30 år sedan Tysklands återförening: inget att fira

För två veckor sedan var den svenska borgerliga pressen fylld av triumfatoriska rubriker med anledning av 30-årsdagen för Tysklands återförening, när DDR upplöstes och anslöts till Västtyskland. Men hur ska man utvärdera 30 år av kapitalistisk återförening? Och vad föranledde DDR:s fall? Vi återger här en artikel ur septembernumret av våra tyska kamraters tidning, Neue Internationale.

Den stora festen i Potsdam på enhetsdagen fick ställas in på grund av pandemin. Även utan detta finns det lite att fira för arbetarklassen efter 30 års kapitalistisk återförening. Ett visst säkerhetsavstånd är inte bara bra på grund av coronafaran, utan bör även hållas till den borgerliga sagan om de ”övervägande” positiva resultaten av återföreningen. Vem har egentligen tjänat på återföreningen? Är de fortsatt ojämlika levnadsförhållandena och utplånandet av miljoner jobb efter återföreningen bara den borgerliga frihetens sista defekter, eller ett nödvändigt resultat av en tysk kapitalism och imperialism som blivit starkare?

Stalinismens dödskamp
Den tyska delningen var i sig ett uttryck för en global nyordning efter andra världskriget. Denna världsordning började vackla under 1980-talet. De så kallade reellt existerande socialistiska staterna, i verkligheten degenererade arbetarstater, i vilka en byråkrati från början politiskt härskade över arbetarklassen, hade inte längre något mer att sätta emot imperialismen.

Tyska demokratiska republiken (DDR) kände av krisens verkningar. Å ena sidan var man fjättrad vid Sovjetunionen genom ensidiga leveransavtal inom energi-, maskin- liksom rustningssektorn. Å den andra var man också, genom handelsutbytet med kapitalismen, indragen i en ständigt växande utlandsskuld. Skulden var byråkratins sätt att i viss utsträckning tillfredsställa arbetarklassens konsumtionsbehov för att bevara det sociala lugnet i landet. Den ekonomiska instabiliteten skärptes vidare, speciellt genom de miljardkrediter som den västtyska regeringen beviljade i början av 1980-talet. DDR-ekonomins allmänna tillstånd hade då redan försämrats dramatiskt.

Den speciella omständigheten att befinna sig som direkt granne med den genom imperialismen upprättade och understödda västtyska staten medförde att befolkningen i DDR hade den som skyltfönster för en framgångsrik kapitalism, med ökande levnadsstandard och påtaglig fri rörlighet. Deras egen tröstlösa ekonomiska situation, den begränsade friheten att resa liksom förvägrandet av demokratiska rättigheter ledde till en jäsningsprocess, vilken under slutet av sommaren 1989 tog sig uttryck i en flyktingvåg och som under hösten drev befolkningen till massprotester på gatorna och utmynnade i murens fall, denna symboltyngda händelse.

Stalinismens blytunga arv, alltså den byråkratiska kastens politiska diktatur, hade krossat arbetarrörelsens revolutionära traditioner, vilka kort blossade upp 1953, och som hade kunnat möjliggöra en samlad, socialistisk lösning på frågan om Tysklands delning. Inledningsvis leddes rörelsen 1989 av ideologiskt småborgerliga krafter, som strävade efter upprättandet av demokratiska institutioner enligt borgerlig förebild, eller genom en reform av det styrande stalinistiska partiet. De avgörande frågorna om en politisk revolution och byggandet av en arbetardemokrati och en ekonomi som styrs av en demokratiskt kontrollerad samhällelig plan ställdes inte, och inte heller den om en revolutionär återförening av Tyskland.

Vägen mot kapitalismens återupprättande
Stora delar av maktapparaten, som själva förlorat tron på sin byråkratiskt förvridna plan, försökte komma överens med oppositionens ledning. De förenades båda av intresset att kanalisera rörelsen bort från en möjlig revolutionär jordmån. Man slog samman valet, nominellt till folkkammaren, DDR:s parlament, med ett de facto borgerligt parlamentsval den 18 mars 1990. Övergångsregeringen, fortfarande under ledning av det stalinistiska SED, inriktade sig därefter på att upplösa DDR:s icke-kapitalistiska grundvalar. Redan den 1 mars, när Treuhandanstalt (det massiva projektet för att privatisera DDR:s planerade ekonomi) grundades, kunde avskaffandet av planekonomin, monopolet på utrikeshandeln och statens ägande av produktionen och storjordbruken skymtas vid horisonten, även om man då ännu inte diskuterade att överge själva statsbildningen.

DDR:s regering kanske fortfarande trodde sig kunna förhandla om en försiktig förändring och en flerårig plan för eventuell återförening på jämställd fot med väst, men det visade sig snabbt vara en fåfäng förhoppning. Från den västtyska regeringen ställdes före valet ett ultimatum om att acceptera deras färdplan för snabb återförening på kapitalistiska villkor, eller att stå till svars för att landet fullständigt förblödde.

Den sittande regeringen i Förbundsrepubliken (CDU/CSU/FDP) hade med sin rovdjursinstinkt fått vittring på en unik historisk chans, att inte bara förändra konstitutionen för att genomföra en återförening enligt kapitalistiska riktlinjer, utan också att med ett penndrag kraftigt stärka den tyska imperialismens ambitioner. I DDR:s vacklande maktstrukturer och den allt starkare önskan om förändring i landet var det “nu-eller-aldrig” som gällde. Med den västtyska D-marken som hårdvaluta knuffades DDR:s befolkning ännu ett steg i deras riktning. På så vis avvärjde man samtidigt faran för en revolutionär inriktning, som DDR-regimen ensam inte skulle ha kunnat kontrollera.

Regeringen Kohl lyckades skingra bekymren för de höga finansiella kostnaderna för en snabb förening, vilket speciellt uttrycktes valutans väktare i Bundesbank, men också av den socialdemokratiska oppositionen, genom att peka på den politiskt fördelaktiga situationen och de förberedelser som redan gjorts av övergångsregeringen i DDR. Efter valet i DDR i mars 1990, vars utgång i stor utsträckning hade påverkats av utsikterna för anslutning till den västtyska valutan, övertogs regeringsmakten av öppet borgerliga krafter som var beredda att genomföra den västtyska ledningens planer. Avtalet om återförening, som slöts den 18 maj 1990 och som lade fast villkoren för den ekonomiska, monetära och sociala unionen mellan de två parterna, gav den västtyska regeringen rätten att besluta om alla statliga och ekonomiska steg mot återförening, vilken under den västtyska konstitutionen förklarades som DDR:s anslutning till Förbundsrepubliken.

Kontrarevolutionen fullbordas
Det är ingen tillfällighet att lagen om Treuhand trädde i kraft den 1 juli 1990, samtidigt som införandet av en monetär union och reglerad privatisering och omorganisering av nationella tillgångar under västtysk övervakning. Den västtyska regeringen beslutade att bemanningen av Treuhands kontor från juli 1990 skulle genomföras med representanter från väst med erfarenheter av marknadsekonomi. Treuhand ansvarade för 8 500 DDR-företag, och därmed placerades ödet för fyra miljoner anställda i dess händer.

Det andra steget i kapitalismens återinförande i DDR var införandet av D-marken som den enda valutan från 1 juli 1990. Det var också i enlighet med många DDR-medborgares önskningar. Även om DDR-marken växlades mot D-marken en mot en, var man, för att dra fördel av det, tvungen att i förväg ansöka om att omvandla konton till D-mark, med en begränsning på 2 000 D-mark, och man måste ha ett kvitto från banken, som bara var giltiga till den 6 juli 1990, om pengarna skulle bli tillgängliga direkt. Om konton överskred gränsen, vilket de i genomsnitt gjorde med 4 000 DDR-mark per capita, växlades de två mot en. Kreditbalanser som inte tillkommit förrän efter den 31 december 1989 kunde bara växlas till D-mark enligt kursen tre mot en.

De nationella tillgångarna i form av fabriker och fastigheter, vilka enligt DDR:s lagar fortfarande var proportionerligt tillgängliga för medborgarna, överläts emellertid till marknadens värdebedömningar. Befolkningens majoritet, dvs. arbetarklassen, exproprierades praktiskt taget utan någon vetorätt.

För att kontrarevolutionen skulle kunna segra var det också nödvändigt att inte bara eliminera progressiva samhällsinstitutioner som funnits i DDR, till exempel inom hälso- och utbildningssektorn, utan också demokratiska framsteg som hade åstadkommit de halv-revolutionära förändringarna, som demokratiska forum, jämförelsevis långtgående kontroll och transparens inom medierna och politiska förhandlingar.

Den organiserade reformistiska arbetarrörelsen i Förbundsrepubliken lyfte samtidigt inte ett finger till stöd för DDR:s arbetare, utan tjänade snarare imperialismen. Den tyska landsorganisationen fullföljde redan i maj återföreningen genom att ta över fackföreningarna i öst enligt känt socialdemokratiskt, byråkratiskt mönster, upprättade därmed strikt åtskillnad mellan politik och arbetsliv och undergrävde varje självständigt handlande från arbetarklassen.

För den västtyska regeringen återstod bara ett viktigt hinder: godkännande från de makter som delade Tyskland efter andra världskriget och som reste upp dem som fasta utposter i deras respektive maktblock i efterkrigsordningen. Ett framförhandlat avtal som den 19 september undertecknades av USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen beseglade slutet för efterkrigstiden och uppgraderade Förbundsrepubliken Tyskland som internationell politisk faktor. Samtidigt uppenbarades det stalinistiska systemets hotade ställning, eftersom dess block av stater befann sig i upplösning även i andra regioner, liksom i Sovjetunionen. Den tyska kapitalistiska återföreningen var en historisk milstolpe för stalinismens undergång och imperialismens seger. De officiella festligheterna den 3 oktober 1990 var bara en formsak som fullbordade denna seger.

Återföreningens konsekvenser
Efter trettio år är resultaträkningen splittrad. Treuhands aktiviteter, som pågick till 1994, ödelade praktiskt taget de fem nya delstaterna, inklusive Östberlin. Bruttoproduktionen i de nya delstaterna föll med 40 procent och industriproduktionen med två tredjedelar. Privatiseringen av statsägda företag överförde 85 procent av kapitalet till västtyska ägare. Monopolkapital från Västtyskland drog mest fördel av nedläggningar, styckandet av stora företag och försäljningar till dumpade priser. Dessutom subventionerade staten investeringar för att ”bygga upp öst”.

Stora företag är fortfarande underrepresenterade i öst. Ett antal tätorter har visserligen framträtt med ny teknologi, utöver Berlin speciellt i Sachsen, medan många områden på landsbygden är fortfarande strukturellt och kroniskt svaga. Dessa områden har ofta föråldrade industrier som brunkolsgruvor, vilka innebär att DDR:s ekologiskt olyckliga tradition lever kvar där. Den arbetande befolkningen blir allt äldre, och migrationen till väst fortsätter. I augusti 2020 var arbetslösheten i de östra delarna 7,8 procent, 1,4 procent över det tyska genomsnittet.

Även om de flestas individuella ekonomiska situation i de fem nya delstaterna snart förbättrades efter anslutningen, kom utvecklingen av sig under det andra årtiondet efter återföreningen, och och avstannade slutligen, och när det gäller lönernas utveckling, fortsätter de östra delstaterna att sacka efter väst med 540 euro brutto 2020. När det gäller pensioner ligger öst högre, men det är bara för att fler kvinnor arbetade i DDR och tjänade bättre än i väst.

Kvinnor tillhör emellertid också återföreningens förlorare. Den reaktionära, borgerliga samhällsordningen missgynnade de kvinnor som i DDR kunnat utveckla en större ekonomisk och social självständighet. De var först att bli avskedade efter återföreningen eller att bli nedgraderade när det gällde löner och ekonomisk status.

Återföreningen medförde för kapitalet på det stora hela en ökning av reservarbetskraften, vilken de använde för att undergräva arbetarklassens rättigheter genom ökad osäkerhet, tidsbegränsade jobb, försämringar av anställningsförhållanden och osäkra anställningar, kombinerat med osäker planering av tillvaron, liksom privatisering och nedmontering av offentlig service.

År efter år har staten och det socialförsäkringssystemet pumpat in miljarder euro för återuppbyggnaden av öst, i stort sett betalat av alla lönearbetare – i både öst och väst – genom att bidrag till socialförsäkringssystemet drogs av på lönen och genom de så kallade solidaritetsbidragen. Enbart västtyska kapitalister och välbärgade arvtagare tjänade på de speciella avskrivningarna, premier för övertaganden och likvideringar, subventionerade investeringar och kompensation för exproprieringar av produktion och fastigheter som genomförts i DDR.

Den tyska återföreningens strategiska betydelse
Utplånandet av arbetarstaten DDR med dess icke-kapitalistiska grundvalar innebar ett nederlag för världsproletariatet, vilket är desto allvarligare eftersom det genomfördes praktiskt taget utan kamp. Den tyska arbetarrörelsens misslyckande, inklusive den västtyska vänstern, vilken fullständigt missbedömde eller underskattade processens historiska dimensioner och särskilt nödvändigheten av att ingripa, var uppenbart.

Medan reformismen förblev apatisk eller aktivt bedrev demobilisering av arbetarklassen i öst, klamrade sig en stor del av den centristiska vänstern fast vid småborgerliga, reformistiska illusioner om medborgarrättsaktivister och drömde om en partiell lösning och en kompromiss med stalinismen. Istället borde den ha fört in motståndet i arbetarklassen på båda sidor och förberett den politiskt och organisatoriskt med ett program med krav på revolutionär återförening.

Inte bara arbetarstatens framsteg likviderades. Själva området blev till ett skyltfönster för den sociala och politiska kontrarevolution. Arbetarklassen i väst fick betala ett dyrt pris för att passivt ha accepterat det västtyska kapitalets enhetssträvan. Deras egen förmåga till kamp mot de följande offensiverna från kapitalet försvagades betydligt.

Den tyska imperialismen triumferade direkt. Återföreningen påverkade den internationella värderingen av dess effektivitet på ett sätt som inte kan underskattas. Den avgörande faktorn var att man skapat ett geostrategisk utgångspunkt för att gå vidare med expansion i det gamla östblocket.

Dessutom fick Tyskland större tyngd inom EU. Breddningen av dess maktbas gjorde det också lättare att genomföra projekt som införandet av euron som en viktig faktor i konkurrensen med andra imperialistiska makter.

Den tyska imperialismen i kris
Globaliseringens nuvarande kris har uppenbarat kapitalismens sårbarhet världen över och har inte undgått den tyska imperialismen. Orderstocken för nya företag i östra Tyskland gick ner redan under 1996, enligt IFO-institutet, delvis beroende på bristen på yrkesarbetare, även i stora företag. Konvergensen i produktivitet per anställd, som är 14 000 euro lägre i öst än i väst, har också avstannat sedan millennieskiftet.

Strukturella problem med ojämlikhet även på hemmaplan kunde inte lösas: den kommunala skuldsättningen består, liksom gapet mellan urbana områden och landsbygden. Fattigdomsgapet fortsätter att vidgas och folkflertalet står inför osäkra framtidsutsikter, för att inte tala om massorna i länder som domineras av imperialismen, vilka har kastats ner i allt större misär.

Den tyska imperialismens ambitioner fick sig en törn 2003, när dess planer på en EU-konstitution, vilket skulle lägga grunden för EU som en imperialistisk supermakt som kunde ha trotsat USA och det framväxande Kina, gick i kras. Tyskland är fortfarande den starkaste ekonomin inom EU, men att växla in ekonomiskt inflytande mot politiskt dito gentemot motsträviga nationalister blir ett allt svårare projekt. EU kan inte leverera enhetliga, tydliga svar i världspolitiken; det finns begränsat utrymme för aktiva militära ingripanden för att främja dess intressen. Avtalet om icke-spridning av kärnvapen fortsätter att hindra Tyskland från att internationellt bli militärt erkänt.

De senaste årens politiska instabilitet, med AfD:s uppdykande och högerpopulistiska framgångar, speciellt i de östra delarna, har inte heller gjort det lättare för kapitalet att styra. Till syvende och sist är det ett kvitto på kontrarevolutionens seger och arbetarrörelsens kapitulation.

Proteströrelser, som de mot Hartz-lagarna från 2003 och framåt, vilka var massiva, speciellt i det forna DDR, visar att kapitalets välde i Tyskland inte är för evigt givet. Arbetarklassen kan vinnas för ett progressivt program baserat på klasskamp, bara det förs fram beslutsamt, i öst och i väst.

Bruno Tesch

Översatt ur Neue Internationale nr 250, september 2020.