Det tyska valet: Vänsterpartiets valförlust – en förtjänt katastrof med tillägg

Det här är en analys av det tyska valet av en av våra tyska kamrater i Gruppe ArbeiterInnenmacht.

Att Vänsterpartiet skulle förlora röster och platser i valet var i princip redan säkert före den 26 september. I månader har det vacklat runt 6 procent i mätningarna – med en nedåtgående trend. Till slut blev det ännu värre.

Det var knappa 4,9 procent, 2 269 797 väljare som kryssade die Linke, mer än 2 miljoner färre än 2017, när partiet fick 4 297 492 röster. Förlusten jämfört med det senaste valet till förbundsdagen var 47,2 procent, dvs. nästan hälften av väljarna (med ungefär lika stort valdeltagande).

Ljuset släcktes tidigt på valkvällen hos Vänsterpartiet. Endast tre direktmandat säkerställde platsen i förbundsdagen. Drömmen om en röd-grön-röd politisk förändring följdes av ett uppvaknande som efter en genomfestad natt.

Många strateger i Vänsterpartiets ledning, från partiledningen till riksdagsgruppen, tycktes försöka bortförklara förlusten på över fyra procentenheter i valet till förbundsdagen med starksprit. Desto nyktrare är verkligheten som väckt dem. Ordförandena i Vänsterpartiet och den förminskade riksdagsgruppen lovar att dra rätt slutsatser av den största valförlusten sedan PDS och die Linke bildades. Det är tveksamt om detta kommer att lyckas. De står trots allt inför spillrorna av sin egen politik.

Resultatet
En valanalys av Horst Kahrs för Rosa-Luxemburg-Stiftung visar att die Linke, i jämförelse med det senaste valet till förbundsdagen, förlorade praktiskt taget i alla valkretsar, men särskilt i de fem östtyska staterna (mellan 5,4 procent i Thüringen och 8,7 procent i Brandenburg ) och i stadsstaterna (mellan 5,5 procent i Hamburg och 7,3 procent i Berlin). Med undantag för Saarland (5,7% procent) förlorade man ”bara” mellan 3,0 och 3,8 procent i de västra delstaterna.

Naturligtvis har detta att göra med att partiet också hade mer att förlora i de förra. I vilket fall som helst fick man i genomsnitt bara 9,8 procent i sina tidigare fästen i öst, 9,6 procent i stadsstaterna och 3,5 procent i de västra delstaterna. Även om die Linke gjorde bättre ifrån sig i väst än PDS före 2005, är resultatet i dessa delstater det sämsta i partiets historia.

Om vi ​​tittar på de 4,9 procenten med hänsyn till ålder och socialt ursprung är det märkbart att die Linke delvis kunde hävda sig bland yngre väljare (8 procent bland 18–24-åriga, 7 procent bland 25–34-åriga), för dem över 45 år blev det dock bara 4 procent. Resultatet bland arbetare och tjänstemän med 5 procent vardera och bland pensionärer (4 procent) är emellertid katastrofalt. Av de arbetslösa var det 11 procent som sade att de hade röstat på Vänsterpartiet, men även det är också långt under tidigare resultat.

Det gick bättre än genomsnittet bland fackligt anslutna, men en andel på 6,6 procent är även här ett katastrofalt resultat och motsvarar en förlust på 5,2 procent jämfört med 2017. Om vi ​​tittar på väljarnas rörelser sedan det senaste valet till förbundsdagen får vi en mycket tydlig bild av vilka die Linke förlorade till: SPD (590 000) och de Gröna (470 000). Därefter följer de som inte röstade (370 000), olika mindre partier (250 000) och cirka 100 000 vardera till AfD och FDP. Partiet förlorade till och med 40 000 röster till CDU.

Nederlagets orsaker
Naturligtvis är Vänsterpartiet självt politiskt ansvarigt för det katastrofala resultatet. Först och främst beror det på att die Linke har befunnit sig på en slingrig politisk kurs med tre fraktioner som har förlamat varandra. De så kallade regeringssocialisterna utgör en del av apparaten och toppen som nästan till vilket pris som helst vill delta i regeringen. Vänsterpopulisterna runt Sahra Wagenknecht står för en påstådd återgång till en politik för ”vanligt folk”, klagar över identitetspolitikens frammarsch, men anpassar sig till rasistiska och nationalistiska stämningar. Slutligen vill rörelsevänstern kombinera en transformatorisk regeringspolitik med engagemang i rörelser.
I verkliga politiska konflikter befinner sig alltid dessa flyglar – och därmed också Vänsterpartiet – på olika sidor. Medan rörelsevänstern betonar antirasism och deltar i viktiga mobiliseringar i solidaritet med flyktingar, förklarar Sahra Wagenknecht att inte alla kan få ”gästfrihet”, och regeringarna i Thüringen, Berlin och Bremen deporterar under tiden.

Detta var särskilt tydligt i omröstningen om den senaste insatsen i Afghanistan. Efter att partiet i åratal krävt att Bundeswehr ska dra sig tillbaka, ville högerflygeln gå med på det så kallade räddningsuppdraget. Parlamentsledamöter till vänster avvisade det. Partiledningen försökte i sin nöd att gå det minsta motståndets väg – och uttalade sig för att avstå i omröstningen. I själva förbundsdagen följde en majoritet av parlamentsledamöterna rekommendationen, men fem röstade för och sju emot. Med denna politik visade inte bara die Linke brist på trovärdighet, utan kom också på defensiven.

Dessa skillnader kan faktiskt spåras inom alla viktiga politiska områden. Till exempel förespråkar partiet en snabbare avveckling av brunkolsbaserad elproduktion – men inte i Brandenburg. I Berlin stöder partiet initiativet Expropriera Deutsche Wohnen und Co. och rörelsen inom vården. I senaten i Berlin hade SPD och PDS i början av årtusendet bidrog betydligt till privatiseringen av bostadsbeståndet och försämringen av arbetsförhållandena inom vårdsektorn och till outsourcing. Med andra ord: oavsett den prestige och det erkännande som Vänsterpartiet vinner i enskilda strider och rörelser, motverkar man det genom opportunism och regeringspolitik.

Detta är naturligtvis inget ovanligt för ett reformistiskt, borgerligt arbetarparti, utan snarare en mycket typisk, återkommande motsättning. Efter att partiet kategoriskt avvisat en revolutionär omvandling måste det logiskt sett sikta på deltagande i regeringen för att överhuvudtaget kunna genomföra sina mål. Hittills finns det en stor överensstämmelse mellan de olika fraktionerna i partiet och även bland dess medlemmar. Det finns naturligtvis skillnader, med Antikapitalistiska vänstern (AKL) som undantag, när och till vilket pris partiet ska eller kan kapitulera.

Förändringen av medlemmarna
Den interna konflikten i Vänsterpartiet förvärras av en förändring av dess medlems- och väljarbas. Antalet anhängare i öst har i åratal minskat. Naturligtvis finns det också demografiska skäl till detta. I åratal kunde PDS och senare Vänsterpartiet räkna med brett stöd från tidigare medborgare i DDR. Deras sammansättning var heterogen, inklusive delar av den gamla statsapparaten och eliterna i DDR som lyckats bli företagare, egenföretagare eller höginkomsttagare i Förbundsrepubliken.

Denna sociala struktur kan inte reproduceras permanent för ett parti i vänsteropposition och det är bra.
Men die Linke kunde inte behålla de arbetslösa och prekärt anställda i öst eller vinna över nya skikt av löntagare. Partiet bär ett betydande ansvar för detta eftersom man inte agerade och ville agera som ett beslutsamt motstånd mot de rådande förhållandena, utan snarare fungerade som en bättre socialdemokratisk medskapare av dessa.

Den som inte vill bekämpa kapitalismen utan snarare tämja den kommer i slutändan att själv tämjas och undergräva sin egen bas.
Die Linke har också fått nya medlemmar, särskilt i väst och även bland unga och löntagare, inklusive de som är aktiva på sina arbetsplatser och i fackföreningarna. Men man vann mindre än vad man förlorade på annat håll.

Det röd-grön-röda politiska luftslottet
Dessutom vann die Linke i många år huvudsakligen besvikna SPD-anhängare efter Hartz- och Agenda-lagarna. Denna väljarrörelse har dock mer och mer avstannat på senare år. Det har blivit tvärtom. Så snart SPD verbalt rörde sig något åt ​​vänster och framträdde som ett maktpolitiskt alternativ lyckades det vinna tillbaka väljare från Vänsterpartiet. En liknande process kan också observeras mot de Gröna och i öst mot AfD. De senare kommer dock sannolikt att permanent gå förlorade i en ny högerpopulistisk miljö.

