Jan Myrdal är död

Resterna av mördade människor i ett bisarrt stalinistiskt experiment i Kambodja som Myrdal hänfördes över.

Stalinismens främsta profet i Sverige – Jan Myrdal – har dött. Han blev 93 år.

Jag minns hur jag i slutet av 1960-talet kastade mig över hans artiklar varje söndag i Aftonbladet. Han avslöjade ett och annat som att det var tillåtet i svensk lag att använda militär mot inhemska oroligheter. Det är det enda positiva minnet jag har av Myrdal som politisk skribent eller skriftställare som han ville bli kallad. Jag hörde honom sedan på en Vietnam-demonstration i början av 1970-talet upprepa alla de gamla stalinistiska lögnerna om trotskister. Vi var CIA-agenter predikade han för alla som ville demonstrera sin avsky för kriget mot befolkningen i Vietnam.

Han var utan tvivel en framstående skönlitterär författare. Hans självbiografier, med början i Barndom (1982), är storartad litteratur. Skildringen av en mycket speciell uppväxt i skuggan av föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal väckte stort uppseende. Det påstods till och med att han tog livet av sin mamma med boken. Han insisterade dock på att det var hans upplevelse och ingen objektiv bild av föräldrarna. Det blev stor litteratur i den genre som nu kallas autofiktion.

Han var besatt av Strindberg och förefaller ibland ha trott sig vara något slags inkarnation. Det var Strindberg som rebell och titan som han fascinerades av. Hans bok om Strindberg (2000) innehåller ett fint kapitel om antisemitismen i författarskapet, men i övrigt är den på flera sätt pinsam. Strindberg som riktmärke för ett slags svensk nationalism baserad på en bondetradition. Strindberg var svag för ”bondesocialism” och avskydde ”maskinsocialismen”. Det kan också sägas om Myrdal.

När han för något decennium sedan reste till Indien var det inte för att besöka och skildra den indiska arbetarrörelsen som vid den tiden organiserade världshistoriens mest omfattande generalstrejk. Nej, han besökte de maoistiska naxaliterna som bedriver gerillakrig i delar av Indien. Det är symptomatiskt för Myrdals politiska ståndpunkter. Hans intresse för den organiserade arbetarklassen var minimalt. Det var tredje världens stalinistiska och maoistiska rörelser som han sympatiserade med. Hans politiska grundanalys var lika primitiv som Strindbergs: folket mot överheten.

I olika sammanhang upprepade han alla de gamla stalinistiska lögnerna. Han hävdade till och med att rättegångarna och avrättningarna i de östeuropeiska staterna i slutet av 1940-talet var nödvändiga och korrekta. Hans stöd för Pol Poet och röda khemererna visade att han inte ens kände några gränser inför folkmord. Hans anti-imperialism var också primitiv. USA:s fiender måste vara vänner – oavsett om det var Assad, Hizbollah eller Irans mullor.

Han var också inspiratören bakom Folket i bild-Kulturfront, som inte har särskilt mycket gemensamt med den gamla Folket i bild. Med hjälp av ett slags folklig maoism lyckades han skapa en grupp som följde honom i vått och torrt och där han intog en särställning. Vi kommer säkert att få höra och läsa en hel del lovsånger från hans anhängare. Det är sant att Myrdal var en osedvanligt bildad stalinist och han skrev bra. Kulten kring Myrdal med Myrdal-sällskapet och Leninpriset i spetsen kommer säkert att fortsätta.

För min del finns det ingen anledning att sörja Myrdals död. Självbiografierna kommer att stå sig som litteratur, men hans politiska skrifter kan man bara hoppas sjunker ner i glömskan.

POM