Vänsterpartiet och vägen till den gula knappen

If you’re ready for me, boy
You’d better push the button and let me know
Before I get the wrong idea and go

– Sugababes

När det så kallade ”januariavtalet” presenterades den 11 januari landade 18 veckors regeringsbildning plötsligt och slutligen i Vänsterpartiets knä. Hur gick det till, och vad kunde partiet – som gått till val på att ”inte vara till salu” – ha agerat?

Avtalet, en överenskommelse om 73 punkter som Socialdemokraterna och Miljöpartiet träffat med Centerpartiet och Liberalerna för att ge de två förra partierna regeringsmakten mot att de två senares politik skulle få ett brett och kanske aldrig tidigare skådat genomslag, innehåller ”reformförslag” som tillsammans utgör en stark framskjutning av kapitalets klasspositioner.

Eftersom de fyra partierna i överenskommelsen inte ensamma samlade en majoritet av riksdagens ledamöter var dock just Vänsterpartiets röster (28 mandat) avgörande. Löfven (och, får man anta, hans koalitionspartners i de öppet borgerliga partierna) räknade därför helt kallt med V:s stöd, eller åtminstone nedlagda röster, så kallad ”gul knapp”, i statsministeromröstningen. Allas blickar riktades nu mot Jonas Sjöstedt. I hans parti, som profilerat sig som en sista bastion mot den liberala offensiv som präglat svensk politik så länge, fanns stora förhoppningar om att V nu skulle sätta ner foten.

”Om Socialdemokraterna vill förstöra det sista som finns kvar i det partiet av socialdemokrati och eftersträva sin egen Pasokifiering är det så klart deras egna sorgliga val. För Vänsterpartiet finns det bara en knapp att trycka på: den röda”, skrev Daniel Sestrajcic, riksdagsman för V mellan 2014 och 2017 och ett tungt namn i partiets stora Malmöavdelning – som anses stå till vänster internt i partiet – med hänvisning till de grekiska socialdemokraterna i Pasok, som helt utraderades som politisk faktor efter sitt knäfall för nyliberalismen. Detta på sin blogg, där han profilerar sig som ”utomparlamentarisk aktivist”.¹

Internt i partiet spreds ett upprop mot att stödja överenskommelsen. ”Vi har ingen anledning att stödja en regering som tänker bedriva högerpolitik”, sa Mikael Ekvall, partiets gruppledare i Region Jönköping.² ”Jag ser inget annat alternativ än att säga nej till det här”, sa partiets f.d. vice partiledare Rossana Dinamarca.³ ”Vänsterpartiet har inte ett ansvar att släppa fram en regering som driver en borgerlig politik, oavsett om den leds av Stefan Löfven eller Ulf Kristersson. (..) Det räcker inte att låta arg eller låta som att man ställer krav för att upprätthålla den trovärdighet som Vänsterpartiet idag uppbär bland väljarna” skrev riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh med flera.⁴

Den 14 januari höll så Jonas Sjöstedt presskonferens. Skenbart var det en oppositionell och offensiv Sjöstedt vi fick höra.

Det är en politik som om den genomförs skulle öka klyftorna och öka människors otrygghet. Vi kommer att rösta emot sådana förslag oavsett vem som lägger dem på riksdagens bord. (..) Så som situationen ser ut nu kan Vänsterpartiet inte rösta gult för Stefan Löfven.⁵

De gräsrötter som dagen innan fyllt Vänsterpartiets sociala medier med vädjanden om att inte släppa fram Löfvens borgerliga regering jublade, och på Facebook och Twitter gick många vänsterpartister, även sådana som betecknar sig som tillhörande partiets mer radikala flygel, ut och deklarerade seger för ett uppkäftigt socialistiskt parti mot en systematisk borgerlig offensiv.

Men redan med de svar Sjöstedt gav på journalisternas frågor efter sitt tal blev det tydligt att presskonferensens ”nej” snarare skulle tolkas som ett ”nja”, eller som ett tomt hot. Framför allt var det en punkt i överenskommelsen, den så kallade förnedrings- eller dörrmatteklausulen, som Sjöstedt reagerade mot – just eftersom den var så omöjlig att inte låtsas om, kan man tänka sig. Svart på vitt i de 73 punkterna stod det: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”⁶. Att släppa igenom en överenskommelse med en sådan skrivning, påpekade många kommentatorer, skulle sätta ett stort frågetecken över partiets själva existensberättigande.

Vad var det egentligen Sjöstedt sa vid den så hyllade presskonferensen? Den mest tydliga signalen var den om att V ”vill ha Stefan Löfven som statsminister och att partiet strävar efter att hitta en lösning som gör att Vänsterpartiet kan acceptera honom”⁷. Med andra ord var det en bön till Löfven om en livboj. Sjöstedt och partitoppen hade aldrig för avsikt att fälla en S-ledd regering, oavsett hur borgerlig, men behövde hjälp med argumenten mot de egna inom partiet och väljarkåren, som litat på löftena om att vara en röd röst som inte är till salu. Det Sjöstedt så övertydligt telegraferade, med riktning mot Löfven, var en bön om en ursäkt, vilken som helst, för att kunna trycka på gul knapp i omröstningen och därmed släppa igenom den borgerliga offensiven mot arbetarklassens positioner.

Och Löfven var inte sen med att uppfatta nödropet. Två dagar senare, den 16 januari, kom presskonferensen med det väntade beskedet. ”Dörrmatteklausulen”, om att V inte ska få något politiskt inflytande i svensk politik, var ”i praktiken tillintetgjord”, intygade Sjöstedt, med hänvisning till hemliga samtal med Löfven och en skriftlig överenskommelse på ett hemligt papper som ingen fick se. På samma hemliga sätt skulle Löfven ha lovat att försvara Vänsterpartiets ”jämlikhetsreformer” från den förra mandatperioden, rapporterade flera medier.

Utöver det pekade V-ledningen på två ”röda linjer”, avseende förslag i januariavtalet som V inte kunde gå med på. ”Om den nya regeringen lägger fram överenskommelsens förslag om marknadshyror eller angrepp på anställningstryggheten via lag kommer vi att rösta för att avsätta Stefan Löfven”, var beskedet.⁸ Därmed, ansåg Sjöstedt och V-ledningen, var kusten klar för en nedlagd röst i statsministeromröstningen.

Så kom dagen för omröstningen, den 18 januari. I sitt anförande inför voteringen gav Jonas Sjöstedt en korrekt beskrivning av den överenskommelse som låg till grund för Stefan Löfvens kommande styre:

Den nya regeringen är en regering med högerförslag efter högerförslag. Det är en politik för ojämlikhet som Sverige borde ha lämnat bakom sig för länge sen. (..) Socialdemokraterna bildar regering, men de gör det inte med socialdemokratisk politik. Det är en tid av enorma ekonomiska klyftor och akut hot mot vårt klimat.⁹

Därefter följde omröstningen, där samtliga vänsterpartistiska ledamöter (utom Amineh Kakabaveh, som var frånvarande, men sa att hon skulle ha tryckt på röd knapp om hon närvarat¹⁰) – lade ner sina röster och därmed släppte fram denna högerregering. Regeringen Löfven kunde så träda till makten, helt baserat på Vänsterpartiets passiva stöd.

Det minst dåliga
Från beskedet om att man skulle trycka på gul knapp och fram till dags dato har V-ledningen, genom Sjöstedt, försvarat beslutet med att alternativet var en M-KD-regering med SD-inflytande, eller, mindre troligt, ett nyval. Som det lät i Sjöstedts tal innan de gula knapparna trycktes ner:

Genom att Stefan Löfven nu blir statsminister ser vi till att Sverige inte får en högerregering som hade blivit direkt beroende av ett rasistiskt parti. Det är det absolut troligaste resultatet av den statsministeromröstning som finns inbokad nästa vecka om Löfven skulle falla idag. Om alternativet hade varit ett nyval så hade vi varit redo för det, men så ser inte läget ut.¹¹

Resonemanget är alltså ett om Vänsterpartiet som en kraft för det ”minst dåliga”, något som säkert går hem hos åtminstone en del väljare och anhängare. Men hur kan Sjöstedt vara så säker på att antingen Centerpartiet och Liberalerna, eller båda, skulle ändra inriktning, bryta upp från Socialdemokraterna och i stället stötta en M-KD-regering, vilket ju skulle krävas för dess tillträde? I oktober hade Ulf Kristersson ju fått lämna sin sondering utan att lyckas bli statsminister just eftersom en moderat enpartiregering, eller en M-regering med KD-stöd (och, implicit, SD-inflytande) inte fick stöd av C och L.

