Försvar av fosterlandet? Bakom denna abstraktion avser bourgeoisien försvaret av sina profiter och sin utplundring. (..) När småbonden och arbetaren talar om ”försvaret av fosterlandet” talar de om försvaret av sina hem, sina familjer och andras familjer – mot fiendens invasion, mot bomber och giftgaser. Kapitalisten och hans journalist menar med ”försvaret av fosterlandet” erövringen av kolonier och marknader samt ökningen av den ”nationella” andelen i världsinkomsterna genom utplundring. Den borgerliga pacifismen och patriotismen är genomgående lögner. I de förtrycktas pacifism, och även patriotism, finns det element som återspeglar dels hatet mot det destruktiva kriget, dels ett fasthållande vid sådant som man uppfattar som sitt eget bästa – element med vilka vi måste kunna handskas för att dra de nödvändiga revolutionära slutsatserna. Det är nödvändigt att kunna ställa dessa två former av pacifism och patriotism i ett antagonistiskt motsatsförhållande till varandra.
– Övergångsprogrammet
I stället för att ge arbetarklassen den ledande rollen och genom tålmodigt propagandaarbete bland arbetarklassen skapa aktionsenhet i denna fråga på den proletära klasskampens och den proletära internationalismens grund, kastar de sig huvudstupa ”ut i kampen” och traskar med Centerpartiet under småborgerligt nationalistiska paroller.
– KFML(r), ”Om opportunismen”, 1970
Är ”landsförräderi” ett begrepp som bör ingå i socialisters vokabulär? Kan vi återta begreppet och rikta det mot våra fiender? Frågan aktualiseras då och då, som när Kommunistiska partiet för två år sedan anmälde överbefälhavare Micael Bydén för högförräderi, som brottsbeteckningen lyder. Eller nu i dagarna, där tyckare anknutna till Vänsterpartiet och Radio åt alla i inlägg på sociala medier velat stämpla kritiker av insatserna mot coronaviruset med begreppet. Diskussionen är intressant, och handlar faktiskt inte bara om ordval. Men vad är det då att begå landsförräderi? Som exempel kan vi ta hur lagområdet formuleras i amerikansk juridik: ”Den som, med skyldighet att vara lojal mot Förenta staterna, tar krig mot dem eller följer deras fiender eller ger dem hjälp och stöd inom Förenta staterna eller någon annanstans, är skyldig till landsförräderi och skall dömas till döden…”
I Sverige behandlas landsförräderi i brottsbalkens 22:a kapitel, och handlar framför allt om handlingar under krigstid:
Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder, förstör eller skadar egendom som är av betydelse för totalförsvaret, åt fienden anskaffar krigsfolk, egendom eller tjänster, eller begår annan liknande förrädisk gärning, skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, dömas för landsförräderi.
Fram till 1973 kunde grova brott här ge dödsstraff, i dag livstids fängelse. För ringare fall finns beteckningen landssvek. Till paraplybegreppet landsförräderi räknas också ofta brott som högförräderi (att bistå främmande makt att lägga den svenska staten under sitt välde, vilket var det Kommunistiska partiet menade att ÖB gjort med sina eftergifter för Nato) och högmålsbrott – brott i syfte att omstörta statsskicket. Det senare dömdes fyra unga aktivister för 2001, sedan de kastat en tårta i ansiktet på kungen.
Landsförräderi handlar alltså om ett svek mot en förväntad lojalitet, i det här fallet mot nationen och staten. De borgerliga stater som delat in världens nationer och landytor mellan sig förväntar sig lojalitet, och garanterar i gengäld – åtminstone i teorin – medborgarna i sin jurisdiktion vissa rättigheter.
Man kan jämföra med klassförräderi. En arbetare som agerar svartfot sviker sin (förväntade) plikt mot sin klass, och är en klassförrädare. Den företagsledare som däremot sätter in strejkbrytarna gör sig skyldig till – kanske ett angrepp på arbetarklassen, eller till klasskamp för sin klass – men förråder ju inte arbetarklassen, eftersom det inte finns någon sådan underförstådd eller förväntad lojalitet.
Här framträder varför begreppet ”landsförräderi” är omöjligt för en vänster- eller arbetarrörelse att ta tillbaka eller använda mot våra fiender. Vår kamp sker naturligtvis rent direkt inom en borgerlig stats ramar, men förutsättningen för att den ska lyckas är att vi lyckas övertyga så många arbetare som möjligt om att vår solidaritet är med varandra och med den internationella arbetarklassen – inte med borgarnas stat. Vår måttstock för vad som är brottsligt eller förrädiskt är inte brottets eller gärningsmannens relation till den statsapparat vi vill omstörta. Om ett brott begås mot arbetarklassen ligger det i vårt intresse att gärningspersonen ställs inför rätta – oavsett medborgarskap på de utsatta och den skyldiga. Och i många fall kan det staten kallar för ”landsförräderi” i själva verket vara något som i arbetarklassens ögon snarare är hedervärt. Vi avvisar till exempel anklagelserna mot den kurdiske ledaren Öcalan för just ”landsförräderi”, eller statens rätt att internera ”landsförrädiska” kommunister, syndikalister och radikala arbetare i koncentrationsläger vid krigstid, som skedde i Sverige under andra världskriget.
När vänsteraktivister försöker använda begreppet landsförräderi mot arbetarklassens fiender är det i bästa fall ett missriktat retoriskt knep, och i sämsta fall ett tecken på hur långt tillbaka den för socialister helt grundläggande internationalismen pressats av decennier av stalinism och demoralisering. Antagligen är orsaken oftast lite av båda. Felet är inte bara att landsförräderianklagelser inte biter på överklassen – vi vet alla hur de, så fort det behövs för deras profiter, begår brott som även enligt deras egen definition utgör svek mot nationen Sverige – men också att de sprider felaktiga lärdomar till alla som ser sig om efter ett vänstersvar på överklassens rofferi och utsugning.
Allt det som ingår i den revolutionära socialismens (eller ens en mer försiktig pacifisms) program är självklart straffbart under lagens formuleringar om landsförräderi. Men för att förstå hur fel anklagelserna hamnar behöver man inte gå hela vägen till framtida högre nivåer av kamp. Det räcker att säga att det en kämpande arbetarrörelse här och nu, mer än något annat, behöver är att möta den reaktionära vågen av patriotism och chauvinism med internationalism. I den tillbakapressade position vänstern befinner sig i för närvarande är det inte populärt eller lätt att öppet erkänna att vår internationalism i borgarnas ögon nog kan kallas ”landsförrädisk”, eller ”extremistisk”. Då kan lockelsen att ge efter för fiendens vokabulär vara extra stark. Men utan att öppet tala om och agera för klassolidaritet mot borgarnas tomma nationalism är vägen ur vår nuvarande återvändsgränd för alltid blockerad.
S. Persson