Alla som är det minsta insatta i den svenska arbetarrörelsens historia vet att det åren efter 1969 utbröt en rad vilda strejker. Den överlägset mest kända av dem är gruvstrejken som bröt ut i malmfälten i december 1969. Betydligt mer i skymundan har städerskornas strejk 1974-75 hamnat.
Städerskorna fick jobba hårt för låga löner, och detta förvärrades när en stor del av städningen lades ut på entreprenad. ASAB (Allmänna Svenska Städning AB) var landets största städföretag med omkring 8000 arbetare, varav de flesta jobbade deltid. När ASAB tog över ökades arbetsbördan och lönerna sänktes. Missnöjet var givetvis stort, men klagomål bemöttes med hot om uppsägning, vilket höll tillbaka missnöjesyttringar – för tillfället.
ASAB:s städare vid Domnarvets Jernverk i Borlänge hade försökt få facket att agera, utan att komma någon vart. En ombudsman från Fastighetsanställdas förbund hade sagt till dem när de krävde att facket skulle förhandla om deras löner: om ni tycker att du tjänar så dåligt tycker jag att du ska sluta. De började därför organisera sig självständigt och bildade en ny fackklubb. 19 november 1974 gick 25 städerskor på Domnarvet ut i strejk. Dagen efter hade strejken utvidgats till 80 personer på Domnarvet och andra arbetsplatser i kommunen.
Den fackliga ledningen hade gjort sitt bästa för att hålla tillbaka städerskorna, och pressen från både dem och ASAB blev stor för att försöka få dem att avblåsa strejken. Stödet från allmänheten var däremot omfattande. Järnverksarbetarna på Domnarvet gav omedelbart sitt stöd till strejken och Metallavdelningen i Borlänge anordnade en stödinsamling – något som behövdes speciellt när det var lågavlönade arbetare utan strejkkassa som gick ut i strejk. Även den nystartade Kvinnogruppen i Borlänge började samla in pengar.
Organiseringen under strejken var på många sätt föredömlig. De strejkande hade 2-3 möten om dagen, och stora ansträngningar gjordes för att uppnå samförstånd mellan städerskorna, som mestadels kom från Sverige eller Finland, men också delvis från Grekland. Exempelvis hyrdes en finsk tolk in.
Strejken utvidgas
Strejken började också utvidgas. Först ut var städerskor i Malmberget som gick ut i sympatistrejk 25 november, och inom några dagar utvidgades den till hela Malmfälten. I Kiruna strejkade omkring 70, i Svappavaara 20 och i Malmberget omkring 45. Under tiden avblåstes strejken i Borlänge. ASAB gick med på att ge städerskorna inflytande över sina arbetstider och höja minimilönen från 9:37 till 14:50 i timmen. En betydande framgång, och strejken i Malmfälten fortsatte för att uppnå liknande krav själva: 5 kronor mer i timmen, att ingen skulle dras inför AD och att betygsättningen av enskildas arbetsprestationer skulle bort.
De strejkade städerskorna i Malmfälten organiserade sig i strejkkommittéer och hade lärt sig vikten av stormöten från Gruvstrejken. Liksom i Borlänge blev stödet till strejken stort. Ledningen för gruvarbetarnas stridsfond gav dem bidrag ur strejkkassan så länge deras strejk varade. Det visade sig snart att de till synes oansenliga städerskorna satt på en betydande makt. Efter tio dagars strejk började LKAB tvingas stänga toaletter och matsalar och risken för ett produktionsstopp blev verklighet. Städerskorna organiserade strejkvakter, och tillsammans med gruvarbetarna gjorde de sitt bästa för att förhindra ASAB:s försök att sätta in strejkbrytare. En stor demonstration organiserades genom Kiruna med paroller som : Vi kämpar till sista trasan, Städerskor är också människor. Strax före jul tvingades ASAB att backa, efter påtryckningar från LKAB. Städerskorna vann 5 kronor mer i timmen – det vill säga en höjning på omkring 50 % – och den fyra veckor långa strejken var slut. I Malmfälten vill säga.
I Skövde gick 11 december 12 ASAB-anställda städerskor vid Billingehus hotell i Skövde ut i strejk – dels i sympati med strejken i Malmfälten och dels med krav på en timlön på 16 kronor. Här agerade dock ASAB annorlunda. Städerskorna upplöste sin fackklubben innan strejken utlystes – en ren formalitet mot att facket skulle utsättas för repressalier – men f.d ordföranden Ragnhild Andersson och f.d sekreteraren Britt-Marie Johansson avskedades för att de enligt ASAB var de som låg bakom strejken. En vecka senare förelade Arbetsdomstolen (AD) de strejkande att gå tillbaka till arbetet då strejken var olovlig. De strejkande städerskorna vägrade dock att återgå innan deras krav uppfylldes och de avskedade hade återanställts. Efter detta avskedade ASAB ytterligare 8 städerskor. Detta löste dock inte problemet för ASAB – det ledde istället i en omfattande solidaritet över landet med kravet på att frikänna och återanställa Skövdestäderskorna.
16 januari gick 80 ASAB-anställda städerskor på Arlanda ut i strejk med kravet att återanställa Skövdestäderskorna. De hade redan uppnått 16 kronor i timmen och bättre hygienutrymme, så det var en ren solidaritetsstrejk. Strejken avblåstes några dagar senare efter löften om att förhandlingar om att de sparkade städerskorna skulle återupptas, och att inga åtgärder skulle vidtas mot dem som hade strejkat på Arlanda. Dagen efter gick emellertid ett 30-tal ASAB-städerskor i Umeå ut i strejk, i solidaritet med av sparkade Skövdestäderskorna och samt för fem kronor mer i timlön. ASAB hade omkring 200 städerskor anställda i Umeå, och som mest strejkade 130.
I mitten av januari röstade städerskorna i Malmfälten för att gå ut i en ny strejk, nu i solidaritet med de avskedade i Skövde. Strejken avstyrdes av löften om förhandlingar, men det var uppenbart att nya solidaritetsstrejker närsomhelst skulle kunna bryta ut så länge kravet inte tillgodosågs. En mindre strejk bröt också ut av ett fåtal städerskor i Malmberget, som hänvisade till att strejkerna i Umeå och på Arlanda var det bästa som har hänt i det här landet, och att det fortfarande var nödvändigt att få ASAB att sluta med dessa fasoner.
Omfattande solidaritet och seger
Under början av 1975 hölls stora solidaritetsmöten med de sparkade Skövdestäderskorna över landet. Det första var i Göteborg i januari, organiserat av Hamnarbetarförbundet efter påtryckningar från medlemmarna. De 700 platser som Folkets hus kunde erbjuda var långt ifrån tillräckligt för dem som hade slutit upp för att höra på representanter från städerskorna i Skövde, liksom exempelvis Sara Lidman som också höll tal. Förutom solidaritetsmötena höll också insamlingar varje lördag runt om i landet.
I april 1975 var Skövdestäderskorna kallade till AD som skulle ta upp deras fall. Dagen innan ledde de en demonstration med 1000 personer och slagord som ”Wallenbergs profit bygger på kvinnoslit”, ”Återanställ städerskorna” och ”Kamp mot klasslagstiftning och svartlistning, lägg ner Arbetsdomstolen”.
AD slog fast att Ragnhild Andersson och Britt-Marie Johansson inte var några strejkledare och att det därför var fel att avskeda dem – de skulle återanställas och ASAB skulle betala uteblivna löner och skadestånd. Däremot kom AD fram till att resten av de avskedade städerskorna hade brutit mot avtalet och att ASAB hade rätt att avskeda dem, och de dömdes att betala skadestånd och rättegångskonstnader till bolaget. ASAB hade dock redan fått nog, och inför den massiva opinionen och hotet om nya strejker meddelade de dagen efter att samtliga skulle återanställas.
Därmed hade strejken segrat, trots att både lagarna och de fackliga ledningarna var emot dem. Det var ett av de främsta exemplen på att en till synes marginaliserad och maktlös grupp framgångsrikt kan ta strid för sina rättigheter. Avgörande blev deras egna kampvilja och det omfattande stöd de fick från allmänheten, och speciellt arbetarna på Domnarvet och LKAB:s gruvor.
Städerskestrejken blev också viktig för att inspirera kommande strider, speciellt från andra lågavlönade kvinnor. I februari 1975 bröt exempelvis en strejk ut bland sömmerskor ut på Bransons konfektion i Gällivare, och året efteråt organiserade sig sömmerskorna på Algots Nord AB mot nedläggning – och i Sollefteå 1981 ockuperade sömmerskorna på Eiser sin fabrik i nio månader.
Liksom LO-ledningen inte var ett stöd, utan ett hinder för städerskornas kamp försöker de fackliga ledningarna idag hålla tillbaka kampen. Resultatet är välkänt: arbetarrörelsen har retirerat steg för steg under årtionden, och vi har nu en S-ledd regering som för en ren högerpolitik. För att vända den utvecklingen är det nödvändigt med verklig kamp underifrån, och städerskestrejken 1974-75 ger oss en utmärkt exempel på hur kamp kan föras. Med den nya Gigekonomin, där fasta jobb alltmer ersätts av tillfälliga och osäkra, blir det allt viktigare att ta till sig våra historiska lärdomar för att vägleda den kommande kampen
Jens-Hugo Nyberg
Mer om strejken och den tidens kvinno- och klasskamp kan du läsa i
Eva Schmitz: ”Systerskapets och solidaritetens möjligheter – kvinnorörelsens politiska strategi 1968 och framåt” i Tidsignal nummer 8
Fria Proteaterns låt ”Det är det det handlar om” handlar just om städerskestrejken 1974-75.