Sjöstedt och Vänsterpartiet sa sig vara redo för ett nyval – men frågan är hur ärligt menat det var. Att man så snabbt drog slutsatsen att en fälld Löfven automatiskt skulle innebära en M/KD-regering, med SD-inflytande, snarare än ett nyval handlar nog mer om viljan att rädda Löfven än en seriös och pragmatisk analys.

Underbyggnaden till ett sådant tänkande finns i själva verket etablerad i Vänsterpartiet sedan lång tid tillbaka. Det är tesen, dogmen, om att det viktigaste för Vänsterpartiet efter att man släppt k:et (och de för borgarna oacceptabla programmatiska hänvisningarna till något som i grunden utmanar kapitalismen) är att bli regeringsfähiga, att bevisa för Socialdemokraterna att man är ett parti som alla andra. Drömmen för Sjöstedts generation vänsterpartister, allt mer tydligt uttalad genom åren, är att få samregera som mindre partner i en S-regering och att därmed säkra ett ”vänsterinflytande” i administrationen av en borgerlig stat.

Det här är kärnan i den gula knappen och att man, trots Sjöstedts hårda ord i kammaren, släppte fram januariavtalet när man hade kunnat stoppa det. Vänsterpartiets ledning tänker långsiktigt, men det strategiska målet är att äntligen omfamnas av den officiella, S-märkta arbetarrörelsen.

Exakt hur angelägen V-ledningen var om att ro den nyliberala regeringen i hamn blir tydligt när man betänker, vilket bl.a. Ekots lördagsintervju lyft fram, att Sjöstedt väntade tills L och C gått ut och sagt ja till överenskommelsen med S innan man själva berättade om sina tvivel. Inget fick störa Löfvens chans att bilda regering.¹²

De röda linjerna
Låt oss också nämna något om det ”misstroendelöfte” Sjöstedt lade fram i samband med att man tillkännagav sitt (passiva) stöd för en nyliberal regering. De två s.k. röda linjer som Sjöstedt drog handlade alltså om marknadshyror, där Löfven till följd av januariavtalet lovat stora eftergifter åt de hyrespampar C och L representerar, och om utlovade angrepp på anställningsvillkoren. Utöver det hänvisade Sjöstedt till ett inofficiellt avtal mellan honom och Löfven, där Löfven lovat att ”försöka skydda” de vänsterreformer V har fått igenom under den förra mandatperiodens samarbete med S.

För det första kan man fråga sig hur ett misstroendeinitiativ skulle se ut, rent praktiskt. Den borgerliga politik Vänsterpartiet valt ut att opponera sig mot med hot om misstroende är ju punkter som stöds av samtliga övriga borgerliga partier. Skulle de rösta med V för att sänka regeringen – för att regeringen driver en politik man själv stödjer? Och vilka partier skulle man förhandla med för att få igenom en sådan omröstning? Vänsterpartiets egna mandat räcker inte till – Sjöstedt har sagt att man inte ska be SD om hjälp, men däremot M.¹³

För det andra undrar man vad, exakt, som skulle vara annorlunda om Vänsterpartiet fäller regeringen vid en hypotetisk tidpunkt några månader framåt mot om de hade gjort det vid omröstningen i januari. Skulle inte samma dilemma, med en Kristersson-regering eller ett nyval, infinna sig då?

Och för det tredje – och mest brännande: marknadshyror och angrepp på anställningsvillkoren är alltså borgerlig politik som Vänsterpartiet vill stoppa, och de är beredda att använda sin makt i riksdagen för att sätta kraft bakom orden. Vad med all annan borgerlig politik i januariavtalet? Vad med slopandet av värnskatt och förmögenhetsskatt, angreppen på miljöpolitiken, vinsterna i välfärden, utökandet av rut-bidrag till de rika? Om V erkänner att man, när det gäller marknadshyror och angrepp på anställningsvillkoren, är villig att gå till misstroendeomröstning för att stoppa sådana angrepp, säger man ju på samma gång att man avstår samma möjlighet i fråga om alla andra angrepp. Dessa ska få slinka igenom utan att Vänsterpartiet drar fram misstroendekortet.

