Börsras och oljekris – kamp mot fossilkapitalet

I helgen störtdök plötsligt på råolja, och under måndagen har börser globalt – och i Sverige – rasat. I morgontidningarna gör experter liknelser med finanskrisen 2008, och i kapitalets interntidning Dagens Industri, som tenderar vara mer rakt på sak, är rubrikerna också svarta: Smällen kan vara början på slutet. Vad är det som händer på börsen, och varför händer det nu? Den tändande gnistan till börsfallet tycks, på sätt och vis, vara coronaviruset.

De oljeproducerande staterna i Opec, den internationella, saudiledda alliansen mellan 14 oljeproducerande länder, har sedan 2017 haft ett avtal med Ryssland om ett “prissamarbete”, alltså en kartell, på oljeproduktion. Bakgrunden är att oljeutbudet i världen, i dessa klimatkristider, just nu faktiskt är historiskt högt. Det goda, kanske för goda, utbudet förklaras framför allt av att USA under de senaste åren utvidgat (den extremt miljöfarliga och kontroversiella) produktionen av skifferolja genom hydrualisk sprängning, eller fracking. Under 2019 uppnådde USA rekordnivåer av oljeproduktion, och hotade därmed Opecs, och Rysslands, inkomster. Genom att begränsa produktionen, och därmed utbudet, skulle efterfrågan hållas stången, och oljepriserna, och därmed inkomsterna för Ryssland och Opec-länderna, räddas. För Rysslands del har pakten, utöver att hålla världsmarknadspriset på olja uppe, dessutom varit ett sätt att hålla allierade som Venezuela, som är beroende av oljeinkomster, om ryggen.

Men konkurrens från USA är nu inte det enda problemet för Opec-länderna. Det nya coronavirusets härjningar har nämligen inneburit färre resor och avstannad produktion, vilket i sin tur lett till att den globala efterfrågan på olja har gått ner kraftigt – enligt vissa kommentatorer till nivåer under dem som gällde under finanskrisen och lågkonjunkturen 2008. Internationella energirådet förutspår en “historisk nedgång” i oljekonsumtionen under året. Kombinationen av en global överproduktion på olja och kraftigt minskad efterfrågan – helt enkelt, kraftigt sänkta oljepriser – skulle så klart kunna bli ett dödligt hot för de oljeberoende gulfstaterna.

För att hantera detta, och komma överens om nya gränser på produktionen, sammanträdde Opec-länderna och Ryssland i Opecs säte i Wien i förra veckan. I torsdags lade Saudiarabien och dess allierade fram sitt förslag till Ryssland: Opec och Ryssland skulle gemensamt begränsa sin oljeproduktion till betydligt lägre nivåer, för att på så vis hålla priserna uppe. Förslaget sågs som radikalt, och skulle naturligtvis innebära kraftigt minskade inkomster för oljeländerna, men Saudiarabien uppfattade det uppenbarligen som nödvändigt. “Vi måste alla offra oss, annars kommer vi alla lida”, som en kommentator beskrev Opecs ultimatum till Ryssland.

I fredags kom så Rysslands svar, vars efterverkningar vi nu ser i de svarta rubrikerna om börsfallet: förslaget fick kalla handen. De föreslagna produktionsminskningarna var helt enkelt för stora. Ryssland ansåg uppenbarligen att lägre priser är ett mindre ont än minskad produktion, och en annan faktor verkar ha varit oro för vad en sådan minskning skulle betyda geopolitiskt: att det skulle kunna stärka USA:s ställning som oljeproducent och -exportör.

Beskedet slog ner som en bomb i internationell finans- och branschpress, liksom Saudiarabiens svar: att hämnas genom att genast släppa på alla restriktioner på oljeproduktionen. Pumparna fick återigen gå för fullt. “Ett hederligt gammalt blodbad”, som en energikonsult käckt beskrev det i Foreign Policy.

