Mali: Ner med den franska kolonialismen

Sverige är ett av de länder som deltar i den nykoloniala insatsen i Mali i Västafrika. I den här artikeln, skriven av en medlem i Förbundet för Femte Internationalen i Frankrike, ges en bakgrund till situationen. Artikeln går även att läsa på engelska, här.

I en deklaration i juni 2021 motiverade president Macron slutet för Frankrikes Operation Barkhane i Mali. Denna militära intervention inleddes 2013 under namnet Serval av den dåvarande presidenten François Hollande med förevändningen att stoppa jihadister som hotade huvudstaden Bamako. När den inleddes fick den stöd av alla franska politiska partier, inklusive Vänsterfronten, kommunistiska partiet och Jean-Luc Mélenchon. De enda anmärkningsvärda undantagen var Nya antikapitalistiska partiet (NPA) och Lutte Ouvrière, som fördömde den utifrån en anti-imperialistisk ståndpunkt.

Åtta år senare är balansräkningen för den franska imperialismen dyster, men den är ännu värre för Malis folk. Trots att 5 100 soldater stationerades i landet, och användningen av en arsenal med högteknologiska vapen som drönare, helikoptrar, missiler, stridsflygplan med mera, har Sahel (området precis söder om Saharaöknen) blivit ”epicentrum för internationell terrorism” enligt Emmanuel Macron. Jihadisterna är på väg att bli ett hot mot andra länder som Burkina-Faso och siktar på ett expandera mot Senegal eller Elfenbenskusten.

Två statskupper på nio månader har drivit staten Mali ännu närmare sammanbrott medan Tchad också destabiliseras. Åtta tusen människor, de flesta civila, har dödats i området sedan 2012 och två miljoner har fördrivits med 3,9 miljoner behöver humanitär hjälp. Parallellen med USA:s och Nato:s parallella reträtt från Afghanistan, och den hemska situationen där, är uppenbar. Trots alla deklarationer är emellertid detta långt ifrån slutet på franskt kolonialt förtryck i området, och nya kriser och interventioner är överhängande.

Koloni
”Frankrike befriar. Frankrike medför värden. Det har inga intressen i Mali. Det försvarar inget ekonomiskt eller politiskt schema. Det tjänar bara freden”, påstod François Hollande 2013. Denna retorik är dock bara en samling av cyniska lögner och en fullständig travesti på sanningen.

AQMI:s och andra fundamentalistiska, islamistiska gruppers handlingar är ytterst reaktionära och vi fördömer förtrycket av kvinnors rättigheter och andra grundläggande rättigheter och införandet av teokratiska åtgärder. Liksom när det gäller den imperialistiska ockupationen av Afghanistan, tjänar demokrati och kvinnors rättigheter emellertid bara som ideologiskt fikonlöv. Den verkliga orsaken till interventionen finns på annat håll.

Fransmännens tjänande av ”frihet och fred” började med den militära ockupationen av landet 1863, efter vilken Mali infogades i Franska Västafrika, först som Haut-Sénégal-Niger och sedan som Franska Sudan. Tvångsarbete användes i stor skala för att utveckla produktionen av ris och bomull, och befolkningen levererade hundratusentals till den franska armén som kanonmat under beteckningen ”tirailleurs” i båda världskrigen.

Den självständighet som uppnåddes 1960 var, liksom i andra franska kolonier, mer formell än substantiell. En statskupp 1968 placerade en diktator, Moussa Traoré, vid makten. Han förblev president till 1991 med den franska statens stöd. Ur ekonomisk synvinkel domineras de stora företagen helt av franska multinationella företag i banksektorn (BNP-Paribas), infrastruktur och byggnation (Bolloré, Bouygues), telekom (Orange) med mera, med ett behändigt överskott på 300 miljoner euro för Frankrike i handelsutbytet. Mali är fullständigt beroende av Frankrike för sin valuta, liksom de flesta andra stater som ingick i det franska kolonialimperiet: francen CFA trycks verkligen i och kontrolleras strikt av Frankrike.

