Vi krossar fascister. Historien om Grupp 43

Recension av Vi Krossar fascister. Historien om Grupp 43 av Daniel Sonabend (Bokförlaget Hanson & Bruce, 2021)

Du kanske inte känner till Grupp 43 (43 group)? De flesta gör nog inte det, vilket kan tyckas lite märkligt. Det var en grupp som bildades i London av företrädesvis judiska veteraner från det nyligen avslutade andra världskriget, med syfte att slå tillbaka det ännu kvarvarande fascistiska hotet, med de medel som krävdes. Gruppen var verksam i några år, hade som mest omkring 2000 medlemmar och genomförde några spektakulära segrar över de fascistiska horderna. Daniel Sonabend har gjort sitt bästa för att uppmärksamma detta, och hans utmärkta bok We fight fascists. The 43 Group and Their Forgotten Battle for Post-War Britain kom ut 2019. Föredömligt nog har Bokförlaget Hansson & Bruce nu gett ut den på svenska som Vi krossar fascister. Historien om Grupp 43.

Den brittiska fascismen reser sig igen
Det är välkänt att Oswald Mosleys British Union of Fascists var en stark rörelse i Storbritannien före Andra världskriget. Mest känt är deras nederlag vid Slaget om Cable Street 4 oktober 1936, då deras planerade marsch blockerades av en stor antifascistisk folkmassa, men de fortsatte att vara en viktig kraft även de kommande åren. Sedan Storbritannien hamnat i krig med Nazityskland fanns det dock inte något större utrymme för en fascistisk rörelse. Att öppet gå ut och predika något som lätt kunde uppfattas som stöd till landets fiender skulle nog ha varit en smula dumdristigt under de rådande stämningarna. Dessutom var ju en stor del av fascisterna, inte minst bland dess anhängare inom överklassen, samtidigt trogna patrioter, som kanske hade föredragit en fredsuppgörelse med Hitler på ett tidigt stadium, men inte var intresserade av något som kunde leda ett brittiskt nederlag. Den brittiska regeringen gav dem inte heller något utrymme – Mosley och omkring 1000 av hans anhängare internerades. Vissa för en ganska kort tid, andra längre. Mosley själv satt internerad till slutet av 1943, när kriget gick tillräckligt bra för att någon skulle bry sig om hans försvarares angivna hälsoskäl. En aktiv fasciströrelse hade uppenbarligen inte tolererats, så för alla med den läggningen var det bara att vänta. Det fanns några uppenbara nackdelar med detta – att fascister föstes samman i läger verkade radikaliserande på vissa av dem, och bäddade för mer problem efter kriget – men för tillfället uteslöt det någon aktiv rörelse.

De närmaste åren efter krigsslutet bjöd dock på oväntat goda möjligheter. Visst var det ett problem att det fanns ett utbrett hat mot allt vad fascism hette, men innan den starka ekonomiska uppgången fick fart skulle Storbritannien se några år av kris, som var som värst den mycket kalla vintern 1946-47, när ransoneringen var hårdare än den varit under kriget, arbetslösheten mångdubblades, och många hade det svårt att hålla sina bostäder varma.

Dessutom var antisemitismen fortfarande utbredd. Efter Nazitysklands bombningar var bostadsbristen stor, och det gick att på sina håll få gehör för argument om att britter, inklusive de som riskerat sina liv i kriget behöver någonstans att bo – är det verkligen rätt att judar som inte hör hemma här, eller som tillbringade kriget med att bli rika på svarta börshandeln, ska tillåtas uppta deras rättmätiga bostäder? I själva verket var det en större andel av de judiska medborgarna som gick in i krigsmakten, något med viss relevans för historien, men fascistisk propaganda utmärks ju sällan av sin uppriktighet. Dessutom fick antisemitismen bränsle från händelserna i Palestina. Fram till att Israel utropades hade ju Palestina varit ett brittiskt mandat, och för att påskynda britternas tillbakadragande utförde vissa paramilitära sionistiska högergrupper, som Irgun och Lehi (även känd som Sternligan), terrordåd. Exempelvis mördades brittiska representanter som Lord Moyne (och även Folke Bernadotte som bekant) och King David Hotel sprängdes i juli 1946. En händelse som nämns i boken var att två brittiska sergeanter kidnappades av Irgun. Kravet för deras frisläppande var att de fem dödsdömda Irgunmedlemmarna som gripits när de stormade fängelset i Acre skulle frisläppas. De brittiska myndigheterna var dock inte intresserade av det bytet, utan hängde Irgunfångarna. Detta ledde till att sergeanterna också avrättades, något som framkallade en del vrede i Storbritannien, och rent av upplopp på några håll.

