Kriget i Nagorno-Karabach

En övergiven stridsvagn i Nagorno Karabach, RNW.org (Flickr, CC BY-ND 2.0)

Redaktionens kommentar: föreliggande artikel publicerades ursprungligen på engelska den 2 oktober. Strax innan publiceringen av vår översättning kom nyheten om att de krigförande parterna, på ryskt initiativ, inlett förhandlingar om en begränsad vapenvila. Det är dock alldeles för tidigt att utropa fred, och konflikten om Nagorno-Karabach är, dessvärre, ännu långt ifrån över.

Efter tre år av mer eller mindre öppna spänningar mellan Armenien och Azerbajdzjan trappades konflikten upp betydligt den 27 september, när Azerbajdzjan inledde bombangrepp mot Stepanakert, huvudstad i Nagorno-Karabach, den ännu inte internationellt erkända armeniska enklav som formellt ligger på azerbajdzjanskt territorium, men som har varit nära kopplad till Armenien sedan mitten av 90-talet. Nagorno-Karabach utropade sin självständighet 2017, som republiken Artsakh, men detta har inte rönt något internationellt erkännande.

Den styrande i Azerbajdzjan och landets diktatoriske president, Ilham Äliyev, ansätts av ultranationalistiska oppositionella som anklagar regimen för att vara för undfallande mot Armenien och Nagorno-Karabach. En krigsupptrappning mot Armenien, militära framgångar i den omstridda gränsregionen och, ännu hellre, ett återtagande av hela Nagorno-Karabach, skulle ge andrum åt regimen, som står inför en djup ekonomisk kris, utbredd korruption och fallande priser i det som utgör landets viktigaste inkomst: olja och gas.

Som så ofta motiveras den nationalistiska upptrappningen med att det hela sker i självförsvar. Så förklarade till exempel det azerbajdzjanska försvarsdepartementet att de massiva artilleriangreppen mot armeniska samhällen den 27 september var en “motoffensiv” för att “sätta stopp för Armeniens militära aktiviteter och slå vakt om befolkningens säkerhet”.

I själva verket rör det sig om en uppenbart reaktionär krigsansträngning. Om Azerbajdzjan fick som de ville skulle den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach bli en förtryckt nation, utan möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande. I Azerbajdzjan skulle president Äliyev, som styrt landet i 15 år under mer eller mindre diktatoriska förhållanden, vinna ny legitimitet. Det nationalistiska förtrycket skulle skruvas upp ytterligare mot etniska minoriteter, arbetare och ungdomar, som går ut i kriget som kanonmat.

Vår solidaritet är med alla vänsterkrafter, som Azerbajdzjans vänsterungdom, som öppet går emot den reaktionära, nationalistiska upptrappningen och kräver att kriget stoppas.

Folket i Nagorno-Karabach har utan tvekan rätt till självbestämmande (och självförsvar). Alla revolutionärer, och alla demokrater, borde erkänna deras rätt att själva avgöra om de vill utropa en egen stat eller ansluta sig till Armenien.

Krigets rötter och Armeniens roll
Om frågan endast gällde Nagorno-Karabach och dess rätt till självbestämmande skulle en karakterisering av konflikten i allmänhet enkelt låta sig göras. Men den bakomliggande konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien, som har pågått i över tre decennier, komplicerar saken.

Konflikten om Nagorno-Karabach började långt tillbaka i tiden, men bröt ut i öppen dager under Sovjetunionens sista år. Under sovjetiskt styre tillhörde regionen, mot dess armeniska befolknings vilja, Azerbajdzjan. Vid Sovjetunionen fall krävde de boende i Nagorno-Karabach återigen sin rätt till självständighet eller utträde, men mötte hårt motstånd från Azerbajdzjan, som då var på väg mot självständighet. De azerbajdzjanska nationalisterna, intellektuella och f.d. partibyråkrater, ville inte ge upp Nagorno-Karabach. De avvisade sovjetiska medlingsförsök och valde i stället en militär lösning.

Kriget bröt ut 1992 och varade i två år. Till en början såg den azerbajdzjanska armén ut att gå segrande ur striderna, inte minst på grund av sin brutalitet, som kostade tusentals civila livet och som kulminerade i massakrer på hela byar. Men krigslyckan vände. Armeniens och Nagorno-Karabachs styrkor lyckades försvara enklaven, och erövrade dessutom flera provinser som ligger mellan Nagorno-Karabach och Armenien. Den huvudsakligen azerbajdzjanska befolkningen i dessa områden utsattes därefter för etnisk rensning under de minst lika brutala armeniska nationalisternas styre. Armenien nöjde sig alltså inte bara med att understödja sina allierade i Nagorno-Karabach, utan fördrev också tusentals azerer från de sju distrikt som, vid vapenvilan 1994, stod under armenisk kontroll.

1994 hade över 1,1 miljoner människor flytt från Azerbajdzjan och Armenien, alltså nästan tio procent av de två ländernas gemensamma befolkning. Enligt olika uppskattningar dog mellan 25 000 och 50 000 människor i striderna. Sedan dess har de två länderna hållit sina positioner. Frågan om Nagorno-Karabach är olöst, och på bägge sidor väntar hundratusentals flyktingar på att få återvända till sina hem.

Reaktionär nationalism på båda sidor
Nationalism och kraftiga överdrifter av de religiösa och etniska skillnaderna länderna emellan har sedan dess utgjort den förhärskande statsideologin i de båda lägren. Sedan 1994 har mindre väpnade konflikter blossat upp mellan parterna flera gånger, senast i det så kallade “fyradagarskriget”, 2016.

De två ländernas ekonomier drabbades hårt av Sovjetunionens fall, eftersom deras ekonomiska planering grundade sig på arbetsdelningen inom Sovjetunionen. Deras maskinparker och industrier var, på det stora hela, föråldrade. När marknadsekonomin och dess privatiseringar kom tog en plundring av ländernas tillgångar fart, ett slags “primitiv ackumulation” under ledning av maffialiknande, oligarkiska strukturer.

Båda länderna, eller åtminstone deras respektive regimer, har bevarat de nära ekonomiska banden till Ryssland, som agerat medlare mellan de stridande parterna, antingen på eget bevåg eller inom ramarna för den så kallade Minskgruppen, den organisation som grundades 1993 för att medla och mäkla fred i konflikten. Minskgruppen leds av en trio ordförandeländer: utöver Ryssland också Frankrike och USA. (Gruppen består, utöver dessa ordförandeländer, även av representanter för Armenien och Azerbajdzjan, Belarus, Italien, Portugal, Nederländerna, Finland, Turkiet och Sverige – övers. anm.)

Sedan 1994 har konflikten och dess stridslinjer stått stilla. FN vägrar att erkänna Nagorno-Karabach, men tolererar å andra sidan regionens nära band till Armenien, inklusive en ekonomisk och monetär union, liksom det armeniska herraväldet över områden där azerbajdzjanier tidigare utgjorde befolkningsmajoriteten.

Armenien och Azerbajdzjan köper båda merparten av sina vapen från Ryssland, om än på olika handelsvillkor. Azerbajdzjan, med sina olje- och gasrikedomar, får betala världsmarknadspriser, medan den armeniska armén har kunnat underhålla sin vapenarsenal till mer fördelaktiga, ryska “inrikespriser”. Även Serbien har exporterat vapen till båda länderna, medan Israel och Turkiet uteslutande förser Azerbajdzjan med vapen.

Turkiet har, i egenskap av regional stormakt som försvarar azerbajdzjanska intressen, antagit en oförsonlig ton mot Armenien, medan Armenien närmat sig Ryssland och Iran. Iran är Armeniens viktigaste energiexportör. Ryssland, som de facto är Armeniens skyddsmakt, har flera militärbaser på armeniskt territorium. Armenien ingår också i de ryskledda ekonomiska, politiska och militära allianserna OSS och CSTO, där den senare är den ryskledda motsvarigheten till Nato.

Varför bröts vapenvilan?
Varför den väpnade konflikten blossade upp igen i juli förblir oklart, men man kan peka på tre viktiga skäl till att den sköra vapenvila som varat sedan 1994, och som sedan dess upprätthållits av Minskgruppen och Ryssland, har underminerats.

För det första att de båda länderna står inför ekonomisk och politisk instabilitet. De har drabbats hårt av den globala lågkonjunkturen, och leds båda av repressiva, borgerliga och odemokratiska regimer, även om Armeniens president fördes till makten i den s.k. sammetsrevolutionen 2018. Genom att spela på nationalistiska stämningar vill regimerna undvika inrikespolitisk splittring till förmån för en “nationell enighet”.

För det andra de ekonomiska styrkeförhållandena länderna emellan förändrats. Till skillnad från Armenien har Azerbajdzjan stora olje- och gastillgångar, och därmed tillgång till utländska valutareserver. Även om dessa rikedomar framför allt kommer de kapitalistiska oligarkerna och statsapparatens toppskikt till gagn har landet också kunnat använda intäkterna från olje- och gasexporten till sin försvarsbudget, som på senare år har varit fem gånger så stor som Armeniens dito. Landets regim, liksom dess nationalistiskt inriktade opposition, såg en möjlighet i att utnyttja denna ekonomiska och militära överlägsenhet för att också utöka landets territorium.

För det tredje har geopolitiska förhållanden underblåst konflikten, i synnerhet de ökade spänningarna mellan rysk imperialism och Turkiet. Ryssland och Turkiets konflikt ligger nu, till sist, i öppen dager i Kaukasus, liksom i Syrien och Libyen, vilket gör konflikten än mer explosiv.

EU och USA har, å sin sida, egna problem att tampas med just nu, och skulle därför säkert på sin höjd bara vilja agera medlare, men USA skulle troligen se sig tvingade att gripa in om konflikten fördjupas eller utökas i regionen, som till exempel om Iran dras in i den.

Kan konflikten expandera?
Precis som vilket krig eller konflikt som helst i Balkan innan 1914 hade kunnat utlösa världskriget kan konflikten om Nagorno-Karabach och ett krig mellan Armenien och Azerbajdzjan leda till en större kris.

De båda sidorna har ännu avböjt medling och infört undantagstillstånd. De klandrar båda andra länder för att understödja motståndaren, med mer eller mindre fog för sina påståenden. Turkiet ställer sig öppet och helhjärtat bakom Azerbajdzjan, förser troligen den azerbajdzjanska armén med logistiskt stöd och anklagas rentav för att sända reaktionära miliser från det syriska inbördeskriget till Azerbajdzjan som “frivilliga”. Turkiet anklagar i sin tur Iran och Ryssland för att understödja Armenien.

För närvarande föredrar Ryssland, liksom troligtvis Kina och större delen av västvärlden, en “fredlig” lösning, det vill säga, att konflikten återgår till sitt tidigare, “frusna” stadium. Därmed skulle Ryssland kunna upprätthålla sina relationer med både Azerbajdzjan och Armenien, och således sitt inflytande. Å andra sidan kan Ryssland svårligen kunna godta en turkisk expansion i regionen, då det hotar det ryska inflytandet i Eurasien, Mellanöstern liksom i Medelhavsregionen. Och om CSTO inte kommer till Armeniens och Nagorno-Karabachs undsättning skulle alliansen framstå som maktlös gentemot Azerbajdzjan och det växande turkiska inflytandet.

Risken är uppenbar för att konflikten leder till storkrig. Även om det inte är de stridande parternas avsikt kan en upptrappning, när den väl satts igång, vara svår att bryta. Och även om Erdoğans retorik om ett Storturkiet må vara just retorik kan bonapartistiska regimer som hans lätt gå för långt i sina utrikespolitiska äventyr, med ödesdigra följder.

Vad bör göras?
Arbetarrörelsen och vänstern världen över måste å det starkaste motsätta sig båda sidors nationalistiska upptrappning, liksom turkisk, rysk eller andra makters inblandning i kriget. Vi måste visa vårt stöd till alla krafter i Armenien och Azerbajdzjan som motsätter sig konflikten och stärka dem genom vår praktiska solidaritet – där särskilt ett ingripande från arbetarklassen och de förtryckta i Turkiet och Ryssland skulle vara betydelsefullt.

Det bästa sättet att stoppa Turkiets och Rysslands militära ingripanden i regionen är att ta kamp mot de diktatoriska Erdoğan- och Putin-regimerna.

Men nationalismens inflytande i Armenien och Azerbajdzjan kommer inte att brytas utan ett politiskt alternativ. Därför behövs också ett program för kamp mot de båda ländernas reella demokratiska och sociala problem.

I ett sådant program måste erkännandet av alla nationers rätt till självbestämmande, inklusive för befolkningen i Nagorno-Karabachs del, vara en grundstomme, liksom rätten för alla flyktingar att återvända till sina hem och rätten för boende i de områden som ockuperas av armeniska styrkor att själva bestämma över sin framtid. I Kaukasus, liksom på Balkan, är rätten till självbestämmande bara en del av lösningen på den nationella frågan. Där ingår också upprättandet av en frivillig federation av stater, för att säkerställa öppna gränser mellan olika regioner.

Som Sovjetunionens historia, och än mer kapitalismen återupprättande, har visat kan den nationella frågan inte lösas utan att också lösa klassfrågan, frågan om hur ekonomin är strukturerad. När ett samhälles ekonomiska fundament är rövarkapitalism, nyliberal marknadsekonomi, varubrist, arbetslöshet och fattigdom kommer de härskande klasserna att gång på gång söka sig till reaktionära, nationalistiska eller rasistiska svar på sina problem. Kampen för självbestämmande och för en federation av kaukasiska stater går därför hand i hand med kampen för revolutionära arbetar- och bonderegeringar och upprättandet av en socialistisk federation på den demokratiska planekonomins grund.

Martin Suchanek