Valet i Tyskland – efter valet är före kampen

Artikel från en av våra tyska kamrater, publicerad i Neue Internationale nr 259

Den tyska valrörelsen kan inte alls jämföras med en spänningsroman, särskilt inte om man tänker på rösträkningen i det senaste presidentvalet. Om man för ett halvår sedan hade sagt att SPD med den ganska oansenlige Olaf Scholz skulle vinna, hade ändå många skrattat. Och många, säkert inte bara anhängare till CDU/CSU, frågar sig: Hur kunde det hända? Detta ska vi i det följande titta närmare på och samtidigt se vad valresultatet innebär för arbetarklassen.

Världsläget och 16 år med Merkel
Det aktuella valet går inte att förstå om man inte kastar en snabb blick på det förflutna. Under de 16 år som Angela Merkel regerat landet har mycket förändrats. När de borgerliga medierna sammanfattar hennes regeringstid är det ett ord som återkommer: stabilitet. Det är inte en slump. Efter finanskrisen 2007–2008 och den därefter följande djupa recessionen kunde den tyska imperialismen återhämta sig relativt snabbt.
Jämfört med andra länder gick det snabbt uppåt tack vare exportkapitalets konkurrenskraft och förarbetet med Agenda 2010. Inom EU statuerades ett exempel med Grekland som förde till social förblödning av den grekiska befolkningen. Merkel blev välförtjänt till hatobjekt i Sydeuropa. I inrikespolitiken satsade hon på socialpartnerskap och gemensam reglering av krisen med fackföreningarna för att snabbt få exportindustrin på fötter. På det sättet kunde hon uppträda som framgångsrik krishanterare och som omtänksam. Vid den här tidpunkten var det också möjligt att genom toppmöten som G7 internationellt administrera krisens kostnader gemensamt.

Krisens följder gjorde sig märkbara i Tyskland först senare. I varje fall stärktes det tyska kapitalet av arbetarklassens nederlag i Grekland – och de centrifugala tendenserna inom EU. Men EU:s kris och ännu mer den så kallade flyktingkrisen skärpte också motsättningarna i det borgerliga lägret. Med vändningen åt höger kom framväxten av det rasistiska AfD, som också markerade splittringen i det borgerliga lägret. Den så stabila stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD under Merkels ledning började krisa.

Situationen skärptes i och med Trumps presidentskap och å ena sidan vändningen till unilateralism och å den andra Kinas uppstigande som näst största och viktigaste imperialistiska makt. Kampen om världens omfördelning skärptes. EU gick bakåt på grund av inre motsättningar, vilka tog sig det tydligaste uttrycket i Brexit. EU tycktes hjälplöst svänga mellan USA och Kina. Coronapandemin drev dock tillbaka EU och visade hur långt ifrån man är att behandla USA och Kina med samma måttstock.

Den tyska imperialismens riktning har blivit allt otydligare under de senaste 16 åren. Den tyska bourgeoisien (och själva EU) befinner sig i en strategisk kris och slits sönder utifrån frågan om en transatlantisk eller en starkare, självständigare imperialistisk inriktning, mellan konjunktur- och investeringsprogram för att omgruppera det tyska och europeiska kapitalet å ena sidan och nyliberalism och åtstramningar å den andra.

Merkels kryssande mellan olika aktörer har med krisens förstärkning och vändningen åt höger, och framför allt också med Kinas uppstigande och USA:s nya inriktning, inte bara blivit svårare, utan har framför allt blivit alltmer utsiktslöst.

En ny regerings uppgift är utifrån det samlade tyska kapitalets ståndpunkt inte bara att försäkra sig om att överlägsenheten inom EU säkras och att inte fler medlemsstater drar sig ur. Det handlar också om att formera EU till ett block som kan delta i kampen om världens nyordning. För det behövs en plan och en strategi som gör att man kan gå om den uppåtsträvande kinesiska imperialismen och rivalen USA som också är en allierad. Det behövs också en lösning på ledningsfrågan, alltså den strategiska inriktningen inom Tyskland och EU. Den härskande klassen förfogar inte över en sådan – och kommer inte att åstadkommas utan inre friktioner och kamp under den kommande perioden, oavsett om det är under en SPD- eller CDU-koalition. Omvänt kommer varje regering att mätas mot det av den härskande klassen.