Mali är ett av de tio fattigaste länderna i världen. På Human Development Index hamnar landet på plats 175 av 187 länder, med en förväntad livslängd på 53 år och 69 procents analfabetism. Över hälften av befolkningen lever i fattigdom. Efter bomullens kris, som en gång räknades som det ”vita guldet”, är den enda kända rikedomen riktigt guld: Mali är den tredje största producenten i Afrika, och det utgör två tredjedelar av exporten och kontrolleras av kanadensiska och sydafrikanska bolag.

Det är därför inte förvånande att maliska emigranter utgör en betydande del av den franska arbetarklassen, speciellt i byggsektorn, och de är liksom andra emigranter speciellt förtryckta av de rasistiska och diskriminerande lagarna i Frankrike.

Varför är då Frankrike, med tanke på allt detta, så bekymrade över ett fattigt och efterblivet land mitt i Afrika?

Intervention
Den första orsaken är förstås att Mali, liksom de flesta andra afrikanska länder, betraktas av den franska imperialismen som en nuvarande och framtida källa för råmaterial och billig arbetskraft.

Den norra delen av landet är i stort sett outforskad, men förutom guld och olja kan det finnas andra mineraler. Det finns också planer på att exploatera solenergi i Sahara och överföra den som elektrisk energi till Europa.

Det är ännu viktigare för Frankrike att den stora urangruvan Arlit i Niger bara är några timmar från den maliska gränsen. Denna gruva producerar det mesta uranet för franska reaktorer, liksom förstås för kärnvapen. En stabil och kontrollerad situation i norra Mali är väsentlig för den fortsatta produktionen vid Arlit av denna strategiska vara.

Kontroll av situationen i Mali är också avgörande för kontroll av de rutter som förbinder Centralafrika med Maghreb. Liksom på karavanernas tid, när handeln blomstrade i hela Sahara, används nu dessa rutter i stor utsträckning för att handla med alla slags varor, inklusive cigarretter, gisslan, vapen och droger. De används också av tusentals emigranter varje år för att ta sig norrut, försöka nå Libyen eller Tunisien och sedan till Europa. Mali är sammanfattningsvis en viktig länk i Frankrikes koloniala dominans i hela området och den franska imperialismen kan inte tolerera att landet faller sönder och öppnar vägen för okontrollerade väpnade grupper som tjänar andra intressen. Det skulle verkligen kunna destabilisera hela området långt utöver Sahel.

Efter snabba segrar över de jihadistiska grupperna (AQMI, MUJAO, Ansar Eddine) i början av interventionen, överlät den franska armén kontrollen över landets norra del till en väpnad grupp tuareger, MNLA (Azawads nationella befrielserörelse). Jihadister led flera nederlag men spred sig ändå i regionen och försökte knyta an till andra konflikter, exempelvis i centrala Mali. Den franska interventionens inledande popularitet började avta efter att civila dödats vid flera tillfällen. I och med att statens auktoritet minskar befinner sig landet alltmer under kontroll av väpnade grupper.

Svag stat
Problemet är att Mali som stat varit svag ända sedan den skapades. I likhet med många andra kolonistater är den verkligen konstgjord, den norra delen är en ökenregion huvudsakligen befolkad av tuareger, ett nomadfolk som saknar stat och som idag är utspridda i fem länder. Längre söderut bebos Sahel av boskapsskötare, det är bara närmare Niger som jordbruk är möjligt. Spänningar mellan tuaregerna och den centrala maliska staten har praktiskt taget varit permanenta under årtionden, inklusive flera uppror och inbördeskrig.

Utöver detta lapptäcke har den centrala staten varit extremt försvagad av imperialistisk dominans. Mellan 1970 0ch 1980 fördubblades statsskulden, med Frankrike som huvudsaklig utlånare. Under 1990-talet framtvingade IMF och Världsbanken en sträng politik med skuldsanering (strukturella anpassningsplaner), vilket ledde till privatiseringar och nedskärningar i den redan magra offentliga sektorn, inklusive skolor och hälsovård. I många byar finns ingen skola och hälsovård är begränsad till traditionell medicin. Inte undra på att den maliska armén befinner sig i ett skrämmande tillstånd. Korruptionen är omfattande och de hundra miljoner euro som investerades av västmakter försvann helt enkelt i händerna på en oduglig byråkratisk kast.

