Repression mot HDP i Turkiet

President Recep Tayyip Erdoğan. Foto: R4bia.com/Wikisource

President Recep Tayyip Erdoğan. Foto: R4bia.com/Wikisource

Kriget mot kurderna i Turkiet handlar inte bara om bomber och stridsvagnar. Det förs också genom ett smutsigt, byråkratiskt spel. Det som började med att många kurdiska borgmästare i östra Turkiet avsattes från sina poster nådde ett crescendo i parlamentet i Ankara i fredags, den 20 maj.

I valen i juni 2015 lyckades AKP inte nå den två tredjedelars majoritet som skulle kunna ha gett dem makten att ändra grundlagen för att utöka presidentämbetets makt. President Recep Tayyip Erdoğan har eftersträvat en sådan reform, vilken skulle ge hans redan mäktiga position i statsapparaten en mer solid juridisk bas. Det pro-kurdiska partiet HDP lyckades i samma val för första gången komma över parlamentsspärren på 10 % och stoppade därmed AKP:s planer på en förändrad grundlag.

Sedan dess har ett krig förts mot hela oppositionen. Hela städer har bombats till grus av armén. Utöver att försöka krossa den väpnade oppositionen har regeringens huvudsakliga mål varit att återfå en majoritet i parlamentet. Den 20 maj röstade parlamentet med mer än två tredjedelars majoritet, med stöd av fler än bara AKP-delegaterna, för att avskaffa åtalsimmuniteten för parlamentets ledamöter. Detta slår naturligtvis hårdast mot vänsterpartiet HDP – 50 av deras 59 ledamöter kommer att ställas inför rätta och står med största sannolikhet inför fleråriga fängelsestraff. Avsikten är uppenbarligen att så snabbt som möjligt tvinga bort HDP från politiken.

Favoritanklagelsen är så klart kopplingar till den förbjudna PKK-gerillan, och samarbete med “terroristerna” i den kurdiska milisen PYD i Rojava, i Syrien. Sen kriget tog sin början har HDP:s ordförande, Selahattin Demirtaş, försökt ställa sig in hos AKP genom att mana PKK att be om ursäkt och utlysa en ensidig vapenvila, att alltså därmed ge upp sitt legitima självförsvar, men regeringen visade ingen nåd.

Medan Demirtaş offentligt gick till angrepp på AKP och Erdoğan deltog HDP förra året i den ställföreträdande regeringens kommission om grundlagsförändringar. AKP:s nuvarande offensiv visar tydligt att förhandlingar med dem vilar på lerfötter. Demirtaş inställsamhet hjälpte varken HDP eller kurderna.

Hur ser man då på detta i Västeuropa? Tysklands förbundskansler Angela Merkel har visserligen sagt att avskaffandet av åtalsimmuniteten är ett hot mot demokratiska värden, men hennes protester ska inte överdrivas. Erdoğan har å sin sida slagit fast att de enda som drabbas är terrorister och att de stater som inte gillar läget kan förbereda sig på några tusen bussar fyllda av syriska flyktingar.

Men faktum är att sådana hot är onödiga. Inga av EU:s regeringar är intresserade av att visa solidaritet med det kurdiska motståndet. Det enda man bryr sig om är att repressionen mot kurderna ska vara mer “ändamålsenlig”, som Tysklands inrikesminister formulerade det.

Konservativa tyska politiker delar ofta Erdoğans syn på den “kurdiska frågan”. Colin Dürkop, som leder CDU:s stiftelses kontor i Istanbul, menar att kampen mot HDP måste ses i sitt sammanhang, mot bakgrund av en legitim kamp mot terrorismen, och även att ett starkare presidentstyre skulle ha den fördelen att man bara behöver möta en representant i internationella diskussioner. På så vis, menar Dürkop, skulle man slippa konflikter mellan statschefen och regeringschefen. En president, en samtalspartner, en ledare…

Vänstern har mest svarat med passivitet. De HDP-ledamöter vars demokratiska rättigheter hotas har mestadels svarat genom att ladda upp selfies på sig själva och genom att uttrycka ilska i sociala medier. Samma sak kan sägas om vänstern i andra länder – ingen solidaritetsrörelse syns till.

Resultatet av fredagens omröstning är av yttersta betydelse. Om stödet för AKP-motionen kom från det kemalisiska Republikanska folkpartiet (CHP) eller från fascistiska MHP är oklart. Men utslaget visar otvetydigt att HDP är fullständigt isolerade i parlamentet. HDP gav omedelbart ett kraftfullt svar: “parlamentet må vara ert, men gatorna är våra”, men gatorna förblev trots allt tomma.

I de kurdiska områdena fortgår kriget. Armén har hittills dödat minst 1 000 personer. Många av dem var civila, barn och vuxna som var fast i sina hem under de långa utegångsförbuden. Repressionen mot protestmöten och demonstrationer fortsätter naturligtvis också, men frågan är vilket hopp man kan fästa vid demokratisk förändring av Turkiet genom parlamentet när just ens parlamentariska röst tystas.

I ett sådant läge är just gatumobiliseringar särskilt viktiga, som det enda kvarstående alternativet när alla andra röster tystats. Det är också det enda sättet att mobilisera arbetarklassen. Sedan krigets början har inga stora strejker eller andra fackliga aktioner vidtagits i solidaritet med oppositionen och det kurdiska folket i östra Turkiet. Men HDP har å andra sidan aldrig uttalat försökt bli ett arbetarparti, och har heller inte manat till sådana handlingar.

Sedan konflikten skärptes har HDP fokuserat på en nationalistisk agenda, där den stora delningen av landet sägs gå mellan öst och väst, och inte mellan samhällets topp- och bottenskikt. Man har varken organiserat fackliga mobiliseringar eller politiska strejker. Det huvudsakliga politiska vapnet har istället varit en maning till moralen, för “ett demokratiskt samhälle för alla Turkiets folk”. Denna linje har vunnit stöd hos kurderna och bland delar av medelklassen i väst, men var inte nog för att mobilisera en massrörelse eller för att svara mot arbetarklassens direkta behov.

Den politiska inriktningen är kort och gott en återvändsgränd. Nu mer än någonsin är det dags att gå ut på gator och torg, och fylla dem med enorma protesterna. Fackförbunden, HDP och den turkiska vänstern borde mana till strejker i fabrikerna mot åtalsimmunitetens avskaffande, angreppen på grundläggande demokratiska rättigheter, presidentstyret och för att armén omedelbart upphör med sina angrepp på det kurdiska folket.

Vänstern bör heller inte vänta på att HDP ska ta första steget, bara för att de är mest direkt drabbade nu. Det är dags att kämpa för och bygga en enhetsfront av arbetare, ungdomar, andra förtryckta och i synnerhet kurderna, mot AKP-regeringen och Erdoğans presidentdiktatur.

Svenja Spunck

Ur GAM Infomail 882. Artikeln finns även på engelska.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *