Solidaritet och klasskamp mot coronakrisen

Sverige och världen befinner sig nu några veckor in i en dubbel coronakris. För det första den rent medicinska och epidemiologiska krisen, en pandemi där över 332 000 personer i minst 177 länder i skrivande stund har bekräftats som smittade, enligt WHO:s uppgifter. För det andra, en kris som intimt hänger samman med den första: en massiv ekonomisk kris, med enorma börsfall, massuppsägningar och avstannad produktion och konsumtion.

Kommunister, fackligt aktiva, arbetaraktivister och vänstern kan inte stå passiva inför någon del av coronakrisen. Även om ett virus naturligtvis kan uppstå i vilket samhällssystem som helst har coronavirusets utbrott mycket snabbt visat på hur farlig, rentav dödlig, för mänskligheten kapitalismen är. Vi måste kasta oss in i kampen mot viruset och mot de effekter det får under kapitalismen, och kämpa för ett progressivt svar på krisens båda ingredienser.

Den medicinska krisen
I Kina verkar kulmen för epidemin ha nåtts, och även i Sydkorea tycks kurvorna för antalet nya smittade plana ut, men i Europa (Italien, Tyskland, Spanien) liksom i USA och Iran, är situationen kritisk. I Sverige har, enligt dagens statistik, 33 personer hittills avlidit av viruset, och antalet smittade har, med Folkhälsomyndighetens förändrade rapporteringsrutiner, raskt överstigit 2 000. Man får förutsätta att mörkertalet är stort.

Den officiella rapporteringen om coronavirusets härjningar ger hittills vid handen att svenska myndigheter med absolut säkerhet, och på ett systematiskt sätt, misslyckats med sina förberedelser för att möta ett hot av coronavirusets karaktär. Larmrapporterna från vårdpersonal över hela landet, liksom de ständigt förvärrade prognoserna från myndigheternas experter, är resultatet av årtionden av experimentverkstad med välfärden, med både de öppet borgerliga partierna och Socialdemokraterna vid rodret. Namnen på angreppen skiftar – det kan handla om ”slimmade” system, underbemanning, new public management, lean production eller ”just-in-time”-strategier vad gäller sjukvårds- och skyddsmateriel – men alla är de exempel på kapitalets ohejdade angrepp på arbetarklassens villkor och på välfärden under de senaste årtiondena. Trots angreppen har vårdens fotfolk, som ofta redan går på knäna, gjort sitt yttersta under krisen. Det stora folkliga stödet för alla som på ett eller annat sätt ”på fältet” bekämpar coronaviruset, som slagit knut på sig själva för att rädda sina medmänniskor, är ett uttryck för en solidaritet som kapitalets konsulter aldrig lyckats knäcka.

Men den otillräckliga beredskap som dessa vårdarbetare och deras patienter nu får ta smällen för var inget olycksfall i arbetet eller en oturlig slump: den var ett resultat av högeroffensiven, och notan för en arbetarrörelse som i bästa fall inte lyckats stoppa den, och i värsta fall aktivt medverkat till den. I den meningen riktas vår tacksamhet för varje insats till välfärdssektorns arbetare, medan skulden för varje dödsfall och för varje ny smittspridning vilar tungt på alla de politiska krafter som nedmonterat välfärdssystemen.

Utöver det direkta misslyckandet med förberedelserna inför coronaviruset finns en diskussion om myndigheternas agerande utifrån givna förutsättningar. Även här ska sägas att många statliga tjänstemän enbart har att arbeta utefter de politiska instruktioner, budgetar och regleringar politiker sätter. Men mycket tyder på att den väg höga svenska statstjänstemän valt i smittbekämpningen inte varit den mest effektiva. Tidigare positiva prognoser har reviderats om, och allvarlig kritik har framkommit mot exempelvis Folkhälsomyndighetens arbete.

Som kommunister måste vi här enbart utgå från vetenskapligt etablerade fakta: vi kan inte lättvindigt kritisera experter, inte heller borgerliga sådana, inom områden vi inte behärskar. Under krissituationer är det dessutom särskilt viktigt för kommunister att inte ge bränsle åt alarmism, ryktesspridning eller ”fake news”. Men lika viktigt är att inte på förhand avsäga sig all kritik av statens och myndigheternas agerande vad gäller insatser mot smittan och smittspridningen.

Vi måste reservera oss rätten att följa experternas och myndigheternas arbete kritiskt och att ställa obekväma frågor, och hålla rågången klar mellan att försvara naturvetenskaplig och annan forskning och att förvandlas till obetalda PR-konsulter för statens högt uppsatta chefer. Om inte vänstern tar sitt ansvar i att kontinuerligt följa och kritisera statens insatser mot coronaviruset lämnar vi ett vakuum där högerns mörkermän kan vinna nya anhängare.

Att automatiskt avfärda all kritik av Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, regeringen, ledande experter o.s.v. innebär också att vi säger till alla dem som lyssnar på oss att uppgifter som har med samhällets styrning och kontroll att göra är bäst att lämna åt den borgerliga statens experter. Det är en farlig lärdom att sprida för alla som tänker sig ett samhälle organiserat på annan grund än utsugningens. Och vad gör det med vår möjlighet att mobilisera mot statens stundande angrepp mot våra villkor och rättigheter om vi först gör allt för att skydda staten från kritik?

…och den ekonomiska
De ekonomiska effekterna av coronakrisen har gett den lågkonjunktur som borgerliga ekonomiska bedömare länge varnat för en rivstart. Den ekonomiska utvecklingen, eller raset, går snabbare än nästan någon hinner kommentera. Och till skillnad från finanskrisen 2008–2009 är lösningen, ur borgerlig-nationalekonomisk synvinkel, mer svårgripbar. Den ekonomiska kraschen är inte enbart artificiell eller beroende på kapitalismens inbördes logik. Den yttre faktorn är ett virus som i praktiken omöjliggör mycket av marknadsekonomins grundläggande funktionssätt. Den vanliga ekonomiska medicinen biter i längden inte, så länge människor inte kan gå till jobbet.

Under veckan som gått har varslen och uppsägningarna kommit på löpande band. Enligt statistiken är det den största varselvågen sedan finanskrisen 2008. Snabbast utsatta blev naturligtvis rese- och besöksbranschen, men också kulturutövare. Mindre uppmärksamhet i media, men också mycket omedelbart drabbade, blev yrkesgrupper som taxichaufförer, butiksanställda och alla de som även om de inte varslas om uppsägning direkt måste utsätta sig för fara för att förtjäna sitt uppehälle.

Massarbetslöshet hotar, inte bara i Sverige utan i hela Europa, enligt samstämmiga rapporter, när hela branscher befinner sig i vad kapitalets klassorganisation Svenskt Näringsliv betecknar som ”fritt fall”. I veckan stoppade AB Volvo sin produktion, och från och med måndag stoppar även Volvo Cars all produktion, med 25 000 anställda som berörda. Fler företag kommer nästan säkert att gå samma väg, med effekter på hela samhället som ringar på vattnet. Enligt en presskonferens med Svenskt Näringsliv och LO den 20 mars har 40 % av företagen svårt med likviditeten, och 34 % anger att de har eller kommer att varsla om uppsägningar. Från LO och Svenskt Näringsliv kom också beskedet om att förhandlingarna om det nya industriavtalet skjuts upp från 31 mars till 1 oktober. Det ska garantera ”lugn och ro på arbetsmarknaden i en orolig tid”, som Svenskt Näringsliv uttrycker det.

Regeringens svar
Regeringens svar på krisen, i samarbete med ”januaripartierna” Centerpartiet och Liberalerna, har varit en serie ”historiska” krispaket. Miljontals skattekronor i räntefria lån och krediter har rullat ut till konkursdrabbade företag, och branscher och bankerna stimuleras med ytterligare pengar till nya lån (med riksbankschef Stefan Ingves fromma förhoppning om att de ska användas ansvarsfullt som brasklapp – något svenska banker inte direkt gjort sig kända för). Staten – med andra ord, skattebetalarna – tar även över kostnaderna för sjuklöner från företagen, och företag tillåts skjuta upp inbetalningarna för arbetsgivaravgifter och andra skatter. Flygbranschen får krediter på fem miljarder, varav 1,5 miljarder riktas specifikt till SAS.

Ett tidigare förberett förslag om korttidspermittering, alltså sänkt arbetstid men med bara något sänkt lön, har skyndats på och införts i förändrad form. Här kan arbetare gå ner till maximalt 40 procents arbetstid, men med ”bara” 10 procents lönesänkning. Enligt ursprungsförslaget skulle stat, arbetsköpare och arbetare dela lika på kostnaden, men i den nya, coronaanpassade versionen tar staten tre fjärdedelar av kostnaden för den sänkta arbetstiden.

Bland åtgärderna kan också ett antal för arbetarklassen direkt progressiva reformer nämnas. Karensdagen slopas fram till den 31 maj, anslaget för så kallad smittbärarpenning höjs och kravet på läkarintyg ser ut att avskaffas under de första två veckornas sjukskrivning.

För en vecka sedan kom också ett beslut om att förbjuda offentliga sammankomster eller arrangemang med fler än 500 deltagare. Brott mot förbudet kan innebära böter eller upp till sex månaders fängelse, och till skillnad från slopandet av karensdagen saknas här ett bortre datum. I Österrike har regeringen gått snäppet längre och förbjudit folksamlingar över fem personer, i Tyskland två personer, och i Norge har undantagslagar introducerats som ska göra det möjligt för regeringen att åsidosätta rådande lagar utan att först konsultera parlamentet, alltså ett första steg mot regelrätta undantagslagar. Den angivna orsaken för restriktionerna i rörelsefriheten, liksom för undantagslagarna i Norge, är givetvis att förhindra smittspridning. Så är säkert fallet, i den nuvarande situationen, men det är ändå lätt att föreställa sig att samma lagar kan komma mycket väl till pass för att förhindra eller upplösa ”sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet” när eller om krisen blir mer allvarlig.

Corona och kapitalismen
På bara några korta veckor har alltså staten, kapitalets representanter och arbetarrörelsens byråkratiska ledning mangrant samlat sig bakom en rad åtgärder. De reformer och förslag vi sett hittills lär följas av många fler. Hur ska arbetare se på detta sällan skådade enade svar på coronakrisen?

Svaret är för det första ett nästan övertydligt exempel på den roll en borgerlig stat spelar – som garant för ”lugn och ro” för marknadsekonomin, som uttolkare av och stöttepelare för hela kapitalistklassens intressen i en kris, och som medlare mellan motstridiga intressen. När det verkligen kniper visar det sig finnas få hinder för att genomföra stora, svepande reformer – precis det politiker från Socialdemokraterna och högerpartierna vanligen säger är omöjligt när det gäller progressiva åtgärder.

Åtgärderna har dessutom, än så länge, framför allt handlat om en massiv omfördelning från skattebetalarnas – arbetarklassens – fickor till kapitalisterna. Rent ytligt är det så klart skrattretande att allt tal om ”fri företagsamhet” smälter bort så snart det finns förluster att socialisera, efter åratal av privata vinster rakt in på företagens konton. Man kan undra varför det ska vara arbetarklassens problem att den svenska elitens utsugarfabriker i diktaturen Kina står stilla, och känna skadeglädje över svarta rubriker i affärspressen. Men leendet stelnar när man kommer ihåg att notan i slutändan är tänkt att hamna just hos arbetarklassen. I någon mening är det så klart så att överklassens intressen – fortsatta vinster – i ett kapitalistiskt samhälle också blir arbetarklassens intressen. Hur ska man få in lön till hyran om det företag man jobbar för går i konkurs?

Än så länge uttrycker ledare för LO och Svenskt Näringsliv, liksom regeringen, förhoppningar om att krisen ska kunna lösas genom och inom ”den svenska modellen”. Som att ytterligare några krispaket på något sätt kan få banden på bilfabrikerna och hjulen under bussarna att snurra igen, oavsett hur mycket smitta som grasserar i samhället. Det kan låta som tom optimism, men i exempelvis Kina verkar smittan, för den här gången, ha besegrats, och marknadsekonomin vaknar sakta till liv igen. Kanske kan samma sak hända även här, om man bara håller ut tillräckligt länge. Men oavsett hur definitiva prognoser man kan eller vill göra om krisens utveckling kan man åtminstone vara säker på att överklassen kommer att försöka placera kostnaderna för den på oss.

Krisen har visat hur ihåligt reformismens löfte till arbetarklassen ekar nu för tiden. Bland reformerna finns nästan inget progressivt – den övergripande prioriteten är hela tiden att rädda företagen(s vinster). Hyror sänks naturligtvis inte i takt med lönerna, och arbetare som inte ingår i riskgrupper förväntas fortfarande göra sin plikt och gå till jobbet, med fara för sin egen hälsa. Ställda inför en allvarlig kris finns inget visionärt eller offensivt i den socialdemokratiska ledningens instinkter. Ett plåster här och där, en förhoppning om att allt ska lägga sig – och miljarder i subventioner till de företag som berikat sig på att plundra sönder välfärden.