Vi kan åskådliggöra det hela med en förenklad liknelse. Låt oss säga att en stad har två konditorier, konditoriet Ryssland och konditoriet Saudi, som säljer gräddtårtor till alla stadens invånare. En dag dyker ett tredje konditori upp, konditoriet USA, med tårtor med sprejgrädde (skifferolja), som visserligen är lite dyrare att köpa in än hemvispad sådan, men som ändå konkurrerar med de två befintliga konditorierna. Och så sprids en influensa i stan, det blir färre födelsedagskalas, och färre kunder kommer in för att köpa tårtor. De två gamla konditorigiganterna håller krismöte. Kunderna vill ha lägre priser, och alla tårtor blir inte sålda. Konditori Saudi föreslår att man bara ska sälja tårtor för 500 kr, och anpassa tårttillverkningen därefter, alltså baka färre tårtor. Men förslaget avvisas av konditori Ryssland. “Vi behöver ju fortfarande sälja tårtor, trots allt”, klagar de. “Jaså, är det så du vill ha det?” svarar konditori Saudi, och börjar baka enorma mängder tårtor, som man pumpar ut till de allt mer mätta, och influensasjuka, stadsborna för 50 kr stycket. “Hur gillar du det här, då?” Någonstans där är vi nu, och läsaren kan själv fylla i liknelsen med andra fabrikanter i stan som påverkas av priskriget – kanske stearinljustillverkaren, strösselfabrikanten, konditorn i grannbyn, och så vidare.

Åter till priskriget. Finanstidningen Bloombergs energikorrespondent menar att Saudiarabiens drag troligen ska betraktas som en förhandlingstaktik, för att tvinga amerikanerna tillbaka till förhandlingsbordet, men effekterna blev hur som helst märkbara med en gång. En situation med så massiv överproduktion av olja, kombinerad med en globalt låg efterfrågan “saknar historiskt motstycke” på oljemarknaderna, kommenterade Internationella energirådets exekutiva direktör. Priserna för Aramcos (det statliga saudiska oljebolaget) olja är just nu de lägsta på 20 år, och de fortsätter att dala globalt.

Priset på ett fat olja har under måndagen pendlat mellan 33 och 40 dollar (att jämföra med nästan det dubbla den 20 februari), men branschorganisationer och -aktörer förutspår att fallet fortsätter till priser om 20 dollar fatet, kanske rentav lägre. Den här överproduktionen och oljerean får nog, mest handfast, effekter på bensinpriset – enligt New York Times kan priser under fem kronor litern väntas i somliga delstater USA i veckan. Men för fossilkapitalet är situationen livsfarlig, och explosiv. Energibolag världen över har tagit hårda smällar i dag: för familjen Lundin, ägare till det folkmordsanstrukna, svenska oljebolaget Lundin Oil, har det varit en “svart måndag”, skriver Di, där miljarder har gått upp i rök (en nedgång som i skrivande stund ligger på 29,7 procent).

Amerikanska producenter av skifferolja, som ju kartellen riktade sig mot, drabbas också, ironiskt nog, hårt. För att produktionen av skifferolja ska vara lönsam måste fatpriset nämligen överstiga 50 dollar. Eftersom processen för att utvinna denna olja är så dyr blir den nu, tack vare den billiga saudiska oljan, helt enkelt olönsam. Goda nyheter för klimatet och för de amerikanska arbetare och ursprungfolk som fått sina hem förstörda av skifferoljeproduktionen, kanske, men dåliga nyheter för kapitalets globala ekonomi.