Den internationella situationen är också en stor källa till destabilisering. Den franska och brittiska interventionen i Libyen störtade snabbt Khadaffis regim men skapade ett politiskt kaos i vilket kontrollen över den libyska oljan är starkt omstridd. Fallet för Khadaffis regim ledde till skapandet av väpnade grupper i norra Mali: tuaregiska soldater, som varit en del av Khadaffis armé, flydde till Mali och Libyens stora vapenlager såldes i hela regionen. Globalt sett är Mali bara en lekboll i en ny rusning efter Afrika, där de gamla band för dominans som skapats av den franska imperialismen hotas av andra länder inklusive Kina.

En orsak till Barkhane-expeditionen var därför att bekräfta fransk överhöghet på dess bakgård. Frankrike är antagligen det enda land som kan skicka trupper till regionen nästan när de vill, även utan att maskeras som en internationell fredsmission sanktionerad av FN. Det sker också praktiskt taget utan internationella protester eller upprördhet. Scenerna med franska fallskärmsjägare som intar Timbuktu var avsedda både som styrkedemonstration för andra afrikanska länder, ”uppför er eller också händer samma sak i ert land”, och för att hålla andra makter på avstånd.

Man kan göra många saker med en bajonett, som Napoleon sade en gång i tiden, men man kan emellertid inte sitta på den. Åtta år senare har Frankrike inte för avsikt att längre vara inblandade i en fredsmission som aldrig tar slut och som redan omvandlats till ett långsamt utmattningskrig. Deklarerandet av slutet för Operation Barkhane är därför bara ett drag för att kamouflera en förändrad strategi.

Nytt uppdrag
Frankrike kommer att lämna 200 soldater i området, förutom de 4 000 som är permanent stationerade i Afrika från Elfenbenskusten till Djibouti. Dessa styrkor har redan intervenerat 48 gånger i regionen sedan självständigheten, nästan en gång per år.

Under många år har Frankrike strävat efter att ge sin intervention drag av ett internationellt mandat. Detta ger inte bara politiskt skydd utan tillåter också att franska trupper ersätts av soldater från andra länder. FN har skapat fredsuppdraget MINUSMA (Mission Multidimensionnelle Intégrée des Nations Unies pour la Stabilisation du Mali), med trupper från andra afrikanska länder inklusive Tchad. Ett speciellt toppmöte, ”G5 Sahel”, har skapats med Mali, Niger, Tchad, Burkina-Faso och Mauretanien. Europeiska länder har stött Barkhane logistiskt och ställt fonder till förfogande för träning av den maliska armén. I enlighet med den logiken har Frankrike i grund och botten gjort upp med tuaregiska styrkor i norr, framför allt med MNLA, och använder de som den franska arméns ombud.

I allt större utsträckning dras EU in i att politiskt intervenera i Maghreb och Sahel, och betraktar i praktiken området som sin södra gräns, och stöder den franska imperialismen som den ledande styrkan i detta uppdrag. Genom MINUSMA ansvarar EU för ett uppdrag att träna den maliska armén och polisen. Enbart Tyskland har nu stationerat mer än 1 000 soldater i landet för att stöda franska imperialistiska intressen, och ta vara på sina egna. Flera EU-länder, bland dem, Frankrike, Sverige, Estland och Tjeckien, understöder en ny interventionsgrupp för ”anti-terror” benämnd Takuba, vars aktioner inte kommer att begränsas till Mali utan stötta hela G5 Sahel.

Det kan inte komma någon progressiv lösning för det maliska folket av den franska imperialismens intervention, eller från någon gemensam mission med dess allierade, oavsett om det är under FN:s, EU:s eller någon annan ”fredsbevarande” allians.

