Konfiskera fossilindustrin i rent självförsvar!

En liten del av den rörelse som skulle behövas för att ställa missdådarna till svars

Klimatförändringarna är som vi vet ett av de allra största och mest akuta hoten vi står inför. Lika bekant är att den internationella högern har varit och är ett massivt hinder för att något ska göras åt det, eller att problemet ens erkänns. Men ett tag var det faktiskt annorlunda.

1988 uppmärksammades hotet på bred front, efter en rapport från NASA-forskaren James Hanson. Detta fick stor uppmärksamhet. Forskare från hela världen ställde sig bakom Hanson, det slogs upp stort i media, och både Margaret Thatcher och George Bush den äldre – verkliga flaggskepp för konservatismen och ledare för Storbritannien och USA – liksom Gorbatjov och andra såg allvarligt på hotet och krävde handling (även om det i Thatchers fall handlade om krav på mer kärnkraft). Det såg ut som att världen skulle agera mot detta enorma hot. Så skulle dock inte ske. I ett nästan övertydligt exempel på storföretagens makt att påverka och de skadliga effekter detta har drog oljebolagen igång en massiv kampanj som lyckades vända debatten. Detta skildras i dokumentären Kampanjen mot klimatet, som finns på SVTplay.

Forskare och PR-folk samlades. Forskarna kanske inte var experter på just klimatet, och de rapporter de skrevs kanske inte granskades av experter och publicerades i seriösa publikationer – med andra ord var det inte seriös vetenskap – men med hjälp av smarta reklamstrateger och med en enorm budget i ryggen var detta inte så viktigt. Syftet var inte att vinna en vetenskaplig dispyt, utan att skapa tvivel hos allmänheten och politikerna, så att inget skulle göras för att hota energibolagens vinster. Budskapet var att uppskattningarna om kommande klimatförändringar var osäkra, att klimatet alltid har förändrats och att detta är helt oberoende av människan, att åtgärderna som föreslogs skulle bli dyra och till ingen nytta, att de ingick i ett förtäckt vänsterprojekt för att minska friheten – eller rent av att mera koldoxid leder till mer växtlighet och därför är något bra. Givetvis behövde inte alla saker sägas samtidigt. Olika personer, reklamfilmer, artiklar eller broschyrer lyfte fram olika delar av budskapet, för att så många som möjligt skulle nås av ”argument” som tycktes övertygande för dem. Inte heller var det nödvändigt att alla blev övertygade – bara tvivlet om att klimatförändringarna var orsakade av människan och var ett stort hot räckte långt.

Att i stort sett alla verkliga experter och seriösa forskningsrapporter stod på den andra sidan var inte så viktigt – i en kort tv-debatt kan slagfärdighet vara viktigare än vetenskapliga meriter. Många forskare är inga stora debattörer, medan de som fördes fram av oljebolagens kampanj valdes ut just för vilket intryck de skulle göra på publiken.

Kampanjen blev enastående framgångsrik. Från en situation där ledarna för världens mäktigaste stater var beredda att agera för att minska koldioxidutsläppen fick vi en situation där mycket lite gjordes på flera årtionden, och där stora massor av människor tror att forskarna är osäkra om klimatförändringarna. Givetvis fanns det flera faktorer. Sovjetunionens och Östblockets kollaps, och de i många fall reaktionära regimer som uppstod därur bör förstås nämnas – men det står klart att kampanjen spelade en mycket stor roll.

Konfiskera fossilindustrin och dess underhuggare!
Stämningarna har åter svängt, och det finns nu en större medvetenhet om det akuta hot som klimatförändringarna utgör än någonsin, vilket inte minst flera massiva demonstrationer världen över har visat. Oljebolagen är också mer defensiva i frågan och vågar inte föra en lika vulgär kampanj längre – alltmedan de fortfarande är en bromskloss för att få någonting gjort i frågan. Förutom att vi har tappat flera årtionden – årtionden som kunde ha använts till att minska utsläppen av växthusgaser och tidigare ta fram alternativ – är dock klimatförnekarna alltjämt starka och hämtar sina ”argument” ur oljebolagens kampanj. Skulden som faller på dem är därför stor. Än större då oljebolagen faktiskt var bland de första att inse risken för de kommande klimatförändringarna, och människans skuld till dessa. Deras egen forskning hade faktiskt långt före 1988 visat detta. Dessa rön var emellertid inte bra för affärerna, och hemlighölls därför.

Detta visar tydligt det är ett hot mot oss alla att låta fossilindustrin kvarstå i privata händer. Det är nödvändigt att skära ner och avveckla denna industri. Dess ägare kommer, helt naturligt för kapitalister, att värna sina vinster. Fossilindustrin kan dock bara upprätthålla sina vinster på bekostnad av vår framtid. Även om de inte vågar sig på lika vulgära kampanjer som för 30 år sedan så kommer de, med sina enorma tillgångar, ändå alltid att vara ett hot mot de nödvändiga förändringarna. För vår överlevnads skull måste hela fossilindustrin konfiskeras och planmässigt och så snart som möjligt avvecklas, samtidigt som alternativen byggs ut. Detta kommer förstås knappast Trump att göra. Men den rörelse för klimatomställning som vi behöver, som måste omfatta arbetarrörelsen men också mobilisera bredare, behöver resa det kravet.

Olje- och de övriga fossilbolagen har inte heller agerat ensamma i detta. En kanal som de har använt är de tankesmedjor, för vars finansiering de till stor del har stått, och som har varit en viktig del i kampanjen för att dölja klimathotet. Till exempel Cato institute, som nämns i dokumentären. Dessa har genom detta som underhuggare till oljebolagen hjälpt till att sätta vår framtid på spel. Ett rimligt krav vore därför att konfiskera även dessa och använda dess tillgångar exempelvis till den nödvändiga klimatomställningen. De själva, liksom myriader av liberaler skulle skria i högan sky om brott mot yttrandefriheten. Det är dock inte alls vad det handlar om. Ingen skulle därigenom få sin yttrandefrihet kränkt, utan att ha samma möjligheter som alla andra att göra sina röster hörda. Nyckelorden är just som alla andra. Dessa tankesmedjor och lobbyföretag som finansieras av den privata industrin är däremot ett sätt för ett fåtal att få mycket större möjligheter att göra sina, eller sina finansiärers, röster hörda, och för samma fåtal att få ett stort – och, som det aktuella exemplet visar, ibland med förödande konsekvenser – inflytande på politiken. Att konfiskera dem vore förvisso ett brott mot kapitalisternas egendomsrätt – som de själva ser den – men långtifrån att vara något brott mot yttrandefriheten vore det ett grundläggande demokratiskt krav.

En annan faktor, som nämns i dokumentären, är de privatägda universiteten i USA – som råkar vara de mest prestigefyllda. Detta är f.ö i sig en odemokratiskt absurditet: det finns ett antal universitet, i främsta rummet de som ingår i den s.k Ivy League, som är svåra att komma in på och dyra att gå på, och efter examen där är man i stort sett garanterad ett välbetalt jobb, oavsett om man kan någonting. Dessa universitet är privatägda och beroende av donationer – samtidigt som de får delstatliga eller federala anslag för forskning. Det mest relevanta i sammanhanget är dock att bland de största donationerna kommer från oljebolag. Universiteten förnekar givetvis att detta påverkar deras forskning, men varje socialist borde inse det absurda att några de mest prestigefyllda forskningsinstitutionerna är beroende av pengar från den privata industrin – en industri som bevisligen har finansierat lögner för sina vinsters skull, och med vår framtid i insatsen. Ett grundläggande demokratiskt krav i alla länder borde vara att samtliga skolor och universitet ska vara statliga, avgiftsfria och likvärdiga och finansieras genom skatter. Med andra ord: de privata universiteten, oavsett hur prestigefyllda, måste förstatligas Detta betyder självfallet inte att den privata industrin inte ska bidra, bara det att det ska ske genom en skärpt bolagsskatt – i den mån de inte helt enkelt konfiskeras vill säga, som fossilindustrin. Det handlar om rent självförsvar för mänskligheten.

Jens-Hugo Nyberg