Och även om den strategin visar sig fungera är logiken i den en vi känner igen från krisen 2008–2009. Efter en kris där staten tagit sitt ansvar och, med massivt ekonomiskt stöd, hållit företagen under armarna, följer underskott i statens finanser, som sen måste lösas med – mer nedskärningar och privatiseringar. Som läget är nu finns det inget som tyder på att den här krisen, om de någonsin kan rida ut den, skulle få några andra konsekvenser. Coronapandemin blir också en bekväm ursäkt för alla de kapitalister som är mycket väl medvetna om att en lågkonjunktur och briserande spekulationsbubblor i en rad branscher stått på dagordningen länge. I efterhand kommer man att försöka skylla allt vad instabilitet heter på detta virus.

Ett virus tar rent formellt inte hänsyn till klass. Men coronaviruset existerar i en värld och ett samhälle som är uppdelat i antagonistiska klasser, och i förtryckande och förtryckta nationer. Från de medelklassturister som först tog viruset till Sverige genom sina skidresor i Italien eller affärsresor till Kina, till de taxichaufförer och vårdarbetare som dagligen måste konfronteras med det, de arbetare som går från apotek till apotek i jakt på den slutsålda handsprit myndigheterna förordat, eller de miljoner människor boende i av väst utplundrade halvkolonier som står helt utan skydd för virusets härjningar – i coronavirusets effekter syns överallt klassamhällets och kapitalismens märke.

Kampen mot krisen
Hur borde kampen mot coronaviruset och dess effekter, liksom mot den ekonomiska kris som redan är här, föras? Här finns ingen tid att förslösa. Kommunister och arbetaraktivister måste redan i dag kasta sig in i kampen för att försvara vår klass intressen, oavsett vad de socialdemokratiska ledarna säger om ”lugn och ro”. Vilka krisens effekter blir avgörs här och nu. Det som behövs är ett revolutionärt svar på coronakrisen.

Högerns domedagsprofeter yrar om ”systemkollaps” och erbjuder bara svar inriktade på individualism, ytterligare isolering och lösningar för de mellanskikt som har tillgång till bil, stort lagerutrymme för matvaror och sparpengar på kontot. Ett revolutionärt svar måste naturligtvis utgå från kollektivism. Under en pandemi betyder det dock, i ett land som Sverige, att svaret inte alltid är att göra tvärtemot vad högern förespråkar. Råd om att minimera (fysiska) sociala kontakter eller om att ha matvaror hemma behöver inte till sin natur vara individualistiska. Att strunta i dem kan för somliga uppfattas som en ”protest” mot högerpropagandan och individualismen, men det är en protest som snabbt kan slå tillbaka på en själv. I stället blir utmaningen att hitta kollektiva versioner av det vi vet är nödvändigt, och som vi också vet inte är möjliga för alla arbetare. Att i stället för enskild ”prepping” eller att rycka på axlarna och strunta i råden om vad man bör ha hemma i händelse av kris organisera gemensam hjälp med att bygga upp ”krislager” av mat i grannskapet eller på arbetsplatsen kan vara ett exempel.

Arbetet mot coronakrisen ställer en del av vänsterns etablerade sanningar på huvudet. Det blir en utmaning att hitta nya sätt att organisera oss på, när de för kommunister mest naturliga metoderna – som ju handlar om att samla vår kollektiva styrka – begränsas av smittspridningsskäl.

I bl.a. Stockholm och Göteborg arbetar nu aktivister för att få igång nätverk som kan ingripa till stöd för utsatta i coronakrisen – med allt från hjälp med vardagliga göromål till stöd för arbetare vars villkor attackeras under krisen – och för att utifrån det arbetet formulera och kämpa för revolutionära och progressiva krav. I det arbetet deltar Arbetarmakts medlemmar, och vi uppmanar alla att ansluta sig till sådana nätverk, att starta nya om det inte redan finns, eller till att delta i de hjälpinsatser som redan koordineras i t.ex. sociala medier.

I den nuvarande krisen uppmanar vi alla att kämpa för följande krav:

