Moskvarättegångarna: när Stalin rensade ut bolsjevikernas gamla garde

För 80 år sedan, 19-24 augusti 1936, genomfördes den första Moskvarättegången. Det blev den första av tre stora skenrättegångar där merparten av bolsjevikpartiets gamla ledare dömdes och avrättades. De revolutionärer som hade vigt sina liv åt socialismen, som hade kämpat i det underjordiska arbetet, stått ut med fängelse, förvisning och exil, som hade lett partiet, den unga sovjetstaten och Röda armén genom revolutionen och inbördeskriget dömdes för att ha försökt mörda Sovjetunionens ledare och försökt återinföra kapitalismen i samarbete med bland annat Nazityskland. Rättegångarna blev den ideologiska motiveringen för Stalins stora utrensningar. Om man inte godtar det som påstås i dem faller hela motiveringen till att en så stor del av det gamla bolsjevikgardet rensades ut – faktiskt återstår inget annat än att konstatera att Stalins styre och den propaganda som pumpades ut från Kreml var byggda på lögner.

Innehållen i rättegångarna är väl kända – det var själva syftet – och referaten gavs ut, även på svenska. Referatet från den första rättegången har faktiskt getts ut två gånger, i motsatta syften – en gång 1936 av det Moskvatrogna SKP:s förlag Arbetarkultur för att demonstrera äktheten i anklagelserna, och en gång i faksimil 1971 av René Coeckelberghs Partisanförlag, i syfte att visa upp dess lögnaktighet (Moskvaprocessen. Referat från processen i Moskva 19-24 augusti 1936). Min diskussion om bekännelserna från den första rättegången bygger på faksimilutgåvan. Referatet finns också här. Referatet från rättegången 1937 finns här och 1938 här.

Det finns en uppsjö stalinistisk litteratur för den som är intresserad av att gång på gång läsa att rättegångarna drog fram sanningen. För den som är intresserad av kritiska svar finns det en vederläggning på svenska i ”Lögnens renässans”, Fjärde Internationalen nummer 7-8, 1972 av Kenth-Åke Andersson, och Leo Sedov, Trotskijs son tillika huvudanklagad i rättegångarna tillsammans med sin far, skrev ett strålande svar på första rättegången, utgiven som The Red Book, eller Rödbok om Moskvarättegången i den svenska översättningen på Marxistariv. Boken är förövrigt en av få utgivna texter av Sedov, som annars mest assisterade Trotskij i hans arbete. Trotskij själv skrev en rad artiklar, varav de viktigaste finns samlade här och här.

Den mest omfattande och seriösa genomgång av de två första rättegångarna, de som dittills hade ägt rum, utfördes 1937 av en oberoende kommission med den amerikanska filosofen John Dewey som ordförande. Kommissionen hade inga politiska sympatier med Trotskij, Dewey själv var en framträdande liberal, men den gjorde ett omfattande arbete, och tog de bevis som kunde uppbådas, vittnesmål och, förstås, det som presenterades i rättegångarna i beaktande. Resultatet av deras arbete finns i volymen Not guilty. Dewey commission report (senast utgiven av Wellread publications, 2005), och de omfattande förhören som de höll med Trotskij i Mexico finns utgivna i The case of Leon Trotsky (senast utgiven av Pathfinder, 2006, finns på svenska på Marxistarkiv). Kommissionens slutsats är att det saknas bevis för Trotskijs skuld och att rättegångarna är ett falsarium. Bevisen som jag hänvisar till, som Sedovs pass, intyg från danska passmyndigheterna, uppgifter om att inga utländska flygplan landade på Oslos flygplats vintern 1934-35, intyg på att Trotskij befann sig på annan plats när han skulle ha träffat Radek och Krestinskij, lades fram inför kommissionen, Se Not guily. Dewey commission report för vidare utvärdering. Detta betraktar jag dock bara som kompletterande bevis – de viktigaste beläggen för att rättegångarna var byggda på lögner och framtvingade vittnesmål är rättegångarna som de presenterades från Moskva – med sina motsägelser, orimligheter och den totala avsaknaden av bevis (med undantag för Olbergs pass, men det bevisar verkligen ingenting) – samt absurditeten i anklagelserna. Speciellt när den tredje rättegången tas i beaktande.

Tidigare oppositioner i bolsjevikpartiet
En viktig faktor för att förstå rättegångarna och anklagelserna är de olika oppositioner som hade förekommit i Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet. Det kan låta förvånande för dem som är uppfödda på den stalinistiska propagandan om det i ett stycke gjutna partiet under den kloka och segerrika ledningen eller den borgerliga propagandan som har en liknande historieskrivning om det monolitiska partiet, men utmålar det som något negativt och totalitärt, men debatt och verklig opposition ansågs helt naturlig under de första åren. Från 1917, genom revolutionen och inbördeskriget, hölls årliga kongresser, liksom årliga allryska konferenser, med verklig debatt och verklig opposition. Lenin styrde verkligen inte partiet efter eget godtycke. 1917 tvingades han övertyga partimajoriteten om att det var dags att ta makten, och 1918 fann han sig åter i minoritet när det gällde att sluta en förnedrande fred med det kejserliga Tyskland. De så kallade vänsterkommunisterna, som i den sistnämnda debatten för ett tag hade merparten av partiet bakom sig, reducerades till en minoritet efter att alltfler övergick till Lenins position, men de slöt alla, utan betydande undantag, lojalt upp bakom bolsjevikpartiet och sovjetmakten under inbördeskriget. De närmaste åren fanns de så kallade demokratiska centralisterna som kritiserade partiledningen på möten, konferenser och kongresser, som förblev i minoritet men som samtidigt disciplinerat fullgjorde viktiga och ledande roller inom sovjetförvaltningen, armén och ekonomin. Detta var under inbördeskriget när Sovjetryssland var hårt pressat av kontrarevolutionära arméer samt imperialistiska interventioner, vapenlaster och blockader, men rätten till omfattande debatter försvarades.

1921 inskränktes den rätten i viss mån efter Kronstadt, omfattande uppror från bönderna, missnöjda med de rekvisitioner av spannmål bolsjevikregeringen samt den uppslitande debatten kring den så kallade arbetaroppositionen. Rätten till debatt och att lägga fram olika politiska plattformar försvarades, men fraktioner inom partiet förbjöds. Detta motiverades med den rådande, hårt pressade situationen, och inte med några argument om att detta skulle ha varit mer principiellt korrekt. Beslutet skulle dock visa sig ödesdigert då den allt mer byråkratiserade partiledningen skulle komma att använda det för att begränsa rätten för all opposition, något det inte hade varit til om 1921.

Oppositionerna under 20-talet
De oppositioner som Moskvarättegångarna direkt var uppbyggda kring kom lite senare, efter att Lenin helt hade förlorat förmågan att arbeta och snart skulle dö. Den första var vänsteroppositionen, med Trotskij som mest framstående ledare. Denna formerade sig hösten 1923, och kritiserade den alltmer byråkratiserade partiregimen, de alltför långtgående eftergifterna till bönder och N.E.P-männen, bristen på satsningar på industrialisering samt den allt mindre revolutionära utrikespolitiken. Vänsteroppositionen angreps ursinnigt av de andra ledande grupperna i partiet, inklusive dem som skulle bilda kommande oppositioner och dömas i rättegångarna.

Kamenev och Zinovjev, som 1923 hade utgjort partiets ledande trojka tillsammans med Stalin, hade helhjärtat stått på den sistnämndas sida gentemot vänsteroppositionen. Speciellt Zinovjev hade utmärkt sig genom hätska och demagogiska angrepp på Trotskij. Mot slutet av 1925 blev dessa dock också alltmer kritiska mot partiets utveckling efter till stor del samma linjer som vänsteroppositionen – även om de aldrig var lika konsekventa som denna. 1926 bildade de två grupperingarna den så kallade förenade oppositionen. Liksom 1923-24, men i ännu högre grad, använde Stalin sitt allt fastare grepp om partiapparaten och sin fallenhet för byråkratiska manövrer, samt sina allierade kring Bukharin, Rykov och Tomskij – den blivande högeroppositionen – för att slå tillbaka kritiken. Till skillnad från 1923-24, när många oppositionella förtalades och förlorade sina positioner, men kunde kvarstå i opposition och ändå behålla sitt partimedlemskap, uteslöts oppositionen 1927 summariskt. För att åter bli accepterade in i partiet var de tvungna att inte bara upphöra med sin oppositionella aktivitet, utan även att göra avbön för sina tidigare åsikter och handlingar. Kravet för återinträde var att kräla i smutsen. Samtliga gamla bolsjevikledare som kom att dömas i rättegångarna hade tidigare valt att förnedra sig på detta vis. Detta är en nyckel för att förstå hur bekännelserna kunde komma till stånd.

Moskvarättegångarna: en översikt
Det hölls alltså tre stora, offentliga rättegångar där huvuddelen av den gamla ledningen för bolsjevikerna, de som hade stått i täten för partiet, sovjetstaten och Röda armén under revolutionen och inbördeskriget, anklagades, bekände och fälldes. I augusti 1936 åtalades Kamenev, Zinovjev, Jevdokimov, Bakaev – tidigare medlemmar av Kamenevs och Zinovjevs opposition – samt Ivan Smirnov, Mratkovskij och Ter-Vaganian, en gång framträdande medlemmar i vänsteroppositionen, men som sedan länge kapitulerat och brutit kontakten med Trotskij. Förutom dessa veteraner, aktiva redan långt före 1917 och i ledande roller under revolutionen och inbördeskriget, åtalades också okända personer som aldrig hade spelat någon viktig roll, varken i ledningen av revolutionen eller i de olika oppositionerna inom partiet, som Berman-Jurin, Fritz David, N. och M. Lurie. Detta var fallet i alla tre rättegångarna – gamla ledare fick samsas med betydligt mindre erfarna och okända personer. De senares ord väger givetvis lättare än de gamla ledarnas – de kunde väljas ut bland dem som kunde fås att tala, oavsett om de verkligen hade haft några verkliga relationer med de gamla bolsjevikledarna. Självfallet var det en extra bonus om de hade haft det, men de var trots allt statister som i första hand skulle peka ut den huvudanklagade, Trotskij.

Andra rättegången ägde rum i januari 1937. Den innehöll ingen riktigt så framträdande ledare som de andra två rättegångarna, men Pjatakov, Sokolnikov och Serebriakov hade befunnit sig i det ledande skiktet närmast under politbyrån, och Radek var en av de namnkunnigaste journalisterna och propagandisterna. Andra framträdande bolsjeviker satt på de anklagades bänk, som Muralov, Drobnis och Boguslavskij.

I mars 1938 kom finalen, där i första hand den tidigare högeroppositionen under Bukharin och Rykov stod åtalade – den tredje ledaren, Tomskij, tog livet av sig hellre än att utsättas för rättegången. Även Trotskijs gamla förtrogna Krestinskij – medlem av politbyrån de två första åren, 1919-21 – och Rakovskij, den sista av ledarna för vänsteroppositionen att kapitulera 1934, dömdes. Mest uppseendeväckande var annars att den tidigare chefen för hemliga polisen (GPU), Jagoda stod åtalad. Detta kastar ett helt annat ljus på de två första rättegångarna. Utredningen och förhören inför rättegången 1936 skedde, enligt rättegången 1938, under ledning av en antisovjetisk förrädare. Vad finns det i så fall för anledning att tro på vad som ”framkom” under den första rättegången? Och de farsartade påstådda försöken att döda Stalin, Vorosjilov med flera, som presenterades i augusti 1936 – svåra att ta på allvar redan då – blir nära nog omöjliga att tro på om man betänker att konspirationen innehöll chefen för GPU. Det skulle förutsätta att GPU utgjordes av ett gäng amatörer. Faktiskt skulle det bli ännu värre – efter tredje rättegången greps och avrättades även Jezjov, Jagodas efterträdare som chef för GPU under andra och tredje rättegångarna, för spioneri, högförräderi och försök att mörda Stalin. Utredningarna till samtliga rättegångar skulle med andra ord ha utförts under ledning av förrädare och spioner. Är inte det en ganska bra anledning att ifrågasätta dess resultat?
Huvudåtalade i sin frånvaro i samtliga rättegångar var Leo Trotskij och hans son Leon Sedov.

Förutom de tre rättegångarna ägde några förberedande rättegångar rum, samt en hemlig i juli 1937 som dömde Röda arméns mest framstående ledare till döden – något som skulle få katastrofala följder fyra år senare.

Mordet på Kirov och de första rättegångarna
Den utlösande faktor för utrensningarna var mordet på Kirov 1 december 1934. Kirov, ledare för kommunistpartiets Leningradavdelning, var medlem av politbyrån, orgbyrån och sekretariatet, och således en av Stalins närmaste. Notera att han var den enda i parti- eller statsledningen sedan inbördeskrigets dagar som med säkerhet blev mördad, och fallet spelade givetvis en central del i rättegångarna. I tredje rättegången presenteras fler påstådda mordoffer, men det handlar om personer som hade dött några år tidigare och sedan i efterhand, i samband med rättegången, påstods vara mördade, och dessutom mördade av den omfattande Trotskij-Bukharinledda terroristoppositionen.

I tidningsnotiser de närmaste 17 dagarna efter mordet på Kirov uppmärksammades avrättningarna av sammanlagt 104 påstådda vitgardister. Deras förhållande till de senare rättegångarna klargjordes aldrig, men om de hade haft det minsta med mordet att göra skulle det givetvis ha varit användbart att behålla dem för vidare förhör. Men de avrättades alltså snabbt. Detta skulle bli ett mönster som gick igenom alla rättegångarna: de anklagade dömdes snabbt och avrättades snabbt, bara för att det sovjetiska ”rätts”systemet skulle upptäcka att fallet inte alls var uppklarat, utan att nya personer och grupper var inblandade. Givetvis försvårade detta vidare utredningar – om man förutsätter att målet var att faktiskt fastställa sanningen – då de tidigare fällda inte gick att förhöra. Och sanningshalten i de tidigare rättegångarna måste rimligtvis sättas i fråga vid varje ny rättegång när de tidigare uppenbarligen hade missat viktiga fakta – historierna byggdes på väsentligt inför varje rättegång.

17 december påstods det att Nikolajev, han som hade hållit i pistolen, hade varit ”zinovjevist”, och i samband med detta greps Kamenev, Zinovjev, Bakaev och Jevdokimov. En vecka senare släpptes de, då det, förklarades det officiellt, saknades bevis. Snart, 28 december, ställdes Nikolajev, och 13 andra inför rätten, dömdes och avrättades. Detta efter en blott två dagars rättegång, och 10 av dessa 14 helt mot sitt nekande. Det skedde dessutom efter mindre än en månads utredning och förhör – uppenbarligen en väldigt kort tid för att fastställa sanningen, speciellt som de påstod sig misstänka att några av bolsjevikpartiets tidigare högsta ledare var inblandade. Och som vi kan konstatera hade hemliga polisen, GPU, och åklagaren på intet sätt släppt dessa påstådda misstankar. Under den förutsättningen var det helt orimligt att inte behålla Nikolajev och de 13 andra i livet för att kunna förhöra dem igen och ställa deras historier mot nya uppgifter som skulle kunna komma in. Åter, om målet verkligen var att fastställa vad som verkligen hade skett. Det faktum att de 14 som dömdes 29 december, liksom de flesta av dem som dömdes i de kommande rättegångarna, avrättades så snabbt, vilket allvarligt försvårade all vidare utredning, är i sig skäl att starkt ifrågasätta rättegångarnas äkthet.

Nästa domar kom 15-16 januari 1935, när Kamenev, Zinovjev, Jevdokimov och Bakaev dömdes till åratal i fängelse för att ha varit politiskt och moraliskt ansvariga för mordet på Kirov. De påstods också för att sträva efter kapitalismens återupprättande. Inget bevis av något slag för detta fantastiska påstående presenterades, men det hävdades att deras ”illasinnade kritik” och ”ryktesspridning” hade uppmuntrat terroristiska stämningar. Inga konkreta konkreta exempel på att de hade utgjort någon aktiv opposition sedan 1927 lades fram – eller, om man är väldigt välvillig mot sovjetdomstolarna, sedan 1932, då de anklagades och dömdes för att ha stött Rijutins oppositionella plattform. Man kan därför inte annat än att dra slutsatsen att domarna olagligförklarade all och verkligen all kritik, och dömde de anklagade för vad de redan hade dömts för. Domstolen fann inga belägg för att Kamenev, Zinovjev och de andra hade varit direkt inblandade i mordet på Kirov, men som vi ska se ändrades snart den historien. En annan märklig omständighet är att flera av de dömda här inte återkom i någon senare rättegång. Inte som åtalade, och inte heller som vittnen, trots att de rimligtvis måste ha haft mycket intressant att säga. En annan förklaring till detta är givetvis tänkbar: att de inte förmåddes göra falska erkännanden, trots all den press de kan ha utsatts för.