Det motsatta är sanningen. Alla imperialistiska styrkor och deras hjälpredor måste dras tillbaka från landet. Om de bryr sig så mycket om Malis folk, kunde de helt enkelt lämna sina vapen i händerna på arbetarorganisationer, kvinnoorganisationer och demokratiska organisationer. Endast genom arbetarnas och böndernas självorganisering, beväpning av folket och skapandet av arbetarnas, böndernas och folkets miliser kommer det att bli möjligt att stoppa reaktionärt våld och förtrycket av kvinnorna från fundamentalistiska, islamska krafter, från den maliska armén och från andra ockupationsstyrkor.

Denna form av självförsvar och självorganisering måste gå hand i hand med kampen mot det järngrepp som Frankrike och andra imperialistiska makter utövar över kontinenten genom skulder och så kallade ”program för omstrukturering”. Om man vill ta itu med landets sociala förödelse måste statsskulden upphävas och expropriering utan kompensation av alla imperialistiska företag och landets korrumperade kapitalistklass som plundrar dess rikedomar. Man måste också ta itu med de viktigaste demokratiska frågorna i Mali och därutöver; rätten till självbestämmande för folk som tuaregerna, försvaret och utvidgningen av kvinnors rättigheter, den militära och byråkratiska elitens grepp, jordfrågan, som har skärpts och som kommer att skärpas ytterligare på grund av den globala uppvärmningen och ökenspridningen.

Alla dessa frågor måste tas upp i kampen mot islamisterna, kuppregimerna och imperialisterna. För att ta itu med dessa viktiga sociala och demokratiska frågor och landets framtid, kommer kampen för en konstituerande församling bli avgörande för att samla arbetarklassen, bönderna, de fattiga i städerna och på landsbygden, kvinnorna, förtryckta nationaliteter, den demokratiska intelligentsian och även delar av den urbana småbourgeoisien. Eftersom regimen i Mali och dess stat har en bonapartistisk karaktär, behöver val till en konstituerande församling och dess verksamhet kontrolleras av arbetarklassens och de folkliga massornas aktionsråd, det behöver föras en kamp inom en sådan församling för att makten ska överföras till en arbetar- och bonderegering, som vilar på dessa råd, och en väpnad folklig milis.

För att förverkliga ett sådant perspektiv behöver arbetarklassen ta den politiska ledningen i en sådan revolutionär kamp, för att kombinera de olösta demokratiska frågorna med kampen för en socialistisk omvandling i Mali och på hela kontinenten. För att lösa denna uppgift behöver arbetarklassen bygga upp sitt eget parti, baserat på ett program för permanent revolution.

Tillbakadragandet av alla imperialistiska trupper är avgörande för varje utveckling i den riktningen. De franska, tyska och andra ”fredsbevarande” trupperna har inte bara visat sig vara helt oförmögna att stoppa reaktionens styrkor, de är själva en del av problemet, och är systematiskt inblandade i grymheter. Det är dessutom deras koloniala och imperialistiska dominans över landet som utblottar massorna och blockerar varje verklig demokratisk eller social utveckling, och det är den franska imperialismens och deras allierades ekonomiska och geopolitiska intressen som de försvarar. De imperialistiska trupperna kommer att vara dödsfiender till varje verklig och självständig rörelse bland de folkliga massorna, och speciellt till arbetarklassen, oavsett om det är i Mali eller någon annan afrikansk stat. Arbetarklassen i Frankrike och EU måste därför kämpa utan reservation mot varje form av imperialistisk intervention i Mali och på hela kontinenten.

  • Ut med de franska trupperna och deras allierade från Mali och andra afrikanska länder! Nej till varje förnyad ”fredsbevarande” mission från FN eller EU!
  • Nej till fästning Europa! Öppna gränserna för migranter! Fulla demokratiska rättigheter i Europa för migranter och arbetare från EU-länder!
  • Upphäv Malis statsskuld! Stoppa de imperialistiska ländernas plundring av den afrikanska kontinenten!

Marc Lassalle
16 augusti 2021