Talibanernas seger och dess internationella betydelse

Talibanernas seger och fallet för Ghanis regering är ett förödmjukande nederlag av global betydelse för USA och dess västallierade. Bilden med helikoptrar som hämtar flyende diplomater från taket på USA:s ambassad påminner starkt om Saigons fall 1975, men skillnaden är viktigare. USA:s enda globala rival vid den tiden, Sovjetunionen, var för egen del redan en nedåtgående kraft, idag är Kina en kraftfull imperialism som genom sin egen tillväxt tvingas att utvidga sin makt och dess räckvidd på USA:s bekostnad.

Trumps beslut att gå med på USA:s tillbakadragande vid förhandlingar med talibanerna i Doha, utan att ens låtsas att regeringen i Kabul konsulterats, var inte bara ett personligt infall av en excentrisk president. Det var ett uttryck för den ökade insikten att detta krig inte kunde vinnas, bättre att avsluta och fly. Denna slutsats delades redan inte bara av många republikaner utan också av Joe Biden, som när han var vicepresident hade motsatt sig Obamas ”svallvåg”.

I Doha gick en ny generation av talibanledare, om inte styrda av de element i den pakistanska staten som stött dem i exilen, så med råd från dem, taktfullt med på en uppgörelse som föreställde sig någon form av maktdelad regering. Även om det räddade ansiktet på USA, visste talibanerna att de sociala förhållandena i större delen av deras hemland inte hade förändrats och att hela regimen var fullständigt beroende av USA:s närvaro. Ekonomisk och social utveckling skulle ha krävt att jordägarnas klass störtades, vilket aldrig kunde hända under USA eller dess hantlangare i Kabul.

Talibanerna kanske inte förväntade sig den extraordinära hastighet med vilken de tog hela landet, men de var alltid med rätta säkra på att, när de ockuperande imperialistiska trupperna väl hade lämnat, skulle regimen och dess trupper bryta samman, och uppenbara den bittra sanningen att regeringen inte hade några verkliga sociala rötter i det afghanska samhället.

Efter tjugo års ockupation, hundratusentals döda och sju miljoner flyktingar som skapats av det långa asymmetriska kriget, lämnade ockupanterna landet i ett tillstånd av förödelse. Omkring 80 procent av befolkningen är arbetslös eller undersysselsatt och 60 procent av barnen står inför svält och undernäring.

Kombinationen av fattigdom och krigföring drev inte bara ut miljoner ur landet, som ofta rekryterades av talibanerna, utan också in till städerna. Här har det blivit förändringar i de sociala relationerna, kanske mest betydelsefullt för kvinnor men också när det gäller jobb och en viss nivå av politisk demokrati. De är emellertid, liksom regimen själv, helt beroende av resurser som USA och dess allierade tillhandahållit.

Pakistan
Det faktum att talibanerna inte bara kunde överleva mot planetens mäktigaste stat utan också växa, och utvecklas till den grad att de kunde ta över hela landet under ett par veckor, berodde uppenbarligen inte enbart på rekryteringen av utfattiga flyktingar. Nyckeln var stödet från Pakistan, speciellt från Inter-Services Intelligence (ISI), som länge betraktat Afghanistan som en potentiell faktor i dess fejd med Indien.

Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan, vid en tid när det halv-koloniala Pakistan var en villig allierad till USA, spelade ISI en viktig roll i utvecklingen av mujahedin och fick värdefull erfarenhet och kunskaper genom att kanalisera stöd från USA till gerillakämparna. Tiderna förändras emellertid och det gör även allianser. De tjugo åren med USA:s ockupation av Afghanistan var också år när Kina stigit fram, och som nu är en viktigare källa till ekonomisk hjälp till Pakistan och som har en strategisk betydelse i Beijings projekt med den nya Sidenvägen. Utan tvivel finns det fortfarande västvänliga element i den pakistanska statsapparaten, men den hastighet med vilken premiärministern Imran Khan välkomnade talibanernas seger antyder att den pro-kinesiska fraktionen nu dominerar.

Den globala, kanske historiska, betydelsen av talibanernas seger är att USA:s invasion, liksom den senare invasionen av Irak, inte bara var avsedd att visa USA:s makt utan också att konsolidera den genom att cementera sitt grepp om hela Mellanöstern. Detta skulle bereda scenen för det nya amerikanska århundradet, som inleddes av Sovjetunionens sammanbrott och globaliseringen.

Den barbariska och reaktionära attacken på Tvillingtornen tjänade som förevändning, ett rättfärdigande, av ”kriget mot terrorn”, i vilket Washington hävdade sin rätt att ingripa militärt när helst dess intressen hotades. Idag, efter militära nederlag i både Irak och Afghanistan och den ekonomiska krisen 2008–2009, är hela denna världsbild ifrågasatt. USA är otvivelaktigt fortfarande en mycket mäktig stat, men det är inte längre en obestridd hegemonisk makt.