Det kom dock en till rättegång under samma månad, januari 1935. Den här gången var det 12 ledare för Leningrads GPU som dömdes för att ha fått information om att ett attentat planerades mot Kirov, men inte vidtog de nödvändiga åtgärderna, trots att de hade alla möjligheter att göra detta. Det hävdades bland annat att Nikolajev hade gjort ett tidigare försök att komma in i Smolnij, greps med släpptes och återfick sin revolver. Oavsett hur det var med försummelse från Leningrads GPU:s sida finns det ingenting i det ovan sagda, eller i de kommande rättegångarna som bevisar att mordet på Kirov skulle ha handlat om mera än några missnöjda och alltmer desperata Komsomol-medlemmar.

Rättegångarnas enda ”bevis”: bekännelserna
Det finns idag inte så många som tror att rättegångarna var annat än Stalinregimens propagandalögner för att rättfärdiga utrensningen av all opposition – verklig, potentiell eller blott inbillad. När det begav sig var det dock fler som trodde att på det som sades, även om de var i en klar minoritet. Mest framstående av dem var USA:s dåvarande ambassadör i Moskva, Joseph Davies, som bevittnade den andra rättegången. Det måste emellertid sägas att detta mer än något annat var att ta ställning för ledningen under Stalin mot oppositionen. Den internationella borgerligheten bedömde honom som betydligt mera förnuftig och resonabel, speciellt när han ställdes mot Trotskijs och hans anhängare som förkastade pratet om socialism i ett land och betonade världsrevolutionen. Exempel på hur den svenska borgerligheten tog ställning för den i deras ögon klokare Stalin gentemot oppositionen 1927 ges i artikeln i Fjärde Internationalen nummer 4 1992, Vänsteroppositionens kamp i Sovjet 1923-28, artikeln ”Vad ansåg socialdemokraterna och borgarna?”.

Dessutom måste det nämnas att det är en sak att bli övertygad av bekännelser som avges inför ens ögon, utan att känna till bakgrunden och sammanhanget, utan att ha studerat motsägelserna i anklagelserna och bekännelserna – motsägelser som blir tydligast om man tar alla tre rättegångar i beaktande. Att vissa tillresta men bristfälligt kunniga journalister och diplomater – Davies hade bara varit i Moskva sedan november 1936 – blev övertygade av showen säger inte så mycket om sanningen i anklagelserna. De som läste de publicerade rättegångsreferaten var överlag mindre imponerande. Idag, med möjlighet att studera motsägelserna och orimligheterna, är det få, med undantag av Stalinregimens inbitna försvarare, som tror på rättegångarnas äkthet.

Det huvudsakliga, eller snarare enda argumentet för att anklagelserna var sanna är: de bekände ju! Låt oss därför granska det argumentet, innan vi går in på de orimligheter som talar emot.

Det finns en väldigt utbredd mycket naiv syn på erkännanden och bekännelser. Många tror att ett erkännande av ett brott innebär att målet är klappat och klart och förövaren är fast. I själva verket är detta långt ifrån hur det funkar. Uppmärksammade brott brukar dra till sig en rad erkännanden av personer som inte hade det minsta med saken att göra – exempelvis har mer än 100 personer erkänt att de mördade Palme. Deras psykologiska anledningar till att – i många fall – tro att de faktiskt sköt statsministern ligger förvisso ganska långt ifrån orsakerna till Zinovjevs och Kamenevs bekännelser, men säger ändå en del om att erkännanden i sig trots allt har ett begränsat bevisvärde, om de inte backas upp av andra uppgifter eller bevis. Thomas Quick dömdes som bekant på sina bekännelser, men där ansågs han ha lämnat information som bara mördaren skulle ha kunnat känna till. Det har ju sedan dess framkommit att den information han lämnade var betydligt mindre imponerande – han hade kunnat läsa sig till delar av den i tidningar, och i många fall chansade han vilt och fick ledtrådar av förhörsledarna som gärna ville intala sig att de hade den verkliga mördaren. Men domarna byggde på att han ansågs ha kunnat lämna detaljer som endast mördaren kunde ha lämnat, inte bara på att han erkände. En annan viktig faktor som saknades i Moskvarättegångarnas bekännelser var ju att morden som Quick dömdes för faktiskt hade ägt rum – att jämföra med påstådda mordförsök på Stalin, Vorosjilov och de andra, mordförsök som ingen ens hade lagt märke till förrän de påstods ha ägt rum i rättegångarna. Andra exempel är häxprocesserna, där många människor förmåddes att vittna om eller bekänna de mest otroliga saker, som orgier och människooffer med självaste satan. Den masspsykosen står också en bra bit ifrån det gamla bolsjevikgardets agerande under rättegångarna, men är ytterligare exempel på att människor kan brytas ned och knäckas. Mer närliggande exempel finner vi hos dem som till slut har erkänt ”brott” efter att utsatts för hård press, fängslanden för längre eller kortare tid samt, ibland, olika former av tortyr. Nu börjar vi närma oss problemets kärna.

Förvisso kan det kännas mer osannolikt att de gamla revolutionärerna, med i vissa fall över 35 år av politisk kamp, inklusive under jorden i Tsarryssland, i fängelse, i exil i Sibirien, som landsflyktiga eller som ledare för den belägrade Sovjetrepubliken, hårt pressad av kontrarevolutionära arméer, terrorister, utländska interventionstrupper, kaos och svält, skulle erkänna de brott de dömdes för, om de inte var sanna. Denna historia av lojal och självuppoffrande kamp är dock även en nyckel till att förstå deras bekännelser.

De anklagade bolsjevikerna var uppenbarligen knäckta
Men hur skulle de ha fått dessa gamla bolsjevikveteraner att erkänna dessa brott om det inte var sant? Hur skulle de alla ha blivit knäckta? Det verkar högst osannolikt, kanske någon invänder. Det är dock nödvändigt att inse att de uppenbarligen faktiskt var knäckta. När bolsjevikerna, eller för den delen socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, stod inför tsarens domstolar försvarade de stolt sin revolutionära aktivitet och använde sin tillfälliga plattform till att slunga ut anklagelser mot domstolen och hela tsarmakten istället. Samma sak har revolutionärer som ställts inför kontrarevolutionära domstolar alltid gjort. Givetvis finns det många som har förnekat anklagelserna i hopp om att bli frikänd. Detta måste inte ens vara ett tecken på feghet – ibland kan det vara nödvändigt att försöka hålla partimedlemmar på fri fot för att kunna organisera arbetet. Däremot får man leta länge efter revolutionärer som fullständigt kryper för sina anklagare, som hyllar dem, och inte bara erkänner de brotten de anklagats för utan kallar sin själv usla förbrytare och förrädare och förtjänar lagens strängaste straff. Precis så agerade emellertid en stor del av de anklagade tidigare bolsjevikledarna. De satt som brutna män, utan spår av något revolutionärt trots eller ens gnista, bedyrade vilka usla människor de själva var och hyllade partiledningens framgångar i formuleringar som ibland var misstänkt lika den stalinistiska propagandans språk.

Zinovjev erkände sig, Kamenev och Trotskij till huvudansvariga till det ”skändliga” mordet på Kirov, han berättade hur långt de gick i ”perfiditet” och talade om sitt ”förräderi mot det bolsjevikiska partiet”. Kamenev talade om ”den avgrund av skändligt förräderi och all slags smuts, som vi sjunkit ned i”. Mratjkovskij lade ut texten om att han ”beträdde en skändlig väg: bedrägeri mot partiet” och att var en kontrarevolutionär, något han påstod berodde på Trotskij. Hans slutord inför rätten lydde: ”Jag slutar som en förrädare mot mitt parti, en förrädare som måste skjutas”. Vi skilde oss från fascisterna på ett mycket ofördelaktigt sätt, förklarade för sin del Jevdokimov: de är öppna anti-kommunister, medan vi gav socialismen en läpparnas bekännelse. Han avslutade med: ”våra förbrytelser både mot den proletära staten och mot den internationella revolutionära rörelsen är alltför stora för att vi skulle kunna räkna på skonsamhet.”

Innan dess hade de anklagade förklarat att de saknade stöd hos massorna, att ledningen för Sovjetunionens kommunistiska parti framgångsrikt hade överkommit de svårigheter som de själva hade hoppats skulle skapa en djup kris. Flera gånger lät de helt devota, som om de hade övertagit den stalinistiska propagandans språk. Vi vräktes undan från ledningen av den historiska utvecklingen och kunde inte räkna med något masstöd, visste Kamenev att berätta i en av flera underdåniga medgivanden om att Stalin och partiledningen hade hade alldeles rätt. Dess politik har ”godkänts av de arbetande massorna”, och de för landet mot socialismen.

Om man godtar deras bekännelser, då det verkar för osannolikt att de knäcktes så fullständigt att de förmåddes erkänna dessa brott om de var oskyldiga, måste i så fall förklara: hur blev de så knäckta att de satt med krökta huvuden, förklarade att Stalin och partiledningen hade haft rätt, och att de själva var sådana usla kräk som hade gjort sig skyldiga till dessa brott mot socialismen och arbetarklassen och förtjänade att skjutas? Om de hade drivits till att försöka störta Stalin med våld, hur kom det sig då att ingen av dem stod upp för detta, att ingen trotsigt gjorde sig själv till åklagare och slungade ut anklagelser mot domstolen och statsledningen? Hur kommer det sig att de samtliga ångrade sig? Där har vi i så fall en psykologisk gåta om någon. Den enda seriösa utgångspunkten om man ska diskutera den frågan är att de var uppenbart nedbrutna och knäckta.

Hur de kunde ha förmåtts att erkänna
Det är välkänt människor kan brytas ned genom hård press, speciellt under lång tid. Stalins hemliga polis hade haft gott om tid på sig att bearbeta de anklagade. Vi kan inte avgöra hur just dessa behandlades, men det finns åtskilliga andra vittnesmål om hur brutalt det kunde gå till i GPU:s fängelser. Fysisk tortyr kan förvisso inte uteslutas, men vi behöver förutsätta det – det finns många andra polismetoder som är användbara. Långvarig isolering utan annan mänsklig kontakt än dem som försöker pressa eller övertyga dem om att erkänna, desorientering på grund av att inte veta om det är dag och natt, påtvingad sömnbrist etc. Vidare hade de anklagade familj och släktingar. Löftet om att skona ens barn, fru eller syskon mot ett erkännande är en ganska övertygande argument. Det är möjligt att de kan ha erbjudits att själva få behålla livet – även om de i så fall blev blåsta. Det finns faktiskt uppgifter om detta. Den avhoppade Alexander Orlov, Stalins före detta toppagent hävdar sig ha av Mironov att de lovades att de själva skulle få behålla livet och deras familjer skonas om de erkände. Uppgifter från avhoppade spioner ska givetvis behandlas med viss skepsis – deras berättelser kan trots allt vara inträdesbiljetten till deras nya liv. Mera graverande är att uppgifter från Kaganovitj, en av Stalins allra närmaste, styrker berättelsen (enligt Rogovin, 1937: Stalin’s year of terror sida 8-9). De som vägrade bekänna, och långt ifrån alla erkände, blev sannolikt utsatta för allt brutalare behandling eller blev skjutna snabbare. De kvarvarande Stalintrogna kanske nu invänder att detta är spekulationer. Delvis är det givetvis det, då vi inte har säker kännedom om hur det gick till – men det är en rimlig förklaring till vad som annars framstår som en psykologisk gåta. Någon rimligare förklaring har ännu inte presenterats.

Vissa revolutionärer bryts ned av en sådan behandling, andra inte, hur skicklig den än utförs – och många bröts heller inte ned, men dessa tillhörde inte det urval som valdes ut till de offentliga rättegångarna. Dock finns det en ännu starkare förklaring till erkännandena: de anklagades fortsatta lojalitet mot Sovjetunionen och kommunistpartiet. De utsattes inte bara för hård press mot sig själva, de torde även ständigt ha mötts av argumentet att de måste göra det för Sovjetunionens och partiets skull. Erkännandena skedde dessutom steg för steg, där de förmådde att bekänna värre och värre saker. Och när de väl hade börjat var det svårt att backa.

Detta kan visas tydligast i fallet med Kamenev och Zinovjev. 1926-27 bildade de en förenad opposition med Trotskij och vänsteroppositionen. I slutet av året uteslöts oppositionen. Medan Trotskij och många andra vägrade att vika ned sig, kosta vad det vill – och det innebar fängelse, förvisning och död för tusentals – valde Zinovjev, Kamenev och deras förtrogna att kapitulera en kort tid efter uteslutningen. Hela oppositionen förblev lojal mot Sovjetunionen och kommunistpartiet, men medan merparten av vänsteroppositionen ansåg det nödvändigt att vara öppna med sin kritik mot partiledningen, drog Zinovjev och Kamenev slutsatsen att det viktigaste var att få bli medlemmar igen, för att inte avskiljas från det parti de tillhört sedan dess grundande – ja sedan splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker över 30 år tidigare. För att kunna återinträda var det dock nödvändigt att förkasta sin tidigare opposition och förklara att partiledningen hade haft rätt. Det fanns givetvis ett tydligt inslag av oärlighet i deras självkritik, men den bestod i att de underkastade sig partiet, och underordnade sina kritiska ståndpunkter det lojala försvaret. Däremot innebar det inte att de lömskt började konspirera i hemlighet. Men det viktigaste för att förstå deras senare bekännelser är att det innebar att de tvingades förnedra sig. Detta var första steget, det skulle bli värre.

Nästa gång Kamenev och Zinovjev uteslöts var 1932, i samband med Riutins oppositionella plattform. De förvisades , och tvingades åter att underkasta sig. Denna gång fick de kräla lite mera i stoftet, men det viktiga för dem var att de fick återinträda i det parti som de vigt sina liv åt, och som de fortfarande såg som försvaret av det Sovjetunionen de fortfarande trodde på. Efter mordet på Kirov i december 1934 åtalades åter Kamenev, Zinovjev och de andra ledarna från deras del av oppositionen från 1926-27. Den gången förmåddes de att erkänna en moralisk skuld till mordet genom sin tidigare opposition. Deras tidigare kritik, ”medgav” de nu, hade bidragit till stämningarna som möjliggjorde mordet. För varje kapitulation, där de för varje gång förnedrade sig allt mer sjönk de djupare ned, tills de till slut, efter ytterligare 19 månader och långa förhör var redo för rättegången i augusti.

Samma sak med de andra oppositionella som kapitulerade. Kamenev-Zinovjev-oppositionen valde nästan i sin helhet att göra det genast efter uteslutningarna hellre än att tvingas stå utanför partiet. Vänsteroppositionen var mera hårdnackad, men även där började avhoppen ganska snart. En viktig punkt på deras program hade ändå från början, hösten 1923, varit att lägga betydligt mera krafter på industrialiseringen. För flera av dem var det rent av den viktigaste frågan – när Sovjetunionen var industrialiserat och moderniserat, föreställde de sig, skulle den byråkratiska regimen också lätt kunna övervinnas. När Stalin, efter att fram till uteslutningarna ha beskyllt dem för att vara ”super-industraliserare” och fortsatt med sina eftergifter till NEP-männen och kulakerna, tvärt svängde om till att lägga stora resurser på industrialiseringen lät sig många oppositionella nöja med detta. Pjatakov, för att ta den mest framstående av dem – han var en av sex som nämndes vid namn i Lenins testamente – såg industrialiseringen som den viktiga frågan och valde att hellre bortse från de andra frågorna, som den alltmera byråkratiska och intoleranta partiregimen hellre än att stå utanför. En våg av oppositionella gjorde avbön omkring 1928-29, förnedrade sig och valde att svälja sin kvarvarande kritik för att kunna delta aktivt i industrialiseringen istället för att betrakta den på avstånd från förvisningen. De gjorde det i strid med sina samveten, men inte för att de hade någon lömsk plan, en konspiration för att fortsätta sitt motstånd, utan av lojalitet med Sovjetunionen och kommunistpartiet, för att de bedömde att de kunde tjäna sin livsuppgift, den socialistiska revolutionen, bäst som aktiva deltagare och inte som kritiker utifrån. Den sista av de ledande oppositionella som kapitulerade var Rakovskij som gjorde det 1934. Avgörande i hans fall var behovet att försvara Sovjetunionen mot hotet från det då nazistiska Tyskland.

Här lär det åter komma invändningar från stalinistiskt håll: de gjorde det tvärtom av förrädiska, kontrarevolutionära anledningar! Men vad skulle stödja en sådan tolkning? Endast det de anklagade bekände i rättegångarna. Om jag ska vara generös mot den stalinistiska ”tolkningen” så finns det två förklaringsmodeller som står emot varandra. Den första är att de gamla bolsjevikerna, tyngda av politiska nederlag, än mer tyngda av GPU:s fängelser, utsatta för långvarig hård press, efter tidigare kapitulationer till slut knäcktes och förmåddes att steg för steg ”bekänna” dessa absurda brott, då de slutligen hade övertygats om att detta offer var det bästa för den socialistiska revolution som de hade vigt sina liv åt, samt säkrast för deras släktingar. Tolkning nummer två är att dessa revolutionärer beslutar sig för att, istället för att som under hela deras vuxna liv dittills, viga sina liv åt revolutionen, istället beslutar sig för att med alla medel, inklusive lögner, sabotage, mord och samarbete med de mest reaktionära kontrarevolutionärerna, bekämpa ledningen för kommunistpartiet – och sedan bryter de alla ihop, ångrar sig lika bittert som tvärt och bedyrar vilka usla kräk till förrädare de är som gjorde detta i vetskap om att centralkommittén hade arbetarklassens fulla stöd och ledde Sovjetunionen till ständigt nya segrar, och att de därför förtjänar att skjutas. Om man inte är hängiven stalinist finns det ingenting i den andra versionen som är mera trovärdig än den första. Och då har jag ändå inte gått in på resten, på motsägelserna, orimligheterna och den totala bristen på bevis och belägg bortsett från bekännelserna. Dessa faktorer talar helt och hållet och mycket starkt för att rättegångarna var lögner från början till slut.