Det borgerliga lägrets splittring
Det borgerliga lägrets splittring och CDU/CSU:s kris är ett uttryck för denna strategiska förlamning och oklarhet, vilken Merkel bara kunde dölja provisoriskt.

Till att börja med tänkte man inom CDU/CSU bara att Laschets sömniga uppträdande mot Scholz skulle fungera efter att de grönas Baerbock föll på eget grepp. Men detta hjälpte inte. En premiärminister som inte kan ge intryck av att han berörs av en översvämningskatastrof i sin egen delstat, väcker inte förtroende som kanslerkandidat. Inte heller i bekämpandet av coronapandemin kunde han visa framfötterna. Han öppnade eld mot sin egen regering som förespråkare av en snabb öppning under mötet med delstaternas ledare. Den andra vågen körde över hans auktoritet och visdom. Därtill kom att han inte kunde inte hantera Unionens inre problem. Slutligen är han inte ensam ansvarig för Unionens historiskt sett sämsta resultat på 24,1 procent. Konflikterna inom Unionen började redan tidigare.

Merkel tvingades själv att tidigare träda tillbaka som partiordförande, hennes favorit som efterföljare Kramp-Karrenbauer plockades sönder. Därmed var kampen om arvet inledd. Merz, Laschet och Spahn kandiderade som partiordförande – och etablissemangets kandidat Laschet vann knappt. Men därmed var inte missnöjet som samlats borta. Inte heller när Laschet ställdes upp mot Söder i kanslerfrågan.
Ju längre valrörelsen pågick, desto tydligare blev det: Laschet borde ha avstått. Varken befolkningen eller det egna partiet kunde övertygas om kandidaten.

Liksom så ofta i historien blev en kedja av tillfälligheter, smärre olyckor katalysatorn, innan en länge förberedd kris öppet uppträdde som en process med sönderfall i den tyska bourgeoisiens politiska huvudparti.

Det kom till att SPD vid valet till förbundsdagen i Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen-Anhalt och Hessen gick om CDU och vann 1,5 miljoner röster från Unionspartierna. Detta valnederlag kommer att vidga sprickorna ännu mer inom Unionen. Efter att större delen av partiets etablissemang på valkvällen ställde sig bakom Lascher, blev kraven på avgång, ropen på utvärdering av det katastrofala nederlaget och en ny inriktning för partiet allt högre. Ju mer dessa motsättningar fördjupas till regelrätta skyttegravar i partiet, desto svårare blir det för CDU/CSU att få ihop en regering med de gröna och FDP. Det finns inte heller så många bland liberalerna i FDP som är för en sådan koalition. En sådan regering skulle förmodligen bli lika instabil som Unionens fraktion i förbundsdagen och ingen litar på att Laschet verkligen ska kunna överbrygga de inre motsättningarna. En sådan svart-grön-gul regering (Jamaica) skulle inte bara vara en tydlig signal för en aggressivare kurs mot ekonomisk omformering av EU under tysk ledning, utan också en aggressivare inhemsk politik när det gäller att vältra över kostnaderna för pandemin och den ekonomiska krisen på den arbetande befolkningen.

FDP som kungamakare
Det ser däremot ljust ut för liberalerna. FDP har med 11,5 procent fått ett av sina historiskt bästa resultat med en valrörelse som fokuserat på image och där Christian Lindners ansikte på frihetsstatyn var det enda som saknades. FDP kunde profitera på Unionens svaghet och vann omkring 1 320 000 från den, eftersom de under pandemin kunde uppträda som ”sansade” företrädare för coronaskeptiker och ”frihetskämpar” bland småföretagarna. Även bland de som inte brukar rösta mobiliserade FDP 400 000 röster och bland förstagångsväljare blev de med 400 000 röster näst starkaste kraften. Höjdpunkten för andrarösterna var Baden-Württemberg.

Det faktum att FDP, som tog språnget in i förbundsdagen 2017, har tagit sig upp igen representerar en baksida av Unionspartiernas kris. FPD framstår inte bara för den yngre generationen som en mer trovärdig representant för den fria marknaden och individuella medborgerliga friheter. Tillsammans med de Gröna kommer de att spela en avgörande roll i bildandet av en regering som blockerar alla långtgående sociala krav och varje omfördelning och pressa på för ytterligare avreglering och attacker mot löntagarna.

De Gröna och miljön
Det kunde ha blivit så bra för de Gröna. Även om de uppnådde sitt historiskt bästa resultat, framstår de nästan som små förlorare. Medan de i början av året gick upp till 30 procent, landade de så småningom på 14,8 procent. Att Annalena gick så illa bredvid Armin och Olaf har säkert mycket att göra med sexism. Men som avgörande förklaring till nedgången räcker detta dock inte.

Den förmodligen viktigaste anledningen till att de Gröna ”bara” blev det tredje starkaste partiet är att viktiga delar av befolkningen inte tilltalades av deras program. Detta visades också av det senaste delstatsvalet i Sachsen-Anhalt. För majoriteten av befolkningen kompenseras inte höjningen av bensinpriset eller en koldioxidskatt för privatpersoner av att det borde finnas bidrag till den trendiga lastcykeln.
Att överföra kostnaderna för klimatkrisen på individen gör inte de Gröna särskilt attraktiva för en del av befolkningen. Det är därför inte konstigt att de kunde nå framför allt höginkomstinkomsttagare och mellanskikt. Ändå: Cirka 460 000 förstagångsväljare och 510 000 som inte brukar rösta kunde mobiliseras, sammanlagt gick cirka en miljon människor från CDU och SPD till de Gröna. Dessutom kan också de nu räkna en del av kapitalet (inte bara från den ekologiska sektorn) bland sina anhängare.

De Gröna kommer – liksom FDP – att spela en viktig roll som kungamakare i samband med regeringsbildningen. Medan liberalerna i allmänhet föredrar en koalition ledd av Unionen, är de Gröna delade i denna fråga och tenderar till och med mer mot SPD, som också förespråkar en Green Deal i Europa och Tyskland. FDP:s roll skulle vara att se till att det inte kostar bourgeoisien och de så kallade toppartisterna någonting.

Den högra ytterkanten
Innan vi kommer till valets vinnare SPD och Vänsterpartiet, låt oss kort titta på det borgerliga spektrumets högerkant. För andra gången kommer AfD in i förbundsdagen. Även om de har tappat röster, har de kunnat konsolidera sig. De flesta förlorade röster bestod av de som inte röstade (cirka 810 000). Detta berodde säkert på interna stridigheter. De ytterligare stora förlusterna till SPD (260 000) och FDP (210 000) beror troligen på att dessa väljare var mer intresserade av regeringsfrågan än ”troheten” mot högerpopulismen.

Ändå: 10,3 procent för högerpopulisterna vittnar knappast om den förskjutning till vänster som de konservativa målar upp. Det pekar snarare på att särskilt arbetarklassens utsatta skikt inte erbjöds något riktigt alternativ. Men de kunde knappast dra nytta av protesterna från coronaförnekarna. Vänsterpartiets förlust till AfD var mindre än i delstatsvalet de senaste åren, men med 110 000 röster var det inte heller obetydligt. Det är inte lite förvånande att partiets främsta fäste fortfarande finns i öst. I Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern är de den näst starkaste kraften efter SPD i nästan alla valkretsar och i Thüringen kunde de vinna flera direktmandat, i Sachsen nästan alla.
Till skillnad från 2017 röstade de flesta AfD-väljare på grund av dess program, dvs. av övertygelse för detta parti – på grund av dess folkliga rasism, inte trots detta. Detta innebär att en radikal, reaktionär småborgerlig kraft har konsoliderat sig, och som kommer att finnas till förfogande som reserv för det tyska kapitalet och vid regeringsbildning om klasskampen eskalerar och EU faller sönder.

De som man tror är döda lever längre – SPD
Knappt någon skulle, som redan nämnts, för ett år sedan ha trott att SPD skulle komma över 20 procent, ännu mindre att någon med karisman hos en som Olaf Scholz kunde dra vagnen ur den hotande obetydligheten. Trots allt var bilden mer än ramponerad.

Tyvärr väger över 100 år av klassförräderi inte så mycket i det nuvarande medvetandet som man skulle önska. Snarare var det tvisterna mellan Esken och de andra, liksom eftergifterna inom den stora koalitionen som länge störde SPD. Under lång tid fokuserade själva valrörelsen bara på Laschet och Baerbock. Det verkade nästan som om SPD:s kandidat inte fanns. Men när två argumenterar, är den tredje lycklig och det var därför Olaf kunde köra om dem. kräkningsskandalen, engagemanget i Wirecard-affären och misshandeln vid G20 i Hamburg: allt rann av honom.
Men varför? Medan Baerbock fokuserade på klimatkatastrofen och Laschet begick alla misstag som han kunde hitta, lyckades Scholz att uppträda som förkroppsligandet av den stabilitet som Merkel hade tillskrivits. Vad som är avgörande är dock att SPD:s kandidat kunde mer trovärdigt presentera sig som kandidat för social utjämning inför löntagarna än sin konkurrent.

Cirka 44 procent av SPD:s väljare uppgav att social rättvisa spelade en avgörande roll i deras beslut. SPD kunde också notera den överlägset största populariteten bland fackliga medlemmar, enligt DGB:s undersökningar: 33,1 procent, vilket är nästan 8 procent mer än befolkningens genomsnitt.

Att säkra jobben, höja minimilönen till 12 euro, en säker pension och högre beskattning av de rika var löften som lät bra i kölvattnet av pandemin. Det faktum att Scholz framstod som mer trovärdig än sina konkurrenter återspeglar i slutändan också socialdemokratins historiska arv, dess organiska förankring i arbetarklassen som borgerligt arbetarparti. Säkert förväntar sig de flesta väljare inte några stordåd av SPD, men de förväntar sig att en regering som leds av Scholz kommer att ge mer skydd mot den kommande omstruktureringen och mer av dämpande insatser vid ekologiska förändringar än ett kabinett som leds av Laschet.

Om SPD leder nästa regering kommer dessa förhoppningar att ställas på hårda prov. Höjningen av Hartz IV-kursen med bara 3 euro under den stora koalitionen visar hur lite socialdemokratin betyder när det gäller de fattigaste av de fattiga. Det står i alla fall klart att det redan skakiga bandet mellan SPD och organiserade löntagare kommer att prövas ytterligare under den kommande perioden – och detta måste vi driva på.

Vänsterpartiets sömntabletter
4,9 procent! Det gör nästan ont att läsa resultatet högt. Tack vare de tre direkta mandaten kan Vänsterpartiet bara säkra 39 platser i parlamentet. Ändå är det mer än deprimerande, det är katastrofalt. Även om die Linke har det bästa klimatprogrammet jämfört med de andra partierna, missade de alla chanser under valrörelsen och var knappt synliga. Det finns flera anledningar till detta. Den pågående tvisten om inriktningen förlamar dem, det oklara utfallet i debatten om Sahra Wagenknecht innebär att varken deras anhängare eller de antirasistiska aktivisterna blev nöjda. Detta vakuum där man inte bestämmer vilken kurs som ska tas, tar ut sin rätt. Även ifråga om deltagande i regeringen. Vänsterpartiet skadade sig genom det omedelbara programmet, som var inriktat på samregerande. Varken av SPD och absolut inte av de Gröna ansågs de vara en seriös koalitionspartner. Man satsade på det röd-röd-gröna spöket och glömde att avgränsa sig på grund av omkramningen. Det ser man i siffrorna: den största väljarflykten gick till SPD med 640 000 röster, följda av de Gröna med 480 000. Mer än 1 miljon röster har alltså gått förlorade eftersom väljarna ansåg att skillnaden gentemot SPD inte var så stor, och för att hindra Laschet, måste man kryssa i rutan för Scholz. Detta gör det tydligt: att särskilt när det gäller social rättvisa, Vänsterpartiets själva kärnfråga, gör väljarna taktiska eftergifter. Ett indirekt vittnesbörd om att partiet saknar övertygelse och gränsdragning.

Men det är också förståeligt. Var var die Linke som det parti som kampanjade mot vårdkrisen under pandemin? Medan andra bara applåderade välvilligt, hade det behövts aktioner och demonstrationer på arbetsplatserna för utbyggnad av vårdsektorn. Vänsterpartiet borde också ha talat tydligt till fackföreningarna: Det behövs ett heltäckande kollektivavtal inom vård och handel, särskilt i kristider. Och var befann sig det die Linke som sökte tvistefrågor med de Gröna? Gratis lokal kollektivtrafik eller en rikstäckande hyresgräns är bra krav. De ska dock inte bara tryckas på affischer, utan måste också eftertryckligt föras ut på gatorna.

Men inte bara det. I stället för att syssla med Wagenknechts billiga polemik, borde de ha visat: Vi ser oss som arbetarklassens kämpar. Och den är nu mångetnisk och full av ”bisarra minoriteter”. Kampen för en högre minimilön, minimipension eller prisvärda bostäder utesluter inte utan inkluderar klimatskydd, HBTQI-rättigheter och antirasism. Kärnproblemet är dock förståelsen av rörelser och hur de uppstår. Die Linke ser sig själv som rörelseparti. I stället för att initiera rörelser travar de helt enkelt efter händelserna. Och det är precis det som paralyserade och ledde till att inga nya kärnväljare bildas, medan olika generationer av aktivister inom partiet strider om riktningen. Det finns dock en vinst: Om man faktiskt kämpar, organiserar strejker och solidaritetsdemonstrationer, leder detta naturligtvis till ett större tryck och att krafter som de Gröna eller SPD distanserar sig. Chansen att vara med och regera skulle fjärma sig. I gengäld skulle det dock stå klart att Vänsterpartiet är en kraft som faktiskt kämpar för sina krav. Så länge som partiet är inblandat i en påstått bättre förvaltning av kapitalismen kommer partiet inte att kunna övervinna denna motsättning, det kommer alltid att hamna bakom SPD och de Gröna.

Vad står vi inför?
Även om ett stort antal regeringskoalitioner är tänkbara, avtecknar sig bara två alternativ just nu: Trafikljuset (SPD/FDP/Gröna) och Jamaika (Unionen/Gröna/FDP). Två faktorer är omedelbart avgörande för vilken regering det kommer att bli:

a) Om Unionens partier kan hålla sina interna konflikter i schack;

b) de sonderande samtalen mellan de Gröna och FDP.

Det är hur som helst flera byggarbetsplatser som väntar på en framtida regering för att positionera den tyska kapitalismen i den internationella konkurrensen. Med tanke på att FDP behövs i varje regering och på grund av kapitalets tryck kan vi anta att följande politik kan förväntas:

• Hålla fast vid skuldbromsen och åtstramningsåtgärderna i den federala budgeten.
• Detta innebär ytterligare besparingar i offentlig sektor, inklusive ytterligare privatiseringar och marknadsekonomiska reformer, oavsett om dessa säljs i grön eller social förpackning. Krisen i utbildningssystemet, inom hälso- och sjukvårdssektorn kommer att förlängas, inom socialförsäkringarna och särskilt pensionerna kommer nya nedskärningar att säljas som reformer.
• Osäkerhet, låglönesektorn och krisen på bostadsmarknaden hanteras i bästa fall med några kosmetiska reformer, i grund och botten blir misären kvar.
• Övervältrande av kostnaderna för infrastrukturprojekten, den ekologiska vändningen och digitaliseringen på massan av löntagare.
• Inflation och prisökningar minskar massornas köpkraft.
• Uppsägningar, nedskärningar, nedläggningar under industriell omstrukturering, som åtföljs av socialpartnerskap och sociala planer om det behövs.
• Förnyat försök att övervinna krisen i Europeiska unionen. EU -kommissionens Green Deal håller på blir en gemensam formel, bakom vilken olika inriktningar döljer sig.
• EU isoleras från flyktingar; tyngdpunkt på Mellanöstern och Afrika som EU-makternas intressesfärer utanför det egna territoriet.
• Aggressivare utrikes- och militärpolitik från EU:s sida (nyckelord: ta ansvar).
• Massiv ökning av Bundeswehrs vapenbudget och upprustning samt steg i riktning mot EU:s insatsstyrka (för att kunna agera mer oberoende av USA).

Hur snabbt dessa attacker sker beror naturligtvis på regeringsbildandet liksom på den konjunkturella utvecklingen. En sak är dock säker: de kommer. Arbetsgivarföreningarna pressar redan på för en snabb regeringsbildning, för att alla dessa projekt ska kunna föras framåt.
En Jamaica-koalition skulle naturligtvis vara en dröm för detta projekt. Å andra sidan har en SPD-ledd regering fördelen att den bättre kan involvera fackföreningarna i det sociala partnerskapet.

Vad måste revolutionärer göra?
Val är som bekant alltid en återspegling av sociala förhållanden. Fragmenteringen av det borgerliga lägret fortsätter och därmed den tyska imperialismens problem på världsnivå. För liten för att verkligen delta, för stor för att inte vilja hävda några anspråk, måste den på något sätt fortsätta att försöka lösa krisen i EU eller söka efter en alternativ riktning.

Skiftet till höger som skedde 2016 har stelnat. Ändå finns reformismen kvar inom arbetarklassen, särskilt i form av SPD, men också ett försvagat vänsterparti. Vilken inverkan detta har på fackföreningarna – alltså, om man fortsätter att förvalta allt i det goda socialpartnerskapets anda liksom lokalt fokus, eller om man faktiskt försöker bekämpa det, beror å ena sidan på frågan om SPD:s deltagande i regeringen. Å andra sidan finns också frågan om det kommer att vara möjligt att bygga upp en klasskampsrörelse i fackföreningarna, vars mål är att ersätta byråkratin, utan att själva fastna i den, genom val och avsättbarhet liksom ansvarsplikten. De pågående arbetskonflikterna och kommande kollektivförhandlingarna kan erbjuda en viktig ansats för detta.

Det behövs också en aktionskonferens för arbetarklassens alla organisationer och vänsterkrafter för att förbereda inför de kommande attackerna. Det står klart att man kommer försöka övervältra kostnaderna för krisen på löntagarna. Vänsterpartiets valresultat visar dock att man inte bara ska vänta på attacker, utan själva gå på offensiven.

Folkomröstningen i Berlin om att ”expropriera Deutsche Wohnen & Co” är det bästa beviset på detta. I stället för att vänta och vänta för att se vilka som kommer att ingå i regeringen måste vi organisera oss och diskutera hur detta initiativ kan bli rikstäckande. Lika viktig är Frågan om vem som har den politiska ledningen i fackföreningarna är lika viktig, särskilt när det gäller att leda kommande arbetarkamp som kommer. I stället för att hoppas att andra kommer att kämpa mot klimatförändringar eller sociala attacker, mot rasism och militarism, måste vi ta det i våra egna händer!

Jacqueline Katherina Singh