Det ”inofficiella avtalet”, det hemliga papper där Löfven sägs garantera Vänsterpartiets inflytande, tror nog knappt Sjöstedt själv på. Klart är i alla fall att varken Löfven eller andra borgerliga politiker tar det på allvar. ”I sak är det ju helt betydelselöst”, sade Eskil Erlandsson, C, och Liberalernas ledare Jan Björklund ”avfärdade det med ett skratt”.¹⁴ Erlandsson har dock fel – löftet har betydelse, men inte i den faktiska politik som kommer att föras, utan som ett sätt att hålla Vänsterpartiets väljare och sympatisörer lugna, som en ursäkt för att kunna släppa igenom en regering som är avtalsbunden att helt isolera ens parti som politisk kraft.

Vad var alternativet?
Några månader efter den gula knappen är det dags för revolutionära marxister, och vänsterpartister som är intresserade av motstånd, på riktigt, mot borgerlig politik, att fundera över vad de verkliga alternativen för Vänsterpartiet var under de där dagarna i januari, och varför det blev som det blev.

Vägen till förräderiet är kantad av hyllningar av ”det minst dåliga”. Om Vänsterpartiet inte stirrat sig blinda på drömmen om att äntligen ses som ”seriösa” av en högergirande socialdemokrati skulle de kunna tänka över hur den sortens seriositet har betraktats av Europas massor under det decennium som gått sedan den senaste stora kapitalistiska krisen. Med tecken som pekar mot en ny lågkonjunktur, med tilltagande imperialistiska motsättningar och en klimatkris som redan destabiliserat den liberala lunken blir det allt mer tydligt att 1900-talets norm för politik är i en upplösningsfas. Detta samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen och även de nybildade, reformistiska vänsterpartierna backar i land efter land. I stället får vi en politisk karta där motsättningar dras upp mellan ”etablissemanget” och ”folket”, och där flera högerpopulistiska eller rasistiska partier falskeligen lyckas framställa sig själva som tillhörande det senare.

I en sådan politisk verklighet belönas de partier som tar ansvar, som med beklagande min röstar igenom nedskärningar eller fortsatt tuta-och-kör-liberalism, eller som nöjer sig med att stå upp för en allmän, borgerlig ”anständighet” mot reaktionära eller fascistiska alternativ – med politisk irrelevans eller öppet misstroende. Det är vad den f.d. moderate finansministern Anders Borg uttrycker när han nu varnar för att januariavtalet, där man ”tar bort värnskatten och finansierar med bensinskatter”, riskerar att leda till ”gula västar över hela Stockholm”¹⁵.

Att hålla Sverigedemokraterna borta från alla former av politiskt inflytande är en lovvärd ansats som alla socialister naturligtvis delar. Men hur gör man det bäst, på lång sikt? Är det genom att, som Sjöstedts vänsterparti nu gjort, skräckslagen fly rakt in i liberalernas armar?

Man ska heller inte glömma att den politik S och MP nu kommit överens med C och L om, och som V passivt stödjer för att hålla SD utom inflytande, i många stycken går längre än något M och KD någonsin drev i den nu insomnade Alliansen. Sverigedemokraterna måste bekämpas som ett rasistiskt högerparti, inte genom att man, som Vänsterpartiet ofta gjort, sätter sig i knäet på den liberala höger som skapar alla grunder för SD:s tillväxt eller genom att på alla sätt visa att man tillhör detta ”etablissemang”.

Det går att tänka sig en annan väg. Ett uppkäftigt, stridbart Vänsterpartiet som inte bara avvisar M och KD:s reaktionära, blåbruna sörja utan som även säger, klart och tydligt, att man inte kommer att ta ansvar för liberalernas (och med dem Socialdemokraternas) bryderier i att bilda regering. Med en sådan linje hade Sjöstedt kunnat utforma sina presskonferenser som en blästrande attack på den borgerliga politiken, oavsett om den kommer från S, C, MP, KD eller SD, och lovat sina väljare att Vänsterpartiet aldrig kommer att bidra till något sådant.