Den totala bristen på bevis
Åklagaren i rättegångarna, den gamla högermensjeviken Vysjinskij – märk väl att mannen som ledde rättegångarna mot Oktoberrevolutionens ledare själv hade varit motståndare till den, och gick med i kommunistpartiet först några år senare, när det framstod som en bra karriärväg – försöker prata bort avsaknaden av fysiska bevis som att det är någonting helt naturligt. I själva verket är det ett starkt argument mot sanningshalten i rättegångarna. Det är nämligen extremt svårt att ha en sådan stor konspiration, med så många människor inblandade (allt fler, visade det sig, för varje rättegång), under många år, och där ledaren, som enligt rättegångarna skickade mängder av direktiv befann, sig utanför landets gränser. Bolsjevikerna före revolutionen var skickliga på de konspirativa metoderna, men när de tog makten upptäckte de hur mycket tsarens polis visste, hur många hemliga brev och direktiv, som skulle vara förstörda men som fanns i polisarkiven. Tsaren hade en fruktad hemlig polis, men den var knappast mera effektiv än den sovjetiska på 30-talet – med all säkerhet förhöll det sig tvärtom. Polisen lyckades få in en agent i bolsjevikernas dumagrupp (Malinovskij), och därmed var en av de viktigaste partiorganisatörerna på rysk mark – men GPU lyckades inte ens upptäcka att det fanns en sammansvärjning förrän 1935, än mindre placera några agenter i den? Med den nivå av polisövervakning som rådde i Sovjetunionen på 30-talet vore det ytterligt naivt att tro att Kamenev, Zinovjev, Smirnov – alla gamla oppositionella – inte hade ögonen på sig. I rättegångarna hänvisas till flera skriftliga direktiv av Trotskij, och om han verkligen spelade den ledande roll som det påstås måste det ha funnits många, speciellt när man tar allt som hävdas i de tre rättegångarna i beaktande. Men inget spår av en endaste sådan lapp har hamnat i den mäktiga underrättelsetjänstens händer, och Zinovjev, Kamenev och många flera tidigare uteslutna bolsjeviker kunde åka omkring till flera möten och berätta om planerna på att döda Stalin för ett flertal personer, utan att polisapparaten anade något förrän 1935? Där har vi något som verkligen låter osannolikt!

Ointresse av att fastställa sanningen
I seriösa rättegångar är – givetvis – en huvuduppgift att försöka reda ut vad som har hänt och hur saker hänger ihop. Om vi bortser från det – mycket besvärande – faktumet att det inte finns några dokument som stödjer anklagelserna så fanns det ändå många anklagade som påstods ha haft nära samröre. Det minsta man kunde begära av en åklagare som faktiskt ville ta reda på vad som hade hänt – och Vysjinskij gör verkligen anspråk på detta – är att försöka jämka ihop de olika berättelserna så att grundläggande fakta stämmer överens, och räta ut alla frågetecken. Om det var syftet gjorde dock den gamla mensjeviken till åklagare ett uselt jobb.

I första rättegången, augusti 1936, fanns det exempelvis 16 åtalade. De anklagades för att i flera år, sedan 1931 i flera fall, ha konspirerat mot partiledningen, ljugit, bedragit, planerat mord och terrordåd, ha mottagit och vidarebefodrat direktiv, ha samarbetat med SS och rest till olika länder under sin brottsliga gärning. Rättegången gjorde anspråk på att reda ut inte bara vad de hade gjort, utan också deras motiv. Detta skulle kräva en ganska ordentlig utredning, kan det tyckas. Hur lång tid pågick då förhören med de 16 anklagade? 2 ½ dagar, från förmiddagen 19 augusti till lunch 21 augusti. Sammanlagt fem sessioner, varav den första dessutom delvis togs upp av att anklagelserna lästes upp. Detta faktum räcker faktiskt för att slå fast att rättegången inte hade för avsikt att verkligen reda ut någonting. Rättegångar mot enskilda som står åtalade för betydligt mindre avancerade brott kan pågå betydligt längre. Oavsett hur snabbt man förmodar att sovjeträttvisan arbetade vore det omöjligt att klargöra speciellt mycket av en sådan stor, långvarig om omfattande sammansvärjning som anklagelserna hävdade under den korta tiden. Den innehåller därför flera grova motsägelser och felaktigheter. Överhuvudtaget finns det föga, under de tre rättegångarna eller de som föregick dem efter mordet på Kirov som tyder på att Vysjinskij skulle ha varit intresserad av att reda ut några detaljer, utan snarare hade som enda egentliga mål att låta de anklagade upprepa att de var skyldiga, usla människor och förtjänade allt straff de kunde få.

Det märkliga fallet med Berman-Jurin och Fritz David
Exempelvis reste Berman-Jurin, enligt egen utsago, till Moskva i mars 1933, efter att dessförinnan ha fått instruktioner av Sedov att ta kontakt med Fritz David, vilket han också gjorde, strax efter ankomsten. Fritz David uppger dock att han anlände till Sovjetunionen i mars 1932 och där träffade Berman-Jurin. Mars 1932 eller mars 1933 är faktiskt en ganska stor skillnad – inte minst som deras syfte, enligt de själva, var att döda Stalin, och att de beslutade att göra det på Kommunistiska Internationalens exekutivkommittés (EKKI) trettonde plenum. Plenumet började 28 november 1933, så även om de kom i mars samma år hade de en ganska lång tid att vänta. Om de kom redan i mars 1932 hade de alltså minst 20 månader att tillbringa i Moskva först. I det här fallet är dock mars 1932 orimligt, då båda påstod sig ha träffat Trotskij i november 1932 (mer om detta). Det är dock ändå en motsägelse, så varför följde då inte Vysinskij upp det och bad om ett klargörande? Detta talande faktum gör i sig att man måste ifrågasätta hur mycket sanning han faktiskt ville klargöra. Tyvärr – för honom och rättegångens trovärdighet – är det bara ett av flera exempel.

De motstridiga uppgifterna i deras bekännelser stannar dock inte där. Planen var att döda Stalin på EKKI:s trettonde plenum. Enligt Berman-Jurin misslyckades detta då Fritz David skulle ha skaffat en inträdespass åt honom – men dagen innan visade det sig att han hade misslyckats med uppgiften, så planen strandade. Detta går dock inte riktigt ihop med Fritz Davids berättelse, enligt vilken planen för attentatet led skeppsbrott på grund av att Stalin inte var närvarande på plenumet! Lyckades de inte få något inträdespass, eller var Stalin frånvarande? Det är en ganska stor skillnad på de anledningarna. Försöker Vysjinskij reda ut de helt motstridiga uppgifterna? Det finns inget spår av detta i referatet.

Enligt dem båda sköt de då upp planen till Kominterns sjunde kongress. Det var tänkt att kongressen skulle hållas under 1934, men 5 september det året meddelades att den skulle skjutas upp ett år. Till slut hölls den 25 juli – 20 augusti 1935. Denna gång lyckades Fritz David, enligt dem båda, skaffa ett inträdespass, men bara åt sig själv. De kom därför överens om att han skulle fälla generalsekreteraren på kongressen. Inte heller denna gång lyckades det, men nu var anledningen att det var omöjligt för honom att närma sig ”kamrat Stalin” (enligt honom själv, och givetvis kallar han honom kamrat under förhöret, märk väl), eller också så var det för att Fritz David satt i en loge, i logen satt mycket folk och det var omöjligt att skjuta (enligt Berman-Jurin). Åklagaren gick inte in på några detaljer om varför det hade varit omöjligt att närma sig Stalin, om det var på grund av alla människor i logen och om det i så fall hade varit omöjligt att lämna logen, eller överhuvudtaget hur de hade tänkt att det skulle gå till. Vi vet inte mer om deras berättelser eftersom Vysjinskij inte var det minsta intresserad av att försöka reda ut om de var överens om vad som hände.

Det är svårt att inte tycka att det verkar väldigt opraktiskt att vara helt inriktad på att skjuta Stalin på antingen EKKI:s plenum eller på Kominterns kongress. De fick som sagt vänta minst åtta månader på plenumet. Efter plenumet, som de alltså inte ens lyckades komma in på (eller så var Stalin inte där, så oklar är som sagt deras berättelse) fick de bordlägga planen i ytterligare nio månader, för att i början av september mötas av beskedet att kongressen skulle skjutas upp i närmare ett år. Inte heller till kongressen verkar de ha haft något verklig plan, mer än att bara gå in med ett vapen och hoppas på att få Stalin i sikte, något som slutade med ännu ett nesligt nederlag för deras uppdrag. Varför skulle de prompt utföra dådet på något möte med Komintern, undrar man?
De ger faktiskt ett svar på frågan, om än ett långt ifrån övertygande svar, och som står i konflikt med alla andra åtalades utsagor.

Den individuella terrorismen
En viktig aspekt i anklagelserna som Trotskij betonar i sitt försvar är den om den individuella terrorismen. Bolsjevikerna hade alltid förkastat den taktiken, som var en framträdande del av socialistrevolutionärernas verksamhet, liksom för de narodniker som kom före dem. Varför, undrade Trotskij med fog, skulle de plötsligt göra den taktiken till sin och förkasta de marxistiska argumenten emot? Enligt Kamenev med flera under rättegångar kom de fram till slutsatsen att marxismen för tillfället inte var tillämpbar. Partiledningens linje hade segrat, stöddes av arbetarna, och det fanns inga andra kampmedel om de ville fortsätta sin konspirativa verksamhet. Man får medge att det trots allt finns en viss logik: om ledarskiktet undanröjdes skulle det finnas en möjlig chans för de gamla ledarna att komma tillbaka. Det är en annan fråga hur mycket detta skulle förändra, och i vilken mån detta var förenligt med den kommunism de kämpat för sedan ungdomen. Trotskij argumenterade konsekvent för att en förändring av Sovjetunionen måste bygga på en mobilisering av arbetarna – men enligt de andra anklagade under första rättegången var de bara ute efter makten, med vilka medel som helst, och då har taktiken åtminstone en viss logik, sannolik eller ej. Dock tillskrivs faktiskt Trotskij en annan uppfattning av Berman-Jurin och Fritz David.

Berman-Jurin, enligt egen utsago, träffade Trotskij – som en av många som visar sig ha lyckats träffa honom just då – i Köpenhamn under dennes besök där i november 1932. Trotskij ska då ha betonat nödvändigheten av att röja Stalin ur vägen. Berman-Jurin uppger att han frågade hur den individuella terrorismen kan förenas med marxismen, på vilket Trotskij svarade att man inte får se frågorna dogmatiskt – i Sovjetunionen hade en situation uppstått som Marx inte kunnat förutse. Utan tvekan ett ganska underligt argument av Trotskij, som tillsammans med Plekhanov, Lenin och flera andra ryska marxister, utredde frågan betydligt mera grundligt och bestämt än Marx gjorde. Givetvis hade ingen av dem kunnat förutse situationen i Sovjetunionen – Marx, som Trotskij påstods ha hänvisat till, kände som bekant inte ens till att en sovjetunion skulle bildas med Ryssland som bas. Frågan om hur den oförutsedda situationen gjorde deras – snarare än Marx – argument ogiltiga lämnas dessutom helt hängande i luften. Det mest uppseendeväckande kommer dock strax efteråt när Trotskij, fortfarande enligt Berman-Jurin, tillade att dådet mot Stalin om möjligt måste ske under ett av Kominterns plenum eller kongresser, så att ”skottet mot Stalin skulle skalla på ett stort möte. Då skulle det få en väldig resonans vida utöver Sovjetunionens gränser och utlösa en massrörelse i hela världen.”

Skottet mot Stalin skulle alltså utlösa en massrörelse i hela världen. Detta var en annan motivering till individuella terrordåd mot de härskande som de ryska socialistrevolutionärerna och de terrordådsinriktade anarkisterna hade använt: deras bomber eller kulor skulle inte bara skaka om förtryckarna, utan även resa de förtryckta massorna till revolt. Marxisterna hade alltid med kraft tillbakavisat denna påstådda logik. Men vi ska alltså tro att Trotskij plötsligt har accepterat denna ståndpunkt? Ingen av de andra anklagade nämner den motiveringen, och den saknar helt stöd i den bild de målar upp. Som jag nämnde skulle det åtminstone finnas en viss logik i att de gamla bolsjevikledarna skulle ha insett att de var berövade folkligt stöd, men då de var fast beslutna att ta makten till varje pris drog de slutsatsen att den enda möjligheten var att försöka göra detta genom att undanröja Stalin och hans närmaste. Det är mycket svårt att förena med den socialism de hade vigt sina liv åt att kämpa för, och det saknas som sagt var belägg, annat än bekännelserna, men berättelsen är ändå inte helt ologisk. Med dessa ur vägen skulle en möjlighet för Kamenev och Zinovjev, med eller utan Trotskij, att komma tillbaka till den högsta ledningen inte kunna uteslutas. Men varför skulle Trotskij vänta sig att detta skulle leda till en massrörelse i hela världen? Ingenting någon annan säger pekar på att någon skulle tro att någon massrörelse var att vänta – tvärtom byggde ju deras agerande enligt anklagelsen, med terrordåd i samarbete med SS, på att de insåg att de helt saknade masstöd. Varför skulle ett dåd då plötsligt framkalla en massrörelse? Denna påstådda ståndpunkt saknar helt logik, och samband med något Trotskij någonsin skrivit – och det blir ännu mer otroligt att Berman-Jurin skulle vara den enda som Trotskij berättade detta för.
Notera att Trotskij alltså inte bara ska ha tagit sig tid att träffa någon han aldrig hade träffat för att direkt ge honom instruktioner under de åtta dagar han tillbringade ständigt påpassad i Köpenhamn – han ska även ha ha tid att övertyga honom politiskt – med argument som ingen annan verkar ha hört. Behövde man inte ens vara en övertygad anhängare av terroristtaktiken för att få sina instruktioner direkt från sammansvärjningens ledare?

Varför släpptes ens David och Berman-Jurin fram?
Jag nämnde Fritz David, och enligt egen utsago berättade Trotskij något liknande för honom, och betonade att dådet måste ske på ett internationellt möte. Han nämner dock nämner något inget om att det skulle skapa någon massrörelse, men väl att skottet måste genljuda över världen. Nu kanske ni kanske blir lite förvirrade – träffade både Fritz David och Berman-Jurin Trotskij och fick samma instruktioner? Det är precis vad som de säger i förhören, och det är här det börjar bli riktigt snurrigt. Båda påstår sig ha träffat Trotskij – båda i Köpenhamn i november 1932, var annars? – men ingen säger något om att den andre skulle ha träffat honom. Berman-Jurin uppger att han sa till Trotskij att han hade en bekant, Fritz David, och frågade om han skulle sätta sig i kontakt med honom. Trotskij svarade att han skulle ge Sedov i uppdrag att klargöra denna fråga. Sedov ska sedan ha gett Berman-Jurin, innan hans avresa till Moskva, instruktionen att träffa Fritz David, vilket han gjorde strax efter ankomsten. Fritz David berättar i stort sett samma historia, även om hans låter snäppet mera otrolig. Berman Jurin säger sig åtminstone ha talat med Sedov flera gånger och åtminstone så tidigt som 1931. Fritz David påstår sig däremot ha satt sig i kontakt med Sedov i augusti 1932. Det sägs inte hur eller om de hade några speciella kanaler, så vi får väl utgå ifrån att han gjorde det som okänd person som sökte upp honom – och Vysjinskij försöker givetvis inte kasta något ljus på detta. I november samma år, bara 3-4 månader efter att han satt sig i kontakt med Sedov, fick han för första gången träffa Trotskij, som inte bara berättade att Stalin måste dödas utan gav honom i uppgift att göra det. Om Trotskij hade en sådan låg nivå på sina säkerhetsrutiner när han konspirerade för statskupp blir det än mer otroligt att GPU inte upptäckte allt betydligt tidigare, placerade agenter mitt i konspirationen och kunde visa upp något av Trotskijs alla skriftliga direktiv inför domstolen. Liksom att det blir otroligt att han överlevde ända till augusti 1940.

