Efter Turkiets invasion av Rojava: kurdernas nationella kamp måste föras utan illusioner om imperialismen

Bildkälla: Wikipedia commons

I oktober 2019 invaderade Turkiet norra Syrien, dvs det kurdiska område som är känt under namnet Rojava. Detta aktualiserade en mängd frågeställningar som är viktiga för arbetarklassen och den revolutionära vänstern att kunna svara på. De flesta av dessa är i grunden klassiska problem men som icke desto mindre kan ta sig kniviga uttryck i konkreta situationer. T.ex. synen på samarbete mellan imperialistiska makter och befrielserörelser samt hur socialister ska navigera när många inblandade sidor i en konflikt är reaktionära.

P.g.a. händelseutvecklingen under inbördeskriget i Syrien lyckades PKK-rörelsen Syrien, kända under namnet PYD/YPG/YPJ, karva ut ett område i norra Syrien som de i princip tog makten över – Rojava. Denna region gränsar till Turkiet och de delar av Turkiet som är kurdiska. Den turkiska staten har alltid utövat ett hårt nationellt förtryck mot kurderna. Sedan början av 1980-talet bedriver de dessutom ett angreppskrig mot kurderna och den politiska rörelse som dominerar bland dem i Turkiet dvs PKK. Denna organisation började som en traditionell stalinistisk rörelse men har på i senare tid utvecklats åt ett mer pragmatiskt håll och är i dag i praktiken en sorts beväpnade socialdemokrater med viss retorik lånad från anarkismens högerflygel, den så kallade demokratiska konfederalismen.

Invasionen i oktober måste ses i detta historiska och strategiska sammanhang. Den riktade sig mot en kurdisk statsbildning i vardande i norra Syrien medan den fortfarande var svag och möjlig att besegra. Detta är också vad som hände.

Turkiets invasion ledde till att mer än 200 000 civila tvingades från sina hem, även om cirka hälften av dem också kunde återvända efter en dryg månad. De som inte kunnat återvända har fastnat i olika flyktingläger i Syrien där de humanitära förhållandena är bedrövliga. Dessutom tvingade den turkiska armén tiotusentals människor som levde som syriska internflyktingar i Rojava att återigen fly till nya läger.

Den turkiska armén gjorde inte allt jobb själva utan förlitade sig på marken till insatser från sunni-islamistiska styrkor i krig mot Assads regim. Dessa passade på att plundra och begå övergrepp.

PYD/YPG och deras allierade i SDF (Syriens demokratiska styrkor) drevs 20 kilometer bort från den turkiska gränsen. Turkiet har sedan dess tagit över stora delar av de gränsområden som kontrolledes av kurderna tidigare och som regimen i Damaskus förstås anser är deras. PYD/SDF lyckades faktiskt utnyttja motsättningen mellan Turkiet och Syrien delvis till sin fördel. Under pågående turkisk storoffensiv slöt de ett avta med Damaskus om att den syriska staten och armén skulle få gå in och ta över de områden som PYD/SDF lämnade men som Turkiet än inte hade lyckats besätta. PYD/PKK har under hela revolutionen inbördeskriget i Syrien undvikit att öppet utmana Assads grepp om den övergripande makten. Men den här överenskommelsen förstärktes detta drag i deras politik. Det praktiska resultatet på kort sikt blev att en ytterligare frammarsch för Turkiet med total kontroll över gränsområdena förhindrades. Arrangemanget gavs tyngd genom ett avtal mellan Turkiet och Ryssland där Ryssland som Assads herre och beskyddare garanterade att Damaskus skulle acceptera turkiskt styre inne på syriskt territorium mot att de släppte tanken på att ta över alla gränsområden som PYD/SDF tidigare kontrollerat. Ryssland och Assad garanterade att Turkiet skulle slippa kurdiska organisationer och proto-stater precis vid sin gräns. Överenskommelsen innebär att Assad tar tillbaka ungefär 80 procent av detta gränsområde.

Uppslutning runt Erdogan genom krigshets
Turkiet hade både inrikespolitiska och regionalpolitiska skäl bakom sin aggression. Reaktionära och totalitära regimer använder ofta krig som ett sätt att skapa uppslutning bakom sin maktutövning och det kan anfallet mot Rojava ses som ett exempel på. Erdogan måste kontinuerligt ta initiativ som gör att han framstår som stark och oövervinnerlig för att garantera fortsatt folklig uppslutning. De senaste valen var en motgång för honom och ett framgångsrikt krig mot en länge demoniserad fiende stärker hans position.

Turkiet är ett NATO-land och har länge varit en trogen allierad till USA med de fördelar som kommer av att vara en lojal tjänare åt världens ledande, om än inte enda, imperialistiska supermakt. Turkiet har med oro sett på den allians som vuxit fram mellan PKK:s syriska gren och USA i kriget mot IS. Att USA ger legitimitet åt en rörelse som i förlängningen hotar Turkiets territoriella enhet är självklart inte bra från Erdogans perspektiv. Turkiet hade länge haft som mål att försöka bryta sönder eller åtminstone skada banden mellan PYD/SDF och USA. Till slut kom Erdogan till slutsatsen att detta inte gick att göra på ett snällt sätt. Genom att kriga mot USA:s kurdiska allierade i Syrien visste han att USA skulle vara tvungna att välja sida mellan de relativt små kurdiska styrkor som till stora delar spelat ut sin roll mot ett IS på nedgång och det viktiga NATO-landet Turkiet. Mycket riktigt valde USA Turkiets sida.