Och i den globalt sammanlänkande kapitalistiska ekonomin – det rövargäng av profitörer, spekulanter, parasiter och roffare som eufemistiskt brukar beskrivas som “finansmarknaden” – spiller blodbadet, eller kanske oljebadet, över också utanför oljesektorn. Till att börja med, redan i går, fick priskriget utfall i det som kallas terminer (engelska: futures), alltså en kategori värdepapper där man (förenklat) spekulerar i vad en råvara kommer att kosta i framtiden. Terminer för råvaran olja befinner sig nu i fritt fall, och det får i sin tur ringar på vattnet. Oljebranschen i USA sägs dessutom vara högt belånad, och det globala prisfallet på olja kan betyda stora konkurser. Det är bara att, återigen, slå upp Dagens Industri för att läsa om undergångsstämningen – förutom rapporter om allmänna kursfall, i Sverige och utomlands, ser det mörkt ut för bankerna: “Euro Stoxx bankindex tappar nästan 11 procent vid 9.45-tiden. Indexet noteras till den lägsta nivån sedan finanskrisen och är ner med över 30 procent sedan årsskiftet. I Frankfurt orsakar bankfrossan ett brutalt fall för Deutsche Bank på 12,4 procent, och i London rasar storbanker som Lloyds med över 11 procent och Standard Chartered och Barclays med runt 10 procent. I Köpenhamn leder Danske Bank nedgångarna med ett tapp på 7,6 procent. I Stockholm backar SEB med 6,5 procent, Nordea 6,2 procent, Swedbank 6,0 procent och Handelsbanken 4,5 procent…” I SvD beskrivs det som “hela havet stormar” på börserna, och i DN dras paralleller till finanskrisen 2008.

Även direkt geopolitiska effekter är att vänta: om den globala nedgången fortsätter förväntas mindre länder som är beroende av oljeexport, som Venezuela, Iran och Irak, att drabbas hårt. Katastrofalt för Irans och Iraks ekonomier, skriver t.ex. en kommentator kopplad till amerikansk statsförvaltning. Det gäller även Norge: Oslobörsen står för ett av dagens mest dramatiska fall hittills. Allt detta sker dessutom samtidigt som den pågående presidentvalsprocessen i USA, där man så klart kan spekulera i hur en lågkonjunktur kan spela in (och, tydligen, samtidigt som ännu en stor utrensning, eller maktkamp, pågår i det saudiska kungauset).

FN:s konferens för handel och utveckling, UNCTAD, har redan tidigare förutspått en lågkonjunktur under 2020. I Sverige slog Konjunkturinstitutets i oktober 2019 fast att högkonjunkturen är över, och att man förväntar sig en lågkonjunktur 2020-21. Den kapitalistiska ekonomin är alltså redan skör just nu, och tillsammans med det nya coronavirusets effekter, där t.ex. de massiva isoleringarna av miljontals människor i Italien inte lär göra underverk för efterfrågan på drivmedel, är det lätt att föreställa sig att det här kan bli droppen som får (olje)bägaren att rinna över. Särskilt om Saudiarabien och Ryssland inte kommer överens, och priskriget fortsätter.

Precis som 2008 betyder finanskris också att de ansvariga kommer att försöka få världens arbetare och fattiga att betala priset. Martin Guri, strategichef på Kepler Chevreux, säger i SvD att “en hel radda med politiska utspel” nu är att vänta. Vilka dessa “politiska utspel” blir återstår att se, liksom hur djup krisen blir. Ingen vet ännu om det vi bevittnat i dag är den tändande gnistan för en ny, global finanskris, eller om fossilkapitalet kan rida ut stormen – den här gången. Men dagens händelser är ändå en tydlig påminnelse om att kapitalismen för närvarande befinner sig i en mycket svår situation. Om kapitalets herrar får som de vill kommer “utspelen”, om sådana krävs, att vara bekanta: ytterligare nedskärningar, privatiseringar och angrepp på arbetarklassens liv och rättigheter, allt i ett desperat försök att rädda vinsterna och det krisande systemet, som man till varje pris vill hålla vid liv, även när fossilkapitalet bokstavligen hotar mänsklighetens överlevnad. För oss, som kommunister, blir uppgiften att följa de här utvecklingen noga, och att förbereda oss på kamp mot deras system och mot varje förslag för att socialisera kapitalets förluster. Oavsett hur den här krisen slutar kommer den, om kapitalismen klarar sig ur den, inte att bli den sista.

S. Persson