Men åter själva motsägelsen i deras respektive berättelser: både Berman-Jurin och Fritz David säger att de träffade Trotskij i Köpenhamn november 1932 och fick samma instruktioner, och att de väl i Moskva tog kontakt med varandra. Inte ett ord om att den andre också hade träffat Trotskij och fått identiska instruktioner. Det hela låter minst sagt osannolikt: två inte speciellt betydelsefulla personer – ingen hade eller hade haft någon viktig position inom kommunistpartiet eller i Sovjetunionen – får båda och separat träffa den i övrigt mycket upptagna Trotskij, de får samma instruktioner och sammanstrålar i Moskva, och ingen av dem reflekterar inför domstolen över att de båda fick direktiv direkt från Trotskij. Faktiskt finns det inget i något av vittnesmålen som tyder på detta. Det ligger väldigt nära till hands att gissa att de blandade ihop sina roller – eller kanske snarare att det var Vysjinskij som blandade ihop saker när han instruerade dem vad de skulle säga. I vilket fall försöker han inte med ett endaste ord reda ut härvan inför rätten. Allt detta förefaller helt otroligt, och någon som tror på äktheten i rättegångarna får gärna förklara hur Sovjetunionen kunde sätta en sådan inkompetent person på att åtala de gamla bolsjevikledarna.

Hela historien med de båda framstår som en enda soppa, eller kanske snarare dålig fars. De båda får sina instruktioner direkt från Trotskij, även om ingen av den nämner att även den andre fick det, och i enlighet med dessa åker de till Moskva, där de strax efter ankomsten träffar varandra, för att skjuta Stalin. Eftersom Trotskij berättar något för dem som han inte har sagt till någon enda människa – att han i stick och stäv med allt han tidigare sagt och skrivit plötsligt anser att ett attentat mot Stalin skulle frambringa en massrörelse i hela världen, men bara om det utförs på ett möte med Komintern – finns det bara två tillfällen att göra det på under de kommande 2 ½ åren: EKKI:s trettonde plenum och Kominterns sjunde världskongress. Deras plan består i att skaffa inträdespass, gå in med ett vapen och bara skjuta Stalin. Detta strandar dock på att det på plenumet inte gick att skaffa inträdespass, eller också var Stalin inte ens där (Vysjinskij försöker som sagt inte ens reda ut den motsägelsen), och på att det av diffusa anledningar (som Vysjinskij inte heller försöker skapa klarhet i) inte gick att skjuta honom på kongressen heller. Deras mer än två år av att försöka döda Stalin i Moskva har tydligen inte lämnat några andra spår, åtminstone visas inget upp inför rätten, mer än deras motsägelsefulla vittnesmål. Att Berman-Jurin och Fritz David alls får framträda inför rätten framstår som en gåta. För en kritisk betraktare är det svårt att se att deras ”bekännelser” har någon annan funktion än att nästan övertydligt demonstrera hur lite Vysjinskij var intresserad av att reda ut frågetecken och fastställa något slags trovärdig, verklig sanning – trots den iögonfallande härvan av, försiktigt uttryckt, tveksamheter. Någon som tror på Moskvarättegångarnas anklagelser och bekännelser får gärna förklara för mig hur det går att ha något förtroende för Vysjinskij efter detta.

Flera amatörmässiga ”mordförsök”
Berman-Jurin och Fritz David var dock inte de enda som beskrev mordförsök som verkar passa bättre in i en 30-talsfars än i en omfattande seriös konspiration som hotade Sovjetunionens själva grundvalar. Bakajev uppger att han, tillsammans med Jevdokimov och Kamenev – till skillnad från Berman-Jurin och Fritz David var de som bekant tre gamla ledare för bolsjevikerna, och specifikt tidigare ledare av oppositionen – i oktober 1934 förberedde ett attentat mot Stalin i Moskva. Attentatet, säger han, kom inte till stånd, och beskriver försöker som misslyckats. Uppenbarligen var det misslyckat – liksom Vysjinskijs totala ointresse av att fastställa hur de hade planerat attentatet och vad det var som gjorde att det inte kom till stånd. Han hade ju tillfälle redan i förhören inför rättegången inhämta en redogörelse från de inblandade, så att trovärdigheten i deras respektive historier skulle kunna fastställas. Ni vet sådär som seriösa åklagare som vill fastslå vad som verkligen skedde gör. Men han visar ingen ansats till att göra detta. Allt vi får veta är att tre av konspirationens ledare tillbringade en månad av sin dyrbara tid till att planera ett attentat, men därav blev intet. Jaha? Gång på gång slås man av att statsåklagare Vysjinskij verkar nöja sig med att få de anklagade att gång på gång förklara sig skyldiga, och hoppas att det är tillräckligt för att övertyga folk.

M. Lurie, å sin sida, berättade ”hur han organiserat ett attentat mot kamrat Ordsjonikidse. Detta terrordåd skulle utföras vid ett tillfälle då kamrat Ordsjonikidse befann sig i traktorfabriken i Tjeljabinsk. I detta syfte uppdrog han åt N. Lurie, som begav sig till traktorfabriken i Tjeljabinsk, att begagna tillfället vid ett eventuellt besök av kamrat Ordsjonikidse till att utföra terrordådet.” Låter som en lite osäker plan? Om Ordsjonikidse kommer till nämnda traktorfabrik så knäpper jag honom. Dock sägs det också att både Ordsjonikidse och Kaganovitj ändå besökte traktorfabriken. Men trots att det fanns en amatörmördare på plats med ett vapen kom de båda därifrån oskadda, och utan att någon hade den minsta aning om att ett attentat var på håret att utföras.

N.Lurie verkar ha varit flitig med sina minst sagt amatörmässiga ”försök” till attentat. I januari fick han i uppdrag av M. Lurie att skjuta Zhdanov på första maj-tåget i Moskva. Han lyckades komma in på Uritskijtorget och han lyckades medföra en browning att röja undan Zhdanov med. Dock fick han erfara något liknande som Fritz David på Kominterns världskongress: han lyckades inte knäppa Zhdanov då de ”gick för långt ifrån”. Frågan infinner sig osökt: med vetskap om hur många människor som deltog i första maj-tågen i Moskva, var det inte en smula ineffektivt att vänta fyra månader med att chansa på att komma i hans närhet i demonstrationen? Kunde han inte åtminstone se sig om efter flera chanser tidigare? Och gav han upp efter första maj-fiaskot?

Men N. Lurie berättade om ännu fler upptåg. I augusti 1932 fick han i uppdrag – inte av M. Lurie, utan av Himmlers utsände, Franz Weiz – att hjälpa till att döda Vorosjilov. Weiz omnämns som den tyska hemliga polisens agent, vi återkommer om den orimligheten, men först attentatet. M. Lurie och två andra personer, vars identiteter tyvärr inte framgår, ägnade september 1932 till våren 1933 till att försöka röja undan Vorosjilov. Det enda konkreta han har att berätta om under dessa månader är att de såg Vorosjilovs bil, men den körde för fort. Ganska skralt resultat av dessa kallblodiga mördare att under 5-6 månader lyckats se Vorosjilovs bil en gång, bara för att tvingas konstatera att den körde för fort. De lade revolverplanerna på hyllan då det var hopplöst att skjuta på en bil som åker för snabbt – låter iofs högst rimligt, men befann sig Vorosjilov alltid i en bil som körde fort? – och de övergick till att försöka skaffa sprängämnen. Vi får inte höra något mera om saken, även om man skulle kunna tycka att med tanke på att den omfattande konspirationen pågick i flera år, innehöll en stor del av den gamla bolsjevikledningen, en agent för SS samt – visar det sig i senare rättegångar – en stor del av ledningen för Röda armén samt dåvarande chefen för GPU, Jagoda, kan man tycka att lite sprängämnen inte borde vara så svårt att skaffa fram.

Det blir inte så mycket bättre än så med deras attentatsplaner. Ingen av de utsända gärningsmännen verkar ha haft någon bättre plan än att bege sig till någon plats med ett skjutvapen för att sedan besviket konstatera att det tilltänkta offret inte direkt hamnade på bekvämt skjutavstånd. Någon hamnar för långt ifrån i demonstrationen, en bil kör för snabbt, en hamnar får inte tillfälle på en kongress – eventuellt för att det satt så mycket folk i logen – någon åker till en traktorfabrik, men inte heller där uppstår det ögonblick de hoppats på. De verkar dessutom tappa modet snabbt. Med undantag av Kirov, som ju sköts, är det här det bästa den omfattande konspirationen, som den presenterades 1936, kunde uppnå med sina planer. Flera av de mest framstående bolsjevikveteranerna deltar aktivt i planeringen, och som sagt visar det sig att såväl flera av ledarna för Röda armén som ledaren för hemliga polisen deltar – men när de faktiskt ska utföra attentaten skickar de amatörer. Komplotten påstås ha innehållit tillräckligt med gamla namnkunniga bolsjeviker som även om de inte längre tillhörde Stalins allra innersta ledning ändå hade tillräckligt ledande positioner för att kunna närma sig hela politbyrån. Dessa deltog i planeringen, men verkar inte ha gjort någonting för att se till att attentatsmännen ens för den trots allt ganska korta stund som skulle krävas fick tillgång till de miljöer där Stalin, Vorosjilov, Zhdanov, Kaganovitj etc. rörde sig. Istället fick de som skulle utföra dåden vänta utanför på gatan, på egen hand försöka komma in på en kongress, vänta i försåt i en traktorfabrik långt ifrån Moskva eller besöka en jättedemonstration. Har det ens i en dålig komedi skildrats en sådan misslyckad sammansvärjning? Trots att chefen för hemliga polisen alltså deltog. Och vi förväntas alltså tro på detta? GPU gjorde ett gott arbete med att få de anklagade att erkänna, men den som skrev manuset till rättegångarna gjorde ett uselt jobb.

1938: fler mordoffer upptäcks plötsligt
I den tredje rättegången hävdades det att flera personer mördades. Dessa har dock det gemensamt att det inte lades fram några bevis på att de faktiskt mördades – faktiskt ansågs de ha dött en naturlig död, och först i mars 1938 kom det fram påståenden om annat. Bland annat påstods de ha mördat Gorkij liksom hans son, hur de nu skulle kunna skaka om Sovjetunionen genom att mörda en gammal, om än populär författare, som dessutom var motståndare till Oktoberrevolutionen och av den anledningen bodde utomlands i många år tills han på sin ålders höst hade flyttat hem. Ett tyngre kort i statsapparaten var givetvis GPU:s chef Menzjinskij, men han dog av sjukdom i maj 1934, nästan fyra år före rättegången. 1938 ”upptäcktes” det plötsligt att han giftmördades långsamt för att det skulle se ut som en längre tids sjukdom. Mycket avancerat, och mycket långsökt, och givetvis saknas varje fysiskt bevis. Det tyngsta kortet av dem alla var Valerian Kuybyshev, som hade suttit i politbyrån sedan 1927. Han tillhörde de verkliga topparna, och skulle självfallet ha varit en måltavla för en konspiration som den påstådda. Också i hans fall gick det dock nästan tre år innan någon hävdade att han hade blivit mördad. I rättegången 1936 fanns det inte en endaste misstanke om detta, inte heller 1937. I mars 1938 slogs det plötsligt fast. Men som vanligt lades inte det minsta fysiska bevis fram. Påståendet bygger således på att någon plötsligt erkände. Detta är förvisso fallet i alla tre rättegångarna: oavsett vad Vysjinskij påstod blev ingen överbevisad genom att bevis presenterades, alla uppgifter framkom antingen genom att någon helt enkelt valde att berätta, eller pressades att berätta. Hur skulle det annars ha framkommit uppgifter, nästan tre år senare, om att Menzjinskij och Kuybyshev blev mördade? Någon erkände, men varför? Inget annat presenterades, så det måste väl ha varit dåligt samvete. I själva verket bygger sanningshalten i rättegångarna på att dessa kallhamrade, cyniska, kontrarevolutionära terroristkonspiratörer plötsligt ångrade sig. Där har vi åter en psykologisk gåta. Här finns dock en annan möjlig förklaring: åklagaren insåg att trovärdigheten krävde att den påstådda sammansvärjningen skulle ha lyckats att döda fler än Kirov, så denna anklagelse sattes att ingå i det de anklagade pressades att erkänna.

Den orimliga berättelsen om SS
N. Lurie, den allra flitigaste utövaren av farsartade attentatsförsök, uppger sig alltså ha kommit till Moskva i april 1932. Där kom han, genom sina trotskistiska förtrogna, i kontakt med en terrorgrupp som leddes av Franz Weiz, medlem av Tysklands Nationalsocialistiska Arbetarparti och personligen utsänd av Himmler, stabschef för SS-trupperna, och numera – d.v.s när rättegången pågick – chef för Gestapo. Himmler var förvisso chef för SS redan då, men det var en liten partipolis, och det kan med fog ifrågasättas om denna lilla styrka, bäst beskrivs som ”trupper”, och framför allt om de hade resurser till att organisera terrorgrupper i Sovjetunionen. Det här var på den tiden när SS fortfarande levde i skuggan av det långt talrikare SA, som de tills helt nyligen varit en formell del av, och som de vid flera tillfällen fick duktigt med stryk av. Vi kan lämna det lite märkliga beskrivningen av Himmler som ledare för Gestapo därhän; när rättegången hölls var Gestapo förvisso en underordnad del av SS, som Himmler var chef för, och således hade han även makt över Gestapo. Men han hade aldrig varit specifik chef för Gestapo, så varför inte beskriva honom som chef för det långt mäktigare SS?

Värre – för Vysjinskij och hans rättegång vill säga – är att Himmler beskrevs som chef för den tyska hemliga polisen. Vysjinskij upprepar chef för hemliga polisen, stabschef för SS-trupperna och nuvarande ledare för Gestapo i sin slutplädering, och betonar att Franz Weiz, Himmlers agent, organiserat sin terrorgrupp innan N. Lurie anlände till Moskva, vilket den sistnämnda själv uppger skedde i april 1932. Himmlers terrorgrupp skulle alltså ha varit på plats senast i april 1932.

Nu var ju inte Himmler chef för tyska hemliga polisen vid den tidpunkten. SS höll fortfarande på att framträda ur SA:s skugga, och etablerade sig alltmer som nazistpartiets trogna och – till skillnad från SA:s odisciplinerade ligisthopar – pålitliga polisstyrka. Tyskland hade inte ens någon enhetlig hemlig polis vid tidpunkten. Det närmaste som fanns var en liten avdelning inom den preussiska polisen, Abteilung IA. Men bortsett från att den inte var någon mäktig organisation, och bara hade Preussen som sitt område, så lydde den givetvis inte under nazisterna vid den här tiden. När Hitler blev rikskansler i januari 1933 blev Göring chef för den preussiska polismakten. Han började bygga upp Abteilung IA till en självständig och mäktig hemlig polis, som sedan fick det betydligt mer välkända namnet Gestapo. Inrikesminister Frick avsåg dock att centralisera alla polisfunktioner, och ville inte veta av att delstaterna skulle bestämma över sina egna styrkor. I detta syfte hjälpte han Himmler att ta över polismakterna i delstat efter delstat. Göring var ovillig att släppa kontrollen, men inför trycket från både inrikesministeriet och det allt mäktigare SS, samt inför det kvarvarande hotet från det oregerliga SA, beslutade han sig för att den striden inte var värd att utkämpa, och släppte kontrollen över Preussens hemliga polis. Först då, i april 1934, fick Himmler kontrollen över samtliga hemliga poliser, även om det dröjde ytterligare ett tag innan de hade centraliserats. Tidigast i april 1934 kunde alltså Himmler sägas vara chef för tyska hemliga polisen. Han tog över hemliga polisen i Bayern våren 1933, men även det var ett tag efter april 1932, och även över ett halvår efter han ska ha gett N. Lurie i uppdrag att organisera mordet på Vorosjilov.

Vysjinskij försöker som vanligt inte att reda ut några tveksamheter eller felaktigheter. Hur kan man sätta någon tilltro till denna historia? Även om man skulle acceptera att N. Lurie inte riktigt fick klart för sig vilken status Franz Weiz, som gav honom order hade (hur kom det sig egentligen att de inte bara samarbetade med SS, utan att SS-agenten kunde ge trotskisternas utsända order? Frågetecknen hopar sig) – vilket redan det kräver en hel del god vilja, så återstår ett mera grundläggande problem: Vilka resurser hade SS att lägga på att organisera terrordåd i Sovjetunionen 1932, och varför skulle de prioritera det? SS var fortfarande en liten organisation som hade fullt sjå med att bygga upp sina egna styrkor och freda sig mot SA. Men vi ska tro att de hade resurser till övers för att organisera mord på Vorosjilov och annan terrorverksamhet. I avsaknad på några som helst belägg att SS gjorde detta – dessutom redan våren 1932 alltså – och det är saknas ju inte direkt studier av SS, är den enda rimliga slutsatsen att detta helt enkelt är en rövarhistoria. De ansvariga bakom rättegångarna ville ha med ett erkännande av samarbete med SS, men bemödade sig inte med att göra sin läxa tillräckligt för att få historien att bli det minsta trovärdig.

Misslyckade försök att ha träffat Trotskij
Trots alla skriftliga brev och direktiv som Trotskij enligt de anklagade skickade ut – och som han måste ha skickat ut om han skulle leda en organisation av den storlek som den enligt de tre rättegångarna var – fanns inte en endaste förlupen lapp att visa upp. Några konkreta tillfällen då de anklagade ska ha träffat Trotskij presenteras, men ack, även här har Vysjinskij otur.

Jag nämnde Berman-Jurin och Fritz David, de som ska ha utfört några patetiska försök att skjuta Stalin. De uppgav som vi sett båda att de träffade och fick direktiv av Trotskij i Köpenhamn 1932. De var dock inte de enda som säger sig ha träffat Trotskij under hans Danmarksbesök. Under de åtta dagar han tillbringade där var han, enligt vittnen, ständigt påpassad. Hans anhängare vill träffa honom, pressen hade givetvis koll, liksom polisen, och förstås många nyfikna som inte fick tillfälle att beskåda revolutionshjältar så ofta. Men ändå ska han ha haft tid och utrymme att ge direktiv om terrordåd till höger och vänster, däribland till personer han inte ens kände? Varför skulle dessa okända personer få sina instruktioner direkt från Trotskij? Som sagt, det måste ha varit en usel säkerhetsnivå på den sammansvärjningen!

Men låt oss ta de konkreta tillfällen då han påståtts ha gett muntliga direktiv. I första rättegången påstår Holzman att han träffade Sedov på hotell Bristol i Köpenhamn, och att sonen ledde honom till fadern. Historien kompliceras av att Sedov inte var i Köpenhamn. Han fick inte något visum för att lämna och återvända till Tyskland, där han befann sig, i tid. Däremot fick han tillståndet i tid för att få ett visum för att åka till Frankrike och träffa föräldrarna på tillbakavägen, en resa han också gjorde, och han erbjöd sig att visa upp passet. Danska myndigheter intygade att han aldrig ansökte om eller fick visum till Danmark – han behövde ju tillståndet från Berlinpolisen först. Klart att man skulle kunna spekulera i om att han besökte Danmark illegalt? Låter väldigt omständligt, inte minst för en flykting. Och varför skulle han i så fall ha återvända till Tyskland för att sedan åka till Frankrike för att träffa föräldrarna igen? Enligt Olbergs utsago i samma rättegång var Sedov dessutom inte i Köpenhamn – istället åkte hans fru Suzanne (som i själva verket inte hette Suzanne!) dit och fick ett brev från Trotskij att medföra till Sedov. Om man inte tycker att det räcker för att ifrågasätta hans uppgifter så kommer mera: det fanns inget hotell Bristol i Köpenhamn 1932. Det hade funnits, men rivits, och 1936 fanns det ett igen. Men inte 1932. Är inte detta besvärande? Under nästa rättegång, januari 1937, spekulerades det i om Holzman hade menat ett konditori. Det kastar dock onekligen en skugga över hans trovärdighet om han inte vet om mötet skedde i ett konditori eller ett hotell – speciellt som han uppgav att han träffade Sedov i dess foajé. Det finns dock en annan möjlig förklaring: hela bekännelsen var uppdiktad, och ingen bemödade sig – än en gång – att kolla upp fakta.

I nästa rättegång var det några fler som sade sig ha språkat med Trotskij. En av dem var Pjatakov, en av de tyngsta bolsjevikerna, tidigare framträdande medlem av för vänsteroppositionen vice folkkommissarie för den tunga industrin 1925-37, och tillika en av sex personer som Lenin nämnde i sitt testamente. Pjatakov uppger sig ha flugit till Oslo för att träffa Trotskij i december 1935. Även här hade dock åklagarsidan svårt att få till detaljerna. Trotskij ställde några frågor som han uppmanade Vysinskij att fråga Pjatakov, som: vilket pass reste han på? Han var vice folkkommissarie för den tunga industrin, hur kunde han vara borta från sin tjänst tillräckligt länge för att smita iväg till Norge utan att någon märkte något? Stalins ministrar hade inte direkt lösa tyglar, utan måste upprätthålla täta kontakter via telegram m.m även när de var utomlands. Pjatakov ska ha flugit från Berlin, och det påstods senare att han hade varit i den tyska huvudstaden i officiella ärenden. Då borde det givetvis inte vara några problem med att fastställa exakt när han anlände. Pressen skulle givetvis ha uppmärksammat att en av Stalins ministrar kom på besök. För att inte tala om den norska! Pjatakovs uppgifter om hur allt gick till, hur han åkte från flygplatsen, var han träffade Trotskij etc. var väldigt luddiga Dessutom landade det enligt flygmyndigheterna inget utländskt plan på Oslos flygplan i december 1935! Inte på hela vintern faktiskt (flygförbindelserna med Norge var väldigt outvecklade vid denna tid). Tveklöst besvärande uppgifter. Kanske lyckades Pjatakov komma dit utan att myndigheterna märkte något, och utan att hans frånvaro noterades och ifrågasattes? Och kanske är han bara dålig på vägbeskrivningar? Eller kanske Trotskij manipulerade norska staten till att ljuga om flygplanen? Det sista motsägs dock av att han sattes i husarrest och inte kunde försvara sig offentligt under den första rättegången, samt utvisades. En annan förklaring är att det är ytterligare ett falsarium där Vysjinskij hade otur med verkligheten. Denna tolkning stärks av åklagarens ointresse av att förhöra Pjatakov om dessa detaljer – åter, som han kunde ha gjort om han hade varit intresserad av att slå fast vad som faktiskt hände. Pjatakov avrättades snabbt, praktiskt nog, och sedan kunde några ytterligare förhör givetvis inte komma på fråga.

En annan som påstod sig ha träffat Trotskij var en mer oansenlig figur, någon Trotskij aldrig hade träffat förut: Vladimir Romm. Romm påstod sig ha träffat Trotskij någonstans i Bois de Boulogne, i Paris, i slutet av juli 1933. Här verkar Vysjinskij ha gjort sin läxa lite bättre: Trotskij anlände till Frankrike, närmare bestämt Marseilles, 24 juli 1933. Han kunde givetvis ha åkt till Paris. För att få stanna i Frankrike hade han dock stränga order att hålla sig borta från de större städerna, och han åkte genast till det betydligt mindre Saint-Palais, nära Royan. Han var dessutom sjuk, och sängliggande under läkarobservation. Visst vore det möjligt att spekulera om att han kunde ha smitit från sjuksängen och i hemlighet åkt till Paris trots att han inte fick uppehålla sig där – även om det skulle innebära att han riskerade sitt tillstånd att bo i Frankrike, något han hade sökt i flera år. Han var ju dessutom ganska känd, så den resan vore oförsiktig av flera skäl, speciellt för en hemlig konspiratör. Men i så fall uppstår nästa fråga: varför skulle han ha stämt träff med någon han inte kände, ensam ien park? Än en gång sätts hela hans förmåga till säkerhetstänkande i fråga. Vore det dessutom inte ganska vanskligt att åka till Paris ensam, med uppenbar risk, även om han vore förklädd, att någon vitgardist eller stalinist kände igen honom? En annan märklig detalj: Romm deltog som vittne i rättegången, och inte som åtalad. Varför det, måste man fråga sig. Om det han påstår stämmer – och enligt domstolen gör det ju det – var han i högsta grad inblandad i konspirationen, och borde rimligtvis ha dömts lika mycket som de andra. Han påstår sig dessutom ha vidarebefodrat instruktioner från Trotskij till Radek – men Radek verkar helt ha glömt honom i sin slutplädering. Så många frågetecken.

Även Krestinskij ska ha träffat Trotskij. Också där är det svårt att förena med fakta, då Vysjinskij verkar ha missuppfattat vilken av Frankrikes gränser Trotskij uppehöll sig vid just då.

Samtliga dessa påstådda möten med Trotskij framstår som mycket osannolika, och även med den bästa vilja måste man medge att det finns besvärande frågetecken. Åter är det svårt att inte överväga slutsatsen att det helt enkelt handlade om framtvingade bekännelser.

Trotskij försvarade konsekvent Sovjetunionen
Centralt i förtalet mot Trotskij var att han var en fiende till Sovjetunionen, försökte organisera terrordåd för att destabilisera landet, i hemlighet förespråkade dess nederlag i krig samt var beredd att sälja ut det till de imperialistmakter som var intresserade, däribland Nazityskland. Ett besvärande faktum för den anklagelsen är dock att det, än en gång, inte finns minsta skriftliga belägg för något av detta – tvärtom så förespråkade han konsekvent och mycket bestämt Sovjetunionens ovillkorliga försvar. Inte bara det, han bröt med anhängare som inte ställde upp på det försvaret, och han lät amerikanska SWP, Fjärde internationalens viktigaste sektion, splittras på frågan. Varför denna charad, kan man inte låta bli att fråga sig. Stalinisterna föredrar ju att förklara det mesta med Trotskijs förrädiska lögner – men varför finns det i så fall inte minsta spår av detta, mer än vad som sägs i rättegångarna? Han skrev ju ett stort antal artiklar och brev där frågan behandlades, men inte ett enda brev kom på avvägar? Dessutom lyckades stalinistiska agenter bli framstående medlemmar i den trotskistiska rörelsen, med Mark Zborowski som främsta exempel. Givetvis var detta ett viktigt mål för dem. Men inte heller dessa kunde lägga händerna på ett endaste dokument som stödde detta påstående? Hur kan det komma sig? Inte ett endaste dokument enbart menat för strikt internt bruk, något brev? Om Trotskij verkligen talade om dessa saker med sina förtrogna – och, som vi har sett, med personer han aldrig hade träffat förut, som han dessutom gav direktiv att döda Stalin – borde det väl inte ha varit så svårt för Zborowski att få fram något sådant? Dessutom kom Stalins agenter över delar av Trotskijs arkiv under vid inbrott i Institutet för social historia Paris, där det förvarades, i november 1936. Hittade de där, bland de dokument de fick med sig några belägg för saken? Inte det minsta har presenterats. Inget har sedan dess hittats i resten av hans arkiv. Är inte detta faktum mycket, mycket märkligt om han ledde en stor och omfattande konspiration som försökte angripa och desorganisera Sovjetunionen? Är inte en mycket mera logisk förklaring denna: han försvarade konsekvent Sovjetunionen och skickade inte instruktioner om motsatsen till höger och vänster?

Vissa kanske invänder: mot slutet förespråkade han att de styrande i Sovjetunionen måste störtas av en politisk revolution, skulle inte det sätta landet i fara? Det stämmer givetvis att han förespråkade en politisk revolution mot Stalin och hans styrande byråkrater – en arbetarnas revolution där de återtog makten mot den alltmer förkvävande diktaturen. Men det är inte detta anklagelserna gäller. De gäller att han ljög om sin uppfattning, låtsades stödja Sovjetunionen medan han i själva verket organiserade terror. Sovjetmyndigheterna kunde ha valt att åtala alla som de ville hävda hade samröre med Trotskij för dennes från deras synvinkel givetvis omstörtande verksamhet – vars syfte var att försvara Sovjetunionen, men som för byråkraterna självfallet var en omstörtning . Det går givetvis att inta ståndpunkten och hävda att en politisk revolution skulle ha varit förödande för Sovjetunionen, oavsett hur ärligt uppsåt den skulle ha. Men det är inte den grunden anklagelserna sker på. De är istället grundade i totala osanningar.

Vysjinskij ljuger ogenerat
Det är också nödvändigt att hålla isär bekännelserna och Vysjinskijs slutsatser. Chefsåklagaren lägger till en hel del eget. Bland annat, och det här är en central punkt i den bild han målar upp i sitt långa anförande, hävdar han att de anklagade tvingades erkänna sina brott under tyngden av bevisen de ställdes inför. Han lägger ut texten om ”bevisens järnkedja”. Detta är en ren lögn – han presenterade inga bevis, bortsett från bekännelserna. Han hävdar gång på gång under förhören att någon blev överbevisad – men för detta räckte det med att någon sa något annat än någon annan. Smirnov tillbakavisade exempelvis flera av anklagelserna. De mera lydiga av de åtalade invände med det åklagaren ville höra, varpå denna gång på gång förkunnade att Smirnov var överbevisad. I sitt långa slutanförande påstår Vysjinskij i de mest bestämda ordalag att de åtalades skuld var fastställd utan minsta tvivel, att bevisen var överväldigande, att de – givetvis – blev överbevisade och tvingades erkänna etc. Mycket av det han säger har ingen täckning i vad de anklagade säger. Den som vill förstå vad som erkändes gör klokt i att konsultera de faktiska bekännelserna, och inte lyssna på åklagaren.

Under sitt långa tal efter att förhören var avklarade, och efter att han själv orerat om bekännelserna, kom Vysjinskij in på Berman-Jurin och Fritz David, och frågade: ”Men kanske är allt detta inbillning? […] Kanske alltsammans är dikt, påhitt, ansvarslöst prat av de anklagade, som försöker att säga så mycket mot andra för att förmildra sitt eget öde?” Men han svarar själv snabbt och än mer tvärsäkert: ”Nej! Det är ingen inbillning, inga fantasifoster! Det är sanning!”. Argumentet han nu anför är dock intressant. För att visa att bekännelserna är sanna påminner han om att Trotskij, tillsammans med Zinovjev och Kamenev, proklamerade vad han, statsåklagaren själv, kallar ”Clemenceaus tes”, och han hävdar att den innebär att man i händelse av krig måste vänta till fienden befinner sig på 80 kilometers avstånd rån Moskva, för att då resa vapen mot sovjetregeringen och störta den. Just därför, fortsätter han, måste man erkänna att Berman-Jurins och Fritz Davids uppgifter i denna del överensstämmer med verkligheten. Man ser snabbt att argumentet saknar logiskt samband med resten av rättegången . Enligt detta påstående skulle Trotskijs påstått hemliga instruktioner helt enkelt vara en naturlig fortsättning på den politik han öppet har proklamerat under åtminstone 10 år. Var kommer då lögnerna och bedrägeriet in i bilden? Och varför fängslades inte Trotskij redan då, om han öppet hade förespråkat att regeringen skulle störtas med vapenmakt när fienden stod 80 kilometer utanför Moskva?

Svaret är att Vysjinskij talar fullständigt nonsens – eller snarare upprepar en sedan tio år tillbaka välanvänd men grov lögn. Trotskij proklamerade ingen speciell ”Clemenceaus tes”, och än mindre handlade det om förräderi – däremot tog han upp exemplet med Clemenceau, när Stalin och hans närmande 1926 började hävda att kritik inte kan tolereras när fienden hotade. Trotskij invände att det måste finnas utrymme för kritik – själva försvaret av Sovjetunionen kräver att flera åsikter om hur detta försvar ska organiseras tillåts. Han nämnde då exemplet Clemenceau, som fortsatte att vara i parlamentarisk opposition och kritisera regeringen även när de tyska trupperna ryckte fram 1917, och han tog över regeringsmakten – genom att parlamentet utsåg honom. Det handlade således inte det minste om att resa vapen mot regeringen, det handlade om att fortsätta kritisera regeringen och förmå parlamentet att utse någon de trodde bättre skulle kunna organisera försvaret än den sittande regeringen. Och den nya regeringen under Clemenceau lyckades som bekant organisera ett framgångsrikt försvar. Att Trotskij på minsta sätt skulle ha talat om omstörtning, förräderi, desorganisering och defaitism har ingenting med sanningen att göra. Vysjinskij motiverar således sanningshalten i bekännelserna med en grov lögn om att Trotskij skulle ha uttryckt förräderi och defaitism, vilket var raka motsatsen till vad han faktiskt sa. Låter onekligen lite desperat när de måste dra till med en så lättbevisad lögn.

Vysjinskij gör en till liknande sak. Den gången nämner han Trotskijs öppna brev till Sovjetunionens kommunistiska parti, som skrevs med anledning av att han fråntogs sitt sovjetiska medborgarskap 1932. Vysjinskij försöker antyda att det fanns något hemligt med det, men det var ju på intet sätt fallet. Men framför allt påstår han att Trotskijs uppmaning i brevet om att avlägsna Stalin handlade om att mörda, och att det därför tjänar som stöd för anklagelserna. I själva verket var Trotskij mycket tydlig med att han ansåg det nödvändigt att avlägsna Stalin och hans ledande byråkrater från alla styrande poster. Detta sägs verkligen inte bara i detta öppna brev – allt han skrev i frågan visar att han förespråkade att Stalin måste avlägsnas, men ingenting stödjer att han anser att detta ska ske genom attentat. Trotskij ansåg, och var mycket tydlig med detta, att Stalin måste avlägsnas, först med vanliga politiska medel: röstas bort som generalsekreterare och från politbyrån. Senare, alltså efter 1932, drog han slutsatsen att en politisk revolution från den sovjetiska arbetarklassens sida var nödvändig. Allt detta förespråkade han alltså öppet. Dessutom var ju Trotskij som bekant inte den första ledande bolsjeviken att föreslå att Stalin skulle avlägsnas. Lenin gjorde detta långt innan Trotskij gjorde det – i sitt testamente, tillägget från januari 1923. Skulle detta innebära att Lenin också förespråkade terror mot Sovjetunionens ledning? Givetvis inte – den lögnen är förbehållen Stalins fiender när utrensningarna skedde. Att lyfta fram en av alla sakerna han skrev på temat och hävda att det handlade om mord är helt enkelt ännu en lögn, som kanske kan övertyga någon som inte var insatt i vad Trotskij skrev, men för oss andra framstår som ganska desperat. Ändå var dessa två lögner centrala i Vysjinskijs anklagelser i augusti 1936.