Det dröjde dock ett litet tag innan någon enad fascistisk rörelse framträdde. Mosley räknade med att deras tid skulle komma snart, allt eftersom att krisen skulle förvärras, men han låg lågt så länge. Att han skulle bli ledaren när han till slut behagade träda fram rådde det inget tvivel om, men andra aspirerande fascistledare tävlade om att komma närmast efter honom, genom att bygga olika organisationer. Mest framgångsrik var till en början Jeffrey Halmm som ledde British League of ex-service men and women, som spelar en viktig roll i boken. En viktig organisation var Victor Burgess Union for British Freedom.

Grupp 43 bildas
Att fascisterna började visa sina fula trynen så snart efter krigsslutet, och att de fokuserade så mycket på antisemitism strax efter att förintelsens fasor hade avslöjats var givetvis oroande, inte minst för Storbritanniens judar. Reaktionerna blev dock lite varierande. Många medlemmar i Association of Jewish Ex-service men (AJEX) ville att den organisationen skulle agera. Mer konservativa krafter, i synnerhet Jewish Defence Committe JDC ville dock inte göra något som kunde uppfattas som kontroversiellt, eller sätta den anglo-judiska gemenskapens goda rykte på spel, så förutom egna utomhusmöten hände inte mycket. Många ville istället konfrontera det fascistiska hotet direkt. Detta var utgångspunkten för Grupp 43.

Det började med fyra judiska krigsveteraner en eftermiddag i maj 1946: Gerry Flamberg, 1,90 lång och boxare med tapperhetsmedalj från kriget som skulle bli en av två ledare för Grupp 43, Len Sherman, tyngdlyftare och f.d. brottnings- och judomästare; samt Alec Carson och Morris Beckman, som senare skulle skriva en bok om gruppen. En ganska början på en aktionsgrupp, vilket Hamm snart skulle märka. De fyra avbröt helt enkelt ett British League-möte, slog ner eller jagade bort några fascistiska vakter, välte podiet och gav Hamm en rejäl omgång. Andra judiska veteraner, som också tyckte att fascismen borde vara ett minne blott, uppskattade initiativet och ville också vara med.

På hösten samma år bildades en formell organisation på ett möte med 38 män och 5 kvinnor – alltså 43 personer – närvarande, och det var så de fick sitt namn (även om Len Sherman hävdar att det gick till på ett annat sätt). Gerry Flamberg och Geoffrey Bernerd valdes till ledare, och det bestämdes att medlemskap var öppet för alla som ville bekämpa fascismen, inte bara för judar, eller veteraner. Följande mål och syften slogs fast:

1. Att verka för omedelbart införande av lagstiftning som gör fascistiska och antisemitiska organisationer illegala.
2. Att aktivt kämpa mot alla fascistiska och antisemitiska organisationer genom att (A) Motarbeta deras aktiviteter (B) exponera dem offentligt.
3. Att väcka och förena alla delar av befolkningen mot det fascistiska hotet.
4. Att utveckla en organisation som är kapabel att försvara lokalsamhället.
5. Att arbeta och verka gemensamt med alla andra grupper som kämpar mot fascism och antisemitism.

De var alltså inga politiska radikaler. Enstaka medlemmar kunde vara det, men men de var tydliga med att deras enda grund var kampen mot fascism och antisemitism, i övrigt höll de sig borta från politik, och deras främsta mål var att de fascistiska organisationerna skulle förbjudas, men de använde militanta metoder för detta mål.

Avsaknaden av politik gjorde att de behövde ett fascistiskt hot för att hålla igång gruppen, och det rådde ingen brist på detta. Grupp 43 växte, och fick ett medlemskap på uppskattningsvis 2000 personer som mest. De organiserades i lokala sektioner, som själva beslutade över det mesta av sin verksamhet, som att konfrontera fascistisk aktiviteter i sitt område. De stora, gemensamma mobiliseringarna beslutades dock av den centrala ledningen. Organisationen började även växa till andra städer. De flesta medlemmar var judar, och krigsveteranerna dominerade, men även ungdomar som missade kriget på grund av sin ålder drogs dit, och de blev en allt större del av Grupp 43 ju längre tiden gick.

Trots sina våldsamma metoder – eller kanske på grund av, om vi släpper de nu rådande politisk stämningarna och minns att förintelsen då låg ett fåtal år tillbaka – fick de ett stort stöd från även mer respektabla judiska kretsar, och stödet från judiska affärsmän var betydande. För att uppmuntra aktivism togs inte några medlemsavgifter ut, och de skulle ständigt brottas med ekonomiska problem, så det kom väl till pass. Utgifterna var stora. De hade ett kontor i centrala London, och kom att få stora kostnader för rättegångar mot medlemmar – vid något tillfälle anlitade de David Maxwell-Fyfe, åklagare i Nürnbergrättegången och en av landets mest framstående jurister, som försvarsadvokat. Han gjorde sitt jobb snabbt och väl, men har var inget billigt alternativ.

Det fanns samtidigt en annan betydelsefull organisation som gladeligen konfronterade fascisterna: Communist Party of Great Britain (CPGR). Grupp 43 skulle många gånger samarbeta med dem. De gjorde som sagt en viktig poäng av att vara opolitiska, men de avskräcktes inte heller av andras ståndpunkter, så länge dessa bekämpade fascism och antisemitism. CPGB skulle lite senare avskräckas av den negativa publicitet de fick av sin antifascistiska gatukamp och beordra fredligare metoder, men samarbetet fram till dess, och i viss mån efteråt, var betydande. Andra vänsterorganisationer som satte den militanta antifascismen högt och se de också samarbetade med var Youth Communist League (ungdomsförbund till CPGB), Common Wealth Party och Revolutionary Communist Party – den sistnämnda var alltså Fjärde internationalens brittiska sektion, något som Sonabend missar att nämna.

Fackföreningarnas insats kan också nämnas. De mobiliserade inte sina medlemmar för gatukamp, så de samarbetade inte med Grupp 43 i någon större grad. Däremot var de starka inom tryckeri- och bokbindarbranschen, och gjorde det mycket svårare för fascisterna att trycka sitt gift. Speciellt i dessa dagar, när fackföreningarnas rätt till politisk kamp angrips och begränsas allt mer, bör vi påminna om vilket utmärkt vapen för arbetarklassens intressen de kan vara.

Det var dock inte bra med våld Grupp 43 konfronterade fascisterna – många gånger nöjde de sig med att häckla. I takt med att fascisternas beredskap höjdes, och inte minst att polisen mobiliserade mer blev det också svårare att köra bort dem, men då kunde också häcklande och skrik vara verksamma medel. En mer legal metod de använde flitigt var att kontakta ägare till lokaler där fascisterna skulle ha möten och informerade om att det var fascister som ämnade mötas där, samt la till att det fanns risk för våldsamheter. Åtskilliga fascistmöten blev avbokade på detta sätt. Grupp 43 utvecklade också en omfattande underrättelseaktivitet, men infiltratörer hos fascisterna. Tack vare den mest framgångsrika av dem, som blev Mosleys betrodda livvakt, genomförde de en spektakulär seger. Han gav en utförlig beskrivning av Mosleys villa och lämnade kassaskåpet öppet, så att en kommandogrupp kunde ta sig in och stjäla ett stort antal dokument. Brev från Mosley kopierades sedan och skickades till exempelvis fackföreningsledare och parlamentsledamöter. De gav också ut en tidning, den formellt självständiga On Guard, med en upplaga på 5000.

En institution där antisemitismen inte var minst stark var den brittiska polisen. Detta eldades dessutom också på av att brittiska poliser utsattes för våld i Palestina. Detta fick en ytterligare skjuts när britterna drog sig tillbaka och deras polisstyrka i Palestina återvände till hemlandet. Grupp 43 försökte verkligen att inte provocera polisen, och innan de angrep eller störde fascistmöten brukade de uppmana poliserna att upplösa sammankomsten. Men förutom de antisemitiska attityderna misstänkte en hel del poliser av Grupp 43 var något slags kommunister ändå. Och som vanligt var poliskåren inte den institution med minst sympati för högerextremism. Betydligt fler medlemmar från Grupp 43 än fascister greps vid de flesta tillfällen, och flera gånger fick de ordentligt med stryk av snuten. Undantaget från detta var att en del poliser som tjänstgjort i kriget ibland kunde låta andra krigsveteraner löpa – och veteranerna fanns företrädesvis på Grupp 43:s sida, då de kända organiserade fascisterna inte hade släppts in i krigsmakten under kriget.

Mosleys comeback
I slutet av 1947 hände det som fascisterna sett fram emot, och antifascisterna hade fruktat: den odiskutabla fascistledaren Mosley gjorde comeback, och några månader senare lanserades hans Unity Movement (UM). Det hela visade sig dock bli lite av en antiklimax. Hans tal vid den här tiden beskrevs – av motståndare, det ska medges – som ganska tama och tråkiga, med långt ifrån den glöd han hade visat på 30-talet. Mosley var inte heller så värst flitig – Hitler hade flängt omkring från möte till möte på sin tid, under valkampanjer ofta mer än ett per dag, men den brittiska ledaren tog det betydligt lugnare. Mer energi hade nog behövts för en fasciströrelse som ville bli någonting. Hans tankar hade också, under intryck av de senaste 10-12 årens händelser, blivit mer inriktad på fascistisk enhet på åtminstone en europeisk skala, medan merparten av hans anhängare var brittiska patrioter och inte var så intresserade av annat gränsöverskridande än det brittiska imperiet. Efter andra världskriget uppstod det också konflikter mellan att vara lite taktisk, då de flesta människor avskydde fascism för att inte tala om nazism, och tona ner de värsta aspekterna, och att öppet predika allt man hade på sitt fascisthjärta. En ännu viktigare faktor var dock att den ekonomiska krisen nu var över, och en lång uppgång inleddes. Men det var förstås inte frågan om någon omedelbar kollaps – direkt efter den nya, enade rörelsen blev det ett visst uppsving för fascistaktiviteten, men detta blev kort.

En annan anledning till att det gick trögt för Mosleys nya UM var det motstånd de utsattes för. Tack vare sina infiltratörer hos fascisterna lyckades Grupp 43 få reda på var Mosleys stora comebackmöte skulle hållas. På grund av hemlighetsmakeriet där bara de mest betrodda fascistledarna på förhand kände till platsen lyckades de bara få reda på den strax innan. Kärnan av Grupp 43 hade legat i beredskap, men någon massmobilisering var inte möjlig. Fascisterna fick sig en obehaglig överraskning i att platsen överhuvudtaget var röjd, men försöket att storma Memorial Hall, med 950 fascister på plats, slogs tillbaka. Grupp 43 skulle dock skörda större segrar.

Lite senare på våren, på självaste första maj, skulle Mosley tala på ett offentligt möte som skulle följas av en fascistmarsch. Talet kunde hållas som planerat, om än inte utan störningar, men marschen blev ingen succé, då det regnade både vatten och rutten frukt. En hel del fascister fick dessutom smörj, speciellt efter demonstrationen. Detta var dock en lyckosam dag för fascisterna om man jämför med hur det gick i Brighton månaden efter, då de helt enkelt blev bortjagade. Både fascister och antifascister åkte dit från London, men avgörande roll spelades av den lokala befolkningen, varav merparten inte var så förtjust i att se fascister tåga. Just den här gången tyckte inte heller polischefen att det var så viktigt att mobilisera ett stort skydd för den planerade demonstrationen, så det blev en jobbig dag för de tillresta fascisterna.

Våldet som användes hade dock sina gränser. Det var ingen som dog under de här årens sammanstötningar, och även om ren tur var en faktor var det inte bara en slump. Ledningen för Grupp 43 såg till att hålla våldet inom vissa gränser. Tillhyggen användes och stenar kastades, men de klargjorde att rakblad – något som en del fascister använde – och knivar inte var lämpliga. Några hembesök hos fascister gjordes, men det verkar ha varit enstaka fall. Den mest brutala behandlingen tycks ha utdelats som vedergällning och varning. Några slashers, alltså fascister som använde rakblad, fick erfara detta. Några 43or iklädde sig polisuniformer och bad dem följa med, och det slutade med att rakbladsfascisterna fick riktigt duktigt med spö. Vid ett annat tillfälle blev ett medelålders judiskt par slängda genom ett skyltfönster. Fyra dagar senare fick fyra fascister uppleva en likadan resa, varav en två gånger, när han inte hade vett att ligga kvar tills Grupp 43 hade gått. Bernerd, en av de två ledarna för gruppen, ringde sedan upp upp Raven Thompsson, en av Mosleys närmaste män, och berättade att för varje jude som slängs genom ett fönster kommer 6 UM-medlemmar och 10 partiarbetare att åka med. Vi vet var ni håller till, vi vet var ni bor och var ni jobbar och vi kommer och tar er, en efter en. Det verkar ha fungerat.

Majoriteten i Grupp 43 var män, och de flesta kvinnorna deltog inte i slagsmålen. Det fanns dock en hel del undantag. Störst våldskapital av dem verkar Julie Sloggen ha haft, om vi ska döma av några omdömen från hennes kamrater. ”I början försökte killarna i gruppen att skydda Sloggen, men insåg snabbt att det var fascisterna som behövde skyddas från henne” sa exempelvis Phillip Evans, medan Johnny Goodman beskrev henne som ”en stridsvagn på två hjul”.

Upplösning och eftermäle
1950 upplöstes Grupp 43. Det fanns några anledningar till detta. En stor del av de aktiva medlemmarna hade gripits och dömts, och skulle riskera fängelse vid nästa förseelse. En annan faktor var att organisationen alltmer började domineras av ungdomar utan militär erfarenhet, som var både mindre disciplinerade och mindre återhållsamma med våldet, något veteranerna inte uppskattade. Detta kanske hade varit ett mindre problem om fascisterna hade utgjort samma hot som tidigare, men deras styrkor hade krympt, och de hade börjat splittras. Det fanns mindre anledning att uppoffra sig, och det var svårt att hålla igång en enbart antifascistisk organisation utan ett fascistiskt hot. Grupp 43 stod på toppen av sitt anseende i judiska kretsar, men ledningen kände alltmer att det var dags att lägga ner. Det gjordes lite bakom ryggen på de yngre medlemmarna, som var missnöjda med beslutet.

Det är förstås svårt att avgöra precis hur stor roll Grupp 43 spelade i fasciströrelsens nedgång. Fascisterna hade knappast förutsättningarna att ta över makten, och av Sonabends beskrivning att döma hade det nog blivit en nedgång i vilket fall, inte minst när ekonomin gick uppåt igen. Samtidigt tyder allt på att den omfattande kampen bidrog till att fascisterna hölls tillbaka, de nekades att dominera gatorna, medlemmar tröttnade och hoppade av. Det verkar uppenbart att den antifascistiska kampen bidrog till att nedgången påskyndades och gjordes djupare. Fasciströrelser skulle dessutom återkomma till Storbritannien. De mest betydelsefulla, som BNP (British National Party) var inte direkta ättlingar till UM, men det är rimligt att anta att fascisternas nederlag i slutet av 40-talet även påverkade kommande generationer av fascister. Den antifascistiska kampen var därför viktig. Som det framgår ovan stod inte Grupp 43 för all antifascistisk kamp, men de utgjorde en viktig del. För detta är vi skyldiga dem tack. Uppenbarligen är Arbetarmakt inte alls överens med dem om allt, men det hindrar inte att vi kan uppskatta deras kamp.

Alla medlemmar upphörde inte med sin antifascistiska kamp. Nya fascistorganisationer bildades och bemöttes. 1962 bildades Grupp 62, där kärnan utgjordes av dem som hade varit ungdomar i Grupp 43. Dess främsta inledande mål var att slå tillbaka Mosleys UM:s försök till comeback, något som gick ganska bra, för efter 1966 hördes Mosley och UM knappt av. Grupp 62 blev aldrig en lika stor och betydelsefull organisation som sin föregångare, men just därför kunde den bättre klara perioder av inaktivitet. Gruppen fortsatte fram till 1975. Medlemmar från gruppen hjälpte sedan till att grunda och bygga upp den antifascistiska tidningen Searchlight.

Det är väl vid det här laget uppenbart att Vi krossar fascister är en bok ni vill läsa. Den är mycket intressant och inspirerande, engagerande skriven, spännande och med flera bra (korta) personporträtt. En alldeles utmärkt bok helt enkelt. Om ni fortfarande inte känner er övertygade kan ni läsa början på bokens inledning här, där ni också får information om var ni får tag på boken.

Jens-Hugo Nyberg