Alexis Tsipras och Syrizas ledning har förrått det mandat som två gånger givits dem av det grekiska folket. Knappt en vecka efter att 61 % röstade Nej! har de presenterat ett nästan identiskt förslag till parlamentet i Aten, som röstade igenom det med 250 röster mot 32.
För att försäkra sig om att han, om så behövdes, kunde trotsa sitt eget parti, gick Tsipras bakom dess rygg och ingick en överenskommelse med Ny Demokrati, nedskärningspolitikens ärkeparti. Så angelägen var han att försäkra sig om en majoritet för total kapitulation inför Trojkan. Faktum är att Syrizas representanter förkrossande visade sig lojala mot partiet och illojala mot Greklands arbetande folk och ungdom.
Det är sant att 17 av dess representanter inte röstade för nedskärningsplanen, men endast två av dem hade modet att rösta nej. Åtta avstod och sju var helt frånvarande i det avgörande ögonblicket. Tala om bevis på politisk bankrutt och moralisk feghet hos majoriteten av Syrizas ”vänster”parlamentariker! De hade inte ens den för opportunister typiska förevändningen att regeringen riskerade att falla; partierna bakom de senaste fyra årens EU-tortyr såg alla till att rösta för planen.
Själva grunden för Syrizas resa från vänsterpolitikens periferi till regeringsmakten var dess löfte att befria folket från de tidigare regeringarnas och Trojkans nedskärningspolitik. Det enda Syriza uppnådde var att byta namn på giftflaskan; från Trojkan till ”Institutionerna”.
Givetvis är de skyldiga parterna huvudsakligen de kapitalistiska härskarna i EU, med Märkel och Schäuble som sina hårdhänta pådrivare. De har misshandlat och utpressat varenda grekisk regering. De har skurit ner landets BNP, skapat massarbetslöshet och förstört dess hälso- och utbildningssystem. De har släppt lös sina rabiata medier för att sprida hat och förakt för vanligt grekiskt folk. De är de riktiga skurkarna.
De nordeuropeiska privata bankerna påbörjade processen när Grekland anslöt sig till euron. Stöttade av de grekiska oligarkerna, miljardärerna och redarna, tog de grekiska regeringarna på sig groteska skulder eftersom de vägrade att beskatta dessa parasiter. Grekiska pensionärer, ungdomar och arbetare tjänade inte på detta, tvärtom, sedan 2010 har de betalat för det. Nu förväntas de betala samma outhärdliga pris på nytt.
Tspiras erbjudande till Trojkan om besparingar på 13 miljarder euro är till och med ett värre straff än vad det grekiska folket beslutsamt motsatte sig för mindre än en vecka sen. I erbjudandet till Trojkan utlovas ett budgetöverskott på 1 till 3,5 procent av BNP till 2018.
Det kommer i ökande takt avskaffa avdragen från momssatserna som hittills gällt för de grekiska öarna, en standardskatt på 23 procent kommer att införas. Inkomstskatten kommer att höjas om ”skattemässiga underskott” uppstår. Detta innebär att årsinkomster under 12 000 euro kommer att underkastas en 15-procentig beskattning istället för 11 procent och att årsinkomster över 12 000 euro kommer att beskattas på 35 procent, istället för 33.
Planerna på att privatisera statliga tillgångar, inklusive Piraeushamnen och flygplatserna, kommer att fortskrida. Pensionsåldern kommer att höjas till 67 och tilläggspensionerna för de fattigaste grekerna kommer att fasas ut till 2019. Peter Spiegel på Financal Times twittrade att ”Det är ganska jäkla nära det som 61 procent av grekerna röstade `OXI´ till.” De som har ägnat sig åt att göda illusioner om Syriza kommer nu att hitta på ursäkter och säga att partiet inte hade något annat alternativ än att kapitulera. Det är absolut inte sant.
Valen som Syrizas ledning hade att ta ställning till var tydliga: antingen en attack på arbetarklassen i utbyte mot en ny överenskommelse med Trojkan och ett fördjupande av Greklands skuldslaveri, eller övertagadet av de besuttnas rikedomar och egendomar och en uppmaning till arbetarna i Europa att hjälpa till att bryta bankernas och de kapitalistiska institutionernas diktatur över kontinenten.
Tsipras försvarade sitt förslag till ”Institutionerna” med argumentet att Syriza inte hade något mandat för att träda ur eurozonen. Förvisso, men de hade inte heller något mandat för att stanna kvar i den på bekostnad av en kapitulation inför ännu en rond av brutal åstramning. Förkastandet av åtstramningspolitiken var dess främsta löfte och det som gav partiet dess växande mandat från 2012 och framåt. Trojkan gjorde klart att trotsighet skulle mötas av ett utträde ur EU och snabb hämnd från marknaderna.
I övriga Europa måste arbetarrörelsen fortsätta att kampanja mot sina regeringar och inte sluta att kräva ett stopp för
åtstramningarna i Grekland. Deras solidaritet måste ligga hos de grekiska arbetarna och ungdomen som kämpar mot det nya nedskärningsprogrammet, inte hos Syriza och dess ledning.
För att hindra regeringen från att omvandla Grekland till en skuldkoloni till EU, måste den grekiska arbetarklassen göra landet omöjligt att styra.
De inom Syrizas vänster som motsatte sig sveket måste kalla till möten med Syrizas gräsrötter i hela landet för att fördöma det och förbereda en brytning med förrädarna som röstade för det. Vänstern som kampanjade för en Nej-röst, och KKE-medlemmarna som överväldigande röstade nej, måste använda sitt inflytande och sin auktoritet för att försvara folkomröstningens resultat.
För ut arbetarklassens OXI på gatorna, organisera aktionskommittéer för att försvara Nej-rösten och förbered för att stå emot sveket.
Ockupera arbetsplatserna, hamnarna, flygplatserna och den samhällsservice som hotas av privatisering, kräv deras nationalisering under arbetarkontroll.
Organisera en enhetsfront mellan KKE, Antarsya och överhuvudtaget alla arbetarklasstyrkor som är beredda att bekämpa åstramningspartierna och Trojkan.
De senaste månaderna har vi sett en revolutionär situation utvecklas i Grekland, där de folkliga massorna i allmänhet och arbetarklassens förtrupp i synnerhet, gick in i öppen konfrontation och klasskrig med den härskande klassen. I det kritiska ögonblicket böjde sig Syrizas reformistiska ledning och valde att samarbeta med vår klassfiende och att attackera arbetarna, ungdomen och de arbetslösa.
Månaderna sedan valet visar att modellen med ett ”brett parti”, med en reformistisk ledning som tolererar en revolutionär minoritet, inte är modell för något annat än förberedelsen av ännu ett socialdemokratiskt svek.
Det är dags att revolutionärerna inom Syriza avslöjar och bryter med de reformistiska ledarna och uppmanar till grundandet av ett konsekvent revolutionärt socialistiskt arbetarklassparti. De borde klargöra att valet inte står mellan drachman eller euron inom kapitalismen, utan mellan kapitalismen och en social revolution som sätter makten i arbetarklassens händer.
KD Tait, Workers Power