För en akut åtgärdsplan

Upprätta omedelbart en svensk statligt styrd åtgärdsplan under arbetarkontroll för att lösa coronakrisen. Alla ekonomiska, produktions- och infrastrukturmässiga samt mänskliga resurser ska tas i anspråk för att möta hotet från coronaviruset
Staten måste trappa upp sina åtgärder mot smittspridning. Sluta underskatta problemen
Avsätt alla tjänstemän och experter som konsekvent underskattar riskerna med coronaviruset och covid-19. Låt det fortsatta expertarbetet skötas av personer som visat sig omdömesgilla under denna kris
Stäng de svenska skidorterna till dess smittan är under kontroll
Centralisera från och med nu all produktion och distribution i statens händer för maximalt effektiv virusbekämpning. Detta gäller allt från restauranger till industrier. Företagare som motsätter sig att deras verksamheter inordnas i en centralt styrd statlig plan ska omedelbart få sina verksamheter förstatligade
Upprätta omedelbart statlig, inhemsk produktion av allt skyddsmateriel och annat som behövs i vården. Vår hälsa får inte underkastas spekulation eller profitdrift
Staten måste säkerställa kostnadsfria leveranser av mat och förnödenheter till alla i riskgrupper som önskar det
Denna centraliserade statliga räddningskampanj ska på alla nivåer övervakas av arbetarkommittéer som säkerställer att folkmajoritetens intressen sätts i första rummet

Våra liv går före era vinster

Massiv upprustning av vård och omsorg
Rulla tillbaka alla privatiseringar – återförstatliga alla privata vårdinrättningar och -system
Ingen vinstjakt på mediciner – statligt monopol på all läkemedels- och vaccinframställning, -tillverkning och distribution

Vi vägrar betala för deras kris!

För omedelbara strejker, ockupationer och massprotester mot den pågående vågen av uppsägningar
Nej till alla lagar som inskränker mötesfriheten
Om kampen kräver det måste vänstern och arbetarrörelsen bryta mot lagen mot att samlas fler än 500 personer åt gången. Detta kan göras med bibehållen respekt för folkhälsan t.ex. genom att även bryta mot maskeringsförbudet och genom att hålla tillbörligt avstånd till varandra
Om inte fackföreningarna tar initiativ till kamp i detta läge måste kommittéer organiseras underifrån för vilda strejker
Stäng ner alla icke akut nödvändiga arbetsplatser och ge de anställda bibehållen lön
100 % sjukpenning till alla från dag ett. Avskaffa karensdagen för alla och för gott
Risktillägg för alla som arbetar inom vård och omsorg, skola, sjukvård och matvaruhandeln
Klasskampen tar inte paus – inget stopp i avtalsrörelsen
Fullt studiebidrag till alla som måste stanna hemma från skola eller högskola. Inga återbetalningskrav på CSN-lån
Alla statliga räddningsprojekt eller stöd till näringslivet måste villkoras mot expropriering
Inga permitteringar eller uppsägningar! Nationalisera alla företag som skär ner under arbetarkontroll
Förstatliga alla banker
Inga räddningspaket till klimatbovarna – förstatliga deras verksamhet och ställ om den till hållbar produktion

Solidaritet mot coronakrisen

Stoppa alla vräkningar
Hyrorna måste sänkas i takt med lönerna
Stäng inte av elen eller vattnet för någon
Hyresfria perioder för alla som behöver det
Gratis boende för hemlösa, flyktingar och papperslösa
Papperslösa och EU-immigranter ska ha samma rättigheter till att testas för covid -19 och att erhålla vård om alla andra, utan risk för deportationer
Bygg upp akuta kvinnojourer och jourer för transpersoner
Omedelbart stopp för alla försök att profitera på krisen genom att försäljning av förnödenheter till ockerpriser. Om inte staten ingriper måste lokalbefolkningen ta saken i egna händer och själva expropriera de lager som hålls av samvetslösa egoister
För massiva informationskampanjer om coronaviruset på alla språk som talas i Sverige

Internationalism mot pandemin

Sverige måste gå i spetsen för massiva stödpaket till tredje världen mot pandemin
Bryt sanktionerna mot Iran – skicka sjukvårdsutrustning och -material
Öppna gränserna! Resurserna finns hos storkapitalet

Socialism mot kriskapitalism

Bygg lokala nätverk för självorganisering mot krisen och dess effekter
Lyssna på de verkliga experterna! Bilda lokala råd på arbetsplatser och i bostadsområden som löpande diskuterar folkhälsosituationen och som kan fatta beslut om nödvändiga åtgärder
Sammankalla ett oberoende råd, under välfärdsarbetarnas och arbetarrörelsens demokratiska kontroll, för att granska myndigheternas svar på coronaepidemin
Sammankalla en tribunal för att undersöka nyliberalismens skadeverkningar på välfärden och för att hålla de skyldiga ansvariga
Fler pandemier är att vänta i klimatkrisens spår – stäng ner fossilkapitalisternas verksamhet

Läs alla Arbetarmakts artiklar om coronakrisen här. Vi rekommenderar även artikeln Why the government is lying about coronavirus, från våra brittiska kamrater i Red Flag.