En sådan inställning hade också kunnat innebära att partiet hade kunnat hota Socialdemokraternas sekellånga politiska monopol på arbetarrörelsen. Som Expressen rapporterade innan Vänsterpartiet gick med på uppgörelsen:

Den oro som kretsen kring Stefan Löfven känner inför Vänsterpartiet handlar bland annat om hur V skulle kunna slå in en kil i Socialdemokraternas lierade, fackföreningsrörelsen, och växa som parti.

Sex av LO-förbunden är internt mycket mer kritiska än de andra till att S gör eftergifter om arbetsrätt och marknadshyror.

– Om V nu skulle välja att liera sig med delar av LO och stoppa Löfven, är rädslan på S-sidan att det innebär bildandet av en helt ny organisatorisk maktstruktur inom arbetarrörelsen där V får delar av LO under sina vingar, med fackligt samarbete och ekonomiskt stöd. Skräckscenariot är att V röstar mot Löfven och att det i förlängningen blir extra val, där V skulle kunna etablera sig som ett stort vänstersocialistiskt parti med uppåt 15 procent av rösterna, säger S-källan och fortsätter:

– Trots detta kommer S utåt i retoriken betrakta V som en dörrmatta, de ska tvingas och skrämmas till att trycka på gul knapp. Man ska också antyda till V att man under mandatperioden med tiden kommer försöka urvattna och förhala löftena till C och L.¹⁶

Vänsterpartiets ledning borde göra allt i sin makt för att förverkliga detta socialdemokratiska ”skräckscenario”. Med den attityden hade man sedan kunnat gå ut stärkt i en nyvalsrörelse. Inte respekterad av Löfven eller Annie Lööf, men med en appell åt ett helt annat håll än riksdagsledamöternas kontor och lägenheter – åt landets arbetare och fattiga, åt alla de som hotas av borgerlig och rasistisk politik. De naturliga parollerna hade varit: inget stöd åt Löfvens borgerliga regering! Ut med alla öppet borgerliga partier ur överenskommelsen! Inget inflytande åt Sverigedemokraterna! Fäll alla borgerliga förslag – fäll regeringen!

Om det sedan hade resulterat i nyval eller i en reaktionär regering med SD-inflytande hade Vänsterpartiet med högt huvud kunnat ta ledningen i kampen, utan att behöva associeras med att i slutändan ha försvarat liberalismens status quo. Det hade varit en stabil grundval inför en valrörelse eller för motstånd mot den reaktionära offensiven.

Men det hade också krävt ett helt annat parti, ett V som inte stannade vid de reformer som är möjliga för tillfället, eller vid den fåfänga jakten på ”respektabilitet”. Det hade krävt ett brott med V-ledningen, som har sin bas i Stockholmspolitikens korridorer och inte hos den kraft som verkligen har makt att förändra politikens inriktning – arbetarklassen. Det hade krävt en mobilisering av de många arbetare i landet som hjärtligt avskyr högerns angrepp.

Jonas Sjöstedt och hans kolleger i V-toppen är skickliga retoriker, och säkert är ilskan de känner mot borgerliga angrepp äkta. Men i slutändan kan vi inte döma dem efter de vackra orden i kammaren eller efter läpparnas bekännelser till motstånd mot det ena eller andra högerförslaget. När Jonas Sjöstedt och samtliga andra närvarande V-riksdagsledamoter i riksdagen tryckte på gul knapp sände de ett tydligt budskap till alla som röstat på Vänsterpartiet: vi hade möjligheten att stoppa denna politik, men vi tog den inte. Det bör man också minnas under den kommande tidens angrepp. Där visade de sin halt. Löftena om att ”nu ta kamp med hyresgäster och fackligt aktiva” låter också de bra, men sådana tomma löften har V ställt ut tidigare, t.ex. om gatukamp mot SD.