Plötsligt ville Kamenev och Zinovjev återupprätt kapitalismen – igen?
Jag har ovan mestadels fokuserat på den första rättegången, och jag tänker inte gå in speciellt grundligt på motsägelserna i de andra. De sovjetiska åklagarmyndigheterna lärde sig också något efter 1936 och slipade lite på sitt manus, även om det förblev uselt. Men sammantaget tar anklagelserna 1937 och -38 rättegångarna till nya höjder av orimlighet. Till att börja med fastslog de redan i september 1936, kort efter rättegången i augusti alltså, att de anklagade inte hade haft den plattform som de hade erkänt och som Vysjinskij hade hävdat var helt bevisad. I rättegången 1935 anklagades Kamenev, Zinovjev och de andra för att sträva efter att återupprätta kapitalismen. En ganska absurd anklagelse skulle man kunna tycka, och som verkligen går helt stick i stäv med hela deras politiska gärning. I augusti 1936 var detta dock bortglömt. De erkände visserligen att de hade angripit socialismens verkliga försvarare, och därmed i praktiken socialismen, men deras enda mål påstod ha varit att ta makten, makt till varje pris. Troligen insåg Vysjinkskij – eller snarare Stalin eller åtminstone någon av hans högre underhuggare, då Vysjinksij knappast hade befogenheten att bestämma huvudlinjerna – att det skulle framstå för otroligt att hävda detta. Men redan nästa månad kunde de hävda: de ville inte alls bara ta makten till varje pris, målet var att återupprätta kapitalismen!

Detta ställer givetvis allvarliga frågor. Varför denna vändning i den offentliga propagandan? De kanske insåg att många sovjetiska arbetare inte brydde sig så mycket om maktkampen i sig – Stalin vill behålla sin makt, nu vill Kamenev och Zinovjev återta den, vad gör det egentligen för skillnad? Den sovjetiska arbetarklassen stödde socialismen vid den här tiden, även om det, oavsett vad den stalinistiska propagandan hävdar, fanns ett utbrett missnöje med hur landet sköttes, och för dem skulle det kunna vara ett mera skadligt argument att någon ville återupprätta kapitalismen. Om effekterna av rättegången i augusti inte blev lika goda som de hoppades kanske det är värt att hävda att målet var kapitalism, även om detta ställer till komplikationer?

Detta var ju ett faktiskt medgivande om att rättegången i augusti faktiskt inte hade fastställt sanningen. Om de i sina bekännelser hade ljugit om själva målet med konspirationen, hur skulle man kunna lita på resten? Vad mer hade de ljugit om? Och hur skarpt var egentligen Vysjinskijs omdöme? Nästa fråga är: hur kunde de fastställda att de anklagade, dömda och skjutna hade ljugit? I augusti statsåklagaren inte haft en aning om deras verkliga motiv, men 2-3 veckor efter att de dömda var avrättade kunde detta fastslås? Hur? Ingen förklaring ges. Är inte detta i sig mera otroligt än att de överhuvudtaget förmåddes att erkänna?

Omfattande ekonomiskt sabotage
I rättegången 1937 presenterades en helt ny grupp anklagade. Detta är faktiskt också märkligt. De hävdade att de hade gjort en tillräckligt omfattande utredning och fastställt sanningen – ändå visar det sig hela tiden nya konspirationer som de inte hade upptäckt. De tidigare utredningarna kan således inte ha varit så grundliga som de borde. Varför gick de då till rättegång så snabbt, och, framför allt, varför avrättades de dömda genast efteråt? Uppenbarligen försvårade detta den vidare utredningen och avslöjande av nya terroristceller! Invändningen att de måste oskadliggöras innan de organiserar mer terror håller inte – det kan inte ha funnits några hinder att hålla dem tillräckligt isolerade för att förhindra detta, inte minst med vad vi vet om sovjetiska fängelser under denna tid. Vad gäller de dömda 1936 kan man dessutom tillägga att det inte verkar ha varit någon jätterisk med tanke på att de, enligt vad rättegången ”visade” var synnerligen ineffektiva terrorister. Smirnov påstods ha fortsatt konspirera trots att han satt i fängelse 1933, men det låter mera som den enda möjligheten att hävda att han hade planerat terrordåd under den tiden, då han ju faktiskt suttit inlåst sedan januari 1933, än som en realistiskt möjlighet. I vilket fall kan det inte funnits några hinder att låsa in och isolera dem som dömdes 1936, och sedan -37 och -38. Uppenbarligen fanns det mer att utreda, och uppenbarligen hade det varit bra att behålla möjligheten att förhöra de tidigare dömda. Det kom ju många nya uppgifter att konfrontera dem med. För att inte tala om att förhöra dem om hur det verkligen låg till med deras påstådda plattform. Att avrätta dem så tidigt och därmed förlora alla chanser till vidare förhör låter helt enkelt helt otroligt dumt och inkompetent. Om vi alltså förutsätter att syftet var att slå fast vad som verkligen hade skett. Ifall syftet istället skulle ha varit att pressa fram falska bekännelser som förevändningar för utrensningar, förtala allt vad opposition heter, framställa ledningen under Stalin som det enda möjliga försvaret mot kontrarevolution och kaos, för att sedan gå vidare med att få nästa grupp att göra uppdiktade bekännelser så är deras agerande helt rimligt. I så fall skulle ju den fortsatta möjligheten att ställa besvärande frågor till de dömda vara ett orosmoment.

Under rättegången 1937 som introducerades också ett helt nytt element: sabotage av industrin och jordbruket. Åtminstone fram till rättegången 1936 var avslutad hade polis- och åklagarmyndigheterna inte märkt ett enda spår av detta. De hade gjort, enligt dem själva, omfattande utredningar, långa förhör som pressade fram sanningen – men inget spår av omfattande sabotage. Men i januari 1937 kunde de plötsligt belägga en omfattande sabotageverksamhet, som pågått under åratal och i alla delar av Sovjetunionen. Fabriker hade saboterats, skördar hade förstörts, boskap hade förgiftats, broar hade raserats – i stor skala. Om sabotaget i den omfattningen och under den tiden, flera år, som påstods hade inträffat utan att sovjetmyndigheterna anade något måste det utförda polisarbetet ha varit uselt. Men plötsligt snubblande de alltså över sabotageverksamheten, och mindre än fem månader efter första rättegången kunde de presentera en omfattande kartläggning. Förklara logiken i detta, den som kan. Inte nog med detta: de kunde inte heller nu visa fram några konkreta bevis. Om konspirationen med Trotskij i toppen inte bara samordnade några ömkliga attentatsförsök mot Stalin med flera – samt givetvis lyckträffen mot Kirov – utan en enorm sabotageverksamhet måste det ha funnits en stor apparat och en väldig massa direktiv. Kunde något sådant visas upp inför domstolen? Inte det minsta. Bevisades det ens att medvetet sabotage hade inträffat, för att inte tala om skett i en stor skala? Inte det heller. Allt som fanns var påståenden om att detta hade skett. Avsaknaden av fysiska bevis var redan i den första rättegången, under förutsättning att det som sas faktiskt stämde, helt otrolig. 1937 når osannolikheten astronomiska höjder, och mer därtill.

Även här finns en enklare förklaring. Efter augusti 1936 insåg den styrande byråkratin att sabotage av industrin och jordbruket var ett bra sätt att förtala oppositionen. Kanske många arbetare skulle ha svårt att tro på anklagelserna – men säkert skulle många godta dem, och ingen vettig människa skulle uppskatta att skörden saboterades när mat inte fanns i överflöd. Dessutom var det givetvis praktiskt att ha något att skylla problemen som uppstod vid industrialiseringen och kollektiviseringen av jordbruket på något annat än på tillkortakommanden hos de styrande.

Rättegången i mars 1938
Om man inte tycker att anklagelserna spårade ur redan i augusti 1936, eller ens januari 1937, så gör de sannerligen det i mars 1938, i den sista rättegången. Ytterligare ledande bolsjeviker upptäcktes ha konspirerat. Bortsett från att det åter verkligen är slående hur mycket tidigare utredningar och rättegångar måste ha missat, är det svårt att komma ifrån en fråga: hur kunde Stalin och hans närmaste, varav ingen förutom Stalin fick en plats i politbyrån förrän efter inbördeskriget, ha klarat sig när de hade samtliga ännu levande betydelsefulla ledare emot sig? Trotskij, Kamenev, Zinovjev, Krestinskij, Bukharin, Tomskij och Rykov hade alla suttit i politbyrån, och de utgjorde en majoritet i den ända fram till 1927. Det var först 1925, efter den första kampanjen mot vänsteroppositionen, som någon av Stalins anhängare överhuvudtaget blev full medlem av politbyrån. I de första rättegångarna hade konspirationen påståtts ha börjat 1931. Detta var efter att vänsteroppositionen, den förenade oppositionen (Trotskijs vänsteropposition samt Kamenevs och Zinovjevs grupp) och högeroppositionen (Bukharin, Rykov, Tomskij) samtliga hade besegrats. Dessa hade tillsammans precis när de så ville ha och helt enligt partistadgarna ha kunnat röstat bort och avsatt Stalin som generalsekreterare, från politbyrån och från centralkommittén. Den stalinistiska legenden hävdar att den samlade oppositionen tvingades till terrordåd då den saknade stöd. Men Trotskijs, Kamenev-Zinovjevs och Bukharin-Rykov-Tomskijs grupper hade en majoritet i politbyrån ända fram till uteslutningen av den förenade oppsitionen – d.v.s Trotskijs, Kamenevs och Zinovjevs. Det är helt nödvändigt att utgå från att de inte kunde formera en gemensam opposition för att påståendena ska ha någon som helst trovärdighet. I den tredje rättegången flyttas dock tidpunkten tillbaka, rejält.

Rättegångarna når nya nivåer av orimlighet
Krestinskij sades ha varit brittisk agent och spion sedan 1921, givetvis på Trotskijs order. Rosengolts, en av de ursprungliga medlemmarna av vänsteroppositionen, ska ha varit en spion för tyska generalstaben sedan 1923, och för brittiska underrättelsetjänsten sedan 1926. Rakovskij en tysk agent sedan 1924, och japansk spion sedan 1934. Tjernov spionerade på tyskarna sedan 1928, och Sharangovitj för polackerna sedan 1921. Allt detta på order av inte bara Trotskij – det var ju givet – utan också av ledande medlemmar av Bukharin, Rykov och Jagodas högeropposition. Bukharin, Rykov och Jagoda stödde och uppmuntrade detta, och gav instruktioner. De var således inte bara i hemlig opposition, utan imperialistagenter och förrädare sedan 1921. Faktiskt ännu längre, då Bukharin hade konspirerat för att mörda Lenin, Stalin och Sverdlov (Sverdlov är praktisk att kasta in, han dog ju redan 1919), samt stödde vänstersocialistrevolutionärernas uppror 1918. De går inte in på detta, men av detta ser det ut som att Trotskij, krigskommissarie och högsta ledare för Sovjetrysslands militär, förmodligen hans anhängare samt Bukharin och Rykov var förrädare och imperialistlakejer redan under inbördeskriget! Nu är vi helt och hållet inne på fantasyns domäner. Sovjetryssland, redan förött av tre års världskrig ansätts av kontrarevolutionära arméer, Koltjack österifrån, Denikin, understödd av kosackerna, söderifrån, Judentitj stödd av Estland etablerar sig i väster och tågar mot Petrograd, Uritskij och Volodarskij mördas av terrorister, Lenin såras svårt av en kula, terrorism organiseras av socialistrevolutionärerna och direkta högergrupper, imperialistmakterna skickar massiva vapenlaster till kontrarevolutionen och intervenerar i norra Ryssland, fransmännen landstiger i Ukraina, japanerna håller 70 000 soldater i Sibirien – men sovjetregeringen lyckas överleva och segra trots att ledaren för Röda armén, liksom många av de andra viktigaste bolsjevikledarna var kontrarevolutionära imperialistlakejer till förrädare? Ni får ursäkta, men jag kan inte förstå hur någon enda tänkande människa som har minsta tilltro till fakta och logik kan tro på detta. Bolsjevikregeringen var hårt pressad, dess överlevnad var oklar – om en stor del av dess ledare dessutom hade varit förrädare (utan att Lenin, Stalin eller någon annan märkte det) finns det absolut ingen som helst möjlighet någonstans att de hade haft minsta skugga av en chans att segra. Den som tror det är antingen helt okunnig om de faktiska förhållanden de slogs under eller har helt släppt taget om all logik.

Nu ska det medges att detta in sägs riktigt rakt ut – men det är svårt att se hur man ska tolka domarna på annat sätt. Bukharin var kontrarevolutionär förrädare redan 1918, Trotskij, och Rykov sedan åtminstone 1921. Verkar det troligt att de plötsligt blev det 1921? Dessutom är ju 1921 verkligen illa nog. Efter den enorma förödelsen under inbördeskriget, där industrin presterade en liten bråkdel av vad den hade gjort 1914, där arbetarklassen och stadsbefolkningen i övrigt var starkt decimerad, där jordbruket hade lidit hårt – till den grad att en omfattande svält bröt ut som dödade miljoner 1921-22 – var det dags för återuppbyggnaden. En betydande del av bolsjevikledarna var kontrarevolutionära imperialistagenter, men återuppbyggnaden gick stadigt framåt ändå – faktum är att ingen ens märkte att de var imperialistagenter förrän 15 år senare? De som tror på detta kanske skulle överväga att inte tro på allting som ens äldre partimedlemmar säger och försöka att väga in fakta och tänka själva så kanske ni kommer fram till att detta är en saga utan minsta logik eller verklighetsförankring.

Det räcker faktisk med att utgå från att den blivande högeroppositionen med Bukharin och Rykov var oppositionella och i något slags samförstånd med Trotskij 1923 – vi behöver inte ens anta någon form av förräderi. Varför stödde de i så fall inte Trotskij och vänsteroppositionen, varför förtalade de den istället? Eller det räcker med att vi hoppar till sommaren 1927, och antar att Bukharin, Rykov och deras grupp då, först då, tog ställning för den förenade oppositionen mot Stalins och hans grupp. Hur skulle Stalin då ha besegrat oppositionen? Exakt hur skulle Stalin och hans anhängare ha kunnat besegra Trotskij, Kamenev, Zinovjev, Bukharin, Rykov, Tomskij och deras anhängare, som tillsammans utgjorde majoriteten i politbyrån, ens i en omröstning? Varför förenade de sig inte bara och röstade bort Stalin och hans grupp? Även om de så skulle ha varit kontrarevolutionära terroristiska imperialistlakejer till förrädare som hatade Sovjetunionen och bara trånade efter kapitalismens återupprättande? Varför? Varför? Det är helt ologiskt. Istället stödde Bukharin, Rykov och Tomskij Stalin mot oppositionen, angrep och förtalade oppositionen – liksom Kamenev, Zinovjev, Bukharin, Rykov och Tomskij tillsammans med Stalin angrep Trotskij och vänsteroppositionen 1923-24. Det finns ingen mening med att hävda att de gjorde det för att de var lögnaktiga och låtsades inte vara i opposition – varför röstade de inte bort Stalin? Hela anklagelsen om att Bukharin-Rykov-Tomskij-gruppen skulle ha varit i opposition innan den förenade oppositionen uteslöts i slutet av 1927 faller på sin egen orimlighet. Därmed är hela den tredje Moskvarättegången, och således rättegångarna i sin helhet fullständigt orimliga.

Det som talar för sanningshalten i Moskvarättegångarnas domar är bekännelserna – men de är också de enda ”bevis” som presenteras. Det är ju inte lite vi ombeds tro på. Huvuddelen av centralkommittén från 1917, de flesta som satt i politbyrån så länge Lenin levde, de flesta av de bolsjeviker som ledde partiet, regeringen och Röda armén och under inbördeskriget ska ha varit förrädare, strävat efter att återupprätta kapitalismen samt agenter och spioner för Tyskland, Storbritannien, Japen och Polen. I de första rättegångarna nöjde sig åklagaren med att förlägga början av terrorverksamheten till 1931. Visst antyddes det att Trotskij varit förrädare och imperialistagent tidigare, och i sitt slutanförande tillskrev Vysjinskij inte bara Trotskij, utan även Kamenev och Zinovjev planer på förräderi redan 1926 – han nämner inte året, men det var då Trotskij gjorde sin referens till Clemenceau. Men i det stora hela handlade anklagelserna och de bekännelserna om vad som hade skett efter 1931. Det blir fortfarande en helt otrolig historia, som vore svår att tro på, även utan att ha studerat alla de märkliga motsägelserna och frågetecknen i förhören. Men när den kontrarevolutionära konspirationen tidigareläggs till 1921 – eller rent av 1918 – finns det verkligen ingen verklighetsförankring kvar. Vi ska alltså tro på att det fanns en kontrarevolutionär konspiration i bolsjevikpartiets högsta ledning sedan åtminstone 1918, och från 1921, om inte tidigare var en stor del av de ledande kommunisterna, en betydande del av politbyrån, medvetna agenter för imperialistmakterna. Men trots att det fanns förräderi överallt omkring dem, i toppen på såväl kommunistpartiet som sovjetstaten, inklusive ledaren för Röda armén, så lyckades Lenin och Stalin föra den unga och från alla håll hotade Sovjetrepubliken till seger. Dock lyckades de inte upptäcka denna enorma konspiration på nästan 20 år!

