Coronakrisen – hur bör vi förhålla oss?

Under onsdagen nådde antalet bekräftat smittade av coronaviruset i Sverige 500, och det första dödsfallet, en äldre person i Stockholmstrakten, registrerades. Coronasmittan och dess effekter tar nu över nyhetsflödet, och säkert tankarna hos många arbetare i landet, inte minst de som själva är eller jobbar med äldre, eller inom vården. Det finns inga skäl till alarmism och att överdriva rädslan inför viruset och dess effekter, men heller inte att vifta bort allvaret. Kapitalet och dess politiker samlar sina krafter – men vad ska arbetarrörelsen och vänstern göra?

Det kan ta veckor eller månader innan det går att överblicka smittans fulla effekter på den globala handelskedjan. Om fler och fler potentiella konsumenter och arbetare världen runt hamnar i samma situation som i Italien, med landsomfattande karantän, är det lätt att föreställa sig att veckans fall på börserna bara är inledningen på en massiv, global lågkonjunktur.

Till det ska läggas priskriget på olja och de konkurser och för kapitalismen explosiva effekter det orsakar, som vi skrev mer om här. I den artikeln varnade vi också för kommande angrepp på arbetarklassens rättigheter och villkor i coronavirusets spår – och under de följande dagarna var det precis vad vi såg.

Det är ett bekant mönster att kapitalister tar chansen att driva igenom angrepp i krissituationer – det Naomi Klein i sin bok med samma namn kallar för “chockdoktrinen”. Än är vi inte i ett läge där några större sådana generalangrepp har genomförts i Sverige, men i veckans förslag, och i händelser internationellt, kan vi se konturerna av hur något sådant kan te sig framöver, särskilt om läget förvärras. Vi kan också se hur staten förbereder sig på att spela sin kanske viktigaste roll, som garanti för kapitalismens fortsatta existens i tider av kris, och som förmedlare av stöd när vinsterna ska räddas i krisens spår.

Redan i förra veckan rapporterades att regeringen vill skynda på ett förslag om korttidsarbete, där arbetstid och lön sänks för arbetare, och staten till viss del subventionerar lönerna, med coronavirusets effekter som angiven orsak. I dag meddelade regeringen, Centerpartiet och Liberalerna dels att man tillfälligt slopar karensdagen och utökar stödet till kommuner och regioner, vilket är positiva nyheter, men också att företag ska få anstånd med att betala in arbetsgivaravgifter och skatter för de anställda. Man aviserade också att fler åtgärder kan komma – allt detta i form av en ny ändringsbudget.

Socialister måste naturligtvis stödja karensdagens avskaffande. Att den ens infördes, för att nu, i ett krisläge, hastigt tas bort, är ett tecken på kapitalismens irrationalitet: man är fullt medveten om att dess existens hotar folkhälsan (annars skulle den inte ha tagits bort nu), men prioriterar företagens vinster framför människors rätt att tillfriskna från en sjukdom utan rädsla för en lägre inkomst. Det måste vara ett ovillkorligt krav att karensdagen omedelbart avskaffas – för gott. Coronakrisen visar dessutom att sjukförsäkringen måste byggas ut på en massiv nivå. Så slår vi bäst mot effekterna av coronaviruset, och mot framtida virusutbrott.

Vad gäller stöd till krisande företag behöver detta inte alltid vara helt fel – men det måste vara ett slut på den rådande situationen, där kapitalister (små och stora) ständigt tillåts lägga alla vinster på egen ficka under goda år, för att sedan komma springande till staten, i klartext – det skattebetalande, arbetande folket – för att bli räddade när krisen står för dörren. Om näringslivet inte klarar sig under den kommande perioden måste vårt svar vara att nationalisera företagen under arbetarkontroll. Sedan kan vi demokratiskt råda över deras verksamhet, och avgöra hur vi bäst ska förfoga över deras resurser. I tider av kris och pandemi finns ingen tid för att lyssna på roffares klagosång om den fria marknaden, eller att fortsätta fylla fickorna på de redan övergödda kapitalisterna. Om företagen inte klarar sig på egen hand måste de tas över.

Hur det går när marknaden själv får råda ser vi i flygbranschen, massivt subventionerad med miljarder kronor i statliga medel för flygbränsle under årtionden. Av förklarliga skäl är just flygbranschen extra hotad just nu, och de rika företagstopparna, som i år skott sig på sin klimatförstörande verksamhet, kom i går med sitt svar på krisen: enligt läckt internkommunikation från SAS ska de anställda “ber” de anställda att sänka sina löner med 20 procent. En sådan uppmaning förtjänar bara ett svar, oavsett om den kommer från ledningen för SAS eller andra företag: ett hånskratt, och en kamp för att ta över alla företag som hotas av nedläggning, försämrade villkor eller nedskärningar.

Virus har funnits i alla tider och under alla samhällssystem, men några av förutsättningarna under vår tids världsomspännande kapitalism gör att effekterna av och åtgärderna mot en pandemi, precis som allt annat, inte fördelas lika mellan alla. Som bl.a. våra brittiska kamrater i Red Flag har uppmärksammat har ett sjukhus i London, som svar på coronaviruset, beslutat att osäkert anställda gigjobbare ska kallas in för att arbeta under andra, och sämre, villkor än fast anställda med coronafall, och inte få ersättning om de därefter måste isoleras, och i New York har en plan offentliggjorts där myndigheterna skriver om beredskap att ta in fångar som straff/slavarbetare om virusutbrottet skulle bli stort.

Vad gäller den epidemiologiska situationen måste vi förlita oss på experterna, och följa råden och riktlinjerna från vården. God handhygien och att stanna hemma vid sjukdom är två grundläggande steg alla bör följa – även om man själv inte är rädd, så i solidaritet med äldre och dem som tillhör andra riskgrupper, och som kan bli sjuka och drabbas mycket värre. Däremot finns det ingen anledning att ha förtroende för hur statsmakten har hanterat frågan. Man behöver inte sålla sig till de mer eller mindre galna konspirationsteorierna som florerar för att konstatera att det officiella Sveriges agerande har varit långt ifrån snabbt och beslutsamt. Vi tänker givetvis inte låtsas som att vi vet mer om smittspridning än expertisen, men vi bör alla kritiskt granska staten och myndigheterna – speciellt när bördan läggs på arbetarklassens axlar.

Arbetarmakts styrelse