Arbetarmakt stödde redan från början revolutionen i Syrien som bröt ut som en del av den arabiska våren 2011. Vi gjorde inte detta för att vi inbillade oss att det på något sätt var en idealisk revolution. Den dominerades inte av socialistiska krafter och röda fanor, men det var en genuin massmobilisering mot en av världens mest välorganiserade och brutala diktaturer. Större delen av stalinistvänstern hade och fortsätter att ha stora illusioner om Assads blodiga diktatur. Även om de flesta av dem inte går som långt som de som hävdar att Assads regim är demokratisk finns en utbredd uppfattning om att den åtminstone är i någon mån progressiv.
Under Baath-partiets tidiga styre i Syrien genomfördes förvisso en del åtgärder som i sig var progressiva, som jordreform och utbredda nationaliseringar, men Hafez Assad, den nuvarande diktatorns far, kom till makten genom en kupp, stödd på en högerfalang inom partiet. Samtidigt som diktaturen hårdnade och säkerhetsstyrkorna visade att ingen verklig opposition tolererades, gav Assad den äldre flera prov på att han inte hade några problem med rent reaktionära och pro-imperialistiska ställningstaganden. Exempelvis ingrep han för att stödja högern i inbördeskriget i Libanon, och 1991 ställde han sig bakom USA:s blodiga angrepp på Irak.
På senare år har regimen – nu under Bashar Assad, som tog över efter sin far efter att den tilltänkta tronarvingen, hans storebror, hade dött – stadigt gått åt höger. Där Baath-partiet – innan någon Assad tog över tyglarna, märk väl – genomförde omfattande nationaliseringar har Bashar istället privatiserat. I den alltmer korrumperade ekonomin uppstod stora möjligheter för regimens män att berika sig. Rami Makhlouf, Bashars kusin, beräknades exempelvis ha samlat på sig sex miljarder US-dollar. Precis som i vilket kapitalistiskt land som helst kunde de styrande göra sig stora rikedomar på arbetarnas och böndernas bekostnad, samtidigt som tortyrhålorna jobbade på mot dem som hade invändningar. Efter 11 september 2001 var Assad redo att ställa sig på USA-imperialismens sida, men då var inte Bush och hans anhang intresserade, då de föredrog att behålla Syrien som en möjlig framtida måltavla.
Det fanns helt enkelt ingenting progressivt med den syriska regimen, även om vissa lät sig luras av att Assad höll sig med en helt tam och trogen ”opposition”, som bland annat innehöll två påstådda kommunistpartier, som dock snarare kan beskrivas som Assads knähundar. Vägen framåt för Syrien kunde bara gå genom att få bort Assads alltmer korrupta diktatur.
När protester bröt ut i mars 2011 visade regimen att den inte tänkte acceptera någon fredlig förändring eller något folkligt inflytande. Säkerhetsstyrkorna började fängsla, misshandla tortera och mörda demonstranter. Protesterna övergick snabbt i revolution och inbördeskrig.
Givetvis fanns det redan från början en fara för reaktionära och fundamentalistiska islamister, som al-Qaida och det som blev Islamiska staten. Men den stora merparten av alla som hade tröttnat på förtryck, repression och en allt sämre fungerande ekonomi, och som protesterade, organiserade sig och ropade på frihet och demokrati, gjorde det inte för att de ville ha ett kalifat eller rigorösa shariadomstolar. Istället var det en omfattande folklig rörelse och organisering som kunde ha lagt grunden till ett demokratiskt Syrien, som säkerligen inte på något sätt hade varit idealiskt, men där det fanns möjligheter att kämpa för ett verkligt socialistiskt alternativ. Det var långt ifrån givet att jihadister skulle bli den främsta militära kraften mot Assad.
Dock talade flera faktorer för att jihadisterna skulle kunna ta upp striden om att bli den ledande kraften bland dem som bekämpade diktaturen. De främsta stod Assad för. Dels den brutalitet och det övervåld som de som försökte kämpa för frihet möttes av, och dels av att regimen alltmer stödde sig på reaktionära, sekteristiska shiakrafter, som Hizbollah, iranska trupper och syriska shiamiliser. Denna blodiga repression, och vad som för alltfler framstod som ett växande sekteristiskt shiitiskt hot, drev många sunniter, som under andra omständigheter skulle ha stött progressiva alternativ, i händerna på reaktionära sunni-islamister. Läs mer om detta här.
En annan viktig faktor är bristen på en stark, revolutionär vänsterkraft. En viktig anledning till detta är i sin tur de långa åren av hård diktatur, och i synnerhet att det fanns tolererade, påstådda oppositionspartier, exempelvis påstådda kommunistpartier, som i själva verket var lojala till Assad. De drog naturligtvis till sig en del som kunde ha blivit revolutionärer. När protesterna och revolutionen bröt ut gjorde de sitt bästa för att lämna fältet fritt för jihadister. Assad är inte förtjust över att behöva kriga mot extrema sunni-islamister, men han föredrar garanterat dessa framför att stå mot revolutionära och progressiva krafter. Han kan lugnt och helt korrekt räkna med att det internationella motståndet mot hans regim minskar ju mer hans motståndare är eller kan utmålas som al-Qaida, snarare än vanliga syriska människor som kräver rättigheter. Assads tama ”kommunister” har sannerligen spelat en kontrarevolutionär roll i detta. Ett viktigt argument har varit att revolutionen från början har varit styrd av USA, ett argument som tas upp här.
En tredje faktor är att merparten av det materiella stödet utifrån till Assads motståndare har kommit från reaktionära regimer som Saudiarabien, Qatar och Turkiet, och de har knappast något intresse av att underlätta för något revolutionärt socialistiskt, eller ens progressivt alternativ.
Till min dotter
Nu var dock inte syftet med denna artikel att ge någon heltäckande bakgrund till inbördeskriget i Syrien. Istället ska jag rekommendera en mycket bra, och internationellt hyllad dokumentär, som nu finns på SVT Play: Till min dotter (2019).
Waad al-Khateab bodde i Aleppo i Syrien när revolutionen och kriget bröt ut. Hon filmade det som hände: protester, repression och framför allt tiden av belägring och bombanfall från Assad och Ryssland. Under åren som följde träffade hon en man, gifte sig och fick en dotter, Sama. Hennes make är läkare, och alltmedan andra sjukhus bombas sönder och de flesta läkare flydde staden blev sjukhuset han jobbar på det enda kvarvarande sjukhuset i Aleppo.
Familjen tillbringade en stor del av sin tid på sjukhuset, och mycket av filmen är inspelad där. Vi får därför se många sårade som kommer dit, liksom stupade, och förtvivlade mödrar vars barn inte klarar sig. Det blir en del jobbiga scener, men filmen hade knappast gett en sanningsenlig bild av krigets Aleppo utan dem.
Filmen är, som titeln antyder (For Sama på engelska), tillägnad dottern Sama, och under en stor del av filmen är det hon som står i centrum, med kriget och alla sårade på sjukhuset omkring dem. Ett av Waad al-Khateabs syften med filmen är att förklara för henne varför de kände sig tvungna att stanna kvar i Aleppo och kämpa, istället för att fly.
Till min dotter är en väldigt gripande dokumentär, och ger en unik inblick i revolutionens och krigets Aleppo. Vi får se bilder från de inledande protesterna, massdemonstrationerna och repressionen, verkligheten under belägringen och bombanfallen, höra om hatet mot regimen och de ryska styrkorna som bombar, liksom en oro för att fundamentalistiska jihadister ska ta över. Visst hade man kunnat önska ett mer uttalat politiskt syfte, som diskussioner med människor hur de ser på revolutionen, vad de lägger i begrepp som frihet och demokrati och hur de ser på det Syrien befriat från diktaturen som de kämpade för. Min gissning är att Waad al-Khateab inte riktigt tänkte i de banorna. Hon och de hon hade omkring sig såg revolutionen som nödvändig och längtade efter frihet och diktaturens störtande, men hade nog inte så tydliga uppfattningar om vad som skulle komma sen. Kanske såg några av dem de västerländska demokratierna som föredömen, kanske skulle en del av dem föredra någonting mindre sekulärt. Revolutioner som inte domineras av tydliga revolutionära och progressiva krafter innebär självfallet faror, men det var den enda revolution som fanns när den bröt ut.
Vägen framåt för Syrien kunde och kan bara gå genom att svepa bort Assads blodiga och korrupta diktatur, och det borde ha varit en plikt för varje socialist och kommunist att stödja revolutionen. Stödja de progressiva krafterna i revolutionen givetvis, men också stödja revolutionen. De påstådda socialister och kommunister som klamrade sig fast vid Assads sida kommer sannolikt inte att vara till någon nytta vid framtida revolutioner heller.
Men i vilket fall kan Till min dotter varmt rekommenderas. Läs mer om filmen, och en intervju med Waad al-Kateab, här.
Jens-Hugo Nyberg