”Bekännelser” i strid med åklagaren
Rättegångsreferaten pekar mycket tydligt på en slutsats: GPU gjorde ett skickligt jobb med att bryta ned de gamla revolutionärerna och göra dem fogliga, men manuset för rättegångar var uselt. Dock lyckades inte heller GPU:s bearbetning av de anklagade fullständigt.

De som inte var villiga att erkänna deltog inte i rättegången. Där skedde ett urval. Men även under själva rättegångarna vägrade några av dem att följa manus. Det måste betonas att ingen uppförde sig som en trotsig revolutionär och fördömde Stalintidens utrensningar, men samtliga satt där som brutna män – men några hade dock en gnista kvar.

Under första rättegången förnekade Ivan Smirnov flera av anklagelserna. Han fördömde inte rättegångarna som ett falsarium, men åklagaren får inte ur honom en enda konkret detalj, och vid flera tillfällen förnekar han det Vysjinskij säger. Krestinskij går längre i den tredje rättegången, och förklarade att bekännelsen han gjorde under förhören var framtvingad. Nästa dag tar han tillbaka sitt nekande och hävdar att han hade sagt sanningen i förhören, men det var givetvis ett ordentligt bakslag för rättegången.

Några av ”bekännelserna” är intressant formulerade, och sätter vad bekännelsernas uppriktighet i fråga. Radek sade exempelvis:

”Jag har erkänt min skuld och avlagt fullständig bekännelse därom, icke på grund av ett enkelt behov att ångra mig – ångern kan vara ett inre erkännande, som man icke behöver meddela åt andra, som man icke behöver visa någon – icke heller på grund av någon sanningskärlek i allmänhet – denna sanning är mycket bitter och jag har redan sagt, att jag hellre ville bli tre gånger skjuten än erkänna den – utan jag måste erkänna min skuld på grund av den allmänna nytta, som denna sanning måste medföra.”

Vad försökte han säga med detta? Erkände han för att han hade ångrat ett deltagande i en kontrarevolutionär sammansvärjning, eller för att han hade övertygats om den nytta hans erkännande skulle medföra? Enligt mitt resonemang ovan var en avgörande faktor bakom bekännelserna att de anklagade behöll sin lojalitet mot Sovjetunionen och kommunistpartiet, och hade övertygats om att deras bekännelser var i dessas intresse. Är det detta Radek försöker säga på ett lite kryptiskt sätt?

Bukharin hade ett ännu mer abstrakt resonemang, han sade bland annat:

”När jag avlade min grundläggande bekännelse vid förundersökningen hänvisade jag redan på att inte endast kampens nakna logik drev oss kontrarevolutionära sammansvurna till en illaluktande illegalitet, som under processens gång avslöjats i all sin nakenhet. Denna kampens nakna logik beledsagades av idéns urartning, psykologins urartning och vår egen urartning som människor… Jag teg i ungefär tre månader, sedan avlade jag bekännelse. Varför? Orsaken ligger i att lag omvärderade hela mitt förflutna medan jag satt i fängelse. Ty om man frågar sig: om du dör i vems namn dör du? – så uppstår plötsligt med förvånansvärd klarhet det absoluta svarta intet. Intet, för ingenting, i vems namn vore det nödvändigt att dö om du ville dö utan att ångra. Och omvänt, allt det positiva som lyser oss till mötes i Sovjetunionen, allt det får helt andra mått i det mänskliga medvetandet. Det avväpnade mig äntligen slutgiltigt, och föranlät mig böja knä inför partiet och landet.”

Han säger inte direkt att han erkände för att han hade överbevisats om sina brott. Vad erkände Bukharin egentligen? Hans svar i rätten är ganska abstrakt och faktiskt ganska skickligt formulerat för att undvika att erkänna för mycket. Det råder ju inget tvivel om att Jagoda skulle vara fullständigt hjälplös i en intellektuell kraftmätning med Bukharin. Svar som dessa ger ytterligare anledning att ifrågasätta domarna.

Stalins ointresse för att bevisa sin sak
I slutet av och efter andra världskriget uppstod ett utmärkt tillfälle för de styrande i Sovjetunionen att skaffa fram alla bevis de kunde behöva för att visa att de hade haft rätt. Polska, tyska och japanska underrättelsetjänsterna skulle som ha sagt haft spioner och agenter i sammansvärjningen, enligt anklagelserna, bekännelserna och domarna. I januari 1945 ockuperade Röda armén Warszawa. Från den tidpunkten och genom alla år av stalinistiskt styre hade de full tillgång till de polska arkiven. Varför letade de inte upp och visade upp bevis för deras trotskistiska agenter? Några månader senare ockuperade Sovjetunionen som som bekant Berlin. Tyskland påstods ju ha haft trotskistiska agenter sedan åtminstone 1923, och en så välkänd person som Rakovskij skulle ha spionerat för dem från 1924. Det borde inte ha varit så svårt att hitta belägg för detta, om det hade varit sant, och det skulle verkligen ha visat alla trotskister och alla andra som tvivlade. Men nej, inte ett endaste bevis presenterades. Även Japan hävdades ha haft spioner i oppositionen, och även Japan ockuperades. Av USA visserligen – men skulle Truman ha nekat sin allierade tillgång till de japanska arkiven för att leta efter dessa viktiga bevis? Det låter verkligen inte troligt – och om så verkligen vore fallet, varför har vi inte fått veta att Trumans och de amerikanska militärmyndigheternas vägran är anledningen till att inga bevis i just fallet med Japan kan visas upp?

Det fanns efter kriget också många inblandade att förhöra, som måste ha varit inblandade. Nazistfunktionärer och militärer på alla nivåer exempelvis. Natalia Sedova, Trotskijs änka, uppmanade Stalin inför Nürnbergrättegångarna: om det du påstår stämmer, varför ser du inte till att de åtalade förhörs om saken? Det måste ha funnits ansvariga i Polen och Japan kvar att förhöra också. Rudolf Hess, som hävdades ha hade ett möte med Trotskij, satt i sitt fängelse ända tills 1987 utan att Sovjetunionen visade något intresse för att förhöra honom om saken. Efter Chrusjtjovs tal 1956 var det kanske inte aktuellt – även om Trotskij aldrig rehabiliterades – men även Stalin hade gott om tid på sig då han levde till 1953.

Trots full tillgång till tyska och polska arkiv – och säkerligen de japanska, om han så hade önskat – visades inte ett enda bevis upp, och Stalin visade inget som helst intresse av att låta förhöra någon av dem som måste ha varit ansvariga. Inte ens Hess, som direkt pekades ut. Varför, om anklagelserna stämde? Det skulle ha varit ett enkelt sätt att ge belägg för att det rättegångarna påstod var sant. Det finns en rimlig förklaring: alla påståenden om att Trotskijs och Bukharins anhängare skulle ha varit tyska, japanska, polska eller brittiska agenter var lögn. Om de hade varit sanna vore det helt orimligt att inga försök att belägga detta gjordes.

De som dömdes
Dessa är några av de gamla revolutionärerna och bolsjevikveteranerna som dömdes i rättegångarna:
Ivan Bakajev, bolsjevik sedan 1906, och en av organisatörerna av det väpnade upproret i Kamysjin samma år. Under inbördeskriget var han kommissarie för divisioner på både Uralfronten och Petrogradfronten, samt ordförande för Petrograds Tjeka 1919-20.

Nikolaj Bukharin, bolsjevik sedan 1906. En av partiets ledande teoretiker, chefredaktör för Pravda från 1919, ordförande för Komintern 1927-29, kandidatmedlem av politbyrån från 1919 och full medlem från 1924.

Grigori Jevdokimov, arbetare sedan de tidiga tonåren, med i partiet sedan 1903, greps, fängslades och förvisades flera gånger under tsaren, under inbördeskriget var han bland annat chef för den politiska avdelningen av sjunde armén när den besegrade Judenitj.

Lev Kamenev, arresterad för revolutionärt arbete första gången 1902, bolsjevik sedan splittringen 1903, medlem av centralkommittén sedan 1917, ordförande för Moskvasovjeten 1918-26, medlem av politbyrån sedan dess grundande 1919 och vice ordförande för bolsjevikregeringen. Bildade vid Lenins svåra sjukdom bolsjevikpartiets styrande, informella triumvirat tillsammans med Zinovjev och Stalin, och var alltså en av de allra mest framstående ledarna.

Nikolaj Krestinskij, bolsjevik sedan 1903 och medlem av centralkommittén sedan 1917. 1919-21 var han medlem av den nystartade politbyrån samt orgbyrån, liksom centralkommitténs ansvarige sekreterare – en post som föregick generalsekreterarens.

Sergei Mratjkovskij, bolsjevik sedan 1905, organisatör för Oktoberrevolutionen i Ural 1917, och befälhavare för Urals militärdistrikt under inbördeskriget.

Nikolaj Muralov, deltagare i revolutionen 1905, en av ledarna för Oktoberrevolutionen 1917 i Moskva, framstående ledare i inbördeskriget, befälhavare för Moskvas militärdistrikt och vice folkkommissarie för jordbruket och generalinspektör för Röda armén.

Yuri Pjatakov, aktiv revolutionär från 1904, chefskommissarie för statsbanken efter Oktoberrevolutionen, aktiv i Ukraina under inbördeskriget och ordförande för sovjetregeringen från oktober 1918-januari 1919, chef för kolgruvorna i Donbass 1921, vice ordförande för Gosplan 1922 , vice ordförande för Sovjetunionens högsta ekonomiska råd. Som vice folkkommissarie för den tunga industrin 1925-1937 var han mer än någon annan den faktiska ledaren för industrialiseringen.

Alexei Rykov, bolsjevik sedan splittringen 1903, medlem av centralkommittén sedan 1917, orgbyrån sedan 1920 och politbyrån sedan 1922. Folkkommissarie för inrikes ärenden efter Oktoberrevolutionen, ordförande för högsta rådet för ekonomin, samt för ett speciellt organ som övertog ansvaret för att förse Röda armén med förnödenheter 1919-21. Även medlem av republikens högsta militärråd 1919. Övertog ordförandeskapet för bolsjevikregeringen efter Lenin.

Leonid Serebriakov, fabriksarbetare sedan 9 års ålder, aktiv revolutionär vid 14, 1904. Deltog i bolsjevikernas Pragkonferens 1912. Under inbördeskriget var han bland annat medlem av revolutionära militärrådet för sydfronten. 1920 var han en av tre medlemmar i sekretariatet, som två år senare skulle bli Stalins främsta maktbas.

Ivan Smirnov, arbetare och aktiv revolutionär sedan 1898, bolsjevik sedan splittringen 1903, deltog i det väpnade upproret i Moskva 1905, medlem av revolutionära militärrådet för östfronten, kommissarie för femte röda armén, som ledde krossandet av Koltjacks kontrarevolutionära styrkor. Efter segern var han ordförande för Sibirien revolutionskommitté.

Grigori Sokolnikov, partimedlem sedan 1905 och deltog i det väpnade upproret i Moskva samma år. Efter Oktoberrevolutionen ledde han nationaliseringen av bankerna. Under inbördeskriget var han kommissarie för åttonde röda armén, och var medlem i revolutionära militärrådet för andra nionde och tolfte armén. Efter inbördeskriget var han folkkommissarie för finanserna och vice ordförande för Gosplan.

Mikhail Tomskij, deltog i revolutionen 1905, ordförande för det allryska fackföreningsrådet efter Oktoberrevolutionen, medlem av orgbyrån 1921-14, och av politbyrån 1922-30.

Grigori Zinovjev, en av Lenins främsta medarbetare under exilen, efter att regeringen flyttade till Moskva ordförande för Petrogradsovjeten, medlem av det i praktiken styrande triumviratet med Kamenev och Stalin efter Lenins frånfälle, och medlem av politbyrån.

Leo Trotskij, ordförande för Petrogradsovjeten både 1905 och 1917, även Stalin erkände 1918 att han hade varit den ledande organisatören av Oktoberrevolutionen. Folkkommissarie för militären, ordförande för republikens högsta militärråd och därmed högsta ledare för det väpnade försvaret av Sovjetryssland 1918-1925. Han hade också viktiga poster som folkkommissarie för kommunikationerna efter inbördeskriget.

Samtliga av dessa, liksom många andra som utrensades, ägnade åratal åt underjordisk aktivitet, i fängelse, förvisning och exil under tsaren, deltog på viktiga positioner under Oktoberrevolutionen, samt inom armén, partiet och förvaltningen under inbördeskriget – ofta flera av dessa. Ändå ska vi tro att de plötsligt blev medvetna kontrarevolutionärer som ville mörda partiets ledning, desorganisera ekonomin och jordbruket och därmed mörda sovjetarbetare i stora mängder, spioner och agenter för Nazityskland, Storbritannien, Polen och Japan, och redo att sälja ut delar av Sovjetunionen till dessa länder? Ingen rimlig förklaring har getts till detta, ingen utredning om hur detta steg för steg – eller i ett jättehopp? – skedde. Vysjinskij visade heller inget intresse av att hitta någon förklaring till denna, historiens kanske främsta psykologiska gåta. Det ska dessutom, enligt tredje rättegången ha skett innan de besegrades av Stalins partiapparat, innan de ens utgjorde någon opposition! Det går förvisso att hävda att avsaknaden av öppen opposition från deras sida bara var bedrägeri – men varför, varför skulle de i så fall ha organiserat oppositioner senare?

Trotskij, medlem i politbyrån, folkkommissarie för militära frågor, ordförande för republikens högsta militärråd och alltsedan 1917 den mest kända och populära bolsjeviken vid sidan av Lenin, skulle alltså riskera sin position i den allra främsta ledningen för arbetarstaten och Röda armén? För vad? Han måste verkligen ha varit en förhärdad kontrarevolutionär – ändå nådde han den positionen, ändå levde han åratal i förvisning och exil, gick med i bolsjevikpartiet när dess ledning satt i fängelse 1917 – hans inträde ledde direkt till att han själv hamnade i fängelse. Ändå var han Oktoberrevolutionens främsta organisatör – enligt till och med Stalins medgivande – ändå ledde han organiserandet av Röda armén till en effektiv styrka som kunde vinna inbördeskriget? Märkligt sätt att tjäna kontrarevolutionen!

Enligt tredje rättegången ska den kontrarevolutionära sammansvärjningen ha börjat åtminstone så tidigt som 1921, och i Bukharins fall redan 1918. Det utreds synnerligen dåligt när den skulle ha börjat, men allt tyder på att det intryck som ska skapas är att sammansvärjningen var i full gång redan under inbördeskriget. Men trots att de påstådda kontrarevolutionära sammansvurna höll de avgörande poster som nämns ovan, som kommissarier för de viktigaste arméerna och fronterna, samt för republiken, som ansvariga för den arbetarstatens ekonomi, för att försörja Röda armén, för transporterna, för partiet – från 1919 när politbyrån skapades och fram till 1927 utgjorde de en majoritet av den – trots detta kunde bolsjevikerna segra! Dessutom utan att någon upptäckte sammansvärjningen på 15 år, och utan att något konkret bevis kunde visas upp för att den ägt rum. Hur kan någon tänkande människa betrakta detta som totala fantasier?

Det finns en betydligt rimligare förklaring. Stalin, hans närmaste – som med något undantag inte skulle ha platsat på ovanstående lista enligt de insatser de gjort under revolutionen och inbördeskriget – och hela byråkratin som tjänade på det alltmer diktatoriska styret samlade alltmera makt och privilegier, och försvarade sitt styre med alltmer hårdhänta och byråkratiska metoder, och alltmer på lögner. All opposition kuvades, fängslades eller förvisades, och de gamla ledarna tvingades förnedra sig själva. Till slut gick det så långt att de pressades till att erkänna de mest absurda brott.

Stalins version står och faller med Moskvarättegångarna. Om man avvisar sanningshalten i dem, eller ens den sista, faller hela den officiella propagandan under honom, och hela historieskrivningen hos de stalintrogna. Ni väljer givetvis själva, men jag skulle uppmana alla medlemmar och anhängare av KP, RKU, SKP, SKU och alla andra organisationer med en historieskrivning helt i den stalinistiska traditionen att inte bara lita på de äldre partimedlemmarna, organisationens studiecirklar och artiklar, utan även uppsöka andra källor och försöka väga argumenten och fakta, och faktiskt försöka tänka själva.