I slutändan handlade mycket om den storturkiska och rent rasistiska kampen mot kurdernas nationella rättigheter. Den härskande klassen och dess statsapparat i Turkiet kan inte acceptera nationella rättigheter åt kurderna för de är övertygade om att det skulle splittra Turkiet och göra landet ekonomiskt, politiskt och militärt svagt vilket givetvis riskerar att bli påtagligt ogynnsamt för det turkiska kapitalet. Attacken mot kurderna i Syrien var sett ur det perspektivet lika mycket en attack mot kurderna i själva Turkiet.

Turkiet avgick med segern den här gången
På det stora hela måste attacken mot Rojava ses som en framgång. Turkiet uppnådde sina målsättningar. Idag finns inte längre ett kurdiskt självstyre precis vid Turkiets gräns. Militärt och politiskt innebär det en försvagning av YPG/SDF. Det framstår i nuläget inte längre som att de bygger ett eget projekt på samma sätt som tidigare. Betoningen ligger nu snarare på en kurdisk framtid inom ett Syrien, vilket är mer modest och implicerar ett betydligt mindre hot mot Turkiet. Att kurderna kanske en dag får vissa nationella rättigheter i ett enat Syrien kan Turkiet leva med.

Turkiet har inte bara bevarat utan snarare stärkt sin ställning gentemot storebror USA. Erdogan har med kraft visat att han är en regional maktspelare som USA måste anpassa sig till. Det är inte bara upp till Erdogan att slaviskt följa vita husets minsta vink. Den befästa positionen som regional maktspelare har dessutom stärkt Erdogans position på hemmaplan, åtminstone för en tid.

Allt har förstås inte gått Turkiets väg i den här processen. I förhållande till stora delar av världsopinionen, inte minst i väst, är det snarast kurderna som avgått med propagandasegern. Deras roll i kampen mot det islamistiska och fascistiska IS har gett dem stora sympatier som ökade ännu mer när de utsattes för ett uppenbart övergrepp av en starkare makt som dessutom spelat under täcket med IS och underlättat för dem på olika sätt. Turkiets kopplingar till fundamentalistiska terrorgrupper har ytterligare understrukits i samband med attacken mot Rojava och det är utan tvekan en stor PR-förlust för dem.

USA är ingen vän att förvänta sig lojalitet av
De händelser som vi kort har sammanfattat i den här texten ledde många inom vänstern som sympatiserar med kurderna och YPG att prata om hur USA ”svikit” och ”förrått” kurderna. Detta är en missvisande retorik. Idén om ett förräderi bygger på tanken att det naturliga vore om USA hade följt en annan och mer äkta linje än den som nu fick gälla (att USA drog tillbaka sitt stöd till kurderna och lät Turkiet göra processen kort med dem). Idén om ett förräderi från USA:s sida mot kurderna bygger på att USA skulle ha haft moraliska förpliktelser mot Rojava. Om det inte fanns några djupare plikter för USA att ta hänsyn till så blir det meningslöst att prata om ett förräderi. Det måste finnas genuin vänskap och lojalitet för att ett förräderi ska kunna vara aktuellt. Fanns det sådana band och kan det finnas sådana i det här sammanhanget? Antiimperialister och revolutionära kommunister anser inte det.

USA har aldrig haft några andra avsikter bakom sitt stöd till kurderna än rent egennyttiga, kortsiktiga och cyniska målsättningar. Imperialistiska makter kan per definition inte vara lojala mot något annat än sig själva och sina imperialistiska ambitioner. Alla andra är bara verktyg att utnyttja eller hinder att röja ur vägen. Det gäller både USA och Ryssland. Kurderna kommer antingen att vara ett verktyg att använda eller ett hinder. Förbrukade verktyg är hinder och detta är det öde som kurderna gick till mötes. Det var inte första gången och det kommer inte att bli sista gången så länge naiva förhoppningar sätts till imperialistmakternas välvilja.

USA vårdade sina relationer till YPG/SDF så länge de behövdes för att slåss mot IS och för att manövrera mot Assad. USA var aldrig intresserade av att Rojava skulle överleva eller av kurdiska nationella rättigheter på något annat sätt. Att satsa på kurderna på allvar skulle ha betytt problem i förhållande till statsbildningar som USA behöver vårda sina relationer till som Irak och Turkiet.

Allt prat om att USA har begått ett förräderi mot kurderna innebär att utså skadliga illusioner om imperialismen i allmänhet och USA i synnerhet. Att USA skulle hugga kurderna i ryggen igen var oundvikligt och understryker att den kurdiska kampen måste vara både antikapitalistisk och antiimperialistisk till sin natur för att segra.

Även om PKK/PYD/SDF inte tillämpar en antikapitalistisk och antiimperialistisk linje i dagsläget och inte heller kommer att göra det i framtiden så var det ändå nödvändigt för socialister att tydligt stå på deras sida mot det turkiska anfallskriget. Framförallt handlade det om att stå på de kurdiska massornas sida mot etnisk rensning, nationellt förtryck och islamistisk terror. Vilka ledare massorna för tillfället har i en sådan situation är av underordnad betydelse. Om arbetarrörelsen i Europa inte för länge sedan totalt hade deserterat från sina ställningar så hade den sett till att ge ekonomiskt, moraliskt och politiskt stöd till kurderna mot Turkiets krig. Genom sin kontroll över regeringar så borde de ha bidragit med militärt stöd i form av vapen och utrustning utan krav på motprestationer. Allt för en militär seger eller en så skonsam reträtt som möjligt.

Eduardo Montero