Nej till utpressning. Nej till förnedring. Nej till åtstramningarna.
Den grekiska arbetarklassens och ungdomens beslutsamhet att sätta stopp för åtstramningspolitiken har uttryckts i ett trotsigt förkastande av Trojkans ultimatum. Nu har Syriza ett överväldigande andra mandat att genomföra sina löften att bryta med nedskärningspolitiken, sätta punkt för lidandet och stoppa den europeiska härskande klassens bestraffning av det grekiska folket.
Nej betyder nej. Ingen kapitulation, ingen kompromiss, inte ett öre till de parasitiska bankerna. Det får inte ske några fler fördröjningar, inga fler eftergifter och ingen mer förhandling med bödeln om längden på repet. Det grekiska folket har bestämt motsatt sig åtstramningarna, oavsett om de kommer från Trojkan eller från Tsipras.
Regeringen borde gå på offensiven och kräva ett omedelbart slut på valutablockaden. Alla försök att utpressa Grekland genom att hålla tillbaka euro måste fördömas som en krigshandling mot det grekiska folket. Regeringen måste beväpna sig själv med makten att föra en effektiv kamp för att sätta stop för åtstramningspolitiken inom eurozonen. Den måste svara beslutsamt på sabotage och utpressning:
– Ställda inför lockouts och avskedanden borde arbetarna ockupera och kräva av regeringen att den genomför nationaliseringar under arbetarkontroll, utan kompensation åt ägarna.
– De som har flyttat sina rikedomar utanför landet borde få plikta med att förlora sina egendomar hemma.
– Som svar på investeringsstrejker borde bankerna nationaliseras och slås ihop till en enda statlig bank under demokratisk kontroll.
– Ställda inför hot från generalerna, borde rörelsen organisera sina egna självförsvarsmiliser – inget mer 1967!
I händelse av en utdragen strid om kontantförsörjning, kan det bli nödvändigt att organisera en tillfällig alternativ valuta. Icke desto mindre vore detta ingen lösning; målet borde vara att kämpa jämsides med arbetarklassen i Europa för att sätta stopp för åtstramningspolitiken i hela EU.
Syriza måste förbereda sig för konsekvenserna av ett grekiskt utträde ur EU, men borde samtidigt vägra att ta ansvar för att stoppa den fria rörligheten eller för anammandet av en värdelös valuta. Om EU utesluter Grekland så kommer det stå klart att den europeiska härskande klassen har genomfört en hämndlysten vedergällning mot det folk som vågade säga Nej.
Det finns bara en kraft som kan stoppa en sådan utveckling. Arbetarklassen i Europa, som har sett och respekterar den oböjliga viljan och beslutsamheten hos de grekiska arbetarna och ungdomarna, måste komma till deras hjälp genom att mobilisera mot ”sina” härskande klassers offensiv mot Grekland.
Trots Nej-rösten, förblir Tsipras falang i Syrizas ledning besluten att göra en deal med det europeiska kapitalets agenter. Det vore detsamma som en kapitulation och en förolämpning mot den modiga strid som de grekiska arbetarna har fört i princip ensamma de senaste sju åren. Det enda sättet att stoppa regeringen från att förhandla fram den långsamma kvävning som skuldlättnad skulle innebära, är att klippa repet och göra alla överenskommelser omöjliga att genomföra.
Rörelsen som mobiliserade för Nej-rösten måste stanna på gatorna och se till så att Syriza trotsar Trojkan och genomför sitt eget politiska program. Syriza måste bryta sitt folkfrontssamarbete med Anel och vända sig till dem som stödjer KKE och Antarsya med förslaget att bilda en enhetsfront för den grekiska arbetarklassen mot den europeiska härskande klassen.
Frågan om sabotage och hur man stoppar det
Ett sådant motstånd från vänstern skulle provocera fram en dramatisk eskalering av kampen. Ju längre Syriza trotsar Trojkans diktat, desto skarpare kommer kapitalisternas försök att sabotera ekonomin och störta regeringen att bli.
I en sådan situation av öppen konflikt mellan kapitalet och den grekiska arbetarklassen, kommer den nuvarande formen av regeringen att visa sig otillräcklig för uppgiften att stå emot kapitalisternas anfall och genomföra regeringens program.
För en sådan kamp krävs en ny sorts regering – inte baserad på statsförvaltningen, domstolarna, polisen och armén, som har tränats och organiserats i syfte att försvara kapitalisternas stat – utan en som hålls ansvarig av arbetarklassen genom råd av återkallbara delegater valda av arbetare och ungdomar.
En sådan regering skulle inte vara en samling ministrar utan den skulle dra in och engagera den stora massan av arbetare i organiseringen och styrandet av samhället. Det skulle vara en arbetarregering. Målet för en arbetarregering är att beröva kapitalisterna deras ekonomiska diktatur och att sätta produktionen och distributionen i arbetarklassens händer, efter en plan som syftar till att möta de omedelbara behoven hos de vanliga samhällsmedborgarna.
De stora industrierna och infrastrukturen måste placeras i händerna på arbetsplatskommittéer för att förbättra produktiviteten och förhindra sabotage. Bankerna måste beslagtas för att skydda vanligt folks besparingar. Oligarkernas och förrädarnas – de som har stuvat undan sina tillgångar i schweiziska banker – rikedomar och egendomar måste konfiskeras. De bör istället spenderas på pensioner och på anställningar åt de miljoner arbetslösa, för att reparera de skador som har åsamkats det grekiska samhället.
Detta skulle innebära en direkt konfrontation med kapitalets intressen och, därmed, en förberedelse för självförsvar mot borgarnas reaktioner. Men allting mindre än detta kommer bara avväpna arbetarna och göra dem hjälplösa inför de kontrarevolutionära krafterna.
Polisen måste avväpnas och besegras. Det måste göras vädjanden och maningar till arméns gräsrötter och en oberoende styrka måste förberedas som kan stå emot de element som skulle kunna ansluta sig till en generalernas kamp mot arbetarna.
Den avgörande timmen är här. Hur kampen i Europa kommer utvecklas avgörs av den grekiska arbetarklassens handlingar inom de närmsta dagarna och veckorna. Tiden har kommit för den grekiska arbetarklassen att bemäktiga sig initiativet, att ta sitt öde i sina egna händer, att förbereda sig för en strid till slutet. Varje medveten arbetare och ungdom i Europa kommer att komma till deras hjälp.
Vi säger att den grekiska arbetarklassens kamp också är vår kamp. Deras seger kommer vara en seger för hela den europeiska arbetarklassen.
Vi måste ta med oss Syntagmatorgets glöd och kamplust till Plaza del Sol och Place de la Republique, till torgen och gatorna i varje huvudstad i Europa.
Valet står inte mellan reform eller revolution, utan mellan revolution eller kontrarevolution. Ett misslyckande att greppa initiativet nu kommer att leda till att det glider in i våra fienders händer.
Medan utsikten att besegra åstramningspolitiken ligger framför oss, tillsammans med öppnadet av ett nytt stadium av socialistisk revolution, finns även risken för en kontrarevolutionär utveckling som skulle försvaga arbetare överallt.
Solidaritet med den grekiska revolutionen!
För Europas förenade socialistiska stater!
KD Tait, Workers Power