Varför genomfördes rättegångarna?
Varför skulle Stalin ha genomfört detta, frågar sig kanske någon, närmare bestämt hans anhängare? För att befästa sin makt, och sina privilegier. Dessa skulle försvaras genom att alla möjliga alternativa ledare, och alla som skulle kunna leda en opposition som blev ett verkligt hos rensades ut och förtalades – och huvudanklagad var som sagt Trotskij, vars rörelse givetvis måste smutskastas. Givetvis handlade det inte bara om Stalins personliga makt, utan om hela skiktet av byråkrater som levde i en helt annan verklighet än de sovjetiska arbetarna och bönderna. De sistnämnda, arbetarna och bönderna, levde knapert, ofta på svältgränsen, trots det enorma slit de tvingades till. Naturligtvis går det inte att skapa ett samhälle av överflöd från fattigdom och förödelse på kort tid, och industrialiseringen och moderniseringen skulle under alla förhållanden ha krävt uppoffringar. Men poängen här är att den styrande byråkratin med Stalin i spetsen levde en privilegierad tillvaro, där de kunde få allt de behövde och mer därtill, medan de sovjetarbetare de påstod sig företräda fick slita i hopp om att få ihop till livets nödtorft. Byråkraterna hade givetvis ett mycket tydligt intresse av att slå vakt om dessa privilegier. Det som fanns kvar av friheter i samhället och demokrati i partiet avskaffades.

De som lever kvar i sin stalinistiska historieskrivning, som KP och SKP, gör sitt yttersta för att intala sig att Stalin försvarade partidemokratin. Detta motsägs helt av fakta. Den rätt till debatt och opposition inom bolsjevikpartiet, som hade varit självklar under revolutionen och inbördeskriget, avskaffades. Oppositionen, som de så kallade demokratiska centralisterna kunde kritisera partiledningen skarpt på kongresser och konferenser. De möttes av hårda verbala angrepp av Lenin och andra, men de uteslöts inte, de förlorade inte sina jobb, och de hotades inte av fängelse eller förvisning. Situationen blev helt annorlunda från mitten av 1920-talet. Den byråkratiserade ledningen slog ned med en allt fastare hand mot all kritik. Trotskijs, Kamenevs och Zinovjevs förenade opposition uteslöts en masse 1927, och för att få kunna återinträda i partiet tvingades de till förnedrande ”självkritik” där de inte bara avsade sig sina kritiska åsikter, utan fick ljuga om sitt förflutna. Snart började de som envisades med att vara i opposition till ledningen under Stalin att förvisas och fängslas.

De styrandes argument om att den pressade situationen för Sovjetunionen krävde enhet – i meningen avsaknad av kritik – faller på att situationen på intet sätt hade varit mindre pressad under inbördeskriget, när kritik tilläts. 1927 uppstod svåra diplomatiska förvecklingar med bland andra Storbritannien. Detta kunde förvisso ha lett till krig – även om det inte fanns någon realistisk möjlighet för Storbritannien att invadera Sovjetunionen, oavsett om de hade velat. 1918-20 tvingades Sovjetryssland att kämpa mot kontrarevolutionära arméer, bondeuppror, faktisk imperialistisk intervention etc. Hur man än ser på saken så var Sovjetryssland utsatt för betydligt hårdare press 1919 än 1927. Givetvis fanns det risk för allvarliga konflikter och krig, men det är alltid fallet för en arbetarstat i en fientlig imperialistisk omvärld. Stalins med fleras argument om att Trotskijs opposition inte kunde tolereras under det utsatta läge Sovjetunionen befann sig i 1927 kan i praktiken bara betyda en sak: verklig opposition och faktisk partidemokrati kan inte tolereras så länge Sovjetunionen levde i en företrädesvis kapitalistisk omvärld. De allmänna fraser Stalin uttalade om partidemokrati betyder i det sammanhanget absolut ingenting.

Man kan ta intervallerna som gick mellan partikongresserna som exempel. Efter 1917 hölls det partikongresser varje år, och allryska konferenser i stort sett årligen också. Detta förändrades. Kongresser hölls 1917, 1918, 1919, 1920, 1921, 1922, 1923, 1924, 1925, 1927, 1930, 1934, 1939, 1952. Som ni ser ändrades takten väsentligt efter Lenins död. Det är möjligt att organisera kongresser utan verklig demokrati – däremot är det omöjligt att ha partidemokrati utan kongresser. Med 3-, 4- eller 5-årsintervaller minskas möjligheten till verklig partidemokrati drastiskt – för att inte tala om när det går 13 år. Dessutom använde Stalin sitt allt starkare grepp om partiapparaten för att se till att hans anhängare i högre grad än andra blev delegater. Man kan också lätt konstatera att det fanns en helt annan nivå av fria debatter på kongresserna de första åren efter Oktoberrevolutionen, något som lyste med sin frånvaro 10 år senare.

Sovjetunionens urartning
Utrensningarna under Stalin fick en epilog som ytterligare belyser att Stalins version var byggd på lögner, och och att tro på den innebär att man fjärmar sig från all materialistisk analys. Nu kunde förstås inte Stalin själv bedöma vad som hände efter hans död, men för varje aspirerande leninist är det nödvändigt att avgöra när Sovjetunionen urartade och varför.

Enligt Trotskijs svar byråkratiserades och urartade Sovjetunionen gradvis under 1920-talet, efter världskrigets och inbördeskrigets förödelse. Ryssland var redan 1914 ett med europeiska mått mätt underutvecklat land, och 1917 trodde ingen ledande bolsjevik att landet skulle kunna bygga ett socialistiskt system på egen hand – revolutionens överlevnad var helt beroende av att den spred sig västerut. Oavsett myterna så var detta på intet sätt specifikt Trotskijs uppfattning – det var bolsjevikledningens ståndpunkt, och Lenin höll fast vid den till sin död, även om Sovjetryssland då hade överlevt längre på egen hand än förväntat. Men revolutionen spred sig inte, efter inbördeskriget låg industrin i ruiner, arbetarklassen var starkt decimerad och befolkningen i de större städerna hade minskat kraftigt. Jordbruket var också kraftigt förött, efter en oväntat dålig skörd uppstod direkt svält som dödade miljoner 1921-22. Arbetarklassen var inte bara numerärt en skugga av vad den hade varit 1917, utan många av de mest aktiva var döda, och klassen i sin helhet var passiviserad. Situationen var långt ifrån vad den hade varit 1917. Och i brist på en tillräckligt aktiv och mobiliserad arbetarklass fanns det givetvis utrymme för byråkrater att alltmer ta över.

Under inbördeskriget hade partiet och statsfunktionerna centraliserats kraftigt, och betydligt fler befattningar än vad som var önskvärt skedde genom utnämningar uppifrån, snarare än val nedifrån. Sovjetdemokratin var långt mindre vital än vad som hade varit önskvärt. I det stora hela var detta oundvikligt. När vänsteroppositionen grundades hösten 1923 var en av de centrala frågorna: ekonomin återhämtar sig och har förbättrats avsevärt sedan Den nya ekonomiska politiken (N.E.P) infördes 1921, så varför har partidemokratin inte förbättrats, utan försämrats? Varför har de byråkratiska utnämningarna uppifrån, till skillnad från valen nedifrån, inte minskat, utan ökat? Reaktionen från resten av partiledningen – som innehöll inte bara Stalins grupp, utan också Kamenevs-Zinovjevs och Bukharins-Rykovs – visade hur rätt kritiken var. En kvävande byråkratisk hand höll alltmer över partiet, och opposition och verklig debatt tolererades allt mindre. I den rådande situationen av underutveckling, fattigdom och förödelse, med en passiviserad arbetarklass, fanns det utrymme för en byråkrati att alltmer ta över, och göra sig själv alltmer privilegierad. Försvaret av denna makt och dessa privilegier blev alltmer hårdhänt, intolerant, och slutligen lögnaktig och våldsam. Det kulminerade i Moskvaprocesserna och utrensningarna av merparten av de gamla bolsjevikledarna.

Maos svar, som maoister och många andra stalinister håller fast vid, är att Chrusjtjov visade sig vara en förklädd kontrarevolutionär som tog över makten efter Stalins död genom en statskupp. Detta innebär alltså att trots alla som dömdes i Moskvarättegångarna eller som rensades ut ändå, trots alla förgreningar av sammansvärjningen som avslöjades så missades det som visade sig vara det verkliga hotet. Chrusjtjov tog över och avskaffade socialismen, utan att någon riktigt lade märke till det – till och med för Mao själv tog det flera år att verkligen inse vad som hade hänt. Denna version innebär inte bara att det oavsett hur många som avrättades ändå fanns kontrarevolutionärer i Sovjetunionens och kommunistpartiets högsta ledning. Ännu mer fundamentalt är att den versionen innebär att det trots ett konsoliderat socialistiskt system och en enorm industriell kapacitet, där Sovjetunionen inte längre var isolerat utan hade uppbackning av Östeuropa och Kina, var möjligt att avskaffa socialismen genom en statskupp – utan att arbetarna reagerade!

Att arbetarna var passiviserade efter inbördeskriget är inte så konstigt, men varför skulle de vara det efter åratal av – om man får tro Stalins officiella version – framgångsrikt socialistiskt uppbyggnad? När arbetarklassen objektivt sett var mångdubbelt starkare efter industrialiseringen, när socialismen skulle ha spritt sig till en betydande del av Europa samt Kina? Detta är bara möjligt under en förutsättning: att Stalins och Maos version av ”socialism” bygger på en passiviserad arbetarklass, där en liten förändring i toppen kan få dessa helt avgörande konsekvenser. Hela den stalinistiska historieskrivningen är, om man granskar den kritiskt, ett slående argument för att Trotskij hade rätt i sin beskrivning.

Avslutande frågor
Jag tvivlar inte på att en del läsare hårdnackat klamrar sig fast vid tron att Moskvarättegångarna bevisade en stor konspiration, ledd av Trotskij, för att störta Sovjetunionen. Argumenten de har, de enda argumenten är är bekännelserna. Jag diskuterade detta ovan, om hur den hårda fysiska och framför allt mentala pressen, de upprepade kapitulationerna, hotet, uttalade eller ej, mot familjemedlemmarna samt den fundamentala lojaliteten gentemot kommunistpartiet och Sovjetunionen knäckte de gamla revolutionärerna tillräckligt för att de skulle erkänna. För dem som inte tycker att detta låter övertygande nog har jag några frågor jag skulle vilja ha besvarade.

1. Hur kommer sig att de gamla bolsjevikerna agerade som om de var helt knäckta, ingen höll något brandtal, ingen anklagade åklagaren, trots att de påstods ha aktivt deltagit i en stor konspiration mot parti- och statsledningen under många år? Hur kommer sig att dessa påstådda mångåriga förrädare och imperialistagenter plötsligt ångrar alltsammans och tävlar om att bedyra inför domstolen vilka usla människor de är, vilka avskyvärda och perfida handlingar de har utfört samt förklarar hur rätt partiledningen har haft? Efter alla år av kontrarevolutionär, terroristisk aktivitet i samarbete med Nazityskland, Japan, Storbritannien och Polen bara ångrar de sig och förklarar att de bara förtjänar att skjutas? Är inte det i så fall en större psykologisk gåta än att de kunde pressades till falska erkännanden?

2. Hur kan en sådan enorm sammansvärjning, där ständigt alltfler iblandade upptäcktes, och som även inkluderade ett massivt sabotage mot industrin och jordbruket, ha försiggått under alla dessa år – enligt tredje rättegången planerade Bukharin för att mörda Lenin, Stalin och Sverdlov redan 1918 – utan att det minsta fysiska bevis kunde visas upp?

3. Hur kommer det sig att Vysjinskij nöjde sig med korta förhör inför domstolen, i stort sett utan att reda ut detaljer, och utan att försöka reda ut de många motsägelserna i bekännelserna och vittnesmålen? Dessutom att detta mönster upprepades: de åtalade dömdes och avrättades och Vysjinskij förklarade att han hade utrett sanningen. men sen förklarades det ett nya misstänka, och nya konspirationer upptäcktes – och då gick det inte att förhöra de tidigare dömda då de redan var döda. Var inte det väldigt, väldigt opraktiskt om man ville reda ut sanningen – men praktiskt om man ville förvanska den?

4. Den påstådda kopplingen till SS i första rättegången byggde på att Himmler beskrevs som chef för tyska hemliga polisen i april 1932, och att den lilla partipolis som SS fortfarande var påstods ha organiserat terrordåd i Sovjetunionen, redan vid den tiden – något det, trots alla omfattande studier som har gjorts, fortfarande inte finns det minsta belägg för. Gör inte denna orimlighet att hela trovärdigheten i rättegångarna minskar?

5. Om Trotskij var en kontrarevolutionär som försökte åstadkomma Sovjetunionens nederlag, hur kommer det sig att han konsekvent och mycket bestämt förespråkade Sovjetunionens ovillkorliga försvar – och att det inte finns det minst belägg för att han i hemlighet skulle ha tyckt något annat?

6. Hur kan en sådan massiv sammansvärjning, som innefattade ledare för kommunistpartiet, och in i det sista ministrar under Stalin – till och med chefen för GPU – under åratal helt ha misslyckats med att döda någon från Stalins högsta ledning, bortsett från Kirov? Om konspirationen innehöll personer med tillgång till Kreml, varför är de mordförsök som beskrivs bland de mest amatörmässiga man har hört talas om? Var det bästa de kunde uppbåda verkligen personer utan någon expertis, vars bästa plan var att skaffa ett vapen och stå och vänta på Vorosjilovs bil, komma in på något Kominternmöte där Stalin var närvarande eller träffa på Zhdanov på en massiv första maj-demonstration? Dessa farsartade försök, som givetvis inte lämnade något spår annat än ”bekännelserna” ska alltså ha varit det bästa sammansvärjningen hade att komma med – trots att chefen för GPU var en av ledarna? Är inte detta fullständigt orimligt?

7. Hur kommer det sig att inga bevis för påståendena om att ledande trotskister och andra oppositionella var spioner och agenter för Tyskland, Japan och Polen kunde visas upp efter andra världskriget, trots att Sovjetunionen hade full tillgång till arkiven? Och varför visade Stalin ingen ansats till att låta förhöra dem från dessa länder som skulle ha varit inblandade? Är inte detta fullständiga ointresse för att styrka anklagelserna, och visa alla kritiker att Moskvarättegångarna hade varit byggda på sanningen mycket märklig, minst sagt?

8. Varför såg sig Vysjinskij föranledd att motivera anklagelserna mot Trotskij i den första rättegången med en uppenbar och grov osanning – ett han skulle ha förespråkat Clemenceaus påstådda tes om att organisera ett väpnat uppror i ryggen när fienden närmade sig? Vilken trovärdighet kan man ha för statsåklagare Vysjinskij efter detta?

9. Varför skulle Kamenev och Zinovjev och de andra ledarna för sammansvärjningen ha planerat attentaten själva, och varför skulle de ha pratat med så många personer om saken? Varför skulle Trotskij, när han visste att han var en jagad man, ha träffat ibland okända personer för att ge direkta direktiv till attentatsmännen? Låter inte det som usla konspiratörer?

10. Hur kommer det sig att en sådan enorm sammansvärjning kunde pågå så länge utan att någon upptäckte den, speciellt med tanke på föregående punkt? Enligt tredje rättegången började den ju 1918. Hur kunde denna massiva sabotageverksamhet ha pågått utan att någon upptäckte att det handlade om sabotage förrän efter första rättegången?

11. De två på varandra följande cheferna för den hemliga polisen greps och avrättades för förräderi, spioneri och försök att mörda Stalin: Jagoda greps 1936 och Jezjov 1939. Detta skulle innebära att utredningarna till alla rättegångarna leddes av förrädare och spioner. Är det inte ganska svårt att ha något förtroende för det som påstås i rättegångarna med det i åtanke?

12. Sovjetunionen kämpade för livet mot kontrarevolutionära arméer som Denikins, uppbackad av kosackerna från söder, Koltjacks från öster – båda beväpnade med massiva brittiska vapensändningar – med imperialistiska interventionstrupper, med kontrarevolutionära sammansvärjningar, meden förödd industri, med bondeuppror, hungersnöd, med en stor reducering av arbetarklassens storlek och en massiv avfolkning av de stora städerna. Efter inbördeskriget låg industriproduktionen på en liten bråkdel av vad den hade gjort 1914, svält med miljontals döda bröt ut, och ett massivt missnöje över de svåra förhållandena hos både arbetare och bönder. Bolsjevikerna fick kämpa för sina liv – men de lyckades trots att en stor del av ledningen på alla nivåer i själva verket var förrädare? De fick kämpa mot den forna överklassen, mot Denikin, Koltjack, Wrangel, Judenitj, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, USA, polsk invasion, socialistrevolutionärer, högermensjeviker, upproriska bönder etc. etc. – samtidigt som krigskommissarien och högsta ledaren för Röda armén, och många andra på ledande positioner inom armén, ekonomin, förvaltningen, distributionen etc. var kontrarevolutionära imperialistagenter? Stalin, Lenin och Stalins förtrogna – som f.ö. inte tillhörde den högsta ledningen förrän på 20-talet – kunde ändå leda revolutionen till seger? Är inte detta mest orimligt av allt? Är inte detta allt helt och hållet lämna en materialistisk analys långt bakom sig? Dessutom – trots allt detta förräderi lyckades Lenin aldrig upptäcka det, och Stalin inte förrän 1936? Hör inte allt detta hemma mera i en ganska dum krigsfilm än i en seriös, marxistisk historisk analys?

Jens-Hugo Nyberg