Gruvstrejken 50 år

Idag för 50 år sedan, 9 december 1969 skedde en av svensk arbetsmarknads mest omvälvande händelser, när gruvarbetare i Svappavaara gick ut i strejk, snart följda av Kiruna och Malmberget. Gruvstrejken, som skulle röja väg för en våg av vilda strejker i Sverige, var ett faktum.

Sossarna tog, åtminstone vid mera högtidliga tillfällen, i efterhand till sig minnet av strejken. På LO-utbildningar kan man lära sig att de vilda strejkerna banade väg för LAS och andra arbetsrättsliga lagar. När det skedde var dock sossarna skräckslagna inför strejken, liksom de fruktar all självständig kamp underifrån som de inte själva styr. Socialdemokratin byråkratiserades tidigt, och deras politik övergick snabbt – inte bara sedan Göran Persson eller Tage Erlander, utan redan under Hjalmar Branting – till att handla om kontrollerade förhandlingar i toppen. Som stöd har alltid möjligheten att mobilisera gräsrötterna till strejker funnits, en möjlighet som dock strikt skulle kontrolleras från toppen. Just den delen lyckades socialdemokratin bra med – på 1920- och 30-talen tillhörde Sverige Europas strejktätaste länder, men det är som vi vet länge sedan. Resultatet känner vi också: de första årtiondena efter andra världskriget, med omfattande strejker i det levande minnet och under kapitalismens största tillväxtperiod någonsin genomfördes omfattande välfärdsreformer. Priset var att arbetarklassen genom i första hand socialdemokratins försorg passiviserades.

För många kanske det såg ut som den lämpligaste lösningen: arbetarklassen fick en fortgående höjning av sin levnadsstandard, utan att de behövde strejka och hålla på. För den radikalare vänstern innebar den rådande politiken dock något annat: kapitalisterna fick behålla sin makt, om än något kringskuren, och kunde bida sin tid. Nu, med de omfattande strejkvågorna långt tillbaka och med en mera krisande kapitalism har vi facit på vart det ledde: högern är på offensiven och på en arbetarrörelse, alltjämt under ledning av alltmer menlösa och mindre vänsterinriktade socialdemokratiska byråkrater, på ständig reträtt – till den grad att de godtar riskkapitalister inom vården, privatiseringar, bemanningsföretag och inskränkt strejkrätt.

Hela detta samförstånd – ett samförstånd som på den tiden tycktes ske mera på sossarnas villkor än idag, när de villigt böjer sig för Centerpartiets och Liberalernas krav – hotades när 5 000 gruvarbetare i Malmfälten gick ut i strejk i december 1969.

Kraven som den centrala strejkkommittén antog var inte i sig revolutionära, om än ganska omfattande: Månadslön och 40-timmarsvecka, sänkt pensionsålder och höjd pension, sänkta hyror i LKAB:s bestånd, opartiska hälso- och arbetsmiljöundersökningar, bättre luftkvalitet, gratis bussresor och arbetskläder. Den stora faran – som de socialdemokratiska byråkraterna såg det – var istället att arbetarna hade organiserat sig underifrån och valt strejkkommittéer som kunde föra fram dessa krav, utan att vänta på direktiv från partiet.

Socialdemokratins position byggde dock på att de hade stöd från arbetarklassen, och att öppet gå emot strejken, som fick ett enormt stöd från landets arbetare, skulle ha inneburit ett dråpslag för den prestige de var beroende av. Istället lyckades de underminera strejkens effektivitet från insidan. En betydande del av strejkkommittén var socialdemokrater, vilket inte är så förvånande med den starka ställning de hade inom arbetarklassen. Det innebar dock att istället för en beslutsam ledning för strejken, som djärvt jobbade för att mobilisera maximalt stöd, inklusive stödstrejker och andra aktioner, blev det en splittrad och tvekande ledning. Mycket uppnåddes av strejken ändå – i stora delar var den en seger, och den banade väg för en våg av strejker under de närmaste åren. Den stora enigheten och kampvilligheten som gruvarbetarna uppvisade, och även den strategiska positionen inom svensk industri som gruvorna fortfarande var anledningen till detta. Däremot lyckades den inte i grunden att omvälva förhållandena på arbetsmarknaden och i samhället, där sossarna förhandlade fram eftergifter (på den tiden fick arbetarklassen fortfarande eftergifter) till arbetarna medan Wallenberg satt i orubbat bo, och Sverige i hemlighet ingick i USA:s sida i kalla kriget.

Detta ger också en illustration på vad vi menar med revolutionär ledning, eller i det här fallet: avsaknad av revolutionär ledning. Ordet ledning har för många en negativ klang, men det vi menar är inte att resten ska vara passiva medan ledningen dikterar – vilket ju i grunden alltid har varit den socialdemokratiska modellen, även om de alltid har försökt ge sken av annat med kongresser och annat. Men vad hände i ett av de främsta exemplen på självständigt initiativ och organisering i den svenska arbetarrörelsens historia? En majoritet av den ursprungliga centrala strejkkommittén utgjordes av from från S och VPK, dagens Vänsterparti, som då liksom nu var oförmögna, eller ovilliga, att mobilisera till självständig kamp mot den socialdemokratiska dominansen. Detta förvärrades när LO skickade några av sina toppbyråkrater, som andre vice ordföranden Kurt Nordgren, för att ”hjälpa till”, och blev insläppta i centrala strejkkommittén, utan att ha valts underifrån, men var påtagligt redan innan. Arbetarna, uppenbart upprepade och kampvilliga, valde till betydande del de välkända, etablerade krafterna.

Liknande saker har hänt i kamp efter kamp, inklusive revolutioner, under de senaste århundradena. Detta kommer inte att lösas genom drömmar om att arbetarklassen genom ett slag kommer att frigöra sig från alla behov av en ledning, och genom sitt spontana initiativ genast vet vad som ska göras. Det enda sättet att besegra de tvekande, kompromissande, opålitliga eller direkt förrädiska ledningarna är att bygga upp en kampvillig, revolutionär ledning. Detta ska inte vara en ledning över arbetarna, utan en ledning som de mest kampvilliga, initiativrika, beslutsamma och medvetna arbetarna, organiserade i ett parti, vinner genom arbetarmajoritetens fria samtycke genom att de visar att det är de som är bäst lämpade att stå i främsta linjen i de klasstrider som kommer.

En upprepning av gruvstrejken vore i Sverige idag ett väldigt steg framåt från den rådande passiviteten, där Sverigedemokraterna snart kan vara det parti med störst stöd från arbetarklassen. Men för att verkligen angripa roten till högerpolitiken, nedskärningarna och marknadsanpassningarna, och de andra faktorerna som gynnar SD framväxt, och inte låta kampen undermineras av S-byråkrater eller liknande kompromissmakare, krävs att vi skapar en ny, kampvillig ledning.

Jens-Hugo Nyberg

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *