Din guide till Stockholms filmfestival 2016

Ännu en filmfestival är här, den håller på 9-20 november. Festivaltidningar med program finns att hitta lite varstans i Stockholm, som på Kulturhuset och festivalbiograferna. Program, info och biljettköp finns också på hemsidan. Där finns allt du behöver. Förutom min guidning utifrån pressvisningarna inför festivalen, och den kommer här:

The citizen (Ungern, regi: Ronald Vranik)
Wilson, flykting från Nigeria, har i åratal arbetat som säkerhetsvakt på ett köpcenter i Budapest. Nu är hans mål är att bli ungersk medborgare. Han träffar en ungersk kvinna, och gömmer en höggravid flykting från Iran. Rasismen är mycket påtaglig, såväl hos vissa kollegor och anhöriga till hans ungerska flickvän, som i hotet från att den ungerska polisen ska störta in och deportera den unga iranskan. Starkt och gripande, och tyvärr väldigt aktuellt.

Hell or high water (USA, regi: David Mackenzie)
Två bröder börjar råna banker. Jeff Bridges som Texas Ranger och hans partner sätts på fallet. Något trögstartad – till en början ser det mest ut att bli en hyfsat underhållande film om två rånare, varav den ena ganska dum i huvudet, och ett stereotypt (fullt medvetet får man väl förmoda) polispar, där den anförande parten (Jeff Bridges) aldrig tycks tröttna på att strö indianskämt över sin partner av cheyenneursprung. Det visar sig dock att det finns en bra historia, och filmen blir alltmer engagerande. Den blir riktigt bra till slut. Och den riktiga skurken visar sig vara Texas Midlands Bank.

500M800M (Hong Kong, Kina, regi: Yao Tian)
Hong Fen och de andra byborna uppe på ett berg tvingas att flytta ned till stan, då berget ska bli ett naturreservat (i filmfestivaltidningen står det dammbygge, men det skulle inte riktigt funka att flytta ned från ett berg för att komma undan en damm under konstruktion, de skulle de snarare få flytta högre upp eller långt bort). De gamla kämparna, som för 50 år sedan var frivilliga att plantera träd på bergen, är mycket ovilliga, men andra ser fördelarna med att flytta till modernare hem med rinnande vatten e.d. Och i Hong Fens dotters fall: skola. Hong Fen är den första att anmäla sig, och får en fin bonus. Det visar sig dock finnas en rejäl hake: hon hade efter många års försök lyckats bli gravid igen, men nere i staden visar sig inte undantaget mot ett-barns-policyn, som gällde för dem som bodde på en höjd av över 800 meter, inte gälla. Att flytta var en smal sak, men att myndigheterna inte vill låta henne behålla barnet är ett betydligt större problem. Stillsam och välgjord, alltmer dramatisk film med både samhällskritik och motstånd. Riktigt bra som ni hör.

Play the devil
(Trinidad&Tobago, regi Maria Govan)
Den unga, begåvad Gregory har växt upp under fattiga förhållanden hos sin hårt arbetande farmor, då modern är död och den missbrukande fadern inte är till mycket hjälp. Gregory pluggar hårt och siktar på att vinna ett stipendium så att han kan utbilda sig till läkare. Farmor förväntar sig åtminstone detta, själv dras han åt det konstnärliga hållet och överväger att satsa på att bli fotograf. En äldre affärsman fattar tycke för honom, vilket ställer till vissa problem, och Gregory dras mellan motstridiga känslor och frustrationer. Bra film. Men James (affärsmannen): det är en sak att försöka hjälpa någon att frigöra sig från trånga normer, och en annan att bli en jobbig stalker.

filmfestival-16-park

Park (Grekland, Polen, regi: Sofia Exarchou)
Ett gäng ungdomar hänger i ruinerna av den gamla OS-byn utanför Aten. Det finns inte så mycket till intrig eller utveckling, vi får inte direkt lära känna någon, och den vi får se mest av, huvudpersonen, förfaller inte speciellt sympatisk. Men det är inte dessa saker som är poängen med filmen. Istället skapar den utmärkta regin en tät stämning av uppgivenhet, frustration, ångest. Om man vill ha något upplyftande, en spännande handling, eller någon att identifiera sig med är detta nog fel film, men jag tyckte att den var mycket bra. Pressvisningarnas starkaste kort av dem jag såg, och förmodligen en av årets bästa filmer.

Hedi (Tunisien, Belgien, Frankrike, Muhammed Ben Attia)
Hedi bor fortfarande hemma hos sin dominerande mor, och i skuggan av sin begåvade storebror. Nu ska han snart gifta sig med en kvinna han knappt känner. Han träffar dock någon annan någon vecka före bröllopet, vilket startar en frigörelseprocess hos honom. Filmen är bra och så, men när massprotesterna som startade den arabiska våren och fällde diktatorn Ben Ali i januari 2011 nämns i förbifarten börjar jag att önska att den hade kunnat handla mer om det.

filmfestival-16-the-dark-wind

The Dark wind (Irak, Tyskland, Qatar, Syrien, regi: Hussein Hassan)
När IS/Daesh anföll yezidierna vid Shingar flydde många upp på berget. Andra blev tillfångatagna, och en stor grupp kvinnor såldes. The Dark wind, den första spelfilmen om detta, handlar om Pero, som blir tillfångatagen och såld, och hennes fästman Reko, som gör allt för att hitta henne igen. YPG dödade aset som köpte Pero, och Reko åker till Rojava där de återförenas. Hon är dock traumatiserad av det hon utsattes för, och det är inte lätt att återvända till ett normalt liv – och de patriarkala männens uppfattningar om heder hjälper verkligen inte till. Väldigt bra och tyvärr väldigt aktuell – inte bara för IS/Daesh, utan än mer för de förtryckande hederskoncepten.

Planetarium (Frankrike, Belgien, regi: Rebecca Zlotowski)
Två systrar, varav en spelas av Nathalie Portman, reser runt i Frankrike under sent 1930-tal och utför seanser. En filmproducent upptäcker syskonparet och vill göra filmstjärnor av dem. Öppningsscenen är förlagd till den nazityska ockupationen 1943, men nästan hela filmen utspelar sig några år tidigare. Jag började dock alltmer hoppas att de tyska trupperna skulle välla in snart och sätta lite mer fart, för de personliga intrigerna räckte bara till för att ge omdömet ganska bra. Systrarna hade nog förtjänat lite mer. Den stigande antisemitismen, som framträder mot slutet, hade de exempelvis gärna ha fått göra lite mer av. I eftertexterna såg jag med viss förvåning att bröderna Dardenne hade ett finger med i spelet som exekutiva producenter. Det här verkade annars inte riktigt som deras sorts film, men de kanske tycker att det är dags att byta inriktning lite (från de mycket realistiska och väldigt bra filmer de brukar göra)? I så fall tycker jag dock att det vore roligare om de började göra helt bisarra filmer. Något med inälvsparasiter som tar över människors hjärnor och annat som David Cronenberg övergivit till förmån för lite vanligare filmer? Kom igen Luc och Jean Pierre, erkänn att det är en bra idé!

Porto (USA, Frankrike, Portugal, Polen, regi: Gabe Klinger)
Två främlingar möts, och efter vad som ser ut som en natt visar sig snubben vara en jobbig stalker som har svårt att ta ett nej. Sedan får vi dock inte se mer av vad som händer efter det, istället blir det tillbakablickar på vad som hade hänt tidigare. Intressant koncept och väl utfört.

Jens-Hugo Nyberg

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *