Polisens dödsskjutning av Eric: Utan rättvisa, ingen fred!

Svensk polis har återigen använt dödligt våld under minst sagt tveksamma omständigheter. Den här gången har 20-årige Eric Torell blivit skjuten till döds av polisen i Stockholm. Eric, som var autistisk och hade Downs syndrom, sköts med minst sju skott när han rymt hemifrån med sin leksakspistol.

Dödsskjutningen skedde i onsdags natt (1 augusti) och därför är det i skrivande stund (tisdag 7 augusti) fortfarande svårt att veta i detalj vad som egentligen har hänt. De första dagarna var det i huvudsak polisens version som återgavs av massmedia, med några undantag. Den första frågan att ställa innan vi diskuterar händelseförlopp och skuldbörda är därför om det går att lita på att polisen säger sanningen. För att få en uppfattning om det bör vi titta på hur de har handskats med sanningen tidigare.

I samband med Göteborgskravallerna 2001 öppnade polisen eld och skottskadade svårt aktivisten Hannes Westberg. Då pumpade de ut berättelsen om hur Westberg varit i färd med att krossa huvudet på en försvarslös liggande polis med en gatsten. Skottet mot Westberg hade i det närmaste varit en handling i nödvärn hette det. I samband med rättegången om händelsen kom det fram att polisen och åklagaren hade förfalskat bevisen genom att redigera polisens videoupptagning så att den skulle stämma bättre med deras vittnesmål, som var direkt lögnaktiga. Vad som verkligen hade hänt var att polisen slagit en ring runt en harmlös gatufest där ingen skadegörelse eller våld förekommit. Den högerextrema huliganfirman Wisemen, som utger sig för att stödja IFK Göteborg men som i verkligheten inte har något med fotboll att göra, hade medvetet släppts förbi polisens rigorösa avspärrning för att kunna gå till attack mot gatufesten alltmedan lagens väktare stod och flinade och såg på. Westberg och andra hade dragit den korrekta slutsatsen att om gatufesten skulle försvaras fick deltagarna själva ombesörja den saken. I samband med det hade Westberg kastat några stenar i polisens riktning på långt avstånd, i en situation där polisen hade det numerära övertaget. Han blev skjuten i magen, men överlevde. Men den berättelse som Sverige vaknade upp till dagen efter var annorlunda och byggde på polisens lögner, okritiskt förmedlade av massmedia. Som tur var finns det journalister och media som i alla fall ibland går mot strömmen. SVT:s Uppdrag Granskning gjorde ett program som noggrant gick till botten med polisens lögner och avslöjade dem, vilket går att se här.

Ett annat exempel på polisens lögnaktighet är fallet med Christopher, som i juli 2016 sköts ihjäl av polisen i Stockholmsförorten Bagarmossen. Den gången hade polisen fått larm om en beväpnad man i Bagarmossens centrum som sen lämnat platsen i en bil. Polisen lokaliserade bilen och fick Christopher att stiga ur, varefter han blev ihjälskjuten.

Då gick polisen ut med uppgifter om att de handlat i nödvärn eftersom Christopher påstods ha öppnat eld mot dem. Enligt polisens första version hade han skjutit flera gånger mot dem och de hänvisade till fyra skotthål i polisbilens framruta. De avlossade då sju skott varav ett träffade Christopher i huvudet. Även den gången förmedlades polisens historia okritiskt vilket t.ex. framgår av denna artikel.

I efterhand tvingades polisen, av misstag, att erkänna att Christopher aldrig öppnat eld mot dem och att hans vapen varit en attrapp. Skotten i deras framruta kom sig av att de aldrig stigit ur sin bil utan pepprat på inifrån den. Arbetarmakt har diskuterat denna händelse och frågan om polisvåld i en längre artikel. Precis som Christophers mamma påpekade är det uppenbart att polismakten ljög för att skydda sig själva. Trots att det kom fram att polisen dödat Christopher utan att verkligen ge honom en chans att backa undan frikändes poliserna av domstol.

