Kapitalism, fattigdom och högerpolitik försvårar bekämpningen av coronaviruset

Vid det här laget lär ingen ha missat coronavirusets framfart och den uppjagade debatten om hur situationen ska analyseras och hanteras. Vi kommer inte ge oss in i det pågående rollspelet bland amatörer på internet om vem som mest trovärdigt kan framställa sig som epidemiolog och virolog. Det finns verkliga experter och var och en kan med fördel direkt ta del av deras bedömningar. Som marxister borde vi främst uttala oss om de politiska faktorerna när det gäller att förklara och hantera det coronautbrott som redan är ett faktum internationellt och som möjligen kan få en stor spridning i Sverige också.

Samstämmiga uppgifter gör gällande att de som drabbas hårdast av virusets dödlighet är människor som redan är försvagade av ålder och nedsatt immunförsvar. Det betyder att coronaviruset kan komma att kosta tusentals liv om det får masspridning i zoner med många utsatta människor, där sjukvården och annan infrastruktur är undermålig. Man kan exemplifiera med Syrien, Irak, Libyen, Haiti och Jemen för att nämna några områden med uppenbart dåliga förutsättningar att stoppa en epidemi. Med andra ord ligger de samhällen som misshandlats mest av lokala kapitalistiska diktaturer och imperialistiska härjningar sämst till för att klara sig mot coronaviruset. Som vanligt har välbeställda och makthavare bättre förutsättningar att skydda sig, om de inte faller på sin egen personliga ignorans, som i fallet med vissa av de styrande religiösa fanatikerna i Iran (att smittade och osmittade personer turas om att slicka på heliga föremål är inte en bra idé). Även coronaviruset visar sig vara en klassfråga.

Klassaspekten på coronaproblemet framträder även i Sverige. I egenskap av att vara ett stabilt och välmående imperialistiskt land ligger Sverige onekligen mycket bättre till att för att kunna hantera en epidemi jämfört med många andra länder. Men decennier av nyliberal vanskötsel av sjukvården har ändå gjort förutsättningarna mycket sämre än vad de borde vara. Nedskärningar och privatiseringar har skapat en sjukvård där många går på knäna. Detta nyliberala fiasko till sjukvård, som har administrerats av både socialdemokrater och borgerliga, kommer att få mycket svårt att klara en större anstormning av insjuknade om något av de värre coronascenarierna blir verklighet.

Det var väntat att rabiat avskum på högerkanten, som t.ex. Hanif Bali, skulle använda coronakrisen för att försöka destabilisera den politiska situationen i reaktionär riktning. Det konservativa blocket utnyttjat varje fråga de kan för att sprida panik och skapa känslostormar som sedan kan utnyttjas för att vinna stöd för en politik som stärker de repressiva sidorna av staten, pekar ut syndabockar och avleder uppmärksamheten från de verkliga problemen och de verkliga missdådarna i samhället – de borgerliga rövare, snyltare och lögnare som styr samhället.

I nuläget borde både domedagsprofeter och ignoranta krafter tillbakavisas. Coronaviruset är nytt och ingen kan med säkerhet säga hur den pågående utvecklingen kommer att fortsätta. Däremot vet vi hur den aktuella situationen ser ut, och från den kan vissa slutsatser dras. I skrivande stund (på morgonen den 6 mars) är 3 858 personer officiellt smittade i Italien. 148 personer har dött. Om vi räknar med att antalet smittade egentligen är dubbelt så högt i Italien (7 716 personer, i så fall) ger det en dödlighet på 1,92 procent. Redan där förstår vi att detta virus inte ska underskattas. Om 50 000 personer blir smittade i Sverige kommer 960 personer att dö, om dödligheten ligger på 1,92 procent. När detta skrivs ligger antalet smittade på 94 personer i Sverige. Vi ligger alltså ganska långt från de värre scenarierna. I den här artikeln kommer vi inte att uttala oss om vad som är sannolikt eller osannolikt. Men situationen i Kina, Sydkorea och Italien visar att det är möjligt med tusentals smittade och hundratals som dör. Så mycket står helt klart.

Det är fullt rimligt att kräva att myndigheterna förbereder landet och befolkningen på de värre scenarierna, utan att för den sakens skull ge sken av att dessa är oundvikliga eller ens sannolika. Men det räcker att de är möjliga för att det ska vara berättigat med genomgripande förberedelser. Preventiva åtgärder är dokumenterat verkningsfulla i sådana här situationer, varför nedstängningar av skolor och platser som koncentrerar många människor är rationellt i dagens läge, om det finns folk som är smittade där. En krisplanering måste inbegripa sannolikheten för att de privata aktörernas självständighet inom sjukvårdssektorn ska upphävas fullständigt. Alla privata krämares resurser inom vårdsektorn ska ställas till det allmännas förfogande och inordnas en centralt dirigerad plan som utgår från medborgarnas bästa, inte vårdföretagens ”rättigheter” till ”sin” utrustning, lokaler, personal och så vidare. Alla extra omkostnader för massiva insatser mot coronavirusets spridning, om sådana blir nödvändiga vilket alltså inte är säkert, måste läggas på storkapitalet. Inga lönesänkningar, karensdagar, uppsägningar eller liknande får accepteras i samband med finansiella kriser eller omkostnader som har med corona att göra. För övrigt bör karensdagen från och med nu betraktas som en samhällsfara, med tanke på risken för sjuknärvaro hos arbetare som inte har råd att missa en dag, och omedelbart avskaffas.

Staten måste gå in och tvinga företag att producera det som behövs i form av utrustning och förnödenheter. Det ska inte vara upp till marknaden att avgöra om det ska finnas skyddsutrustning och mediciner eller inte. Det är inte heller upp till marknaden att avgöra om det ska finnas mat på hyllorna vid ett verkligt utvecklat krisläge. Staten måste gå in och säkerställa att livsmedel kommer att finnas, vilket kan inkludera både inspektioner och beslag genomförda med tvång mot både producenter och distributörer av livsmedel. Om corona sprids dramatiskt till utsatta delar av världen måste storkapitalet i Sverige brandskattas för att bidra till omfattande hjälpinsatser. Vänstern och arbetarrörelsen måste vara på sin vakt mot den giftiga hetsen från högerhåll i en krissituation. Historien visar att marginaliserade grupper snabbt kan pekas ut som syndabockar i sådana lägen, för att sedan attackeras fysiskt.

Det här kommer inte vara det sista farliga viruset eller epidemin inom överskådlig framtid. Liknande situationer, kanske mycket värre, kommer att uppstå, och det understryker varför uppror och revolutioner är nödvändiga – för att kapitalismen är ett kaosartat och irrationellt system som sätter några få personers egennytta före det allmännas bästa.

Det finns som sagt ingen anledning till irrationell panik i dagens läge. Däremot borde både socialister och samhället i stort hoppas på det bästa och samtidigt förbereda sig för det värsta.

Eduardo Montero