Förlusterna till SPD (och även de Gröna) utgör tydligt ett grundläggande problem för Vänsterpartiet. Partiet vann från SPD främst för att det presenterade sig för deras anhängare som det bättre, ”äkta” socialdemokratiska partiet. Agendapolitiken under Schröder och Steinbrück drev så att säga människor automatiskt till Vänsterpartiet. Utsikterna för en SPD-ledd regering och några sociala löften var tillräckligt för att göra socialdemokratin mer attraktiv för dessa väljare. Så snart det stod klart att SPD kunde vinna valet, övervägde hundratusentals, som vacklade mellan SPD, de Gröna och Vänsterpartiet, om de inte hellre skulle rösta på socialdemokratin för att förhindra en CDU-ledd regering.
Denna effekt kostade förmodligen Vänsterpartiet en till två procent, dvs. över en miljon väljare.

Ironiskt nog förstärkte Vänsterpartiet själva denna effekt. Enligt vissa undersökningar verkade en röd-grön-röd regering aritmetiskt möjlig. SPD och de Gröna gjorde det tillräckligt tydligt att de inte alls strävade efter en sådan koalition och bara skulle använda den som ett hot mot FPD, men toppkandidaterna, partiledarna och den parlamentariska gruppledningen var desto ivrigare att måla fram detta politiska luftslott. Faktum är att de drog tillbaka sitt eget vänsterreformistiska program till förmån för ett vagt omedelbart program där alla väsentliga skillnader mot SPD och de Gröna antingen utelämnades eller reducerades till ett minimum. Vänsterpartiet ställde faktiskt in sin egen valkampanj till förmån för en reklamkampanj för en koalition som ingen annan ville ha.

Därmed signalerade partiet till de väljare man slogs om att det verkligen inte spelade någon roll om de röstade på Vänsterpartiet eller inte. Allt borde ju sluta i en gemensam regering. Och de kom fram till att de hellre borde rösta på det socialdemokratiska (eller Gröna) originalet i stället för den vänstra blivande stigbygelhållaren.

För en gångs skull är Sahra Wagenknecht inte ansvarig för denna katastrof, utan främst de som initierade ”nödprogrammet”: Susanne Hennig-Wellsow, Amira Mohamed Ali och Dietmar Bartsch och partivänsterns Janine Wissler.

Deras ”taktik” avslöjar inte bara den djupgående opportunismen att till varje pris inordna sig i en röd-grön-röd koalition. Inte mindre dramatiskt är det hur orealistisk Vänsterpartiets ledning är. För dem framstod valrörelsen som en konfrontation mellan ett nyliberalt och ett ”reformläger”. SPD och de Gröna saknade därför bara modet för en social, ekologisk koalition för verkliga förbättringar. Denna ytliga uppfattning i kan inte alls inse att de Gröna och SPD under årtionden har varit nära kopplade till det bestående politiska systemet. Det tyska kapitalets eller vissa kapitalfraktioners intressen förmedlas också till dessa parter via dessa kanaler.

Problemet med Vänsterpartiet består i att det anses vara en osäker kanotist när viktiga strategiska intressen för hela kapitalet står på spel, även om dess ledare försöker verka pålitliga och uppträda som harmlösa. Den härskande klassen ser ingen anledning att ta denna extra risk inför ett nästan oändligt antal politiska problem utrikes och i EU, med tanke på pandemi och ekonomiska kriser.

Upplösningen av det traditionella partisystemet orsakar redan tillräckligt med huvudvärk; det finns inget behov av ytterligare osäkerheter. Ledarna för SPD och de Gröna vet att de i denna situation förväntas få till stånd en så stabil regering som möjligt – dvs. bilda en koalition med FPD och/eller CDU/CSU.

Dessa verkliga klassförhållanden spelar lika liten roll när Vänsterpartiets ledning kalkylerar som klasskaraktären av SPD:s och de Grönas program. Om det varit annorlunda borde de ha vetat att röd-grön-röd hela tiden bara var en politisk önskedröm, vad man än kan tycka om det.
I stället placerar sig Vänsterpartiets ledning på det borgerliga parlamentets ytfenomen och ser bara till deras nominella värde. Även om de Gröna och SPD i valrörelsen presenterade sig som partierna för en socialt och ekologiskt dämpad modernisering av den tyska kapitalismen och imperialismen, låtsades de att SPD, de Gröna och die Linke i princip ville samma sak som de själva.

Genom att dölja de verkliga förhållandena i stället för att göra dem tydliga, skapade Vänsterpartiets ledning ett gökbo bland molnen. Framför allt lurade man sig själva – och gjorde partiet överflödigt i valrörelsen. Den 26 september fick partiet kvitto på det.
Partiledningen spelade koalitionsspelet som de aldrig var och aldrig skulle ha blivit inbjudna till. Det är hög tid för vänstern i Vänsterpartiet att stå upp mot denna blandning av opportunism, kapitulation och politiska felbedömningar.

Martin Suchanek