Ett annat liknande fall är dödsskjutningen av den så kallade machetemannen i Husby 2013 (som utgjorde bakgrunden till de s.k. Husbykravallerna). Även detta fall diskuteras i vår artikel. Polisen ryckte då ut efter rapporter om att en knivbeväpnad man hotat människor i området. Han sköts ihjäl inne i sin lägenhet. Vi bortförklarar inte problem med hot mot allmänheten och knivbeväpning. Det säger sig också självt att sådana situationer faktiskt kan urarta så att vem som än ingriper kan tvingas till dödligt våld trots att allt görs för att undvika det. Vi ska inte vara naiva och orealistiska när det gäller polisens arbetssituation. Men i alla sådana fall, där allt har gjorts för att undvika oproportionerligt våld, har polisen inget att vinna på att mörka. Tvärtom ligger det då i deras intresse att lägga alla kort på bordet så fort som möjligt, för att bevisa att det inte fanns några alternativ till dödligt våld. Så fort polisen förhalar, slingrar sig eller till och med ljuger betyder det att det ligger en hund begraven någonstans. Så var det i Husby 2013. Enligt de första uppgifterna från polisen hade mannen i fråga dött senare på sjukhuset. De uppgav att han hade förts ut ur lägenheten vid kl 21, ganska snabbt efter ingripandet, och då i ambulans. Efter kritisk granskning visade det sig att inget av detta stämde. Han hade dött inne i lägenheten. Först flera timmar efter skjutningen, vid tvåtiden på natten, fördes han ut ur lägenheten. Han blev inte hämtad av en ambulans utan av en likbil.

Polisens första historia tjänade det uppenbara syftet att tona ned våldsnivån. Istället för att ge bilden av en kallblodig avrättning gavs bilden av att ett försiktigare våld hade använts, som först enbart skadat mannen, och att poliserna i sin godhet hjälpt honom med ambulans. Men den bilden stämde alltså inte. Istället hade de gått ut stenhårt. Om det verkligen var berättigat, varför försöka sälja in en annan historia med hjälp av lögner?

Genom att redogöra för några fall av skjutningar och efterföljande lögner från polisens sida kan vi etablera en viktig slutsats: polisen drar sig inte för att medvetet ljuga om våldsamma ingripanden om de anser att det skyddar dem själva. Detta måste vi ha i åtanke när vi diskuterar nedskjutningen av Eric Torell och den efterföljande informationen från polisen.

När det gäller Torell har polisen gått ut med samma grundberättelse som i de ovanstående fallen: poliserna uppfattade situationen som akut hotfull och ansåg sig tvungna att skjuta. Vi som inte var där vet inte exakt hur det ligger till. Den utredning som pågår, som polisen själva står för, kommer kanske, även om det är högst tveksamt, att kasta ljus över händelseförloppet. Men vissa grundläggande fakta borde göra varje kritiskt tänkande människa misstänksam.

Enligt uppgifter från personer nära Eric Torell befann han sig mentalt på en treårings nivå och kunde bara säga ”mamma”. Det måste rimligtvis betyda att han inte kunde kommunicera med polisen på ett meningsfullt sätt, t.ex. genom att säga allt bara är på skoj. Men det betyder också att han inte har kunnat uttala hotelser eller trots. Ett vittne som träffade honom strax innan dödsskjutningen har berättat att han omedelbart förstod att Eric hade Downs syndrom, och att han verkade vilja leka med leksakspistolen. När vittnet, som inte talade svenska, försökte förklara för de instormande poliserna att det inte rörde sig om en farlig person fick han ett vapen riktat mot sig. Sedan följde tragedin – tre beväpnande poliser avlossade, enligt vittnen, mellan fem och sju skott. Enligt ett vittne sågs minst två av poliserna skjuta mot den försvarslöse Eric.

Det är högst osannolikt att Eric någonsin har varit kapabel att på ett tyst och sofistikerat sätt agera hotfullt med sitt leksaksvapen. Det leder till frågan om vilka chanser han fick att nå en uppgörelse med polisen innan han blev nedskjuten. Själva grundförutsättningarna kring Eric som person talar för att han råkat ut för skjutglada eller rädda poliser som trycker av först och frågar sen.

Låt oss säga att Eric viftat lite med sitt låtsasvapen på det ganska begränsade sätt som det måste ha handlat om i hans fall. Varför var han tvungen att mötas med ett kulregn på minst sju skott? Det är oerhört svårt att kunna tro att något Eric Torell gjorde den kvällen kan ha motiverat en sådan salva. Det går inte att acceptera en utveckling där polisen har rätt att skjuta ner folk som inte lyder deras uppmaningar. Möjligen kan polisen hävda att ett missförstånd låg bakom den här tragiska händelsen. Enligt uppgifter från polisen var de på jakt efter en känd våldsverkare som tidigare hotat en kvinna boende i området. Givetvis är det inte ett motiv för avrättning, men väl för att vara försiktig och beredd på ett våldsamt ingripande. Socialisters kritik mot polismakten och polisvåld gör oss inte blinda för att det behövs resoluta insatser mot män som t.ex. hotar kvinnor med skyddad adress. Problemet är bara att den aktuella våldsmannen satt häktad vid tidpunkten för dödsskjutningen av Eric Torell. (Se denna artikel för ytterligare resonemang om de konkreta omständigheterna runt skjutningen.) Enligt Expressen hade den hotade kvinnan inte heller larmat polisen, vilket understryker att lögner har använts eller att extrem förvirring råder. Det finns två möjligheter nu. Antingen är inkompetensen och bristen på kommunikation inom polisen bortom all räddning, eller så kom polisen med en illa genomtänkt lögn som nu slår tillbaka, när det visar sig att den de påstod sig jaga satt inlåst (d.v.s. i så fall en häpnadsväckande kombination av både inkompetens och lögnaktighet). Som vi har sett i de tre fall av polislögner som redovisats i denna artikel vore det inte första gången polisen kommit med undermåligt fabricerade historier som sedan avslöjats.

Stödet för retoriken om hårdare tag har ökat markant under de senaste åren. Sverigedemokraternas framgångar är en del i detta, liksom att tråden plockats upp av socialdemokratin. Som marxister ser vi inte mellan fingrarna på brottslighet som plågar vårt folk: arbetarklassen och olika förtryckta skikt. Men en alltmer våldsam och okontrollerbar polismakt är inte lösningen på problemet, utan kommer snarare förvärra en redan destruktiv spiral. Det finns goda skäl att anta att retoriken kring hårda tag har spelat en roll i fallet med Eric Torell. Det här är de poliser vi får, sådana som dödade Eric Torell, när det signaleras från politiskt håll att det nu är önskvärt att slå till brutalt.

Det är anmärkningsvärt att polisen i skrivande stund inte har kunnat lägga fram några vettiga fakta eller argument som skulle kunna rättfärdiga nedskjutningen av Eric Torell. Dagar efter skjutningen hade polisen inte ens brytt sig om att kontakta Erics sörjande familj.

Med tanke på dessa förutsättningar, och med tanke på polisens historia av repressiva ingripanden och lögner, måste vi tills vidare dra slutsatsen att Eric Torell blev kallblodigt avrättad av en grupp poliser utan respekt för mänskliga rättigheter. Det grundläggande kravet nu måste vara rättvisa åt Eric Torell och hans familj! De poliser som begått det här dådet måste omedelbart plockas ur tjänst, i väntan på att deras agerande granskas grundligt av en oberoende kommission bestående av jurister och aktiva för mänskliga rättigheter med hög personlig, politisk och professionell integritet. Efter denna händelse måste systemet där polisen utreder (och som regel friar) sig själva avskaffas. Det är under all kritik att svensk polis utreder sig själva, med tanke på den korruption och mygel som blir det oundvikliga resultatet. Polisens beväpning måste begränsas radikalt och deras allt mer ökande befogenheter att trakassera alla de känner för måste stoppas. Det är några direkta krav att ställa här och nu.

Eric Torells tragiska öde visar varför vi som inte tillhör samhällets elit inte kan lita på polisen. Polisen finns inte till för oss, den finns till för att ingen ska kunna jävlas med de rika. Idag skjuter poliser ner folk med Downs syndrom och andra marginaliserade individer, samt förstås vissa brottslingar, och går gång på gång straffria för mord och övergrepp, särskilt när det utförs mot personer som samhället av en eller annan anledning anser vara mindre värda. I en skärpt klasskampssituation kommer de att skjuta mot kämpande arbetare och förtryckta som ”bryter mot lagen” och är ”hotfulla”, precis som de alltid gjort i historien. Sådan är deras uppgift. Därför är det fel att ge sken av att en grundläggande förändring av polisen är möjlig under kapitalismen. Vi måste kräva saker som begränsar polisens ohejdade framfart, men vi kan inte förändra den här institutionens natur. Den kommer alltid att vara ett hot mot alla som inte tillhör eliten. Därför kommer vi i längden att behöva resurser och infrastruktur för organiserat självförsvar. Det som hände med Eric Torell är en påminnelse om det.

Vi önskar nu att Eric Torell får vila i frid. Ingen skuld ska ligga på honom eller hans familj för det som hände. Det bästa sättet att hedra Eric och alla andra offer för polisens våld är att se till att poliserna inte får gå fria från ännu ett övergrepp. Hitta mördarna. Ställ dem till svars. Ingen fred med polisen!

Anders Johansson

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *