Reformism, revolution – eller Kajsa Ekis Ekman?

I en krönika i ETC inför 1 maj ställde Kajsa Ekis Ekman frågan: varför går vi inte tillsammans på första maj?

Det i sig är ingen dum fråga. Arbetarmakt skulle inte ha något emot ett enat tåg för hela arbetarrörelsen, bakom fackföreningarna. Vi har vid några tillfällen rest denna paroll. Kravet på enhet i handling har vi inget att invända emot. Problemet är att hennes krönika gör mer än detta – den avfärdar dessutom helt frågan om en strategi för att arbetarklassen ska ta makten i samhället.

”Fortfarande delar vänstern upp sig enligt frågan: reformism eller revolution? Helt otroligt”, inleder Ekis artikeln. Frågan är om hon menar att skillnaden mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att de förstnämnda vill reformera bort kapitalismen och de sistnämnda vill krossa den i en revolution. Många läsare håller säkert med om att en sådan uppfattning låter ganska befängd, så vi ska inte tillskriva henne den. Men vad menar hon i så fall egentligen med frågan? Det har i vilket fall knappast varit det sistnämnda som har väglett Jonas Sjöstedt när han på alla sätt har bönat och bett S-ledningen om att få bli insläppt och accepterad som en del av regeringsunderlaget. Eller menar hon snarare att skiljelinjen dem emellan en gång gick där, och nu bara lever kvar, fast ingen vet varför? Eller är det mellan S och V å ena sidan, och den radikala vänstern å den andra som denna skiljelinje går? Svaret är nog att hon inte tycker att det är så viktigt att reda ut frågan närmare, då dessa frågor ändå är oviktiga och bara ett hinder.

Strävar Löfven efter socialism?
Uppfattningen att skiljelinjen går mellan två vägar till samma mål bygger på att båda är överens om målet, i det här fallet alltså socialismen. Det är utan tvekan så att en stor del av alla socialdemokrater vill ha socialism – även om uppfattningarna om vad det skulle innebära varierar stort – men vem tror att Löfven och hans närmaste eftersträvar något som i någon marxistisk mening skulle kallas socialism? Något liknande kan – faktiskt – sägas om V. Utan tvekan vill majoriteten i V ha något de kallar socialism, men även där varierar det stort vad de menar. Frågan har blivit betydligt mindre självklar sedan de släppte begreppet kommunism efter Berlinmurens fall – vi kan påminna oss att Gudrun Schyman som nybliven partiledare redan 1993 tog avstånd från begreppet socialistiskt samhälle och ansåg att V skulle nöja sig med att förespråka socialistiska lösningar. Vi måste åtminstone gå med på att en annan skiljelinje inom vänstern är huruvida kapitalismen ens ska avskaffas och ersättas av socialism, och vad detta överhuvudtaget betyder.

En möjlighet är förvisso att anamma en betydligt vagare uppfattning om vad socialismen innebär. Ekis själv tycks tro att kapitalismen avskaffades i Sverige under de socialdemokratiska reformerna när välfärdsstaten byggdes upp under årtiondena efter andra världskriget. Hon jämför länder där kapitalismen reformerades bort med länder där den krossades genom revolution, och har Sverige (där produktionen tydligen förstatligades, enligt henne) och Sovjet som sina två exempel.

Givetvis ska vi inte förringa de fördelar som arbetarklassen vann under den svenska välfärdsstatens höjdpunkt. Urholkandet av den, marknadsanpassningen, privatiseringarna och överförandet av hundratals miljarder från välfärdssektorn och arbetarklassen till överklassen har inneburit ett enormt bakslag. Men den socialdemokratiska välfärdsstaten innebar aldrig socialism i någon marxistisk mening (och Ekis kallar sig väl fortfarande marxist?). Kapitalismen avskaffades aldrig, kapitalisterna, med Wallenbergfamiljen i spetsen fanns kvar. Deras makt hade lite mera begränsningar än idag, men de styrde avgörande delar av ekonomin, och den socialdemokratiska ledningen såg alltid till att de kunde göra tillräckliga vinster för att trivas ganska bra. Klassamhället var mindre iögonfallande än nu, men det var tillräckligt uppenbart. Ekonomin var långt ifrån att planeras utifrån våra behov, kvinnoförtryck, rasism, homofobi etc. levde kvar i god välmåga – och som kronan på verket var Sverige hela tiden, sin formella neutralitet till trots, hela tiden en integrerad del av USA:s sida i kalla kriget, komplett med hemliga militära samarbeten och deltagande i det så kallade Stay behind-nätverket. Det är lite på modet bland den försiktigt reformistiska vänstern i inte minst USA att förespråka ”socialism” och mena socialdemokratisk välfärdsstat. Det är möjligt att Ekis helt har slutit sig till detta läger. Marxister har dock lite större ambitioner för människans frigörelse än så.

Det vanliga avfärdandet av motsättningen mellan reformism och revolution
Att avfärda motsättningen mellan en revolutionär och en reformistisk strategi är givetvis inget nytt, utan har funnits sedan debatten mellan bland andra Rosa Luxemburg och Bernstein, som Ekis nämner. Den mer banala versionen är att avfärda motsättningen mellan reformer och revolution. Ekis avgör saken genom att upplysa oss om att det inte finns någon motsättning, då även revolutionära regeringar genomför reformer när de har tagit makten!

Självfallet finns det ingen motsättning mellan att förespråka, pressa fram och genomföra reformer, både innan efter att man har kommit till makten, och att gripa makten genom revolutionära medel. Endast renodlade reformister, som avskyr allt vad revolution heter, och ärkesekterister som tror att allt annat än en fullständig revolutionär seger genast innebär förräderi, anser detta. Emma Goldman ger i sin självbiografi exempel på de sistnämnda, i anarkister som motsatte sig krav på åtta timmars arbetsdag, då detta skulle minska massornas misär och därför leda längre bort från revolutionen. Detta tyckte Goldman, med all rätt, var helt idiotiskt. Det är oklart om det är dessa som är Ekis målgrupp för artikeln, men vi som verkar i Marx, Engels, Lenins, Trotskijs och Rosa Luxemburgs anda ser ingen sådan motsättning. Det är självklart att vi är för alla reformer som är i arbetarklassens intresse. Detta hindrar dock inte att vi insisterar på att vi behöver en revolutionär strategi för att ta makten och avskaffa kapitalismen. I Sverige och i USA, liksom i Iran eller Israel.

En revolution i demokratiska Sverige vore en statskupp, utropar Ekis vidare, liksom för övrigt många före henne. Självfallet vore det absurt om den radikala, organiserade vänstern, ens med stöd av ett fåtal fackklubbar, skulle försöka gripa makten idag. De flesta arbetare skulle tycka att det var galenskap, och inte utan fog. Dock avgörs inte frågan riktigt så lätt.

Under en mobilisering av arbetarrörelsen som alltmera hotade kapitalisternas tillgångar och statens maktstrukturer skulle den härskande klassen oundvikligen börja sätta sig till motvärn. Vi kan räkna med kapitalflykt, lockouter, nedläggningar och andra former av ekonomiskt sabotage som skulle destabilisera landet, reaktionära mobiliseringar, skräckpropaganda. Liksom alla andra stater har Sverige utrymme för undantagstillstånd som sätter demokratin ur spel. Och om inte regeringen kan förmås att använda alla legala möjligheter att ”försvara demokratin” (det rådande samhällssystemet), kan press komma utifrån, inklusive med bryska medel. Vore en statskupp osannolik i Sverige? För en stor del av alla borgerliga politiker – och än mer för de besuttna själva – finns det ingen högre princip än att försvara privategendomen. Vissa har övertygat sig om att den är själva förutsättningen för frihet och demokrati. Andra gör det av egenintresse. En socialistisk omvandling förutsätter ett avskaffande av de rikas tillgångar. Detta kan knappast undgå att möta ett ursinnigt och desperat försvar av dem. Liksom i Chile och många andra länder kommer ett avsevärt antal liberaler att kunna intala sig att en aktion för att ”återupprätta ordningen” är det bästa för både frihet och demokrati.