Diskussionerna kring regeringsbildningen och det sätt Vänsterpartiet och Socialdemokraterna agerade på sätter också ett frågetecken framför alla de vänsteraktivister, i den autonoma eller trotskistiska vänstern, som i åratal hävdat att dessa partier är som ”vilka andra borgerliga partier som helst”. Ingen seriös revolutionär kan å ena sidan hävda att riksdagsval eller vilka partier som t.ex. har inflytande i eller makt över den organiserade arbetarrörelsen i det här landet är irrelevant, och å andra sidan plötsligt bry sig särskilt om hur just V eller S agerar, utan att närmare undersöka dessa partiers roll. Uppenbarligen är det något speciellt med dessa partier, och med reformismen i Sverige, som revolutionärer måste förhålla sig till. De anarkister och maoister som bojkottar valet har åtminstone en konsekvent – men felaktig – linje. Grupper som däremot vill agera politiskt, men som nöjer sig med att som individer stödrösta på V som det ”minst dåliga alternativet” och i övrigt inte intervenerar i frågan, inte ens kommenterar riksdagsval inför de arbetare som lyssnar på dem, framstår här som minst sagt oseriösa.

I realiteten har vi nu, inför den mandatperiod som kommer, ett Vänsterpartiet som fått det sämsta av två världar framför oss. De saknar helt inflytande, men har också solkat ner sig med att ”ta ansvar” för och släppa igenom den borgerliga politik som väntar. Därmed inte sagt att enskilda vänsterpartister inte kan pressas till kamp, men i så fall måste de visa det i praktiken först.

Vänsterpartiets väljare och medlemmar bör omedelbart kräva att de representanter de röstat på går i bräschen för en brytning med alla former av passivt stöd till borgerliga reformer. När det går att göra motstånd, oavsett nivå, måste de kräva att V:s valda representanter gör det. Utan agerande mot den borgerliga politiken – ingen rätt att tala. Om V-ledningen vägrar att göra det måste de bytas ut.

Vi som står utanför Vänsterpartiet bör uppmuntra de arbetare som fortfarande ger V-ledningen sitt förtroende att rikta sådana krav mot sin egen ledning, och för den delen även mot Socialdemokraterna, men inte stanna där.

Vi har en stark borgerlig och reaktionär offensiv att vänta. Farorna är många och klasskampens styrkepositioner innebär att revolutionärer i Sverige i dag är i en extrem minoritet. Vi måste förbereda oss på kompromisslös kamp mot all borgerlig politik, oavsett avsändare, och vara beredda att kämpa sida med sida med kamrater i klassen som denna gång gett reformisternas ledning sin röst och sin tillit. Endast i klasskampen kan vi bevisa för dem att reformismen alltid innebär svek, och lägga grunden för det revolutionära, leninistiska parti som behövs.

Per Håkansson

¹ Rösta nej till regeringen Löfven, Sejstracic universum, 2019-01-13
² V namnsamlar för att sätta press på Sjöstedt, SVT, 2019-01-13
³ Rossana Dinamarca om uppgörelsen: ”Helt oacceptabelt”, SVT, 2019-01-12
⁴ V-politiker: Tänk dig för nu, Jonas Sjöstedt!, Dagens Samhälle, 2019-01-15
⁵ Jonas Sjöstedt kommenterar regeringsfrågan, Vänsterpartiet, 2019-01-14
⁶ Hela avtalet går att läsa på den något anonyma sajten Januarioverenskommelsen.se
⁷ Jonas Sjöstedt kommenterar regeringsfrågan
⁸ ibid.
⁹ Jonas Sjöstedts tal inför regerings­omröstningen, Vänsterpartiet, 2019-01-18
¹⁰ Se voteringsprotokollet på riksdagens hemsida (pdf) och Amineh Kakabavehs inlägg på Facebook, 2019-01-18
¹¹ Jonas Sjöstedts tal inför regerings­omröstningen
¹² Ekots lördagsintervju, 2019-01-19
¹³ ibid.
¹⁴ Iskalla svaret från C och L på Sjöstedts hot, Expressen, 2019-01-16
¹⁵ Anders Borgs uppmaning: ”Sänk skatterna för vanliga”, Expressen, 2019-02-07
¹⁶ Löfvens stora oro för Vänsterpartiet, 2019-01-11