De förändrade styrkeförhållandena kommer oundvikligen inte bara att uppmuntra rivaliserande imperialistiska makter, Kina och Ryssland, utan också regionala makter, exempelvis Pakistan, Iran, Turkiet, Indien, att försöka dra fördel av situationen. Dessutom måste länder som tagit USA:s stöd för givet, exempelvis Taiwan, fundera över vad framtiden innebär. Även imperialistiska makter inom EU såsom Tyskland och Frankrike kommer att räkna på hur långt ifrån USA:s prioriteringar de kan avvika.

I själva Afghanistan kommer inte återupprättandet av en talibanregering öppna vägen till fred och välstånd. Tjugo års exil i Pakistan och Gulfstaterna, framväxten av nya ledare, utmaningen att utforma ett nytt styrelseskick i ett land som förändrats mycket, och möjligheten av spänningar mellan återvändande landsflyktiga och de som upprätthöll organisationen inom landet under ockupationen, kommer sannolikt att skapa interna spänningar. Segrar splittrar alltid segrarna.

Amnesti
Under den första presskonferensen utropade den nya regimens representant en allmän amnesti för alla som arbetat för den föregående regeringen och försäkrade kvinnorna att deras rätt till utbildning, arbete och deltagande i det offentliga livet skulle garanteras, under förutsättning att islamiska normer respekterades. Han underströk att talibanerna inte ville ha någon hämnd och skulle försöka engagera andra i styrandet av det föreslagna teokratiska emiratet och vädjade till allmänheten att återvända till arbetet liksom förr.

Detta var utan tvivel en pragmatisk inställning som visar gott praktiskt förnuft från en rörelse som inte har någon egen civil apparat för administration och var också det råd som gavs av deras potentiella internationella anhängare. Tiden kommer att visa huruvida det kommer att hållas eller om de mest reaktionära strömningarna i landet kommer att tolerera sådana eftergifter, efter att ha kämpat under tjugo år för en återgång till de regler som de själva föredrar. Det står, för närvarande, dock klart att det inte finns några krafter såsom politiska partier eller fackföreningar som kan mobilisera för att stoppa varje återgång.

Försvarare av de utsugnas och förtrycktas demokratiska rättigheter i Afghanistan måste internationellt göra allt i sin makt för att hindra de besegrade imperialisterna att hämnas. Varje försök att införa sanktioner eller vägra att erkänna vad som nu är landets faktiska regering måste avvisas, det kan bara förvärra den misär och fattigdom som redan finns.

Mörka tider randas för massorna i Afghanistan. Talibanernas seger kommer effektivt att driva alla demokratiska organisationer, kvinnoorganisationer, fackföreningar och socialistiska eller kommunistiska krafter in i illegalitet. Samtidigt kommer emellertid inte, vilket kan observeras i alla teokratiska regimer, de sociala motsättningarna att försvinna. Klassmotsättningar och andra sociala konflikter är oundvikliga förr eller senare, ungdomarnas protester i Jalalabad är ett första tecken på detta. Revolutionärer i Afghanistan måste förbereda sig för detta organisatoriskt, politiskt och programmatiskt under illegala förhållanden genom konspirativt arbete.

Parti
Två lärdomar kommer att vara centrala: för det första, i kampen för demokratiska och sociala krav kan man inte förlita sig på någon av de imperialistiska makterna eller deras regionala agenter, politisk självständighet kommer att vara avgörande. Verkliga allierade kan enbart finnas bland de krafter, regionalt och längre bort, som har bevisat sin självständighet från ”deras” regeringar. För det andra: afghanska revolutionärer måste smida en ny partiorganisation som baseras på ett program som förbinder den oundvikliga sociala och politiska kampen med byggandet av arbetarnas och böndernas organisationer som, med tiden, kan bli verktyg för störtandet av den existerande regimen och dess ersättning med en arbetar- och bonderegering, med andra ord, den permanenta revolutionens strategi.

Framväxten av en sådan organisation är utan tvivel ett långsiktigt projekt. Miljoner människor hotas omedelbart av brutal politisk repression. Andra försöker fly till grannländerna eller Europa. Vänstern och arbetarrörelsen måste föra en gemensam kamp för ovillkorligt öppnande av gränserna och driva kampanj för materiella resurser till flyktingarna som är kvar i Afghanistans grannländer.

De dramatiska händelserna i Afghanistan bekräftar att vi lever i en period med ökad rivalitet mellan imperialistiska makter, en period i vilken ekonomisk konkurrens kan ge plats åt handelskrig, sanktioner kan bli blockader och regionala konflikter kan ge upphov till bredare krig. De ekonomiska och territoriella friktionerna som var typiska för nittonhundratalet utspelas nu i kontexten av en framväxande klimatkatastrof vilken, genom själva sin karaktär, bekräftar behovet av en internationell lösning. En internationell organisation, ett internationellt parti är en förutsättning för detta – det är en huvuduppgift för revolutionärer världen över, uppbyggandet av en femte international!

Förbundet för Femte Internationalen
18 augusti 2021 (läs originalet, på engelska, här)