Varför såg vi då inget liknande borgerlig reaktion i Sverige under det socialdemokratiska välfärdsbygget, undrar kanske någon? Den förklaring från Ekis som skymtar fram är att Sverige är geografiskt perifert. Detta kanske kan stämma, under förutsättning att man betraktar Östersjön, Norra ishavet samt NATO-länderna Norge och Danmark som oviktiga i en konflikt med Sovjetunionen under det pågående Kalla kriget, något Pentagon eller CIA dock knappast gjorde. Andra skulle hävda att det berodde på Sveriges grundmurade demokratiska traditioner, som även skulle omöjliggöra varje statskupp i framtiden. En lite mer trovärdig förklaring är att välfärdsbygget skedde under fast kontroll uppifrån av den grundmurat antikommunistiska och pro-imperialistiska socialdemokratiska ledningen (under 1940- och 50- och större delen av 60-talet fanns inte skuggan av den kritik som Palme senare skulle rikta mot bl.a. Vietnamkriget), och aldrig på allvar hotade de svenska kapitalisterna. Att enskilda kapitalister kommer i kläm är ingen stor sak för resten av borgarklassen, så länge de känner sig säkra. Och oavsett vad Ekis skriver om förstatligad produktion lyckades kärnan av de svenska kapitalisterna, med Wallenbergarna i spetsen, samarbeta väl med socialdemokratin. Detta motbevisas inte av att de från 80-talet och framåt har gjort sitt bästa för att roffa åt sig under marknadsanpassningar och privatiseringar, och fördömer alla planer på vinstbegränsningar i välfärden som Sovjetkommunism. Givetvis tar de allt de kan när tillfälle bjuds, men detta innebär inte att de desperat kämpade för sin överlevnad bara för att deras makt för en tid var lite mer kringskuren.

Behovet av en revolutionär strategi
Frågan går dock djupare än till att arbetarrörelsen i en kamp för socialismen måste vara beredda på våldsamma försök från den härskande klassens sida att stoppa dem. Om man har svenskt 1960-tal som något slags socialistiskt föredöme så kan det vara logiskt att se vägen dit som enbart bra riksdagsbeslut, i lugn och god demokratisk ordning. Nu säger förvisso Ekis att detta inte räcker, det krävs också inslag av direktdemokrati och arbetarstyrda företag för att hålla demokratin levande och folket organiserat. Detta är dock väldigt vagt.

Vårt parlamentariska system – eller ”demokratin” som liberaler och reformister säger, med andemeningen att allt annat vore odemokratiskt – bygger på att människor röstar vart fjärde år, och däremellan mest är passiva. Visst kan de demonstrera och skriva insändare, rent av gå med i ett parti, men i huvudsak bygger systemet val vart fjärde år och däremellan passivitet. Speciellt på jobbet förväntas vi bara lyda. Som kommunister anser vi i Arbetarmakt att en mer aktiv modell krävs för socialismen, och i kampen för den. Ekis håller med, i allmänhet. Men vad ska man dra för slutsatser av det?

Under sin radikalisering och mobilisering kommer arbetarrörelsen ofrånkomligen att komma i konflikt med det rådande systemet. Vi anser självfallet att fackföreningarna ska vara inte bara ekonomiska, utan även politiska kamporgan i arbetarklassens intresse. Politiska strejker och blockader borde vara ett vanligt förekommande medel i kampen mot all högerpolitik, liksom ockupationer av fabriker, arbetsplatser och gator. Borgarklassen har sina maktmedel, och för att slå tillbaka dem måste vi börja använda våra. Detta kommer ofrånkomligen ställa frågan om att försvara våra demonstrationer och, än mer, ockupationer mot polisens försök att upprätthålla den rådande ordningen.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna kommer att fördöma detta som odemokratiskt och sabotage, möjligtvis även som terrorism. De nuvarande S- och MP-ledningarna skulle haka på, om än i försiktigare ordalag och med mindre frenesi. Och det är svårt att ha något större hopp om att Jonas Sjöstedt skulle göra annat än att haka på – mer motvilligt, med större förståelse för arbetarna i kamp, men ändå fast övertygad om att de ”demokratiska spelreglerna” måste upprätthållas.

Vi, liksom alla verkliga socialister, skulle svara att strejkerna, blockaderna och ockupationerna, liksom det organiserade försvaret av dem, representerar den verkliga, aktiva demokratin, i arbetarklassens intresse och befriad från den påstådda neutralitet, under vars flagg överklassen så länge har kunnat berika sig på vår bekostnad.

