnet har en del konservativa mobiliserat för att ärerädda kriget. DN stämde i början av året upp i den kören.
Kriget var inte alldeles oväntat. De föregående åren hade sett ökade konflikter mellan stormakterna om kolonier och intressesfärer, och den militära rustningen hade skjutit i höjden. Två krig 1912-13 på Balkan hade gett en liten försmak. Andra internationalen, som organiserade de socialistiska arbetarpartierna och som formellt hade ett revolutionärt marxistiskt program, hade på flera världskongresser diskuterat vad som skulle göras vid ett storkrig.
På internationalens kongress i Basel 1907 antogs en resolution om att med alla medel förhindra ett krig. Ett tillägg från Lenin, Rosa Luxemburg och mensjeviken Martov antogs. Det slog fast att om ett krig ändå skulle bryta ut skulle arbetarklassen utnyttja den oundvikliga politiska kris som skulle följa till att påskynda kapitalismens störtande. Vid kongresserna i Köpenhamn 1910 och Stuttgart 1912 bekräftades resolutionen med tillägget. I Stuttgart tillades dessutom ett stycke som hänvisade till att kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870 hade lett till Pariskommunen 1871, och var en tydlig varning om att krig skulle leda till revolutioner.
I efterhand kan man konstatera att resolutionerna var för vaga. Visserligen var det svårt att förutsäga precis hur situationen skulle se ut när kriget faktiskt bröt ut, och för Lenin och Luxemburg var principerna tydliga. Men ledningarna för de flesta partierna bröt med de grundläggande internationalistiska principerna, under det att de förnekade att de gjorde annat än att anpassa sig till den nya situationen.
4 augusti 1914 kvarstår som en vattendelare i arbetarrörelsens historia. Fram till dess hade internationalens sektioner demonstrerat mot ett annalkande krig, men den dagen röstade det tyska socialdemokratiska partiet för ”sin” regerings krigskrediter, och ställde sig därmed bakom Tysklands krigsansträngning. Huvudargumentet var: vi var emot att ett krig skulle bryta ut, men nu när kriget är ett faktum måste vi försvara oss. Detta kompletterades med argumentet att de måste gå dit den tyska arbetarklassen går, samt att det var viktigt att undvika statlig repression för att upprätthålla partiets styrka.
Efter detta följde det franska socialistpartiet. Vi var emot ett krig, förklarade de, men nu måste vi försvara oss. På båda sidor om skyttegravarna lyckades de formellt revolutionära socialistiska internationalisterna hitta anledningar till att de måste stödja ”sina” regeringars krigföring i försvarssyfte. Internationell gemenskap i all ära, tycktes de säga, men nu är det krig som gäller. Rosa Luxemburg summerade deras inställning med ”Proletärer i alla länder, förena er i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid.”
En minoritet höll fast vid internationalismen. Det fanns olika grader och mellanpositioner, många som beklagade kriget, och höll fast vid att det i grunden var ett rövarkrig mellan olika stormakter som kämpade om kolonier, marknader och makt, men fortsatte vara lojala mot sina partiledningar som stödde sina regeringar. En mindre grupp diskuterade faktiskt kamp mot kriget och mot ”sina” regeringar.
Den grundläggande marxistiska analysen att se båda sidor i kriget som imperialistiska rövare uteslöt inte att Österrike och Tyskland hade varit en mer aggressiv part bakom krigsutbrottet, eller hindrade vrede över tyska övergrepp i ockuperade Belgien. Däremot påvisade den att Storbritannien, Frankrike och Ryssland hade gjort sig skyldiga till nog så grova skändligheter, främst i sina kolonier, och att deras drivkraft inte var höga och vackra principer, utan makt och pengar. Som Europas ledande socialistpartier hade visat skulle ett motiverande av sina positioner med att den andra sidan var mer aggressiv där eller utförde det illdådet i praktiken bara leda till ett försvar av ”sin” sida i kriget, och därmed till själva kriget.
Den enda internationalistiska och revolutionära ståndpunkten var därför att hålla fast vid de principer som deklarerats före kriget: de kapitalistiska staterna är i grunden våra fiender, och vår utgångspunkt är den internationella klasskampen.
Nationellt försvar eller klasskamp för fred
På papperet kunde alla som såg sig som marxister ställa upp på det, men många höll fast vid att ändå, i den rådande situationen, prioritera det militära försvaret mot ”fienden”. Detta innebar med nödvändighet att underordna klasskamp och internationalism så länge kriget pågick. Den enda revolutionära ståndpunkten var därför att göra klasskampen till den bärande principen, den enda vägen till rättvis och varaktig fred, och göra effekten det skulle kunna ha på slagfälten till en underordnad fråga. Klasskamp och revolution var uppgifter som inte kunde vänta, krig eller inte.
Detta uttrycktes på olika sätt av olika revolutionärer, och med olika grad av konsekvens. Endast en mindre del av dem ville använda Lenins huvudsakliga paroll, ”Förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Det kan givetvis inte ses en önskan om storskaligt våld – det storskaliga våldet med miljontals dödsoffer pågick ju redan – utan var en appell om revolutionära uppror mot kriget, inte klassfred och samarbete med krigsregeringar.
Även Lenins agitatoriska tonvikt skulle f.ö. komma att skifta. Till en början hade han avfärdat parollen ”fred”, inte för att han inte önskade fred, utan för att alla, inklusive generaler, krigsprofitörer och kejsare, påstod sig verka för fred. De förklarade bara att det var nödvändigt att vinna kriget först. Efter februarirevolutionen skulle bolsjevikerna till fullo upptäcka vilken användbar paroll ”Fred!” var, så länge den fylldes med ett revolutionärt innehåll.
Det är denna lärdom revolutionärer måste ta med sig till kommande imperialistiska krig – våra principer utgår från internationalism och klasskamp, inte från att stödja ”våra” regeringar, oavsett vilka demokratiska principer de kan anföra. Detta även vid en ockupation – det var givetvis rätt av kommunister att bygga upp ett motstånd mot den nazityska ockupationen under andra världskriget exempelvis, det som var grovt opportunistiskt var att göra detta med målet att återupprätta de imperialistiska staterna. Franska kommunistpartiet gick så långt som till att sitta i den regering som återupprättade det franska kolonialväldet. Det är svårt att sjunka djupare i förräderi än så.
Att prata om risken för kommande krig är inte heller verklighetsfrämmande eller en galen konspirationsteori. Det är uppenbart att världen inte har blivit mera fredlig på senare år. Just nu visar länder som Irak och Syrien att de riskerar att sönderfalla, och klassklyftorna i de flesta länder ökar, liksom det fascistiska hotet. Höstens prat om att Ryssland skulle komma att invadera Gotland var givetvis bara den vanliga barnsliga rysskräcken – däremot är Rysslands och Kinas framväxande som imperialistmakter ett tydligt bevis på en tilltagande imperialistisk splittring. Konflikter uppstår allt mer, och situationer som den i Ukraina skulle kunna leda till krig. Det finns tyvärr ingen anledning att vänta sig att världen kommer att bli fredligare de närmaste åren. Sverige är sannolikt inte det första land som skulle hamna i krig, men det är nödvändigt att diskutera farorna och lyfta fram lärdomarna från tidigare krig, och behovet av att hålla fast vid revolutionära internationalistiska principer, oavsett vilka kriser som väntar.
Jens-Hugo Nyberg