Den avgörande frågan blir om det ur de nödvändiga kommittéer som organiserar detta – strejk-, blockad-, demonstrations- och ockupationskommittéer – liksom andra organisationer som uppstår under kampen och arbetarrörelsens basorganisationer, skapas verkliga arbetarråd, som samordnas i regional och nationell skala, och därutöver, liksom har skett i en mängd revolutionära situationer sedan i Ryssland 1905. De ryska bolsjevikerna hävdade 1917 att makten måste tas genom dessa arbetarråd, eller sovjeter med den ryska beteckningen, och otaliga revolutionärer då och alltsedan dess har hållit med. Det är i den traditionen Arbetarmakt verkar. Gentemot den formella demokrati som råder i Sverige, där en massiv marknadsanpassning och privatiseringsvåg har genomförts med ett enormt överförande av miljarder från välfärden till de rika utan att arbetarklassen har tillfrågats, då alla förändringar har skett uppe i toppen, kan arbetarråden eller sovjeterna utgöra grunden i en aktiv demokrati i arbetarnas och folkmajoritetens intresse. I det allra bästa scenariot kan förstås en verkligt socialistisk regering samtidigt komma till makten genom riksdagsval, och välja att underställa sig arbetarråden. Riksdagsval hålls dock vart fjärde år, och revolutionära situationer håller inte i sig hur länge som helst, om de inte lyckas uppnå sina mål. Reformisterna kommer inte att ha några problem med att säga till den mobiliserade arbetarklassen: bra att ni står upp för era värderingar, men gå nu hem, och återgå till jobbet imorgon, och rösta på oss i nästa val så kommer vi att lösa allt tillsammans!

Detta kommer dock att innebära att ett halvår senare, ett eller två år senare, när nästa riksdagsval är, kommer vi att gå dit som en åter passiviserad väljarkår, inte som en mobiliserad arbetarklass, och vi kommer att sakna medel att verkligen sätta press och kontrollera ens en aldrig så påstått socialistisk regering. Dessutom är det fullt möjligt att ett parlamentsval och val genom arbetarråden, ens om de hålls samtidigt, kommer att ge olika resultat. Hela det politiska etablissemanget kommer givetvis att högljutt hävda att endast riksdagsvalet representerar demokratin. Vi kommer istället att försvara arbetarrådens rätt att i kraft av sin djupare och mer direkta demokrati avsätta varje regering som står i motsats till arbetarklassens intresse. Här har vi den, revolutionen under en demokrati. Huruvida Ekis skulle klassa det som en statskupp, och vilken sida hon skulle ställa sig på behöver vi inte spekulera om, men hennes skriverier i frågan ger sannerligen inte mycket klarhet.

Varje steg på vägen dit kommer att kräva val och medvetna beslut. Världen har sett ett stort antal revolutioner, revolutionära situationer och radikala massmobiliseringar sedan 1900-talets början, och de allra flesta har misslyckats med att ta makten, antingen för att de har krossats av en våldsam kontrarevolution, eller bara runnit ut i sanden i avsaknad av en beslutsam ledning.

Den bild som framträder i Ekis krönika är dock en ganska naiv uppfattning: om vi bara inser att vi har gemensamma intressen och enas kommer inget att kunna stoppa oss. Tyvärr ger historien mycket lite stöd för att det någonsin skulle gå så enkelt. Vid varje steg kommer arbetarrörelsen att ställas inför vägval. Först och främst kommer det att finnas olika åsikter om vilka mål vi ens ska ställa oss. Vissa kommer att vara nöjda med att inskränka vinstjakten i välfärden, och att återreglera vissa marknader – och arbetarrörelsens välbetalda ledare har ganska avsevärda privilegier att försvara. Även bland oss som verkligen brinner för socialismen kommer det att uppstå olika taktiska och strategiska överväganden: vilka paroller ska resas, när är det rätt tid att strejka, införa blockader eller ockupera? Hur ska detta organiseras? Hur skapar vi bäst försvar mot angrepp – ända fram till att när och hur tar vi makten (eller om vi ens behöver göra det)? Hur försvarar vi den mot alla försök att störta oss. Av detta finns det inte ett spår hos Ekis. Med tron på att bara enighet räcker finns det knappast heller utrymme för eller ens behov av så mycket strategi.

Enhet i handling – men bakom en strategi
Däremot finns det absolut en poäng hos Ekis: vi behöver enhet i handling. Självklart gör vi det – utan att kunna enas i demonstrationer, strejker, blockader, demonstrationer etc. har arbetarklassen inga utsikter att slå tillbaka högerpolitiken. Om det bara var detta Ekis hade sagt skulle inga invändningar ha behövts. Men i krönikan avfärdar hon också grundläggande strategiska frågor som helt oviktiga, och detta med långt ifrån nya argument. Man ska givetvis akta sig för att uttala sig allt för säkert om någons ståndpunkter utifrån en krönika, och det står fritt fram för Ekis att invända om hon anser sig missförstådd– men det är svårt att tolka henne som annat än att hon anser att arbetarrörelsen inte har något behov av en samlad strategi, utan bara behöver enhet för att inte kunna besegras. Det, och att Ernst Wigfors modell, kompletterad med inslag av direktdemokrati och arbetarstyrda företag, duger bra som en socialistisk vision.

Jens-Hugo Nyberg